Fujikameror och death metal - det är finfina grejjer!

Vän av ordning kanske frågar sig hur Fujikameror på minsta sätt kan hänga ihop med death metal, och jag kom helt enkelt fram till att de gör det baserad på enkel statistik.

Fujifotograf backstage

En kollega till mig är sångare i bandet Nightrage. De spelar melodisk death metal, och det är inget jag sitter och lyssnar på till vardags. När de skulle spela på Katalin i lördags blev jag dock sugen på att gå dit och se och lyssna live, för att se om det var bättre så.

Fujifotograf in action

Kollegan Ronnie släppte in mig bakom scenen innan spelningen, och då fick jag dels träffa andra i Nightrage, vänner och bekanta till bandet och också medlemmar av bandet the Haunted (som var huvudattraktionen för kvällen.).

Gitarristen i The Haunted. Han använder inte Fuji, men jobbar med film och Black Magic :)

Jag hade väl inte direkt förväntat mig att det skulle vara samma nivå på kamerasnacket backstage med en massa musiker som spelar death metal. Det blev dock en jäkla massa snack om kameror, och det visade sig att flera stycken av dem var både kameranördar och riktigt duktiga fotografer!

Trummisen Adrian från the Haunted, som beställde en X-T2 innan spelningen startade ...

Man stöter på fotonördar i alla möjliga oväntade sammanhang, och så också i den här världen uppenbarligen! Det var kul att hänga lite med dessa duktiga musiker (och fotografer) och det framgick med all önskvärd tydlighet att oavsett hur många tatueringar eller långt år man har, så kan man vara en mycket sympatisk och ödmjuk människa.

Ronnie är inte så mycket för kameror, men han kantera en telefon och är en jävel på att growla!

Åsså var det ju det där med musiken. Det är väldigt högljutt och ett jäkla tempo - och jäkligt kul och bra! Att se och höra dessa gossar live var en ren fröjd, och jag är inte alls främmande på att gå på fler spelningar av den här typen (fast kanske inte dricka lika många öl - jag blev väldigt akuttrött efter ett tag).

Första låten med Nightrage - den helt nya singeln The Venomous

Jag har inte plåtat spelningar sedan början av 90-talet eller så, och det kändes lite ovant. Då använde jag dessutom mest tele, medans jag nu fick klara mig med X-Pro2 och 23/2 samt 35/2. Kul var det i alla fall, även om det blev många skräpbilder ...

Den långhåriga och skäggiga publiken uppförde sig föredömligt, och hade inget alls emot att släppa fram mig så att jag kom åt att fotografera :)

Det blev inte några fantastiska bilder som synes, men några blev helt ok tycker jag ...

Headbanging utan hår ...

Mer hår ...

Fler och större bilder finns på min flickr: https://flic.kr/s/aHskQYsirk

Och varför hänger då Fuji och death metal ihop? Jo, vi var ju tre som körde Fuji och bara en med Canon där (fast den tredje fujifotografen beställde ju kameran under kvällen). Alltså är Fuji Death Metal!

Ha det!

Vi har det trots allt ändå rätt så bra, trots DR, sensordamm, brus och annat elände!

Rubriken antyder nog det, och jag är inte ute efter att skriva om alla problem som finns i vår omvärld. Det här inlägget anknyter till min tidigare blogg, och är alltså bara ett ytterligare försök från min sida att försöka göra mig hörd i allt tjafs och trams som skrivs och tycks om ny respektive gammal teknik.

Så fort det släpps en ny kamera går diskussionerna heta om huruvida den har tillräckligt stort dynamiskt omfång, om den brusar mycket på höga ISO eller om den har tillräckligt snabb autofokus som fungerar i dåligt ljus. Det är fullt relevanta diskussioner förstås, och för en del av oss är det till och med intressant för det vi fotograferar.

Jag började fotografera mer eller mindre seriöst på 80-talet så för vissa bloggare ses jag fortfarande som en junior i sammanhanget. På den tiden var det (i synnerhet för amatörfotografer) svartvitt som gällde, då färg var dyrt och ville man göra större bilder var det jättedyrt. I slutet av 80-talet och början av 90-talet skedde dock en smärre revolution; filmerna blev snabbare (högre ISO) och en del systemkameror förseddes med autofokus.

Autofokusen var långt från lika snabb som i dagens kameror, och filmerna var korniga som tusan och det färgbrus man klagar på idag är ingenting jämfört med hur det så ut då. Sensordamm fanns förstås inte, men damm på filmrutorna fanns definitivt, och i stor mängd!

På den tiden behövde man också tänka på det där med färgtemperatur (det vi oftast kallar vitbalans nu). De flesta filmer var gjorda för dagsljus, och skulle man fotografera med färgfilm i annat ljus fick man antingen använda filter eller i nödfall köra med negativ färgfilm (något som starkt förknippades med amatörfotografer med Instamatickameror). För tidningsbruk gällde diafilm länge, men så småningom gick det att trycka från också den negativa färgfilmen, vilket också gav oss fotografer större möjligheter att fotografera i alla möjliga ljussituationer.

Den snabba negativa färgfilmen och så småningom skannrar som kunde hantera dessa, gjorde att svartvit film som Tri-X (eller den bland en del så förhatliga T-Max) försvann nästan helt från en del tidningsredaktioner. De som tidigare jobbat med att slabba med D-76 i stora framkallningstankar fick i stället lära sig att sköta framkallningsmaskiner av ungefär samma typ som de som stod i minilabb i snart sagt varenda tobaksaffär. Från dessa färgneg kunde man sedan enkelt göra bilder i både färg och svartvitt, med mer eller mindre god kvalitet.

Det jag kan konstatera, efter att ha skannat dessa bilder som gjordes med dyr negativ färgfilm (Kodak Ektapress 1600 PPC) är att de har en tämligen dålig färgåtergivning, inte särskilt hög upplösning (de är fotograferade med Nikon F801 och F4 och de bästa objektiv som fanns då), har ett synnerligen fult färgkorn och kräver mycket efterbehandling.

Att klaga på DR, sensordamm, brus och annat elände med dagens kameror känns lite futtigt när jag tänker tillbaks på hur det var förr (och det var inte bättre) :)

Ha det gott, och dra inte allt för stora växlar på det jag skriver. Jag tycker dessa bilder är bra (om än inte lika skarpa som de skulle blivit med en modern kamera). ;)

De bilder som inte kom med i bloggen finns på Flickr och Facebook.