117 |

Vintern rasat ut är sången vi sjunger i kväll. Inte överallt men på en del ställen. För egen del har vi och många med oss som tradition att bege oss till terasstrapporna nedanför Kärnan där sångare framför sången men även andra sånger för att hälsa våren välkommen.

Men det är även andra saker som har rasat den senaste tiden. Det har kastats sten och det har satts i brand. Att man eldar på Valborgsmässoafton och symboliken med lägereld att enas runt berör journalisten Heidi Avellan i dagens nummer av Helsingborgs Dagblad. En i mitt tycke mycket bra skriven text som avslutas så här:

…”Den som lever i Sverige måste respektera att svensk lag styr och omfattar alla. Här råder yttrandefrihet, religionsfrihet och åsiktsfrihet; här eftersträvas jämlikhet och jämställdhet; här har alla rätt att välja sitt liv. Sverige är ett land där hädelse inte är ett brott. Men att ge sig på poliser och blåljuspersonal är det.

När polisen som ska beskydda demokratin utsatts för våld måste polisen svara med det våld som krävs, att nu diskutera nya verktyg och insatsmetoder är därför självklart. Men på sikt måste vi – alla – hjälpa till att bygga ihop samhället. Samlas kring samma eldar.”

---

116 |

Plötsligt händer det. Och nu hände det igen. En gång var jag och min bror på fotboll. Det var undermålig underhållning så vi gick när det var några minuter kvar av matchen. På vägen ut gjorde HIF två mål. Efter den händelsen är jag alltid kvar till slutsignalen har ljudit.

Rögle BK, ett ishockeylag från Ängelholm, spelade match igår. I en semifinalserie om bäst av 7 ledde Färjestad med 2-0 i matcher. Jag kollade lite halvintresserat och gjorde bedömningen att 0-0, som det stod efter första halvlek, nog var en ställning som skulle stå sig ett tag.

Jag monterade mitt Heliosobjektiv och gick ut en sväng, alldeles precis utanför vår bostadsrätt. Konstaterade efter några tagna bilder att detta manuella objektiv var speciellt, både att fota med och bilderna som det ger.

Kommer in igen. Matchen pågår, nu står det 3-2 till Rögle. 5 mål inom loppet av 8 minuter.
Det blev slutresultatet. Som sagt…

---

115 |

I blagande (strålande) sol, gav jag mig i väg för att fotografera båtliv. Min inre bild av det var män, ja så fördomsfull är tydligen jag, som skrapade på sina båtar. Gärna då lite väderbitna. Men det finns så klart andra bilder också tex båtar + liv, ja nog skulle jag hitta något.

Råå är ett gammalt fiskeläge som ligger några kilometer söder om Helsingborg. Numera är fiskebiten en mindre del, pittoreska bostäder med en lång strandsträcka och en utbyggd småbåtshamn är attraktivt för många, Rååbor och andra. Dit begav jag mig.

Det blev inte några bilder som jag tänkt, det var inte något skrapande på träbåtar, i stället var det maskiner på plastbåtar. Men det blev i alla fall några bilder…

---

---

---

114 |

Precis en sådan moped hade även vår Walter när han delade ut posten. Denna bild visar Lantbrevbärare Alvar Nyberg, Bureå, Skellefteå, 1973. 

---

Det där med att dela ut post verkade vara ett bra jobb tyckte jag. Köra omkring på en moped som vår brevbärare Walter gjorde, prata med boende, få presenter i brevlådan då och då och sluta vid 14.00. Perfekt. Jag måste i alla fall varit över 15 år när jag tyckte det. Jag gick en introduktion på posten och sen var det bara att börja. Det var dock inte så enkelt kan jag intyga.

Först skulle posten sättas, dvs sorteras i den ordningen den skulle delas ut, det tog tid för en nybörjare. Själva rundan, utan moped, tog också betydligt längre tid, så den bild jag målade upp över yrket fick jag aldrig att stämma överens med verkligheten. En gång välte cykeln i den hårda blåsten vid det första huset med lägenheter. En annan gång välte cykeln, ursprungligen stående i singelunderlaget, utanför ålderdomshemmet, pensionsutbetalningslapparna flög i väg och det blev att leta reda på dem och sätta om posten på en närliggande mur. En och annan orolig pensionär kunde man ana bakom gardinerna. Ser man på väskans storlek på mopeden, den var lika stor på cykeln, så var det väl snarare konstigt att cykeln över huvud taget stod upp.

 ---

Introduktionen var som sagt på stora posten i Helsingborg. Den är numera nerlagd och flyttad. I dess lokaler finns nu Helsingborgs Stadsarkiv och där var jag åter igen cirka 45 år senare. Och då upptäcker jag denna finfina modell över mässområdet på H55.

 ---

Vad var då H55. Jo året var 1955 och det anordnades en utställning i staden för att visa vad som hade hänt sedan Stockholmsutställningen 1930 och samtidigt blicka framåt. Hela arrangemanget kallades H55. Vad man kan läsa sig till var det ett väldigt lyckat arrangemang som väckte stor uppmärksamhet både nationellt och internationellt. Arrangör vad Helsingborgs stad och Svenska Slöjdföreningen, numera Föreningen Svensk Form.

Entrén till mässområdet, välbesökt får man säga.

 ---

För oss som inte var med då har H55 varit ett återkommande ämne. Glimtar och detaljer har man sett men man har aldrig fått se hur hela mässområdet såg ut. På så sätt har denna modell samma funktion som ett foto, den visar hur det var förr. Kreatör till modellen heter Rolf Sjölander, tack för det Rolf.

Staden ska om någon månad ha en ny mässa vid namn H22, förra gången det begav sig var 1999, och vad kallades då den, jo H99, det där med namnsättning av mässor i Helsingborg det har vi lärt oss.

---

113 |

Jag ska bli lite personlig. Jag börjar bli gammal. Nåja kanske inte lastgammal men jag planerar att gå i pension den 11/11 2022 så det lär jag inte glömma bort.

När jag var yngre så noterade jag att äldre människor gärna pratade om sina sjukdomar. De som fanns närvarande lyssnade, till synes intresserade, kanske för artighets skull, för att därefter berätta om sina krämpor.

Riktigt så långt har det inte gått. Men, jag har fått lindrig artros i ett knä och det är minsann begränsande. Det är inget jag är ensam om, många har denna åkomma som inte kan botas utan bara mildras genom träning. Så det är min träning, att försöka få artrosen att inte vara till allt för mycket besvär.

När jag tar ett steg tillbaka får jag medge att det känns lite futtigt att ens anse det som ett problem när man ser hur världen ser ut runt omkring oss, det finns de som har det betydligt värre, jag inser det. Men ni får se det som en notis, inget viktigt alltså.

På väg hem från barnbarnen där jag och min son varit barnvakter några timmar, tog jag en senväg över landsbygden. Där stötte jag på en samling hus som kallades Trä. Det lät ju spännande så jag körde in på den vägen. Efter en stund upptäckte jag, enligt mitt sätt att se, väldigt intressanta pilar, hårt beskurna eller hamlade som det heter. De såg ut att vara ett par hundra år gamla. En bra symbol för åldrandet tänkte jag medan hästarna i hagen intill blev oroliga för de ville minsann inte bli fotograferade.

Eftersom jag ogärna vill fara med osanning, det finns så många som gör det nuförtiden, både i öst och väst faktiskt, vi kommer även ihåg dig Trump med dina fanatiska följare, så kollade jag upp hur gammal en pil kan bli. Enligt Wikipedia, denna sanningskälla, kan de bli mellan 50 och 60 år.

Där ser man. Det där med att ålder är bara en siffra stämmer väldigt bra nu. Trots min lätta artros som inte är värd att nämna, och att jag är på väg mot respektabla 62 år.

---

Blogginlägget är egentligen slut men här är lite till dagen till ära: Vi har historiker har jag förstått som läser bloggen. Idag är det den 9 april, dagen då tyskarna invaderade Danmark 1940. Vad jag inte visste förrän vi fick fel på den frågan i den gångna veckans quiz var att det är flaggdag i Danmark. Vi tappade hakan tills vi fick förklaringen. Flaggan hissas på först på halv stång fram till kl 12.00. Därefter hissas den i topp.

Nu är det slut – på inlägget.

 ---