#274. Riddarhyttans station 1971!! –innan den revs.

Naturen tar över fort!! –vi tror ofta att miljöförstöringen stoppar all aktivitet. Så är inte fallet!! Så kommer någon byråkrat å river allting!! –utan tanke på framtiden?? Tron på turism och nya framtida gruvor fanns inte!!

Riddarhyttens station var ändstation på Köping-Uttersberg-Riddarhyttan järnväg (KURJ). Det finns en bra historik skriven för den här järnvägen och det finns en förening som driver en riktig tågverksamhet också, KUJ museiförening.

I området kring Riddarhyttan har funnits ett antal järn- och koppar gruvor samt kopparverk och Lienshyttan. Den senare fanns redan 1539 och blev masugn 1848. Malmbrytning har förekommit i Riddarhytte malmfält i många gruvor sedan 1500-talet eller tidigare. Köpings Uttersbergs järnväg (KUJ) invigdes 1866, medan anslutning till gruvområdet i Riddarhyttan blev färdig först 1879. Först 1911 blev de båda järnvägarna ett bolag. Det byggdes sedan spår från Riddarnyttans station till gruvorna i Källfallet och Bäckegruvan, och till Lienshyttan..

Godstrafiken var ojämförligt viktigast för KURJ, men man var mån om persontrafiken. Enligt en tidtabell från 1917, när min far föddes där på gården Läckebo, kostade det 4 öre per kilometer att åka 3:e klass. Det betydde att skulle man till Köping, 46 km, så kostade det 1,84 kr. I dagens penningvärde är det 46 kr. Idag kostar det lika mycket att åka Lund-Malmö, som är 19 km. D v s det är 2,5 gånger dyrare att åka tåg idag. Under 1920- och 1930-talen sjönk resandesiffrorna som på så många andra järnvägar till följd av den växande busstrafiken. 1915 hade man omkring 90 000 resenärer. Tjugo år senare hamnade man under 60 000 som åkte tåg. Under andra världskriget blomstrade dock persontrafiken på KURJ och man slog rekord 1945 med 151060 personer. Med andra ord ungefär 500 personer per dag.

Riddarhytte nya station byggdes omkring 1925, ty det finns ett foto från den tiden. 1952 lades persontrafiken ned och med gruvnedläggningar och nedläggning av Lienshyttan 1959 så började nedläggningen av järnvägen ta fart och 1971 rev man upp alla spåren. Bilderna nedan togs sommaren 1971 strax innan allt försvann. Kvar är bara lokstallet med cafe.

Ingen hade en tanke på turism och start av nya gruvor. Bäckegruvan förväntas starta igen inom 10 år. Kina köper all malm de kan komma åt.

Riddarhyttans station 1971. Vatten till lok och bussgarage.

Spåren växer snabbt igen och på lastkajen ligger tackjärn kvar från den nedlagda Lienshyttan.

Stickspåret till Bäckegruvan byggdes av min farfar som var rallarbas. Här stod en lastvagn och en plogvagn kvar 1971.

Plogvagnen var verkligen av gammaldags slag.

Bromslös vagn och lokstall vid Riddarhytte station 1971.

#253. Pryo som ångloksförare!! –hoppa du från den sidan!!

De stora, svarta, rykande maskinerna utstrålar kraft, värme, och fram för allt utveckling och frihet!! Dragkraften, så väl dold i den långsmala pannan, som får många vagnar att rulla på den blanka rälsen imponerar varje människa.

Jag har räls och lok i blodet, eftersom min farfar gick den långa vägen hos SJ från rallare till Överbanmästare. Så vad var mer naturligt än att man skulle göra pryo på lokstallarna i Linköping. Väl inne i det halvcirkelformade stallet fick man var springpojk åt reparatörerna. Mest drev de med oss, ja det var ingen flicka som ville hit på den tiden, som att hämta korkskruven till oljekannan. Det var dock kul, en slags första inblick i verkligt arbete. Oljiga händer och spända blanka muskler. Grova skämt, som spetsade pryons öron i förvåning och nyfikenhet.

I ”utbildningen” ingick att göra en dagresa med ett godståg, draget med ånglok, ned mot Kisa längs nuvarande enkelspåriga Stångådalsbanan. I förarhytten fanns Lokföraren, eldaren och jag. Det blev en resa för livet och, som det skulle visa sig, med livet som insats.

Ånglok drar godsvagnar mot Kisa, över bron vid Stångån i Linköping 1957. Contaflex III med Zeiss objektiv 50/2,8.

Värmen och arbetsglädjen i den förarhyttan var påtaglig. För första gången fick jag uppleva strålningsvärmet från elden under pannan. Jag fick själv langa in koks från boxen och känna hur tungt det var. Svettigt var det, men det var också blankt och fint i många detaljer i loket. Mässing i alla manometrar och blanka handtag efter många år av slit. Det var förvånade rent överallt, trots allt koldamm. Det roliga var att jag fick dra i ångvisslan vid många obevakade övergångar. Jag fick till och med hålla i ”död mans hand” en sträcka, med andra ord köra!!

Vid Bjärka-Säby delar spåret sig, vänster mot Västervik, och höger med mot Kisa. I Rimforsa fick vi stanna till och kom ur tidsplanering för vårt godståg. Vi fick vänta en del, och jag förstod ingenting. Klartecken från stinsen med spaden och vi fick rullade vidare. Det slog mig att kontakten med rälsen var så tydlig, inga stötdämpare här inte. Krängningarna var så tydliga. Efter en bra bit och efter en krök, kom det en man emot oss, springande längs spåret, viftande vilt med sina armar. Detta var uppenbart att det var inget som hände var dag!! ---det förstod jag. Lokföraren slog till bromsarna så det skrek och loket nästan hoppade!!  Eldaren öppnade ena dörren och ställde mig där!! HOPPA NÄR JAG SÄGER TILL!! Jag stog på västersidan och såg ett gäng gubbar längs rälsen, en signalerande med röd lampa!! Nu såg jag, med förvåning, att en hel rälslängd låg vid sidan av spåret!! Loket stannade ett tjugotals meter från rälsbrottet!!

Ingen sa hur alvarlig situationen varit. Det var tyst en stund och Lokföraren var mycket svettig. Han torkade pannan med en näsduk och hoppade ned bland gubbarna vid spåret. Det tog säkert en halvtimma att lägga tillbaka rälslängden. Sedan kunde vi komma vidare till Kisa.

Det blev en resa det!! –en resa in i vuxenvärden?? Plötsligt insåg jag att det fanns allvar och panik.

Så va det dä här med farfar!

Farfar och banvaktare Harvar Emilsson, andra man från höger, under kaffepaus i västra Värmland.  Okänd fotograf.

#250. Vilken brallis!! –modefoto i lokalpress!! –1959!!

Ungdomsmodet i slutet på 50-talet skulle visas i lokaltidningen! Skicka ut juniorplåtis med stora gluggen!! –Carl Zeiss Sonnar 250/5,6 och Hasselblad 1000F!! Kompisarna fick ställa upp som modeller!

Den stora modefotografen i Sverige vid den här tiden var Hans Hammarskiöld, medlem av Tio fotografer och utbildad i London. Hans bilder och Georg Oddners hade alla unga fotografer som förebilder vid den här tiden. Så det var bara att ge sig ut i parken vid Järnvägsavenyn och plåta ungdomar i typiska kläder. Order kom från chefsfotografen Irving Lindholm på Östgöten!! --ta lite bilder med tidsanda!! Juniorplåtis undrade vad det var för något och det betydde nog inte det samma för Irving, som var i fyrtioårsåldern, som för juniorplåtis som var 16.

Det var dock kul att försöka plåta med Hasselblad 1000F och 250mm gluggen. Det blev kort skärpedjup på bländare 5,6. Det var mest ungdomar ute vid femtiden!! –efter jobb och skola. Många av bilderna togs i snålt mörkt ljus på senhösten!!

Vilken brallis!  Linköping 1959.

När bilderna kopierats och reportaget lämnades till redaktionssekreteraren lovade han att titta på det. Det kom aldrig i tryck!!    

#249. Presshistoria!! –Tidningen Östgöten?? –på första siden 1958!!

Hektiskt morgonmöte hos redaktionssekreteraren. Vilken nyhet skulle man satsa på för första sidan? Måste va rykande färskt, och ha tydlig lokal förankring. Genierna kom fram till att det var en kille som fått 4H-pris på landet!

Fotoavdelningen på Östgöten var naturligtvis inte inblandad i planeringen för dagen, vi förväntades knappast kunna läsa. Speciellt inte juniorplåtis, som var ensam på avdelningen för dagen. Han putsade på Rolleiflexen och försökte ladda det gamla Braun blixtaggregatet. Det eländet, som alltid var tomt på destvatten!!

In rusar reportern Inga-Maj och ville ha en fotograf för att komma ut på landet till en bondgård. Alla fotografer vid den här tiden förväntades ha körkort!! Dock inte juniorplåtis, han var 15 år och visste knappt vad körkort var. Det letades dock reda på en vaktmästare som kunde köra oss ut på landet!!

Det skulle bli stort reportage om 4 H-verksamheten i Östergötland, som samlade 500 aktiva ungdomar. En ung grabb hade fött upp femton gäss på en gård och hade fått pris från 4 H.

Djuruppfödaren Karl-Axel Jonsson med några gäss.

Juniorplåtis hade lite erfarenhet av bondgårdar och var rädd för kor, men vågade gå framför gässen, så att en blyg Karl-Axel kom med på bilden. Den bilden landade på första sidan samma dag, efter en heroisk insats från juniorplåtis i mörkrummet. Snabbframkallning av Tri-X rullen och våtkopiering. Sedan beskärning så att den gamla Volvon i bakgrunden och plogen till höger kom bort. Jag var färdig före Inga-Maj, som skrev pekfingervals på skrivmaskinen.

Idag är det annorlunda?? –ett mord hamnar knappast på första sidan!! Utan det får bli en kändis som bantat 15 kilo!!

#248. Drivved!! –dä bra att ha!! –eller isbjörn simma 69 mil!!

Ved är bra att ha!! –som bränsle och byggmaterial!! Drivved ä ändå bättre!! –den kan berätta vad som hänt de senaste 10000-tals åren i vår del av Arktis. Det var varmt under stenåldern!! –så varmt att en del av norr Grönland var isfritt!!

Drivved är vanligt på stränderna i Arktis!! –det kommer ut från taigan med floderna och flyter ut i havet. Strandvallarna innehåller drivved om det finns fritt vågsvall från havet!! Man finner drivved på många platser på det norr halvklotet. Typisk är stränderna i Oregon, som är skyddade av staten.

Oregons kust 1979.

På Svalbard finns det gott om drivved, som huvudsakligen kommer från den Ryska taigan. Nu när den Arktiska vinterisen smälter undan kraftigt på somrarna, på grund av förhöjd koldioxid i atmosfären så friläggs också stränderna på norra Grönland. Svenska och danska forskare har visat att de gamla strandvallarna har drivved från stenålder (8000 år sedan). Man har gjort 150 kol-14 tidbestämningar och kommit fram till att Arktis måste varit nästan isfritt efter den senaste istiden. Resultaten är presenterade i välrenommerade Science.

Det här betyder att det varit varmt tidigare i Arktis, men det försvarar inte vår extrema förbränning av fossila bränslen som nu orsakar uppvärmningen. Det betyder dock att isbjörnarna måste varit tränade att simma långt redan på den tiden för att hitta is att jaga säl på. Forskare har visat att en isbjörnshona med GPS hade simmat 69 mil på 9 dagar ute till havs för att sedan vandra 180 mil på is. Hon förlorade under den tiden bara 22% av kroppsvikten. Detta är nedärvda beteende sedan mer än 8000 år.

Isbjörnen tål alltså en hel del!

Åttionde breddgraden nord Svalbard 2011.