#281. En liten räkneövning!! –Sony DSC-TX200V skulle ge 562 MPix för fullframe!!

Jakten på megapixel går vidare!! –mindre å mindre pix!! –ger fler och fler pixels per mm?? Tänk efter! --har vi bra objektiv nog för så små pix?? Låt oss göra en lite räkneövning??

Jättedraken Sony har släppt en ny modell som vi skall lägga pengar på. Devisen är så många MP som möjligt i en lite kamera. Sony DSC-TX200V har en sensor som är 6,17x4,55 mm liten och i den här har ingenjörerna stoppat in 4896 x 3672 pix. Med lite praktisk skolboksmatematik, om det finns än, så skulle det betyda att varje pix är 1,26 mikrometer d v s 0,000126 mm. Det kan vi ju jämföra med att i en normalframkallad Tri-X analog film har silverkornen som är ungefär 4-5 mikrometer.

Man kan undra hur liten tråden är som läser ut strömmen hos varje pix?? Ja nu går det nog inte till så utan ingenjörerna har något smart sätt att göra det. Jag kan bara påminna om man idag lätt kan växa halvledande kisel pinnar som är ungefär 0,000010 mm. Kemisterna kan göra små guldbollar med 11 atomer som är 1 nm (0,000001 mm) små. Så det är nog små problem.

Om man nu har en pix som är 1,26 mikrometer och så fyller man ut ytan 24x36 mm så finner man att det efter en del skolboksräknande blir en sensor med 562 MP. Så det är lika bra att du köper hem den värsta dator du kan tänka dig och se till att du får med några parallellkopplade hårdiskar på sådär 4GB.

Problemet är att vår objektiv har en upplösning av sisådär 100 linjepar per millimeter och den här sensorn kräver 404 lp/mm. Kom igen glasgjutarna, en nöt att knäcka!!

Nu finns det ju en tröst i att du kan plocka fram din gamla Canon EOS 20D som hade en sensor så gles att det bara har ung 6 MP. Den här bilden nedan är tagen med en sådan kamera och den har varit utställd på Scandinavian Photo galleri i Bankeryd, som meterförstoring!

Isbjörn räddar godis. Canon 20D, EF 100-400/4,5-5,6 L IS

#280. Jazzens högborg?? –ett skjul, Preservation Hall, i New Orleans!! –med Percy Humphrey

Jazz är underbar musik och det spelas i alla miljöer, enkla barer, restauranger, hotell och klubbar. Det passar överallt och det är tidlöst. Preservation Hall låter elegant?? –men det är litet och mysigt i New Orleans, --jazzens vagga!!

Vi hade kommit till ett varmt och fuktigt New Orleans i augusti 1994. Det var vetenskaplig konferens. På kvällen skulle vi smita iväg å lyssna på riktig jazz. Vi klädde upp oss lite extra?? --Preservation Hall måste ju va ett elegant ställe. ”Hall” tänkte vi var något fint och hade New Yorks jazzklubbar i åtanke, några är ju ganska lyxiga där i äpplet. Området där Preseration Hall ligger heter French Quarter och är en spännande stadsdel med massor av barer.

När till slut letat reda på jazzklubben blev vi lite undrande. Det såg ut som ett förfallet skjul. Visserligen är det gammalt, byggt 1819, men lite underhåll kanske inte skulle skadat. Men det hade kanske Knut Knutsson som konsult??

Preservation Hall 1994.

Alla jazzens stora har spelat här. Louis Armstrong är föddes 1901 i denna stad och började sin trumpet karriär här.

Louis Armstrong spelar i Linköping 1959.

Denna kväll i den fuktiga Mississippi värmen skulle vi få chansen att höra en annan trumpetarlegend, Percy Humphrey. Om vi kunde komma in?? Det var smockat i det lilla dörrhålet och någon ”Big Hall” var det inte!! --utan stort som vårt vardagsrum hemma! Assistent Ninni är bra på att ta sig in här och där och strax stod vi i den mycket mörka svartmurriga lokalen. Några få lampor lyste över orkestern, som satt ibland publiken.

Perservation Hall Orchestra, 1994.

Mycket riktigt så spelade den gamla mannen Percy Humphrey. Han höll trumpeten med en hand. Den andra handen höll han slappt vid sidan. Det lär dock mycket bra och musiken från orkestern svängde.

Percy Humphrey med trumpet i Perservation Hall, New Orleans 1994.

Det var som sagt mycket mörkt i lokalen och jag försökte att hålla en Olympus OM-4 stadigt över huvudet, men som ni ser så blev det darrigt. Det kan dock ha varit så att musiken va så svängig att det var omöjligt att stå still!!

Preservation Hall Orchestra med Percy Humphrey 1994.

Bilden har bara skärpts med lite PS arbete. Allt annat får skyllas på en ostadig hand.

#279. Fåglum i Övralidsbacken!! --svenska cyklisters alper

Har vi några branta vägar i Sverige? Javisst!! –eller vad sägs om 15%!! Kan man cykla uppför en sådan backe på tävling. Fåglum kan i alla fall!! –men så vann han ju Giro Italia också!!

Bland tävlingscyklister fanns det några backar man nämnde med respekt på sextiotalet. En var Klevaliden vid Huskvarna, där man hade sexdagarscyklister passera då och då . Den var 1330 m och steg 130 m, d v s den har 10% stigning. Hökensåsbacken utanför Tidaholm var fruktad och där kördes på den tiden Hökensåsloppet. Solleröloppet, som kördes på midsommaren varje år, har en fruktad lutning, det så kallade Gesundaberget.

Kronan på verket är dock Övralidsbacken i Östergötland, nära Motala och Vättern. Den ståtar med en skylt som säger att den har en 15% lutning i en kilometer. Det är grejer det för den cyklist som vill ha en utmaning. Många lopp har passerat uppför den här backen under årens lopp, bl a sexdagars. Den 14 juni 1964 passerade etapploppet Östgötland Runt backen i brännande sol. Det var en grusväg uppför backen på den tiden, nu är det asfalt.

Juniorplåtis hade nu avancerat till juniorredaktör på Östgöta Correspondenten. Sportredaktionen använde mig som cykelreporter. Jag följde det här loppet, som bestod av 3 etapper, i pressbilen och hade min Leica M2 med mig. På den tiden beskrev man loppet i detalj, man struntade i deltagarnas privatliv, och på måndagen hade jag 114 spaltcentimeter referat i ÖC om vad som hände under de tre etapperna.

Foto från pressbilden. Rune Thulin håller på att köra upp klungan efter punktering.

Höjdpunkten var Övralidsbacken. Fram till backen var klungan samlad och Fåglum tog genast kommandot. I det sliriga gruset drog han ifrån och det var bara Sune Wennlöf , Centrum Örebro, som klarande att följa.

Östergötland Runt 1964. Uppför Övralidsbacken drar Fåglum loss i lösgruset.

Sune Wennlöf hakar på.

Lägg märke till Fåglums styre. Han har växelspaken monterad i dess slut. Han var bland de första att ha det i Sverige. Strax efter kommer Fåglum brodern Erik som också var stark.

Erik Fåglum klarar att stå upp och trycka på utan att det släpper i gruset.

Den mer än 20 sekunder avhängda klungan stretat upp i gruset.

Hela klungan kom upp till toppen utan att någon fick kliva av och gå upp. Bröderna Fåglum samlades upp på toppen och fick med sig Sune Wennlöf.

Sture, Erik och Gösta Fåglum grillar Sune Wennlöf efter Övralidsbacken.

Sune Wennlöf fick ge sig efter en omfattande grillning av bröderna. De körde ifrån klungan med 5 minuter och Sune fick släppa efter Borensberg. Bröderna kunde inte ha med sig Sune till mål för han var en av Nordens snabbaste spurtare. Han blev Nordisk mästare 1967 i Åbo. Bröderna sopade rent under de tre etapperna. Erik vann första och sista etappen. Gösta vann tempoetappen och hela tävlingen.

#278. Juniorplåtis på Östgöten 1958?? –eller reportage på frukostrasten!!

Barnarbete? –ja, men det spelar ingen roll för det var intressant!! –alltid hände det något oväntat?? Som den här frukostrasten?? –ja, mat var ju en oväsentlighet i den åldern!! På cykeln och ned till redaktionen!!

Efter sommarvikariatet på Östgöten 1958 fick jag uppdrag som freelance på Östgöten. Det var ett enkelt avtal med redaktionssekreteraren. 15 spänn bilden som kom in i tidningen. Fri kamera, framkallning och film på redaktionen. I praktiken var jag vikarie för fotografen som gjorde lumpen. Så jag fick ta alla jobb som chefsplåtis inte ville ha. Ja det vill säga på tider då jag inte satt på skolbänken. Vilket sammanföll med hans arbetstid!!

15 spänn, skattefritt, låter kanske dåligt?? Ja enligt konsumentprisindex är det 168 kr per bild idag. Låt säga jag hade 5 bilder i veckan inne i tidningen, alltså 840 kr i veckopeng!! Jag smet från skatten!

Jag var alltid på språng!! På frukostrasten cyklade jag ned till redaktionen, utan mat, berättade inte detta för mor, å kolla vad som var på gång. Den här dan kom jag upp och chefsplåtis var ute på nått. Jag klippte ner några filmer och för ovanlighetens skull rusade redaktionssekreteraren in och ropade högt! --ta med dig kameran och kom in på mitt rum!! Ta en bild genom fönstret!! Där ute stod en ambulans och en grupp åskådare. Det var lätt att ta en bild med Rolleiflexen. –jag kilar ner å tar några bilder där nere också?? –Nej, jag skall ha den här bilden nu!! Så det var bara å rusa in i mörkrummet å soppa, å slå en kopia.

Jag har bara kommit för sent till en lektion en gång och då spela vi pingis i källaren på Vasaskolan!!

Så här såg redaktionssekreterarens reportage ut i tidningen nästa dag!!  --på första sidan, var annars, det var ju hans idé!!

Jag har inte originalbilden kvar. De allra flesta försvann när tidningen lades ned. Den underlige juniorplåtis, som försummade maten i skolan, hur såg han ut?? --när han satt vid chefsplåtis skrivbord!!

Juniorplåtis, just fyllda 16 år, på Östgöten 1958.

Observera att vanligen bars slips i tjänsten. Någon ilsken kommunalgubbe kunde annars ringa redaktionssekreteraren å påpeka hur ohyfsade medarbetare Östgöten hade. Observera att det fanns två telefoner på skrivbordet. Tavlan på väggen förställer chefsplåtis Irving Lindholm.