#287. Jorden blåste till!! –allt vek sig!! –eller då är man liten!!

Mount St Helens hade ett enormt utbrott i maj 1980. Det höga trycket under vulkanen orsakade att en stor del av nordsidan gled ut i en stor sjö, som nästan försvann. Varma gaser blåste ut mot norr och fällde träden över ett stort område.

Jag vaknade tidigt i det lilla samhället Hood River på stranden av Columbiafloden. Den stora floden som är gräns mellan Oregon och Washington. Det var ett modernt litet hotell med fin frukost. Frun i huset satte ihop den och den smakade gott. Jag packade ihop och körde ned längs huvudgatan till Hood River Bridge. Det var enda vägen över till Washington på en lång sträcka. När man kom över till nordsidan och körde västerut såg man staden med den snöklädda toppen av Mount Hood i bakgrunden. De blommande äppelträden på sluttningarna lyste vita, som i ett vykort.

Jag hade bestämt mig för att besöka en annan topp i området, den mytomspunna och fruktade vulkanen Mount St Helens, 2550 m. Det finns en väg från norr, till ett stort besökcenter, men jag hade tänkt mig att komma från skogssidan i sydväst. Om inte vägen var för liten.

Carson var en lite ort, vid floden, med en bensinmack och en del gamla hus som lutade svårt. Jag fyllde tanken och köpte en stor kopp kaffe med två flottmunkar. Där det säljs flottmunkar finns det alltid en ”highway patrol man” han stod före mig i kön. Jag visade honom på kartan vilken väg jag tänkte köra. Han såg först lite fundersam ut?? --men sedan förklarade han glatt att det var mest skog och skog och skog och många avtagsvägar. Visst gick fint att köra!! –och han önskade mig lycka till, med ett underfundigt leende. Det här var 1999, och jag visste inte vad GPS var och i hyrbilen fanns det bara en kompass. Å det va inte så dumt.

Jag körde in i skogen på Wind River Rd, du kan följa mig på Googles Map, och det var skog. Inte en kotte och massor med skogsvägar. Jag tog vänster vid Curly Creek Rd, som blev mindre och mindre och gick över i National Forest Development Rd 90. Det blev grusväg och efter någon timme var jag vid Swift Reservoir och kunde ta till höger på Highway 90. Den gick snabbt över i National Forest Development Rd 25. Å den va slingrig!! --upp och ned genom skog och dalar. Inte såg jag någon vulkan?? Enligt  kartan skulle jag ta av på National Forest Development Rd 2560, den va inte lätt å hitta. Å sen bar det av både mot norr och söder!! --här och där, å hur jag hittade National Forest Development Rd 94 fattar jag inte än idag!! Strax över till National Forest Development Rd 99!! --å här gällde det att hålla vänster annars bar det norr ut.

Plötsligt försvann all skog, som i ett trollslag, å det var bara döda träd!! --som stod upp längs vägen!!

National Forest Development Rd 99 till Mount St Helens

Man förstod att här hade det hänt något övernaturligt!! Det såg ut som man hade kammat skogen med en kam och lagt mittbena!! –längs vägen.

Skogsmittbena längs vägen till St Helens 1999.

Vägen slutade i ”no where”!! --eller en lite parkering. Det var folktomt och tyst. Der var möjligt att se upp till den kollapsade toppen av berget!! --och det rök fortfarande ur centerkonen!! --20 år efter den stora smällen. Den som stod här när det small!! --det var en geolog, --blev uppbränd i den pyroklastiska stormen som fällde allt i sin väg!! --i ett område större än 10 kvadratmil .

Har jag hyrt för stor bil nu igen??

Konen i centrum av kratern ryker än.

Den pyroklastiska stormen fällde allt i sin väg.

Det var möjligt att se i terrängen hur värmestormen hade svept över kullarna!!-- och en del träd stod fortfarande!! --om de var i ”lä”.

Lä bakom en kulle.

Även om stormen drog fram för 20 år sedan!! --så var det bara enstaka träd som skjutit fart!! --och man kunde se blommor och grönt här och där.

Grönskan tar fart 20 år efter.

Naturligtvis kommer blommorna tillbaka.

Återvägen från nationalparken kring Mount St Helens blev lika svår att hitta som dit!! --men sent på kvällen kom jag till ett motell i Woodland. Gissa om jag drömde om skogsvägar??