Hej,
Det ser inte så exakt ut. Det finns ingen metall mot metall-yta. Det är dessutom en tunn lös packning på objektivets metall anliggningsyta. Alla tre skruvar som håller fast objektivet är dessutom mycket slitna så kängorna tar knappt.
Det finns ju ingen gänga, på ett sådant här objektiv, för att skruva fast objektivet. Det kom ju först med Leica I (modell C) med utbytbara objektiv.
Ha det väl
Bob

När jag här talade om "gängstycke" menade jag naturligtvis objektivstycket med dess gänga, som inte anlägger mot kamerahusets metall utan att klädseln är emellan. Det är alltså det jag hävdar, att det borde vara metall mot metall - Inte en massa "skit" emellan. Helt mekaniskt och konstruktionsmässigt osunt. Man kan aldrig få ett precist mått mellan objektiv och bildplan under dessa förutsättningar.

Hej,
Jo, jag förstår. Det här är ingen exakt konstruktion. Frågan är om det ser ut så här i all Leica I. Kamerans klädsel verkar inte vara utbytt eftersom den är mycket sliten men hel.
Tack
Bob

Man får väl hoppas att det inte är så. Jag kan försäkra att så här ser det inte ut i en 1930tals-Contax från Zeiss. Bajonettstycket mäts in metall mot metall med hjälp av små metallbrickor vid skruvarna. De tunnaste som aluminiumfolie. Man får hantera dem försiktigt med pincetten så att man inte deformerar dem.
Ändå är det inte tu tal om att objektivet på en Leica I är framstående. Jag har sett fantastiska resultat från tiden i fråga. Ett sådant kan man beskåda på Sjöfartsmuseet i Mariehamn, Åland. En ung engelsk adelsman hade mönstrat på en veteseglare för äventyrets skull. Han medförde en Leica I – som han visste hur man skulle använda. Resultatet tar andan ur en. Rekommenderar ett besök bara för den sakens skull!