En återuppväckt plåtslagare

Lite prylar, lite text och alltid bilder

Vi har det trots allt ändå rätt så bra, trots DR, sensordamm, brus och annat elände!

Rubriken antyder nog det, och jag är inte ute efter att skriva om alla problem som finns i vår omvärld. Det här inlägget anknyter till min tidigare blogg, och är alltså bara ett ytterligare försök från min sida att försöka göra mig hörd i allt tjafs och trams som skrivs och tycks om ny respektive gammal teknik.

Så fort det släpps en ny kamera går diskussionerna heta om huruvida den har tillräckligt stort dynamiskt omfång, om den brusar mycket på höga ISO eller om den har tillräckligt snabb autofokus som fungerar i dåligt ljus. Det är fullt relevanta diskussioner förstås, och för en del av oss är det till och med intressant för det vi fotograferar.

Jag började fotografera mer eller mindre seriöst på 80-talet så för vissa bloggare ses jag fortfarande som en junior i sammanhanget. På den tiden var det (i synnerhet för amatörfotografer) svartvitt som gällde, då färg var dyrt och ville man göra större bilder var det jättedyrt. I slutet av 80-talet och början av 90-talet skedde dock en smärre revolution; filmerna blev snabbare (högre ISO) och en del systemkameror förseddes med autofokus.

Autofokusen var långt från lika snabb som i dagens kameror, och filmerna var korniga som tusan och det färgbrus man klagar på idag är ingenting jämfört med hur det så ut då. Sensordamm fanns förstås inte, men damm på filmrutorna fanns definitivt, och i stor mängd!

På den tiden behövde man också tänka på det där med färgtemperatur (det vi oftast kallar vitbalans nu). De flesta filmer var gjorda för dagsljus, och skulle man fotografera med färgfilm i annat ljus fick man antingen använda filter eller i nödfall köra med negativ färgfilm (något som starkt förknippades med amatörfotografer med Instamatickameror). För tidningsbruk gällde diafilm länge, men så småningom gick det att trycka från också den negativa färgfilmen, vilket också gav oss fotografer större möjligheter att fotografera i alla möjliga ljussituationer.

Den snabba negativa färgfilmen och så småningom skannrar som kunde hantera dessa, gjorde att svartvit film som Tri-X (eller den bland en del så förhatliga T-Max) försvann nästan helt från en del tidningsredaktioner. De som tidigare jobbat med att slabba med D-76 i stora framkallningstankar fick i stället lära sig att sköta framkallningsmaskiner av ungefär samma typ som de som stod i minilabb i snart sagt varenda tobaksaffär. Från dessa färgneg kunde man sedan enkelt göra bilder i både färg och svartvitt, med mer eller mindre god kvalitet.

Det jag kan konstatera, efter att ha skannat dessa bilder som gjordes med dyr negativ färgfilm (Kodak Ektapress 1600 PPC) är att de har en tämligen dålig färgåtergivning, inte särskilt hög upplösning (de är fotograferade med Nikon F801 och F4 och de bästa objektiv som fanns då), har ett synnerligen fult färgkorn och kräver mycket efterbehandling.

Att klaga på DR, sensordamm, brus och annat elände med dagens kameror känns lite futtigt när jag tänker tillbaks på hur det var förr (och det var inte bättre) :)

Ha det gott, och dra inte allt för stora växlar på det jag skriver. Jag tycker dessa bilder är bra (om än inte lika skarpa som de skulle blivit med en modern kamera). ;)

De bilder som inte kom med i bloggen finns på Flickr och Facebook.

Postat 2016-01-10 01:43 | Läst 12727 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

New York 2007 och vikten av att lagra sina original på rätt sätt!

I forum och bloggar står det klart att många (med viss rätt) oroar sig för hur de ska lagra sina digitala bilder, så att de ska gå att använda i framtiden. Gör man rätt, och alltså har ordentlig backup och då och då överför sina bilder till nya lagringsmedia anser jag att det inte är några som helst problem, och dessutom tappar bilderna inte i kvalitet med tiden (ettor och nollor förblir desamma oavsett hur länge de lagras).

När det gäller fotografering med film är situationen annorlunda. Jag har suttit några dagar med en lånad filmskanner, och konstaterar att trots att mina negativ lagrats efterkonstens alla regler i filmfickor och förvarats mörkt så är det inte alltid så lätt att få ett bra resultat. Genom åren lyckas negativen bli dammiga, och en del skräp fastnar i dem och är nästan omöjligt att bli av med.

De bilder jag visar i det här blogginlägget står det tvyärr ännu värre till med. De har visserligen lagrats mörkt, men hoprullade i filmburkar i åtta år. För att över huvud taget kunna skanna dem var jag tvungen att skölja om och hängtorka rullarna (annars krullade de bara ihop sig). Negativen ser förskräckliga ut, och det går inte att göra så mycket åt det. Inte ens timmar i Photoshop kan få bort allt skräp. Negativen är yngre än många av mina digitala bilder, men de senare ser identiska ut som när jag först lade in dem i datorn (med skillnaden att jag nu är bättre på bildbehandling och programmen har blivit bättre, så slutresultatet blir oftast också bättre).

Min slutsats är att om man nu ska roa sig med att fotografera med film lönar det sig att dels lagra filmen rätt, men också att faktiskt skanna in den medans den är färsk och oförstörd :)

Ha en fortsatt trevlig helg!

Postat 2016-01-09 19:43 | Läst 7776 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Jag = Leicafotograf (med Super-Angulon 1:3.4/21) :)

Jag har nog aldrig egentligen förknippat mig själv med någon särskild kameratillverkare, men jag har konstaterat att det är bra att ha med Leica i rubriken till bloggen för att få läsare. Nu har jag suttit och skannat en massa gamla bilder jag inte hade en aning om att jag tagit, och vad hittar vi väl då där? Jo, en JAG som fotograferar med Leica :)

Bilderna i det här blogginlägget är nog från ungefär 1986 eller så, så jag kan ju inte påstå att det är någon ny erfarenhet. Det som är nytt är som sagt att jag inte ens visste att jag tagit bilderna :)

Det här är ju på intet sätt några fantastiska bilder, utan något jag gjort hemma i köket (fast det fungerar uppenbarligen också). Jag hade dock med Leican hem till en kamrat och ned till byn ...

Teveprogrammet vi ser på är V (om ni kommer ihåg den - det var en massa läskiga ödlor utklädda till människor, fast alla ödlor var inte elaka). Åtminstone tror jag att det är den serien enligt det jag kan se i bilden ...

Redan på 80-talet var det populärt att fika och dricka öl vid åkanten, men jag har ingen aning om varför alla ser så sorgsna ut i bilden.

Den sista bilden på rullen tror jag inte är fotograferad med Leican. Det var ett knippe dubbelexponeringar på rullen, så jag har förmodligen bytt kamera mitt i utan att ha koll på hur långt den borde dras fram.

Bilden är tagen på Domkyrkans tak under den renovering som gjordes då. På den tiden var jag inte höjdrädd, men nu skulle jag inte kunna ta samma bild. Jag gissar att bilden är fotograferad med en Nikon F2AS med 105mm f/1.8

Ha det gott!

Postat 2016-01-07 08:34 | Läst 13042 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Gatufoto i färg? Självklart!

Det finns massor av "måsten" vad gäller gatufoto (och de är ungefär lika många och olika som antalet fotografer). Själv tycker jag absolut att gatufoto kan göras i både färg och svartvitt, och vissa bilder skulle inte fungera alls utan färgen.

Ha det gott!

Postat 2016-01-06 19:34 | Läst 11670 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Vad pekar de egentligen på, de där människorna som är med på DAGNYS?

Idag var det dags för årets första fotofika på Konditori Fågelsången i Uppsala. Fler Stockholmare än Uppsalabor deltog, men det var trevligt trots detta! Mycket snack om kameror, gamla bilar och avdankade hockeyspelare blev det.