#257. Gammal tidning från krigsslutet!! –vilken skillnad?? –vilka bilar!!

Det var en annan tid, krig runt om knutarna, ransoneringskuponger!! Det var tider med oro för framtiden!! Så kommer det som alla önskat!! Kapitulation, fred och glädje på gatorna även i Sverige!! Va skrev lokaltidningarna??

I kvarlåtenskaperna från far, som under kriget, då han inte var inkallad, var butiksanställd i Konsum i Borås, fanns två gamla tidningar. Västgöta Demokraten (VD).

De var från fredsdagen, 7 maj, och dagen efter. Det man slås av är den försiktiga rubrikstorleken. Jämfört med idag då första sidan kan täckas av en bruten nagel hos Pamela Andersson. Baksidan utnyttjar av ganska stora rubriker. Textinformationen är detaljerad och lång. En liten lokaltidning som VD har uppenbart en egen reporter i Köpenhamn. Mycket bra. Notera dock att det på första sida finns plats för lokala notiser om Borås. Dagen efter finns det egna bilder om hur Boråsborna gick ut på torget för att fira freden, ett hav av knallar.

Två tidningar från en svunnen tid.

Notera att dessa bilder från firandet inte innehåller några detaljer eller närbilder från glada människor. Det är lite förvånande, men man skall komma ihåg att fotografen troligen hade en ganska stor Speed Graphic, och då slösade man inte på plåtar eller film.

Det här var tider av uppoffring, men brödet kom ut till butikerna. Vanligen med en lastbil som kördes med gengas. I Örebro fanns en brödfabrik som tillverkade APK limpan, som väl än idag är en svensk klassiker. Lastbilen kördes av assistent Ninnis farbror, Rune Eriksson, med en kollega.


APK bröd på väg med gengas i Örebrotrakten. Foto: Rune Eriksson.

Trots de bistra tiderna så unnade sig befolkningen en viss lyx. Assistent Ninnis far var arbetare på SJs reparationsverkstäder i Örebro. Han köpte en begagnad gammal bil till sammans med sin bror Rune. Bilen såg ut så här med sina slitna reservdäck.

Okänt bilmärke 1940. Foto: Gösta Eriksson.

Det är oklart för mig vilket bilmärke det är. Kanske någon FS läsare vet? Den eleganta mannen är Rune och de är uppenbart stolta över sin frihet med bilen. Observera att privatpersoner fick inte tillstånd att använda gengas. Det var förbehållet yrkesfordon.

#256. Leica --- vakna!! Dags för en M10a!! –som innehåller det här!!

Nu börjar de stora drakarna springa ifrån Leica konstruktörerna. Både Sony och Fuji presenterar nu kameror som allvarligt slår ut Leica M9. Nästan varje modern funktion slår det som M presterar. Kom ut med en M10a, snabbt!!

Sony NEX-7 och Fuji X-PRO 1 har prestanda som jag önskade mig i en blogg här på FS i juni förra året. De båda kamerorna uppfyller nästan alla de punkter jag listade:

---den skall inte vara tyngre än den är nu, helst något lättare och mindre

---den skall vara vädertätad

---man skall se (elektroniskt) genom objektivet, och genomsiktssökaren, om man vill

---den skall ha autofokus, med minst tre Leica objektiv

---den skall ha ett totalt autoläger, inkluderande valbara ISO-gränser

---den skall ha ett totalt manuellt läge, inkluderande fokus

---via adaptrar skall den kunna ta alla kända objektiv, med manuellt fokus

---mjukvara skall ”in camera” korrigera för optiska egenskaper hos Leica objektiv

---den skall ha en snabb, USB 3 och  Wi-Fi, utgång för kommunikation med extern datalagring

---den skall ha en full format sensor med Nyquist-gränsen över 104 lp/mm

---den skall ha acceptabla brunivåer upp till ISO 3200

---den skall ha en prisnivå under 50 kkr

Båda de här kamerorna saknar dock intern bildstabilisering, det fungerar bara med stabilisering i de egna objektiven. Olympus kommer kanske med en lösning på detta i sin nästa m4/3 kamera? Något som har kommit till i utvecklingen är fokuseringshjälp vid manuell fokusering och detta är toppen. På NEX-7 lär peeking fungera utmärkt.

Jag har redan kommenterat upplösningen hos NEX-7 här på FS. Då hävdades på dpreview.com att NEX-7 hade upplösningen 3400 linjer per bildhöjd (109 lp/mm). Jag tyckte att det var lite optimistiskt avläst och trodde mer på 3000 l/h. Nu är det inte publicerat om det finns ett lågpassfilter för att ta bort moarémönster hos sensorn på NEX-7. Fuji X-PRO 1 anger att de inte använder lågpassfilter därför att de har ett annat färgkodmönster för pixlarna. Det skall mera påminna om placeringen av silverkornen i en film, där man kan säga att det råder amorf fördelning. Det vill säga det finns bara närordning. Det mönster som Fuji uppvisar har fortfarande fjärrordning, men det kan hända att om man snedvrider detta mönster fysiskt eller elektroniskt så man uppnår filmförhållanden. Man skulle kunna göra förflyttningen av pixelläget matematiskt i datorn också. Vilket de gör framgår inte. Men en intressant lösning är det. Det framgår av presentationen att Fuji överför information om transferfunktionen och abberations egenskaper mellan objektiv och kamera. Det betyder att Fuji har grunden för att korrigera för optiska fel i bildinformationen. Detta önskade jag i min lista ovan redan i juni 2011.!!

Fuji hävdar att man skall överträffa Canon 5D II vad gäller upplösning. Låt oss titta på vad det betyder. Sensorn hos 5DII, som är en full sensor, har 3744 linjer per höjd(24mm), det vill säga Nyquist upplösningen (=gränsvärde) 78 linjepar per millimeter. Motsvarande siffror för X-PRO 1 är 3264 linjer per höjd (15,6mm) och det ger Nyquist gränsen till 105 lp/mm. Så redan utan hänsyn till lågpassfilter så har X-PRO 1 högre upplösning. I dpreview.com mätningar så framgår det att upplösningenför 5D II är 2800 l/h, som ger 58 lp/mm. Det stämmer med att sensorer som har lågpassfilter tappar upplösningen med faktorn 1/1,414. Om nu X-PRO 1 inte har något lågpassfilter och pixlarna är nära amorft orienterade så skulle upplösningen vara omkring 100 lp/mm. Detta är mycket bra och enligt min önskelista ovan. Men observera att Panasonic GH2 har en testad upplösning av 96 lp/mm. Så det är med andra ord inte så svårt att slå Canon 5D II!! Men det betyder också att NEX-7 upplösningen är i stort den samma som X-PRO 1.

Nu får ytterligare tester visa hur lätt det är att fokusera med X-PRO 1 jämfört med NEX-7. Det är en viktig punkt om man vill använda gamla objektiv, från Leica till exempel.

Nu får Leica skärpa sig. Deras stora problem är att de måste köpa sina sensorer. Tyskland har aldrig varit framstående inom sensorteknik. Nu när Kodak är på fallrepet så är det väl bara Japanska sensorer som gäller. Samsung är väl på gång och kanske snart kan hjälpa Leica. Kanske klockan klämtar för Leica, de blir ett samlarobjekt, inte en modern användbar kamera. Deras gluggar kommer nog att leva vidare på andra kameror.

Ett samlar objekt?

En gång i tiden blev det bra bilder med Leica, eller hur??

London 1967.

#255. Skyltberoende!! –skyltens roll i fotografi?

Skyltar spelar ibland en avgörande roll i bilder!! –samspelet text och närvarande händelse i bilden kan ge en extra knorr åt tankarna!! –ja hela bilden kan vara beroende av associationen skapad av symbiosen.

Detta är ingenting nytt, utan många fotografer har varit mästare i denna ”skylt i bild” kombination. Jag behöver bara nämna Walker Evans som haft många utställningar internationellt och som givit ut böcker i ämnet. Det är värt att kolla upp detta på nätet. Även W Eugene Smith har i sin Pittsburgh Project, några suveräna bilder med skyltar. Det finns många fler och det är många moderna gatufotografer som lägger in skylten som en viktig symbol i sina bilder.

Denna tanke har förföljt mig hela livet. Var jag än är och jag har en kamera med mig så tittar jag efter skyltar och försöker se efter som det finns något omkring som kan sammankopplas med skyltens innehål. Ibland stannar jag och väntar på att det skall hända något!! --och det kan gå timmar på detta sätt!! Då måste man vara ensam, alla andra i eventuellt sällskap blir galna på denna ”obsession”.

Helt nyligen hittade jag två gamla bilder som faktiskt innehöll skyltar. Här kommer de!

Linköpings motorstadion 1957. Zeiss Ikon Contaflex III.

Linköping 1957. Zeiss Ikon Contaflex III.

Man kan finna de mest drastiska sammanhang, genom att leta efter skyltar när man reser runt i världen. Den här är nog den mest svårfunna jag hittat, faktiskt en kväll efter en hel del festande i nordens huvudstad.

Köpenhamn 1993. Olympus XA.

Mitt livsverk med skyltar i bilder har jag publicerat i boken Humor i Bilder (ISBN13:9789197800549), som finns som e-bok gratis på biblioteket.

#254. Skjut inte björn!! –så blir de ”snälla”!! –å då får vi se dem!!

Hur skulle du reagera om alla du mötte hade vapen och sköt dig?? Ja, --- du vet det är nästan så i Malmö!! –men så går nästan folk inte ut där på kvällen!! Precis så är det för björnarna!! De går inte säkra någonstans!! –tidvis??

Det finns två typer av björnar!! De som bor i nationalparker och de som bor oskyddade områden!! Om björnen bor i jaktskyddade områden så kan den lugnt käka var den vill och det är i skogen. Den vet att eventuella andra tvåbenta varelser man möter i skogen vill inget illa!!  --utan klickar bara med något konstigt vitt eller svart rör?? --som rasslar ibland, men inget händer. Ibland är det med en lite skällande ”varg”, men den är ofarlig. Tyvärr tar de mina lingon ibland med en räfsa, men som tur ä tar de inget gräs. De skadar oss inte längre!!

Grizzly vid Brooks Camp, Alaska. Avstånd 15 meter.

Argument emot detta påstående. Björnar är inte så kloka!! Tror du inte det. Här finns en intressant upplevelse, jag haft i Alaska. I nationalparkerna i Alaska är det enkelt att få syn på brunbjörnar. På två hela dagar såg vi mer än sextio björnar, många inom 30 meters avstånd. Rangers uppmanar att inte skall gå närmare än tio meter och alltid ge björn företräde. Inga människor hade dödats av björnar här vid Brooks Camp på fyrtio år. Å du gissa om förståelsen från björnen fanns där. Det var så att björnmammorna sökte sig till människor när en stor hane drog förbi.

I Alaska är det tillåtet med jakt året runt på björn. Så ser man då någon björn?? Nä, vi såg inte en björn på tre veckors körande och vandrande i detta vilda land. Varför?? Jag tror det beror på att de vet att de blir skjutna och drar sig undan. Det är så svårt att finna björn att man jagar björn med helikopter och radiokontakt med bil, för man får inte skjuta från flyg!!

Kan man se detta på fler platser på jorden?? Javisst, på Svalbard. Det är glest med brunbjörn här upp men släktingen isbjörn är det gott om. Före 1967 var jakt tillåten och jägarna har vittnat att det var svårt att hitta den skygga isbjörnen. De flesta isbjörnarna sköts med fällor med mat.

Det finns omkring 3000 isbjörnar på Svalbard och idag är de inte alls skygga. De är i stället mycket nyfikna och funderar på om vi är beredda att bli mat. På Wrangelön, norr om Ryssland, där bär man inte vapen utan har i stället en lång påk att mota bort nyfikna isnallar med!! I norra Kanada vid Churchill lever ett stort antal isbjörnar på hösten nära samhället och ställer mest till problem med att leta mat på soptippen. De stör mycket lite befolkningen. Ute på tundran söder om Churchill föder många honor sin smånallar och när de kommer ut i mars ur sina iden är det inte så skygga som man väntar sig.

Isnalle på Kung Karl XII ö. Avstånd 20 meter.

Min personliga slutsats och uppmaning --låt bli att skjuta björn--!!. Då kan vi få se trygga nallar. Vi kan plåta utan att vi skall locka dem med mat. Länge leve björn!!

PS.

Bilderna i denna blogg är inte datormanipulerade eller tagna på zoo.

Bob Bovin

I tjänsten

Professor emeritus

DS.

#253. Pryo som ångloksförare!! –hoppa du från den sidan!!

De stora, svarta, rykande maskinerna utstrålar kraft, värme, och fram för allt utveckling och frihet!! Dragkraften, så väl dold i den långsmala pannan, som får många vagnar att rulla på den blanka rälsen imponerar varje människa.

Jag har räls och lok i blodet, eftersom min farfar gick den långa vägen hos SJ från rallare till Överbanmästare. Så vad var mer naturligt än att man skulle göra pryo på lokstallarna i Linköping. Väl inne i det halvcirkelformade stallet fick man var springpojk åt reparatörerna. Mest drev de med oss, ja det var ingen flicka som ville hit på den tiden, som att hämta korkskruven till oljekannan. Det var dock kul, en slags första inblick i verkligt arbete. Oljiga händer och spända blanka muskler. Grova skämt, som spetsade pryons öron i förvåning och nyfikenhet.

I ”utbildningen” ingick att göra en dagresa med ett godståg, draget med ånglok, ned mot Kisa längs nuvarande enkelspåriga Stångådalsbanan. I förarhytten fanns Lokföraren, eldaren och jag. Det blev en resa för livet och, som det skulle visa sig, med livet som insats.

Ånglok drar godsvagnar mot Kisa, över bron vid Stångån i Linköping 1957. Contaflex III med Zeiss objektiv 50/2,8.

Värmen och arbetsglädjen i den förarhyttan var påtaglig. För första gången fick jag uppleva strålningsvärmet från elden under pannan. Jag fick själv langa in koks från boxen och känna hur tungt det var. Svettigt var det, men det var också blankt och fint i många detaljer i loket. Mässing i alla manometrar och blanka handtag efter många år av slit. Det var förvånade rent överallt, trots allt koldamm. Det roliga var att jag fick dra i ångvisslan vid många obevakade övergångar. Jag fick till och med hålla i ”död mans hand” en sträcka, med andra ord köra!!

Vid Bjärka-Säby delar spåret sig, vänster mot Västervik, och höger med mot Kisa. I Rimforsa fick vi stanna till och kom ur tidsplanering för vårt godståg. Vi fick vänta en del, och jag förstod ingenting. Klartecken från stinsen med spaden och vi fick rullade vidare. Det slog mig att kontakten med rälsen var så tydlig, inga stötdämpare här inte. Krängningarna var så tydliga. Efter en bra bit och efter en krök, kom det en man emot oss, springande längs spåret, viftande vilt med sina armar. Detta var uppenbart att det var inget som hände var dag!! ---det förstod jag. Lokföraren slog till bromsarna så det skrek och loket nästan hoppade!!  Eldaren öppnade ena dörren och ställde mig där!! HOPPA NÄR JAG SÄGER TILL!! Jag stog på västersidan och såg ett gäng gubbar längs rälsen, en signalerande med röd lampa!! Nu såg jag, med förvåning, att en hel rälslängd låg vid sidan av spåret!! Loket stannade ett tjugotals meter från rälsbrottet!!

Ingen sa hur alvarlig situationen varit. Det var tyst en stund och Lokföraren var mycket svettig. Han torkade pannan med en näsduk och hoppade ned bland gubbarna vid spåret. Det tog säkert en halvtimma att lägga tillbaka rälslängden. Sedan kunde vi komma vidare till Kisa.

Det blev en resa det!! –en resa in i vuxenvärden?? Plötsligt insåg jag att det fanns allvar och panik.

Så va det dä här med farfar!

Farfar och banvaktare Harvar Emilsson, andra man från höger, under kaffepaus i västra Värmland.  Okänd fotograf.