Det är positivt att skanna negativ positivt!

I någon av alla miljarder forumtrådar om att skanna, fotografera av eller på andra sätt digitalisera sina gamla bilder som är gjorda med film skrev nestorn i sammanhanget, Stefan Ohlsson, att det blir bäst att skanna sina svartvita negativ som färgpositiv. Jag snokade runt lite på nätet och fann att en av förklaringarna till att det blir bättre är att skannern då använder alla tre färgkanaler, medans skannerprogrammen annars antingen kör med något slags automatik eller bara använder en av röd, grön och blå.

Jag tyckte detta lät intressant, så jag testade med de två rullar Tri-X jag tagit med lånad Leica M6, och precis fick tillbaks från framkallning. Jag har använt Vuescan för själva skanningen, och där har jag i princip bara valt Color Positive, med något slags generell färgprofil. Bilderna är alltså skannade i färg (med Profoto RGB som omfång tror jag).

Efter skanningen importerade jag TIFF-filerna till Lightroom, och då ser det ut så här:

Genom att sedan vända tonkurvan i Lightroom blir det lättare att se hur bilden ser ut, fast det blir lite klurigt när man drar i histogrammet, eller reglagen för högdagrar eller svärta eftersom allt blir tvärtom ...

Som ni ser blir det en ganska kontrastlös bild, och i mitt fall blev de flesta bilder rätt så ljusa utan någon djupare svärta. Jag gjorde en grundjustering av bilden som jag sedan kunde använda på alla importerade bilder, och då såg det bättre ut (tycker jag).

Slutligen redigerade jag bilden i Silver Efex där all färginformation tas bort, och lade på en svag sepiatoning och så här blev resultatet:

Jag tycker arbetsgången fungerar bra, och det tar inte särskilt lång tid när man har presets i både LR och Silver Efex. Jämfört med att låta Vuescan vända negativen tycker jag att jag får ett större omfång att jobba med i bilderna på det här viset.

Ha en fortsatt trevlig helg!

10/100 Kan man jämföra en gammal Summilux 35mm med en hyfsat modern Summicron?

Frågan i rubriken kan säkert många svara olika på, beroende på tycke och smak. Jag kan nog egentligen inte besvara den alls eftersom mitt lilla test genomfördes under några få minuter under synnerligen dåliga ljusförhållanden med en kamera jag aldrig använt tidigare, och som dessutom var helt fel inställd för hur jag vill fotografera :)

Till att börja med var kameran en Fuji X-E1 (en kamera några av er nog hört nämnas några gånger i Fotosidans bloggar tidigare, fast inte just av mig). Kameran i fråga ägs av Bengan, och av någon outgrundlig anledning vägrar han fotografera i råformat, så den var alltså inställd för jpg-bilder och med färgtemperaturen inställd på dagsljus eller nåt sånt. Dessutom har den en halvformatssensor, så bilderna säger förstås ingenting om hur den ack så viktiga kant- och hörnskärpan blir med en småbildskamera (vilket objektiven är gjorda för) ...

Kombinerar man detta med mig som fotograf, som är notoriskt dålig på att hålla kameran stilla på längre slutartider, och en lokal som lämnar mycket i övrigt att önska blir en sådan här jämförelse i bästa fall riktigt dåligt, men förmodligen helt värdelös i praktiken.

Hur som helst blev det fyra bilder med nämnda Fujikamera, med båda objektiven inställda på sin största bländare. Bilderna är efterbehandlade på samma sätt i Lightroom och SilverEfex, och kan möjligen ge ett litet hum om skillnaden mellan objektiven. Om inte annat var det kul för mig att prova, och så fick jag ett ämne att blogga om :)

Bengt med Summicron

Bengt med Summilux

Peter med Summicron

Peter med Summilux

Säger då den här jämförelsen något över huvud taget, förutom att jag är dålig på att hålla kameran still? Nja, inte mycket. Det man möjligen kan ana är att Summicron har bättre skärpa och kontrast på sin fulla bländaröppning än vad den äldre Summiluxen har, och att med lite efterbehandling blir det användbara bilder med båda objektiven. Skillnaden i ljusstyrka och skärpedjup är försumbar, och det torde synas i exemplen.

Det var allt från avdelningen för värdelösa objektivtester idag! Ha det gott :)

6/100 Måste en småbildskamera (FF alltså) och dess objektiv vara så attans stora?

Moderna kameror innehåller en himla många elektroniker. Klart fler än jag orkar räkna till! Ändå är de inte så där väldans små och behändiga som de skulle kunna vara.

Sony A6000 med 35/1,8 rygg mot rygg med en Leica M6 och Summilux 35/1,4

Leican innehåller en massa luft för att ge plats åt en filmrulle och uppsamlingsspole, medans Sonykameran klarar sig utan sånt tjafs. Den behöver bara rymma ett litet tunt minneskort som i just mitt fall rymmer ungefär 2000 bilder i råformat. Båda kamerorna är försedda med batteri, men Sonyn dör helt efter en sisådär 250 bilder (eller ett par timmar), medans Leicans pyttelilla batter i räcker något år.

Det är en på alla sätt orättvis jämförelse, då Sonykameran faktiskt kan leverera riktigt bra bilder (rent tekniskt alltså - resten är upp till mig som fotograf), och Leican kommer inte i närheten (fortfarande rent tekniskt). Leican kostar dessutom en smula mer - just den här modellen är som 30 år gammal modell några tusenlappar dyrare än vad Sonykameran kostar ny, liksom objektivet. Den senaste versionen av Leicas 35/1,4 ASPH kostar 45 TKr!

Varför jämför jag då dessa kameror? Därför att jag kan och råkar ha tillgång till dem just nu, och det är kul :)

Bilden är för övrigt tagen med en rätt tråkig och dålig mobilkamera (som inte kan leverera råfiler) - Sony Xperia Z3.

Ha det gott!

5.2/100 Kombinerad sensor och minneskort för engångsbruk - kan det verkligen vara nåt?

Frågan i rubriken är något jag förhoppningsvis kommer att få svar på inom de kommande två veckorna, då jag fått låna två gamla kameror (tack Staffan!) som lämpligen laddas med Tri-X (eller någon annan typ av film). Eftersom jag började fotografera (på allvar) i början av 80-talet är det här med film förstås inte främmande för mig, men det var länge sedan jag använde det och det ska bli riktigt kul att testa igen. Jag kommer dock inte ställa mig i ett mörkrum och slaska fram papperskopior, utan nöjer mig med att skanna bilderna.

Jag tror att man egentligen ska ta såna här bilder med kameran på ett köksbord och med en DN som rekvisita, men jag fuskade och körde med vardagsrumsbordet (och ingen tidning) :)

Leica M6 med Kanadatillverkat Summilux 35mm f/1,4

Den första kameran är hyfsat modern (såpass modern att jag kommer ihåg när den började säljas). Leica M6 kom 1984 och kostade då ungefär lika mycket som Canons och Nikons toppmodeller. De senaste digitala M-modellerna ligger på ungefär samma nivå jämfört med Canon och Nikon. Objektivet Summilux 35/1,4 är en synnerligen kompakt och trevlig liten skapelse. Jämför man med de närmast groteskt stora moderna 35/1,4 till spegelreflexkameror (och också Sonys 35/1,4 med E-fattning) är det löjligt litet och ändå bra. Den senaste versionen heter 35mm f/1,4 ASPH och betingar den nätta summan av ungefär 45 000:- (och det är lite större än objektivet på bilden tror jag). Bra, kompakt, men inte direkt gratis ...

Leica II med Elmar 50mm f/3,5

Kamera nummer två heter Leica II och är en klart äldre konstruktion. Jag vet inte hur gammalt just detta exemplar är eller vilken variant det är, men modellen som sådan presenterades 1932 och jag har för mig att den brukar räknas som den första småbildskameran (alltså med sluten filmkasett och negativ på 24x36 mm - den första spegelfria fullformataren helt enkelt). Det här är en kamera för slow photography. Allt är tämligen långsamt; filmframmatning och återspolning sker med en ratt i stället. Kameran har en sökare för att ställa skärpan och en annan för att komponera bilden. Sökaren för komposition är gjord för brännvidden 50mm, och använde man andra brännvidder kompletterade man kameran med en löst sökare som fästs i blixtskon. Den har inte så många slutartider att välja på, och det går inte att ändra slutartid utan att först ha spänt sökaren (genom filmframmatningsratten).

Edit: efter kontakt med ägaren och google har jag konstaterat att den bara heter Leica II och tillverkades just 1932. Det är ingen ynling alltså. En extra bonus som ger karaktär åt båda kamerorna är att vulkaniten luktar svagt av tobaksrök och säger något om dess ägare :)

Elmar 50mm i inskjutet läge. Foto: Martin Agfors

Leica II är helt klart annorlunda än moderna kameror, och det ska bli jättekul att testa den. Bara att ladda den med film kommer att bli en utmaning, då den har en lös upptagningsspole, och det är tydligen fullt möjligt (och inte helt ovanligt) att misslyckas med laddningen. Jag gillar också att kameran är väldigt kompakt när man skjuter in objektivet - klart fickvänligt!

Vart har sensorn tagit vägen? Foto: Martin Agfors

När jag var nere på byn och hämtade upp kamerorna besökte jag också min lokala fotopryllangare, Uppsala Fotokompani, för att köpa film. Deras utbud är inte jättestort, så jag valde Tri-X (alternativet var T-Max, men Tri-X känns mer klassiskt och passande för dessa kameror, även om filmen inte är likadan som förr). Det är inte så billigt att fotografera med film. En 36-bilders rulle Tri-X kostar där 69:-. Med digitala kameror blir kostnaden per bild enormt mycket lägre, även om man använder minneskorten bara en gång ...

Jag vet inte varför jag inte kan låta bli att grimasera när jag fotograferar - inte ens när jag bara låtsas fotografera som här (kameran är inte ens laddad) ... Foto: Martin Agfors

Ser jag ut som en riktig Leicagubbe nu?

Jag har tyvärr inte möjlighet att själv framkalla filmen, så det blir nog att jag skickar iväg den. Det gör inte så mycket om det tar lite längre tid, även om det förstås vore kul att se resultatet snabbare (om än inte fullt så snabbt som vi blivit med digitalfoto).

De flesta som känner mig vet att jag gillar ny teknik, men det är minst lika roligt med gammal välgjord teknik. Någon med större kunskaper kanske vet mer om exakt vilken modell den äldre Leican är och hur gammal den kan tänkas vara :)

Bilderna i inlägget är tagna med min Sony A6000 med 35/1,8 (de två första och sista bilden) och Samyang 50/1,2 (de andra som Martin tagit).

Ha det gott allihopa!