112 |

Jag hade några minuter över och kameran var med, man vet ju aldrig. Plötsligt kanske en stork kommer farande precis över bilen och då är jag beredd med kameran i högsta hugg. Nåväl, eftersom det var förra bloggens sensmoral så lämnar jag det.

Att hitta sådant som är nytt för en är alltid kul. I staden har vi en stadsdel som heter Stattena, det är en gammal stadsdel men inte mycket av det gamla finns bevarat. Synd kan man tycka men det var troligtvis två faktorer som spelade en större roll när man rev dessa hus med utedass på gården, vem ska betala och hur mycket får det kosta? Dvs husen var antagligen alltför dåliga för att en renovering skulle kunna vara aktuell. Kanske inte i alla fall men i en del fall. Tror jag, jag vet inte.

Men om det var tråkigt redan då så bygger vi inte alltid, kanske rent av sällan, attraktiva hus nu. Och då vet vi sedan länge att de ändå ska vara i vår miljö i kanske 100 år.
Men det är väl förklaringen till dagen vurm om äldre hus, det byggs inte sådana, med den charmen, nuförtiden. Charm är en sida av myntet det finns även en annan sida.

 ---

Ett nytt försök utan utvikningar. Jag hade några minuter över i väntan på att pizzan skulle bli klar, inte den hemmagjorda utan den beställda. Då, nu kommer det, svängde jag in på en sidogata på just Stattena och hittar Grubbagatan. Där är några av de äldre husen bevarade, i stort sett allt annat är borta. Men de ser ut att vara i gott skick. Mittemot gatan med kanske 8 gathus ligger ett betydligt högre höghus alla med balkong mot gatuhusen, endast en gräsmatta skiljer dem åt.

Jag upptäcker denna bild från bilddatabasen Carlotta, tagen 1967 på ungefär samma plats, då var det minsann inte några planterade träd som förbättrade luften.

En snabb koll i bevarandeprogrammet för stadsdelen visar att de flesta av husen är speciella och är värda att bevara av en eller annan anledning. Kolla här:
"...dekorativa byggnadsdetaljer såsom takgesims i tegel..." (huset på hörnan).

___

111 |

Egentligen är det Peter Dahléns förtjänst att tisdagens utflykt blev av. Han visade i ett blogginlägg bilder på storkar, dessa i Sverige så sällsynta fåglar som han till och med hade fotat med mobiltelefonen på ett hus de körde förbi. De hade väl laddat upp med sina 500 mm objektiv och lite förlängare på det på kamerorna så det blev väl för nära kan man tänka.

Jag fick idén dagen innan, det var dels den enda dagen jag kunde, men det var även den enda dagen i närtid som det skulle kunna vara uppehåll och kanske en även gnutta sol. Så jag ringde en kompis på morgonen och frågade om han ville hänga på, jajamän så efter jobb direkt rullade vi mot Vombsjön.

Väl där visste vi inte var vi skulle men en skylt Naturreservat verkade ändå lovande. På den vägen stötte vi på en och annan bil som bara stod still, vad kunde där vara att se? Jo hur många fåglar som helst visade sig men vi var ju på jakt efter en specifik art.

Men där långt långt borta stod minsann en stork i det grunda vattnet. Den rörde sig, den levde alltså, och gick så klart ännu längre bort. Den blev förevigad men det är nog bara en inre familjekrets som kan uppskatta den bilden, förutom mig själv då alltså.

Nåväl, nu var målet nått och nu var det i stort sett fritt fram för att fika när som helst. På vägen ut så såg vi vita hägrar, tranor och gråhäger. Men nu var målet Hemmestorps Mölla, ett storkhägn som bland annat Naturskyddsföreningen är med och stöttar. Stöttar gör även andra tex volontärer och frivilliga bidragsgivare måste man kanske tillägga för rättvisans skull. 

---

Det var inga problem att hitta dit, storkar fanns det överallt, men hur ska man nu bete sig. Vi valde försiktighetsprincipen och ställde bilen en bit bort och gick minsann flera hundra meter mot gården. Det var kallt som bara den och vi frös direkt båda två. Några foton blev det och sen var vi båda ganska nöjda. In i den varma bilen, där väntade en god fika.

Det var kanske en slump, men när vi redan hade tagit bilder på sittande/stående fåglar i bo, och hade kommit in i bilen, vi hade för övrigt fullt sjå att inte kladda ner bilen och oss själva, då flög en stork över oss med byggnadsmaterial, dvs gräs, i näbben. Den bilden hade varit hur cool som helst. Men å andra sidan hade man nog behöva ligga ner på marken med ett kanske lite vidare objektiv så visst, det var teoretiskt möjligt men så alerta och duktiga är vi inte. Bara att hitta ett bra ställe att lägga sig ner på hade tagit sin tid. Men prioriterar man fika så är det smällar man får ta.

Lärdom: det är inte så långt bort, det är stora fåglar som flyger lite stabbigt och de är intressanta.
Ja vi ska ha ätit innan vi far dit nästa gång.
Kanske tar vi med en groda och ser om de vill äta ur handen, ha ha.

---

110 |

- Vi åker till Emporia, sa jag till min fru.

- Va, sa hon, du har ju sagt att du aldrig vill åka till Emporia.

Efter denna inledande ordväxling så förklarade jag att jag inte alls hade något emot detta köpcenter. Jag hade dessutom blivit påmind om dess annorlunda entré som av förklarliga skäl inte blivit förevigad, av mig i alla fall.

Ett varuhus i tre plan och ett parkeringshus där det kostar att parkera var det som mötte oss. Jag undviker ytterligare recensioner men jag kan i alla fall inflika att vi har ett välmående köpcenter utanför Helsingborg som i stort sett tagit död på centrumhandeln. Nåja, det är kanske en väl förenklad bild men så framställs det i alla fall av citykramarna. Inga parkeringar och höga hyror är andra argument från de som försöker idka handel.

Om vi nu för rättvisans skull ska ta argumenten för köpcentrum utanför staden så finns det där gott om parkeringsplatser, gratis dessutom, massor med affärer och ett antal restauranger så alla kan få sitt. För de som har el- eller hybridbil finns laddare att tillgå. Det kostar att ladda, men det gör det överallt.

---

Men som kontrast till en iögonfallande entré på ett köpcenter i utkanten av Malmö hittade jag i Helsingborg dessa bilder. En viss skillnad, det får man ändå medge. Men jag har börjat se mönster och former i lite allt möjligt, så det är väl ett utslag av det skulle jag tro.

---

Inspiration att fotografera entrén på Emporia fick jag i en fototävling vår fotoklubb hade med Kronborgs fotoklubb i Helsingör. Där hade en av våra medlemmar en bild på Emporia som ett bidrag i tävlingen. Den enväldige domaren från Köpenhamn visste nog inte vad han skulle tycka för han hade nog aldrig sett något liknande, så han valde att ge vinsten i den duellen till ett motiv man (han) lättare kunde förstå.

---

109 |

Gerry Johanssons fotoutställning på Landskrona Foto var dragplåstret för min del så det fick bli en avstickare dit. Väl på plats denna soliga söndag möts man av en fin och intressant utställning och ett obemannat bord där man skulle tro att någon skulle sitta och ta betalt. Men icke. Personen var som bortblåst, dock var en Ipad och en uppochnervänd bok tecken på mänskligt liv. En notislapp upplyste besökarna ”Kommer strax, är på toa”. Denna roliga och naturliga inledning var början på två intressanta besök varav detta var det första.

Tvärs över torget, eller Kasernplan som det egentligen heter ligger Landskrona Museum. Jag hade inte varit där tidigare men där var det bland annat en utställning med 17 motorcyklar av modell äldre eller av kategorin intressanta som var det som fångade mitt intresse.

Jodå, en våning upp i denna gamla byggnad fanns de. Lagom med historik om märkena och lite historik om just den utställda motorcykeln. För de som är mer än måttligt intresserade av motorhistoria, där namn som Vincent, Excelsior, Lito och Indian inte är obekant kan se fler bilder från det besöket här, länk https://bit.ly/3iBW9Ii.

För den ekonomiskt sinnade var båda dessa utställningar gratis, även det lite ovanligt nuförtiden.

---

108 |

Jag är nog inte ensam i min sinnesstämmning som är låg och som har sin orsak i ett invasionskrig på nära håll. Det finns de av oss som har upplevt krig, jag har inte gjort det men jag förstår att det sätter djupa spår livet ut, ja för de som överlever vill säga.

När jag var liten kom jag ihåg att det man som barn fasade mest var när ens föräldrar pratade om krig. De hade ett nära minne av Kuba-krisen 1962. Det hände att man fick den osminkade sanningen att det då var nära ett nytt världskrig.

Då kan man komma ihåg att på den tiden fanns det inte alls så många kanaler att få information så jag skulle tro att man vara ganska överens om bilden som förmedlades.

Att vi nu år 2022 och framåt ska rusta upp för att kunna möta en fiende med vapen förstår jag och instämmer i, men det är ju helt uppåt väggarna att vi ska behöva lägga våra pengar på det.

Men det finns de som är i en sämre sits, de har blivit födda i ett land vars granne helt sonika invaderar skövlar och lemlästar, inte bara materiella ting utan även familjer. Dagens dystra bild får symbolisera det abrupt stympade livet, utfört av någon annan.

---