Lidingöloppet version 2

För ett år sedan fotograferade jag en himla många lidingölöpare och bloggade om det. I år hade de dragit ner på antalet fotografer, och jag var i stället där med Östra Aros Motorcykelklubb för att dirigera trafik (vi hjälpte ett Stockholmsföretag med detta).

Jag kan med säkerhet säga att det var minst lika jobbigt att dirigera trafik mellan 08:00 och 19:30 som att fotografera alla löpare man ser. Jag drack också alldeles för lite vatten, så på vägen hem var körförmågan inte direkt på topp ...

Bumsen stod parkerad i tryggt förvar - man vet ju aldrig när gamla hojar börjar strula :)

Ha en fortsatt trevlig helg!

Bonusbild:

Dagens utmaning var att ta en närbild, och någon sådan blir det förstås inte om man inte ser när bilden är tagen!

I helgen var det fotomaraton, fast kanske inte som ni tror ...

Under den gångna helgen fotograferade jag i dagarna två. Det handlade inte om att ta några tjugofyra bra bilder på tjugofyra olika teman, utan det var något helt annat - Lidingöloppet! Jag och ett tiotal andra fotografera skulle fotografera så många deltagare som möjligt under de lopp som gick i helgen. Årets 50-årsjubilerande Lidingölopp hade rekordstort antal deltagare - 45 000 eller så - det innebär förstås att det blir rätt många bilder som måste tas om alla ska fotograferas ...

Björn och Tage

Företaget som håller i denna fotografering heter Marathon-Photos och de levererar bilder till deltagare i massor av lopp över hela världen. Jag har tidigare i år fotograferat under Triathlon i Stockholm för samma företag, men med tio gånger fler deltagare i Lidingöloppet var det något helt annat.

Martin förklarar något för Lars, medans han med lätthet bär en teve på ena axeln

Sportfotografering handlar ofta om långa dyra teleobjektiv, extremt snabb autofokus och serietagning och jättekort skärpedjup för att sudda ut röriga bakgrunder. Det här är däremot industriell fotografering där det handlar om få till ett antal säljbara bilder av så många enskilda deltagare som möjligt. Det innebär max en eller två exponeringar per deltagare - dels för att deltagarna oftast inte vill ha fler bilder från samma plats, och dels för att spara batteri och minneskort.

Utrustningskoll på söndagsmorgonen

Kort skärpedjup vill man heller inte ha eftersom det med enstaka exponeringar är lätt att missa, och dessutom kan det vara fler personer med i bild och då är de bra om de också är skarpa. Ytterligare en anledning att inte använda snabb serietagning är att det ändå blir vansinnigt många bilder under en sådan här helg, och alla bilder måste hanteras och göras sökbara.

Martin förbereder sig med den obligatoriska klockbilden

Jag tog ungefär 20 000 bilder under helgen, och FS-medarbetaren Martin Agfors tog drygt 30 000. Räknar vi lågt med ett snitt på 20 000 bilder per fotograf blir det alltså 200 000 bilder som ska laddas upp till en server där en programvara tolkar nummerlappar, och också gör bilderna sökbara på färg på klädsel och deltagarens sluttid i loppet. För att tidssökningen ska fungera måste tidsstämpeln i EXIF hanteras, och det görs genom att alla fotografer först formaterar de tilldelade minneskorten och sedan fotograferar samma klocka som första bild. I och med det spelar det ingen roll om kamerans klocka går fel, utan tidsstämpeln justeras efter den bilden.

Många vita objektiv - jag tror Martin var den enda som körde med Nikon

Ni som följer min blogg vet kanske att jag frångått det där med tjockkameror och kör med en Sony A6000. Det fungerar dock inte för den här typen av fotografering; dels går den snabba följande autofokusen inte att konfigurera på rätt sätt, och dels skulle jag behövt en ryggsäck full med batterier. I stället körde jag med en lånad gammal EOS 1D Mk II N från 2005. Den har fullt tillräcklig upplösning (vi fotograferar i litet jpg-format) och har bra batterikapacitet. Tyvärr hade den jag lånade inte använts på några år och ena batteriet var inte helt friskt, så halva lördagen körde jag i stället med en lånad D3s med 300mm (på Canonkameran körde jag 70-200).

Funktionärerna förbereder sig för söndagens medaljutdelning i målgången

Kamera med vertikalgrepp är ett absolut måste eftersom de flesta bilderna tas i stående format, och det är bra att kunna variera hur man håller i kameran när man ska ta en sån här mängd bilder under två heldagar. Trots detta får man (åtminstone jag) rejält ont i både axlar och handleder när dagen är slut. Tage körde en del med fjärrutlösare så han periodvis slapp hålla upp högerarmen, och det hjälper säkerligen.

Morgonkaffe

När man plågar rygg och axlar genom att sitta och hålla en kamera hela dagen är kamerans ergonomi det absolut viktigaste. Martin påpekade att den lilla subtila ändring Nikon gjort med D4s genom att vinkla avtrycket lite annorlunda gör stor skillnad för bekvämligheten, men ingen använder sig av D4s (eller andra helt nya kameror) för sån här industrifoto - det är för dyrt, och bildkvaliteten behövs inte. Jag körde som sagt med 1D Mk IIn, och den är helt ok förutom att menysystemet är bland det värsta jag använt, och många funktioner kräver fler fingrar och händer än jag är utrustad med. 1D Mk III är betydligt bättre på den punkten, och förmodligen en av de bästa kamerorna man kan ha för sånt här.

Publiken väntar på de första deltagarna i juniorklasserna på söndagen

En annan sak som är viktig är klädseln. I helgen hade vi visserligen tur, och det var hyfsat varmt och regnade inte. Jag hade iklätt mig ullunderställ, fleecetröja, vindtät jacka, handskar och kängor, men trots det var det bitvis lite kyligt - att sitta still utomhus i vinden känns!

Skärmen publiken tittade på (och som jag satt framför/under)

Man måste nog vara tämligen stresstålig för att utsätta sig för såna här jobb. Alla deltagare startar som tur är inte samtidigt, men när man sitter vid målgången kommer det ändå in väldigt stora "klumpar" med löpare, och det kan vara 10 -15 personer i bredd. Då gäller det att hålla sig till att fotografera de som kommer på den kant man sitter, och inte fara iväg och följa dem för mycket (eftersom man då snart sitter i 90 graders vinkel och missar en massa folk när man ska hitta tillbaks). Ibland är det så rörigt i sökaren att man helt enkelt måste släppa blicken en stund och rensa hjärnan innan det går att plåta igen :)

Martin skippade pallen inför knattelöpningen

Varför utsätter man sig då för att fotografera sånt här? Det handlar inte om att ta snygga bilder, man kan inte ens se sina egna bilder efteråt (eftersom man lämnar från sig minneskortet när det är klart) och det är inte jättebra betalt. Dessutom sliter det förstås på prylarna att ta 30 000 bilder på en helg.

En inte helt medgörlig deltagare i knatteklassen går i mål

Jag såg det som en utmaning och träning. Det är alltid nyttigt att snabbt kunna fånga motivet, och få till bilder som är tillräckligt bra för att de som är med på bilden ska vara intresserade av att köpa den. Den största behållningen av just Lidingöloppet för mig (och de flesta andra tror jag) är att fotografera de yngre deltagarna på söndagsförmiddagen. De lite äldre spurtar som tokar, och de yngre klasserna blir roligare och roligare. En del gör 90-graderssvängar i målgången för att de får syn på släktingar i publiken, en del gråter och en del tycker bara det är jätteroligt att se sig själva på den stora skärmen vid målgången. Jag satt som tur var framför den skärmen, så de tittade åt mitt håll - det var värre för Martin som satt på andra sidan och således fick många profilbilder ...

Knattefoto

Kommer jag göra detta igen? Ja, om jag blir tillfrågad så definitivt. Det gör ont, och det blir inga fantastiska bilder, men jag gillade det ändå av någon konstig anledning. Till nästa år måste jag nog dock skaffa en egen tjockkamera trots att jag tidigare hävdat att jag aldrig mer ska köpa en sådan. Som tur är behöver jag ju inte köpa någon dyr kamera, utan det räcker bra med något gammalt billigt så länge den är i hyfsat skick och inte gått för många exponeringar.

Tage och Martin i slutet av söndagen

Nu kanske en del tycker att jag beklagat mig en massa att det är jobbigt och gör ont, och att de som faktiskt deltar i loppet har det betydligt jobbigare. Så är det förstås - i synnerhet för de som deltar i tre lopp under helgen; det var åtminstone en tjej som under lördagen sprang först 15 km, sedan det "riktiga" Loppet på 30 km och på söndagen också var med i tjejloppet på 10 km - det är imponerande. Några andra som imponerade stort var de fyra farbröder som på lördagen klarade sitt 50:e Lidingölopp och alltså varit med från starten.

Unga funktionärer hejar på de sista löparna och delar ut bananklasar (det gick tydligen åt 6,7 ton bananer under helgen)

Jag blev också imponerad av alla tjejer som hörde till dem som gick in sist i mål på söndagen. Trots att de kanske inte var så vältränade som en del andra kämpade de sig runt de tio kilometrarna och var förmodligen minst lika glada som de som kom först till mål över att de faktiskt genomfört loppet.

Det var en rolig helg, och jag hoppas få göra det igen (och kanske inte få lika ont) nästa år :)

Ha det gott!