Måste gatufoto vara dokumentärt?

Åter igen har det bland bloggarna blossat upp en debatt kring gatufoto. Denna genre som så många av oss vill ägna oss åt, men få behärskar (jag hör till dem som vill mer än kan). Ett gatufoto som görs idag kräver något mer än bara någon som knallar omkring på stan för att kvalificeras. Samma bild, tagen för 50-100 år sedan, kan av många kvala in som gatufoto, i och med att det plötsligt blir intressant med omgivningar, klädsel och allmänt beteende som var helt annorlunda då. På samma sätt tror jag många av de dagsfärska bilder vi ser idag faktiskt kan komma att bli intressanta inte bara som dokumentära fotografier, utan som gatufoto när de blivit tillräckligt många år gamla.

Det vi idag ser som trivialt och vardagsbeteende kommer sannolikt inte att vara det ens inom 10-20 år tack vare den snabba teknikutvecklingen. Just nu ser vi t.ex. massor av folk som far omkring i städerna på hyrda elskotrar, och det i sig kan förstås ge upphov till intressanta bilder redan nu. Gissningsvis är detta en tämligen kortvarig trend, då skotrarna är rätt dyra, ofta hamnar i Fyrisån (om de bor i Uppsala) och det finns för många företag som håller på med det.

Bilden jag visar i inlägget är i högsta grad arrangerad och gjord 1985 eller så som ett skolprojekt. Den är fotograferad med en Rolleiflex som hittades i ett gammalt vindsförråd i en lägenhet min far köpte av ett dödsbo (och förstås beskuren eftersom kameran gjorde kvadratiska bilder). Bilden är tagen på gatan och har en berättelse, men det är förstås inte ett gatufoto enligt den definition vi använder i GF-gruppen på fotosidan exempelvis - just för att den är arrangerad. Dessutom är den arrangerad för att se ut som att den är tagen långt tidigare än 80-talet, så det är egentligen inte något som är rätt med den :)

Jag gillar den ändå!

Ha en fortsatt trevlig helg!

5.2/100 Kombinerad sensor och minneskort för engångsbruk - kan det verkligen vara nåt?

Frågan i rubriken är något jag förhoppningsvis kommer att få svar på inom de kommande två veckorna, då jag fått låna två gamla kameror (tack Staffan!) som lämpligen laddas med Tri-X (eller någon annan typ av film). Eftersom jag började fotografera (på allvar) i början av 80-talet är det här med film förstås inte främmande för mig, men det var länge sedan jag använde det och det ska bli riktigt kul att testa igen. Jag kommer dock inte ställa mig i ett mörkrum och slaska fram papperskopior, utan nöjer mig med att skanna bilderna.

Jag tror att man egentligen ska ta såna här bilder med kameran på ett köksbord och med en DN som rekvisita, men jag fuskade och körde med vardagsrumsbordet (och ingen tidning) :)

Leica M6 med Kanadatillverkat Summilux 35mm f/1,4

Den första kameran är hyfsat modern (såpass modern att jag kommer ihåg när den började säljas). Leica M6 kom 1984 och kostade då ungefär lika mycket som Canons och Nikons toppmodeller. De senaste digitala M-modellerna ligger på ungefär samma nivå jämfört med Canon och Nikon. Objektivet Summilux 35/1,4 är en synnerligen kompakt och trevlig liten skapelse. Jämför man med de närmast groteskt stora moderna 35/1,4 till spegelreflexkameror (och också Sonys 35/1,4 med E-fattning) är det löjligt litet och ändå bra. Den senaste versionen heter 35mm f/1,4 ASPH och betingar den nätta summan av ungefär 45 000:- (och det är lite större än objektivet på bilden tror jag). Bra, kompakt, men inte direkt gratis ...

Leica II med Elmar 50mm f/3,5

Kamera nummer två heter Leica II och är en klart äldre konstruktion. Jag vet inte hur gammalt just detta exemplar är eller vilken variant det är, men modellen som sådan presenterades 1932 och jag har för mig att den brukar räknas som den första småbildskameran (alltså med sluten filmkasett och negativ på 24x36 mm - den första spegelfria fullformataren helt enkelt). Det här är en kamera för slow photography. Allt är tämligen långsamt; filmframmatning och återspolning sker med en ratt i stället. Kameran har en sökare för att ställa skärpan och en annan för att komponera bilden. Sökaren för komposition är gjord för brännvidden 50mm, och använde man andra brännvidder kompletterade man kameran med en löst sökare som fästs i blixtskon. Den har inte så många slutartider att välja på, och det går inte att ändra slutartid utan att först ha spänt sökaren (genom filmframmatningsratten).

Edit: efter kontakt med ägaren och google har jag konstaterat att den bara heter Leica II och tillverkades just 1932. Det är ingen ynling alltså. En extra bonus som ger karaktär åt båda kamerorna är att vulkaniten luktar svagt av tobaksrök och säger något om dess ägare :)

Elmar 50mm i inskjutet läge. Foto: Martin Agfors

Leica II är helt klart annorlunda än moderna kameror, och det ska bli jättekul att testa den. Bara att ladda den med film kommer att bli en utmaning, då den har en lös upptagningsspole, och det är tydligen fullt möjligt (och inte helt ovanligt) att misslyckas med laddningen. Jag gillar också att kameran är väldigt kompakt när man skjuter in objektivet - klart fickvänligt!

Vart har sensorn tagit vägen? Foto: Martin Agfors

När jag var nere på byn och hämtade upp kamerorna besökte jag också min lokala fotopryllangare, Uppsala Fotokompani, för att köpa film. Deras utbud är inte jättestort, så jag valde Tri-X (alternativet var T-Max, men Tri-X känns mer klassiskt och passande för dessa kameror, även om filmen inte är likadan som förr). Det är inte så billigt att fotografera med film. En 36-bilders rulle Tri-X kostar där 69:-. Med digitala kameror blir kostnaden per bild enormt mycket lägre, även om man använder minneskorten bara en gång ...

Jag vet inte varför jag inte kan låta bli att grimasera när jag fotograferar - inte ens när jag bara låtsas fotografera som här (kameran är inte ens laddad) ... Foto: Martin Agfors

Ser jag ut som en riktig Leicagubbe nu?

Jag har tyvärr inte möjlighet att själv framkalla filmen, så det blir nog att jag skickar iväg den. Det gör inte så mycket om det tar lite längre tid, även om det förstås vore kul att se resultatet snabbare (om än inte fullt så snabbt som vi blivit med digitalfoto).

De flesta som känner mig vet att jag gillar ny teknik, men det är minst lika roligt med gammal välgjord teknik. Någon med större kunskaper kanske vet mer om exakt vilken modell den äldre Leican är och hur gammal den kan tänkas vara :)

Bilderna i inlägget är tagna med min Sony A6000 med 35/1,8 (de två första och sista bilden) och Samyang 50/1,2 (de andra som Martin tagit).

Ha det gott allihopa!

Vi har det trots allt ändå rätt så bra, trots DR, sensordamm, brus och annat elände!

Rubriken antyder nog det, och jag är inte ute efter att skriva om alla problem som finns i vår omvärld. Det här inlägget anknyter till min tidigare blogg, och är alltså bara ett ytterligare försök från min sida att försöka göra mig hörd i allt tjafs och trams som skrivs och tycks om ny respektive gammal teknik.

Så fort det släpps en ny kamera går diskussionerna heta om huruvida den har tillräckligt stort dynamiskt omfång, om den brusar mycket på höga ISO eller om den har tillräckligt snabb autofokus som fungerar i dåligt ljus. Det är fullt relevanta diskussioner förstås, och för en del av oss är det till och med intressant för det vi fotograferar.

Jag började fotografera mer eller mindre seriöst på 80-talet så för vissa bloggare ses jag fortfarande som en junior i sammanhanget. På den tiden var det (i synnerhet för amatörfotografer) svartvitt som gällde, då färg var dyrt och ville man göra större bilder var det jättedyrt. I slutet av 80-talet och början av 90-talet skedde dock en smärre revolution; filmerna blev snabbare (högre ISO) och en del systemkameror förseddes med autofokus.

Autofokusen var långt från lika snabb som i dagens kameror, och filmerna var korniga som tusan och det färgbrus man klagar på idag är ingenting jämfört med hur det så ut då. Sensordamm fanns förstås inte, men damm på filmrutorna fanns definitivt, och i stor mängd!

På den tiden behövde man också tänka på det där med färgtemperatur (det vi oftast kallar vitbalans nu). De flesta filmer var gjorda för dagsljus, och skulle man fotografera med färgfilm i annat ljus fick man antingen använda filter eller i nödfall köra med negativ färgfilm (något som starkt förknippades med amatörfotografer med Instamatickameror). För tidningsbruk gällde diafilm länge, men så småningom gick det att trycka från också den negativa färgfilmen, vilket också gav oss fotografer större möjligheter att fotografera i alla möjliga ljussituationer.

Den snabba negativa färgfilmen och så småningom skannrar som kunde hantera dessa, gjorde att svartvit film som Tri-X (eller den bland en del så förhatliga T-Max) försvann nästan helt från en del tidningsredaktioner. De som tidigare jobbat med att slabba med D-76 i stora framkallningstankar fick i stället lära sig att sköta framkallningsmaskiner av ungefär samma typ som de som stod i minilabb i snart sagt varenda tobaksaffär. Från dessa färgneg kunde man sedan enkelt göra bilder i både färg och svartvitt, med mer eller mindre god kvalitet.

Det jag kan konstatera, efter att ha skannat dessa bilder som gjordes med dyr negativ färgfilm (Kodak Ektapress 1600 PPC) är att de har en tämligen dålig färgåtergivning, inte särskilt hög upplösning (de är fotograferade med Nikon F801 och F4 och de bästa objektiv som fanns då), har ett synnerligen fult färgkorn och kräver mycket efterbehandling.

Att klaga på DR, sensordamm, brus och annat elände med dagens kameror känns lite futtigt när jag tänker tillbaks på hur det var förr (och det var inte bättre) :)

Ha det gott, och dra inte allt för stora växlar på det jag skriver. Jag tycker dessa bilder är bra (om än inte lika skarpa som de skulle blivit med en modern kamera). ;)

De bilder som inte kom med i bloggen finns på Flickr och Facebook.