Närbilder med Sony A6000 och gamla gluggar (med adapter)!

Ni som känner till hur dessa nya spegellösa kameror fungerar är säkert redan medvetna om det, och ni andra kan ha nytta av att veta det; de spegellösa kamerorna har ett mycket kortare så kallat registeravstånd (avstånd mellan bajonett och sensor) än gamla tjockkameror. Detta faktum möjliggör användandet av adaptrar för att montera nästan alla gamla objektiv på dessa nya kameror. Adaptrarna finns i alla möjliga varianter, kvaliteter och pris, och jag tänker inte gå in på desssa mer än att beskriva de jag använt här.

De två objektiv jag testat den här gången är Micro-Nikkor 55 mm f/3.5 och Canon FDn 200 mm f/2.8. Objektiv som på sin tid var riktigt jäkla bra, och fortfarande är fullt användbara och går att få tag på hyfsat billigt. Nikonobjektivet är det jag först skulle skaffa för användning på en spegellös kamera, i och med att det är ett makroobjektiv där autofokus och stabilisering är av mindre nytta än på "vanliga" objektiv.

55:an ger bra skärpa, och är hyfsat lättanvänt, men det är konstruerat som makroobjektiv var förr; ju närmre man kommer desto längre blir utdraget, och man tappar en del ljus. Dessutom kommer man som maximalt upp till skala 1:2 (de flesta nya makroobjektiv går till 1:1). Bilden ovan är tagen på ISO 800, f/8 och 1/400 sekund.

Med så liten nedbländning jag använt blir skärpedjupet extremt kort, och då är jag inte ens i närheten av så nära man kan komma med den här typen av objektiv. I bilden ovan ligger skärpan på nosen, men den är i och för sig jäkligt skarp just där ;)

Jag hade inbillat mig att det skulle vara lättare att ta såna här bilder med en kamera som har Live View och s.k. Focus Peaking (kontraster framhävs i sökaren med färg), men riktigt så kul var det inte. Skärpedjupet är jättekort och "peaking" går enbart på kontraster och kan luras rejält. Enda sättet att vara säker på att det blir skarpt är att använda förstorad sökarbild, och det är inte det lättaste med motiv som rör sig (frysspray fungerar inte på kattjävlar).

Jag testade också på ett mer statiskt motiv, vilket var lättare att fokusera på. Trots bra kvällsljus var jag tvungen att gå upp till ISO 1600 för att få vettig slutartid, och efter lite efterbehandling blev det så här:

Just den här typen av motiv är det jag tycker är roligast med makrofotografering. Jag är inte intresserad av knivskarpa insekter med skärpa överallt, utan vill ha saker man inte riktigt förstår vad det är för något (just detta är en skorstenständare för grillkol). Eftersom man tappar så mycket ljus när man kommer nära skulle jag dock gärna haft bildstabilisering antingen i objektivet eller kameran ...

Jag tog också ett porträtt av katten Nony med Canon 200/2,8 (FDn) och det funkade hyfsat - det objektivet har dock en förskräcklig CA liksom många andra gamla Canonobjektiv jag testat. Inte några större problem att få bort i efterbehandlingen, men de är inte lika bra som Nikonobjektiven från samma tid enligt min erfarenhet.

Hur som helst - det kan bli bra med gamla objektiv och nya kameror, men nog tusan skulle jag föredra moderna motsvarigheter med både autofokus, stabilisering och bra antireflexbehandling :)

Ha det gott!

Lilla Bilen hittade en liten kompis

Ibland känns Lilla Bilen inte sååå liten :)

Vad gör man när inspirationen tryter? Köper nya prylar förstås!

De senaste månaderna har det inte blivit mycket fotograferande för min del. Det är inget ovanligt, utan det brukar gå i perioder där jag ibland tar väldigt många bilder, och ibland nästan inga bilder alls. Eftersom jag är en prylgalning vet jag att det nästan alltid hjälper att sätta fart på plåtandet genom att köpa nya prylar (för mig alltså) :)

Min första linsbebis

Eftersom jag är som jag är har jag (förstås) ägt en Lensbaby tidigare. Det var den första modellen som kom, och den var verkligen inte skarp nånstans och det var omöjligt att få två likadana bilder eftersom den i princip bestod av en bajonettfattning, en stump dammsugarslang och en rätt dålig lins. Fokusering och tiltning gjordes genom att helt enkelt vicka på objektivet med fingertopparna (enligt bilden ovan). Den kunde ge en del kul effekter, men i och med att den var bökig att hantera gjorde jag mig av med den ganska snabbt. Den kostade dock inte många kronor så det var kul att prova.

En slak D3:a

En av de senaste inkarnationerna av Lensbaby, och den jag köpte, är en variant som heter Composer Pro. Den är, hör och häpna, försedd med två linser av tämligen god kvalitet, och det går att byta ut en av dem för att för både vidvinkligare och mer tele (extratillbehör). Den främre linsen sitter på ett slags kulled som går att låsa, så det är inte längre några problem att få objektivet att bibehålla samma position mellan flera exponeringar, och fokuserar gör man genom att vrida på den främre delen av objektivet. Bländaren är dock, precis som på den första modellen, en liten skiva med hål i som är rätt bökig att byta (mot andra skivor med större eller mindre hål).

Sonen Felix, fotograferad med D3 och Lensbaby Composer Pro

Ett par av de tillbehör som finns är linser som ger brännvidderna 35 mm och 85 mm. Båda är ganska dyra, men till skillnad från den jag har försedda med en "riktig" bländare som justeras genom att vrida på en ratt. Får se om jag skaffar någon av dem när jag väl lyckats vänja mig med denna ...

Fikabord fotograferat med NEX-7 och Lensbaby Composer Pro

Jag valde att köpa Lensbabyn med Nikonfattning, och ämnar använda den både på min D3 (som fått stå så länge att batteriet dött helt och mojängen som känner av inställd bländare beckat ihop) och på min NEX-7 med adapter. Jag konstaterade dock raskt att den billiga adapter jag köpt från Kaffebrus tillsammans med Lensbaby blev en synnerligen ranglig konstruktion. Adaptern glappar visserligen lite också med Nikonobjektiv, men med den här fulingen var den hemsk. Jag har beställt en svindyr adapter tillverkad av Novoflex som förhoppningsvis är bättre (inte bara för linsbebisens skull).

Min lilla IQ. D3 och Lensbaby Composer Pro.

Tyvärr var inte vädret det roligaste idag, och när jag kom hem var det ganska dålig tillgång på ljus. Bilderna är samtliga (utom bilden av D3 med monterad bebis) tagna på hyfsat hög ISO (något som min sex år gamla D3 är mycket bättre på än den mycket nyare NEX:en). Jag är också dålig på att handhålla stadigt, så det är inte alls omöjligt att en del av oskärpan i bilderna beror på det.

Stall Surmulen. Nikon D3 och Lensbaby Composer Pro

Jag har ännu inte kommit fram till vilka bländare som är mest användbara på vilka motiv (större bländaröppning ger ett mindre område som är skarpt), så det krävs nog en hel del testande innan det blir några bra bilder (om det nu blir några alls).

Surt sa räven! Nex-7 och Lensbaby Composer Pro

Varför ska man då ha en sån här glugg? Det vete tusan, men det är billigare att köpa en sån än ett "riktigt" objektiv med tiltmöjligheter, och det är roligare att pilla fram effekten vid fotograferingsögonblicket än att göra det i efterbehandlingen. Det är inte lätt att göra bilder som är skarpa nånstans, och vissa bilder kan nog orsaka åksjuka ...

Vägen hem. D3 och Lensbaby Composer Pro

Det är naturligtvis inte ett objektiv som på något sätt kan ersätta ett TS-objektiv, men man kan få liknande effekter (och en hel del andra) för relativt små pengar. Jag konstaterade också att min NEX förmodligen är den kamera som passar bäst ihop med objektivet (bortsett från den glappande adaptern då), i och med att jag direkt i den elektroniska sökaren kan se hur skärpan ligger - det är betydligt bökigare att få den rätt i den optiska sökaren i D3:an (trots att det är en ruggigt bra dylik).

Tvätten med NEX-7 och Lensbaby Composer Pro

Kommer jag då att använda det här knasiga objektivet? Tja, åtminstone ett tag! Antingen kommer jag fram till att jag inte förstår mig på det alls, eller så tycker jag det är riktigt kul. Risken att ni kommer få se fler bilder gjorda med det i bloggen den närmsta framtiden är i alla fall hög, så om ni har anlag för åksjuka kanske ni ska hålla er borta :)

Som vanligt rekommenderar jag att ni har webbläsaren i fullskärmsläge och klickar på bilderna för att se dem förstorade. Pixelpeepare hittar oförminskade bilder på min flickr.

Hadet!

Den ständiga frågan - färg eller svartvitt?

Mitt förra inlägg innehöll  en massa gnäll på forumdeltagare som inte bryr sig om andras åsikter. Den här gången ska jag inte gnälla :)

Tog den här bilden av kollegan Timo och hans flickvän Katja igår, och kan inte bestämma mig om den funkar bäst i färg eller svartvitt - vad tycker ni?

Klicka gärna på bilderna för att se dem i större storlek.

Bilderna är tagna med NEX-7 och Sony 35/1,8 OSS, och jag tycker båda varianterna funkar :)

Liten och Stor

Om man plattar till min Toyota, kommer den då att se ut som Corvetten? :)

Fotograferad med Nex-7 och Sony 35/1,8 OSS