6.2/100 Välkomment till the Internet!

Jag började roa mig med datorer med mina kamrater ungefär så tidigt som det gick att roa sig med datorer (VIC 20, Sinclair Spectrum, Commodore 64 etcetera), men det var först i början av 90-talet det blev spännande på riktigt. Då gick det att för något så när rimliga pengar köpa sig ett modem så att min dator kunde prata med andra datorer. Mitt första modem klarade den svindlade hastigheten av 2400 Baud. Det finns en massa vetenskapliga förklaringar till hur Baud förhåller sig till den typen av bandbredd vi mäter idag, men det var helt enkelt jäkligt långsamt (ni får googla för detaljer).

Till att börja med gick det bara att ringa upp likasinnade datornördar med det där modemet, och också en och annan så kallad BBS (Bulletin Board System) - oftast bestående av någons hemmadator och ett eller i bästa fall ett par anslutna modem. Var linjen upptagen fick man helt enkelt vänta tills de andra var klara. Dessa BBS:er gick ofta ut på tjatt och forum, och allt mellan himmel och jord diskuterades. En del var av den mer obskyra sorten och erbjöd nedladdning av piratkopierad programvara. I och med att uppkopplingshastigheten var så pass låg tog det ungefär fem till arton evigheter att ladda ner en fulkopia av ett spel eller kontorsprogram (och oftare än sällan visade det sig att programmen innehöll virus, var något helt annat än de påstods vara eller helt enkelt inte fungerade ...)

Och så - i början av 90-talet kom Televerket, IBM och Esselte på den briljanta idéen att vi i Sverige behövde en motsvarighet till det franska Minitel. Minitel var väldigt populärt och gav de amorösa fransmännen inte bara möjlighet att beställa baguetter, ost och vin via sin lilla terminal, utan de kunde också bedriva mer eller mindre utomäktenskapliga aktiviteter i den (eller med den eller hur man nu ska se på saken). Det fanns porr att köpa för rimliga pengar, och den intresserade slapp stå i kö till kassan och förnedra sig med tryckt material.  Tekniknivån var på den här tiden tämligen låg, så det gick inte att se på vare sig bilder eller filmer, men det gick att sextjatta med någon som möjligen kunde vara en 18-åring med fast hull (och troligen var en äldre tjock farbor iklädd kalsonger och nätbrynja).

Det statligt ägda Televerket kunde förstås inte ägna sig åt virtuellt koppleri, men i samarbete med IBM och Esselte togs det ändå fram en liknande terminal som skulle få de svenska hemmen att handla mat och spela på ATG utan att behöva lämna hemmet. Den kallades Teleguide och tillverkades och skeppades till något 10-tusental ivriga konsumenter (källa: Wikipedia, så jag vet inte om siffran stämmer).

Problemet var att när den här terminalen väl var klar så hade dels hastigheten på vanliga datormodem gått upp, BBS:erna var fler och hade fler telefonlinjer och dessa svartvita terminaler som i princip bara gick att använda till att handla mat med och spela på ATG (och skulle man handla mat var man nog tvungen att bo inom en radie av ett par hundra meter från den matvarubutik i Stockholm som av någon outgrundlig anledning valt att ansluta sig till tjänsten). Hela jättedyra projektet gick i graven, och kvar ute i stugorna (bland annat hemma hos mig) står dessa terminaler nästan helt oanvända.

Strax därefter kom INTERNET, och resten är som man brukar säga historia ...

Ha det gott!

(Anledningen till bilden och hela inlägget är att temat i dagens fotoutmaning var kommunikation.)