Skandisloppet 2016, en kall, blåsig och kul historia!

Under några tidigare år har jag fotograferat Skandisloppet för nöjes skull, men i år var jag för första gången aktiv som funktionär vilket gjorde att det inte blev så många (eller bra bilder) tagna. Jag körde motorcykel som föråkare till en grupp motionärer från Fredrikshof CK med start klockan 08:12,  och mitt uppdrag var helt enkelt att de kunde genomföra sitt lopp på ett så säkert sätt som möjligt.

Ett knippe ordonnanser från Östra Aros MCK samlade i Kung Jans Park (vid Uppsala Slott)

Det här var mitt första ordonnansuppdrag, och jag tycker det gick bra. Cyklisterna i min grupp var snälla och trevliga, och uppskattade att jag i de flesta fall lyckades få ner hastigheten hos mötande fordon och hjälpa dem i korsningar och rondeller.

Roger från ÖAMCK fick inte stanna och käka i Härkeberga ...

En del bilister valde dock tyvärr att inte sakta ner alls, trots blinkande helljus och tecken, men de allra flesta skötte sig väl. Det mest besvärliga var när vi i trakterna av Börje Kyrka fick möte med en sån där extra bred traktor som tog upp nästan hela vägen - då var det inget annat att göra än att sakta in och hålla sig så nära vägkanten som möjligt.

Det var som sagt kallt och blåsigt (och lite duggregn bitvis), men vid målgången vid Uppsala Slott skakade cyklisterna hand med mig och tackade för att de känt sig säkra - då är det värt lite obehag. Detta är definitivt något jag kommer att göra fler gånger!

I morgon är det elitlopp, och då är jag för grön som ordonnans och hamnar nog som trafikvakt nånstans ...

Ha en fortsatt trevlig helg!

Idag var det sportfoto som var tanken, med Sony A6000 och Samyang 135/2 (längsta blogginslägget någonsin)

En gång i forntiden arbetade jag som fotograf, och då lyckades jag fotografera allehanda sporter med manuell fokusering, mycket sämre kameror än idag, sämre färger i teveapparaten och så vidare och så vidare. Idag gick Skandisloppet av stapeln i Uppsala för 107:e gången (fast det heter Scandinavian Race nu), så jag masade mig ner på byn med min lilla Sony A6000, en 35/1,8 (Sonys original med autofokus) i fickan och mitt nya älsklingsobjektiv Samyang 135/2 monterat på kameran.

Jag vet att det går att fotografera sport med manuell fokusering, men jag vet också att nästan inga yrkesfotografer längre gör det, eftersom det ger dem en nackdel jämfört med dem som använder moderna kameror anpassade för uppgiften, men jag tyckte ändå det kunde vara värt att prova. Dessutom ville jag prova hur A6000 fungerar för sånt här med ett ljusstarkt AF-objektiv som 35/1,8 - på nätet har vi kunnat läsa att den kameran minsann utklassar Canon EOS 7D Mk II, och är nästan iklass med proffshusen från de stora tillverkarna (övriga spegelfria tillverkare göre sig icke besvär).

Jag började lite försiktigt när jag kom till Slottsbacken med att konstatera att man behöver inte ta det så allvarligt med sport. Man kan ta det lite lugnt och sitta i skuggan av ett träd och chilla. Ett perfekt motiv för en manuell 135:a :)

Nu har väl dock den här hunden med matte kanske inte så jättemycket med sportfotografering att göra, så jag vågade mig längre upp till Slottsplanen där motionärscyklisterna går i mål. Jag var dessutom där flera timmar efter att de snabbaste var klara, så jag behövde bara fånga någon trött motionär i uppförsbacken, och det gick såklart att få till.

Det är ingen kul uppförsbacke det där (jag skulle inte ens komma halvvägs), så det är inte så krävande att fokusera manuellt på folk där (idag). I morgon kan det bli annorlunda, för då ska elitcyklisterna upp för den backen tretti gånger, med ett par minuters mellanrum (men då tänker inte jag vara där).

Hur som helst - nu måste jag förstås ge mig på att fotografera de som cyklar fort också. Jag går alltså ner till en kurva strax nedanför slottet och ställer mig i lämpligt läge för kurvtagningsfoto med hög serietagningshastighet (11 bilder per sekund med min kamera - wow), men med förinställd manuell fokus med 135:an på full öppning (vilket innebär ett tämligen obefintligt skärpedjup).

Nu kan man kanske tyckas att det är lite märkligt att den här bilden dels inte innehåller en kurva, och dels innehåller en cykel där föraren inte behöver trampa det minsta för att ta sig fram i hög hastighet. Det stämmer bra - det här är en bild av en motorcykel, och det är (tyävärr enligt somliga) ett fordon jag ägnar stor uppmärksamhet åt för närvarande. Det kan möjligen ha att göra med ålder (påstår en del), dumhet (säger många) eller något helt annat. Jag får ännu inte köra dylika tingestar, men har en uppkörningstid inbokad den 2 juni för att få göra just det, och därför reagerar mitt avtryckarfinger när såna här kommer farande.

Det här är en annan sorts motorcykel än den i bilden ovan, så jag var ju tvungen att dokumentera den också. Det är visserligen samma tyska tillverkare, men en helt annan typ av MC (och den jag vill ha). Gick ju inte att låta bli att fotografera den heller. Det är dessutom nyttigt för mitt eget lärande att se hur andra hanterar sin MC i olika situationer (som t.ex. när man ska köra framför ett tåg av cyklister vilket inte torde vara helt ovanligt).

I den här bilden är det faktiskt ett helt gäng cyklister med (till vänster om MC:n men kanske lite oskarpa). Nu skulle en del kanske invända att det här är exakt samma modell av MC som den första bilden, och det är mycket möjligt, men det är inte samma exemplar eller förare (det är bara kolla numret i rutan). Den här föraren har t.ex. valt en annan hjälm- och handsktillverkare, och det är klart intressant att försöka reda ut varför (för det där med säkerheten). Inte för att jag vet hur jag ska göra det med utgångspunkt från ett knippe bilder, men det skadar inte att försöka.

Justja, det var ju den där kurvan jag skulle fotografera med förinställd skärpa. Jag tog mig dit, och velade fram och tillbaks mellan några olika positioner och var förstås tvungen att på något sett testa vilken position och inställning som fungerade bäst.

En sak som är bra med cykellopp (åtminstone de som är hyfsat professionellt arrangerade) är att de har föråkare och hjälpryttare. En del åker bil, men många av dem kör motorcykel, och motorcyklar är mycket större och bredare än en landsvägscykel, och dessutom förekommer de sällan i flock. Det är alltså ganska lätt att använda sig av en sådan för att göra sina inställningar och tester. I det här fallet var det ju som jag skrev tidigare också olika typer av motorcyklar, så för mitt kommande körkort var det intressant att dokumentera kurvtagningsteknik och dylikt.

Vi kan ju t.ex. lätt se att föraren i närmaste bilden ovan har en helt annan attackvinkel och lutning på sin motorcykel, jämfört med föraren i den övre som nästan ser ut att ta det lugnt på en liten skooter (fast det där är en rätt stor och tung motorcykel). Båda tittar dit de vill, och lutar MC:n i den grad som behövs för att klara kurvan i rätt hög hastighet. Detta är förstås jättebra för mig, för då vet jag ungefär hur cyklisterna kommer att köra, eftersom de också har två hjul och alltså borde ta samma spårval.

Nu blev det dock lite förvirrat dels eftersom inte alla MC-förare körde i samma spår, och dels dök MC:n i bilden ovan upp. Här har vi alltså en polisklädd förare, men motorcykeln ser ut som en sån Ewan McGregor och Charley Boorman använde för att köra jorden runt (och med lika stora väskor). Inga dekaler eller nåt som avslöjar att det är en polis (bortset från själva polisen och blåljuset då). Lömskt tyckte jag och snöade in på det en bra stund, men jag konstaterade också att själva motorcykeln är av exakt samma typ som en av de andra.

Nu har jag ju dock bara visa bilder tagna med Samyangtelet, och som ni ser är det inte så svårt att fokusera manuellt på stora rörliga tvåhjulingar som polismotorcyklar med det. Jag var förstås också tvungen att kolla hur min Sonykamera hanterar det med autofokus och 35:an jag hade i fickan.

35:an hanterar det ganska bra skulle jag säga, åtminstone på lagom avstånd, och så länge där bara är en MC som tar kamerans uppmärksamhet. Tyvärr går autofokusen inte att styra i så hög grad, utan det är mer spray and pray som gäller och så hoppas jag att kameran väljer ungefär rätt var den ska fokusera. För det mesta blir det bra (särskilt när jag fotograferar kattjävlar), men den missar både där och på snutj... poliser ibland.

Efter allt detta testande var det snart dags för målgång (fattar inte att de hann köra så många varv innan jag var klar), och ingen kan väl glömma bilden av Bengt Johanssons OS-guld från Montreal 1976 där han leds in mot mål av en snygg V-formation av motorcyklar. Eller ja, en del har säkert glömt den och många av Fotosidans läsare kanske inte ens har sett den, men det är en bra bild i alla fall.

Nu hade jag förstås inte vare sig räknat med eller hoppats på att kunna göra en lika bra bild, men jag insåg att jag måste få till det där med fotografering av målgången. Alltså hamnade Samyangobjektivet på kameran igen, och igen fick jag ju det där med svårigheten att tajma bilderna.

Men skam den som ger sig, efter ett gäng varv och många försök fick jag till MC-poliserna i hyfsat snygg formation på sista varvet, och åtminstone delvis skarpa (gick ju inte att få alla skarpa eftersom jag envisades med f/2 på 135:an)!

Nä, nu var det ju inte exakt så här det gick till, men det där med att motorcyklarna tog mitt intresse är helt sant av just det skäl jag angav. Jag hann dock testa att fotografera en och annan trampcykel mellan de motordrivna, och de var klart svårare att få till.

Det korta skärpedjupet i kombination med klunga av cyklister var svårt att bemästra. Med ett snabbt autofokuserande objektiv (och en kamera där jag kan välja var den ska fokusera) hade jag garanterat fått många fler keepers.

Förinställning av skärpan fungerar hyfsat, men inte ens 11 bps hjälper om den korta bildserie jag tar feltajmar och sätter skärpan nånstans mittemellan.

När skärpan väl sitter så sitter den jäkligt bra med det här objektivet. Det är ruggigt skarpt för sitt pris. Problemet är som sagt att för att det ska bli riktigt snyggt vill man (jag) ha det där extremt korta skärpedjupet, och det är inte lätt att sätta.

Jag tog 415 exponeringar idag (vilket förmodligen är väldigt lite jämfört med vad många sportfotografer gör), men endast 77 av dem överlevde en första granskning, och bara de jag visar här blev kvar som något så när anständiga.

Självfallet provade jag också att fotografera trampcyklisterna med 35:an och autofokus, och det gick rätt hyfsat, men det var hyfsat ofta kameran helt tappade fokus (doh!)  och valde att tycka att publiken i bakgrunden var viktigast.  Detta trots att jag ställt in den enligt konstens alla regler jag lärt mig i forum och via elektroniska böcker från "Sonygurun" Gary Friedman.

På det hela taget är jag dock ändå ganska nöjd med resultatet. Det blev bilder som jag tycker är ganska bra, och i och med att jag tog dessa bilder helt och hållet för nöjes skull är det helt ok. Jag skulle dock inte komma på tanken att köra den här kombinationen om någon beställt och betalar för bilderna, eftersom jag inte törs lita på att det blir bra.

När alla dessa Gary, Jason och allt vad de heter skriver på sina sajter (där de tjänar pengar på inklick) att att Sonys spegelfria är helt fantastiska och kan ersätta allt från Leica till Hasselblad (via Canon och Nikon) fortsätter jag att hålla mig skeptisk. De nya spegelfria kamerorna från alla tillverkare gör en stor skillnad för oss fotografer, och i många fall kan de både ersätta och ge ett bättre resultat än de gamla tjockkameror vi är vana vid.

Visst kostar min A6000 en bråkdel av många proffskameror, men den kan heller inte jämföras med dessa. Den är förmodligen den mest prisvärda spegelfria kameran på marknaden just nu, men det gör ändå inte att den är bättre än många andra kameror.  Dagens övningar skulle t.ex. lämpligast genomförts med ett par ljusstarka zoomar (om bilderna skulle säljas), och det finns helt enkelt inte till den kameran.

Något som är positivt är att kameran endast förbrukade ungefär 40% av sin batteritid på dessa 415 bilder, så för actionfoto kan man räkna med betydligt längre livslängd än det som uppges i specifikationerna  (förutsatt att man fotograferar som jag och inte tittar på bilderna i kameran så mycket). Å andra sidan gäller det också tjockkamerorna, så de får motsvarande längre batteritid om de används på samma sätt.

Avslutar med en bild av loppets vinnare, Danskjäveln Nicholai Bröchner (fast med danskt ö som jag inte vet hur man skriver). Ta det här inlägget som vad det är - ett inte helt seriöst test av hur man kan sportfotografera med en spegelfri kamera som A6000, men med seriösa inslag. Gör samma sak när ni läser de s.k. testerna av en del av de som säger att spegelfritt är bäst på allt :)

Ha en fortsatt trevlig helg!

En liten lortig bil ...

Lek med ficklampa, lortbil och Photoshop :)

Ha det gott!

Det var bättre förr (2008)?

För mig blev 2008 ett prylår där jag lite halvhjärtat ägnade mig åt yrkesmässig fotografering igen. Dels med porträtt åt jobbet, och dels med diverse sportbilder som såldes (eller inte) till tidningar. Blev helt ok,, men inte tusan vet jag om det blev så mycket bättre för att jag körde med alla dyra prylar (D3, 14-24, 24-70, 70-200 och 300/2,8 med konverters) :)

Erik på Formpipe

Nisse, också Formpipe

Per från samma företag

Hassy, från den hädangångna IRQ-kanalen #foto (husse heter Fredrik)

Kjell och Malin - Fotosidans mosaikbild på mässan det året

Ture jagar fågel

Kattpromenad i Hågadalen

Hundpromenad med Rossi och Felix i samma Hågadal

Min enda bild i Galleri FS (har inte vågat skicka in så många fler) - en ugglejävel på Skansen

Katten Hjalmar i diskmaskin

AW-bowling på Bowlaget (stilstudie av Timo)

Botaniska

Christel i väntan på Fotomässa i Jönköping

Pekka i Hågadalen

Kameraintresserad lemur (med Anna Olsins kamera)

Vidvinkelfelix

Flygande pippifågel (nåt slags gåsjävel)

Willy Korir (2:an) som vann Stockholm Marathon 2008

Någon som inte vann maraton men uppskattade en svalkande dusch

Björn med fin GT

Domarn dömer!

Firmafest på Stureplan (efter Sveriger snöpliga förlust mot Ryssland i fotbolls-EM)

Tror det är Enköping som möter något annat lag här ...

Majja på party

Samma party, men ser kanske inte lika kul ut

Sista matchen för året (2 oktober) fast jag har ingen aning om vilka lag det är eller om det verkligen var sista matchen ...

Fler bilder än så hittade jag inte från 2008 som jag tyckte var något att ha (men det blev en jäkla massa ändå, men kanske mest för närmast sörjande) :)

Ha det!

I helgen var det fotomaraton, fast kanske inte som ni tror ...

Under den gångna helgen fotograferade jag i dagarna två. Det handlade inte om att ta några tjugofyra bra bilder på tjugofyra olika teman, utan det var något helt annat - Lidingöloppet! Jag och ett tiotal andra fotografera skulle fotografera så många deltagare som möjligt under de lopp som gick i helgen. Årets 50-årsjubilerande Lidingölopp hade rekordstort antal deltagare - 45 000 eller så - det innebär förstås att det blir rätt många bilder som måste tas om alla ska fotograferas ...

Björn och Tage

Företaget som håller i denna fotografering heter Marathon-Photos och de levererar bilder till deltagare i massor av lopp över hela världen. Jag har tidigare i år fotograferat under Triathlon i Stockholm för samma företag, men med tio gånger fler deltagare i Lidingöloppet var det något helt annat.

Martin förklarar något för Lars, medans han med lätthet bär en teve på ena axeln

Sportfotografering handlar ofta om långa dyra teleobjektiv, extremt snabb autofokus och serietagning och jättekort skärpedjup för att sudda ut röriga bakgrunder. Det här är däremot industriell fotografering där det handlar om få till ett antal säljbara bilder av så många enskilda deltagare som möjligt. Det innebär max en eller två exponeringar per deltagare - dels för att deltagarna oftast inte vill ha fler bilder från samma plats, och dels för att spara batteri och minneskort.

Utrustningskoll på söndagsmorgonen

Kort skärpedjup vill man heller inte ha eftersom det med enstaka exponeringar är lätt att missa, och dessutom kan det vara fler personer med i bild och då är de bra om de också är skarpa. Ytterligare en anledning att inte använda snabb serietagning är att det ändå blir vansinnigt många bilder under en sådan här helg, och alla bilder måste hanteras och göras sökbara.

Martin förbereder sig med den obligatoriska klockbilden

Jag tog ungefär 20 000 bilder under helgen, och FS-medarbetaren Martin Agfors tog drygt 30 000. Räknar vi lågt med ett snitt på 20 000 bilder per fotograf blir det alltså 200 000 bilder som ska laddas upp till en server där en programvara tolkar nummerlappar, och också gör bilderna sökbara på färg på klädsel och deltagarens sluttid i loppet. För att tidssökningen ska fungera måste tidsstämpeln i EXIF hanteras, och det görs genom att alla fotografer först formaterar de tilldelade minneskorten och sedan fotograferar samma klocka som första bild. I och med det spelar det ingen roll om kamerans klocka går fel, utan tidsstämpeln justeras efter den bilden.

Många vita objektiv - jag tror Martin var den enda som körde med Nikon

Ni som följer min blogg vet kanske att jag frångått det där med tjockkameror och kör med en Sony A6000. Det fungerar dock inte för den här typen av fotografering; dels går den snabba följande autofokusen inte att konfigurera på rätt sätt, och dels skulle jag behövt en ryggsäck full med batterier. I stället körde jag med en lånad gammal EOS 1D Mk II N från 2005. Den har fullt tillräcklig upplösning (vi fotograferar i litet jpg-format) och har bra batterikapacitet. Tyvärr hade den jag lånade inte använts på några år och ena batteriet var inte helt friskt, så halva lördagen körde jag i stället med en lånad D3s med 300mm (på Canonkameran körde jag 70-200).

Funktionärerna förbereder sig för söndagens medaljutdelning i målgången

Kamera med vertikalgrepp är ett absolut måste eftersom de flesta bilderna tas i stående format, och det är bra att kunna variera hur man håller i kameran när man ska ta en sån här mängd bilder under två heldagar. Trots detta får man (åtminstone jag) rejält ont i både axlar och handleder när dagen är slut. Tage körde en del med fjärrutlösare så han periodvis slapp hålla upp högerarmen, och det hjälper säkerligen.

Morgonkaffe

När man plågar rygg och axlar genom att sitta och hålla en kamera hela dagen är kamerans ergonomi det absolut viktigaste. Martin påpekade att den lilla subtila ändring Nikon gjort med D4s genom att vinkla avtrycket lite annorlunda gör stor skillnad för bekvämligheten, men ingen använder sig av D4s (eller andra helt nya kameror) för sån här industrifoto - det är för dyrt, och bildkvaliteten behövs inte. Jag körde som sagt med 1D Mk IIn, och den är helt ok förutom att menysystemet är bland det värsta jag använt, och många funktioner kräver fler fingrar och händer än jag är utrustad med. 1D Mk III är betydligt bättre på den punkten, och förmodligen en av de bästa kamerorna man kan ha för sånt här.

Publiken väntar på de första deltagarna i juniorklasserna på söndagen

En annan sak som är viktig är klädseln. I helgen hade vi visserligen tur, och det var hyfsat varmt och regnade inte. Jag hade iklätt mig ullunderställ, fleecetröja, vindtät jacka, handskar och kängor, men trots det var det bitvis lite kyligt - att sitta still utomhus i vinden känns!

Skärmen publiken tittade på (och som jag satt framför/under)

Man måste nog vara tämligen stresstålig för att utsätta sig för såna här jobb. Alla deltagare startar som tur är inte samtidigt, men när man sitter vid målgången kommer det ändå in väldigt stora "klumpar" med löpare, och det kan vara 10 -15 personer i bredd. Då gäller det att hålla sig till att fotografera de som kommer på den kant man sitter, och inte fara iväg och följa dem för mycket (eftersom man då snart sitter i 90 graders vinkel och missar en massa folk när man ska hitta tillbaks). Ibland är det så rörigt i sökaren att man helt enkelt måste släppa blicken en stund och rensa hjärnan innan det går att plåta igen :)

Martin skippade pallen inför knattelöpningen

Varför utsätter man sig då för att fotografera sånt här? Det handlar inte om att ta snygga bilder, man kan inte ens se sina egna bilder efteråt (eftersom man lämnar från sig minneskortet när det är klart) och det är inte jättebra betalt. Dessutom sliter det förstås på prylarna att ta 30 000 bilder på en helg.

En inte helt medgörlig deltagare i knatteklassen går i mål

Jag såg det som en utmaning och träning. Det är alltid nyttigt att snabbt kunna fånga motivet, och få till bilder som är tillräckligt bra för att de som är med på bilden ska vara intresserade av att köpa den. Den största behållningen av just Lidingöloppet för mig (och de flesta andra tror jag) är att fotografera de yngre deltagarna på söndagsförmiddagen. De lite äldre spurtar som tokar, och de yngre klasserna blir roligare och roligare. En del gör 90-graderssvängar i målgången för att de får syn på släktingar i publiken, en del gråter och en del tycker bara det är jätteroligt att se sig själva på den stora skärmen vid målgången. Jag satt som tur var framför den skärmen, så de tittade åt mitt håll - det var värre för Martin som satt på andra sidan och således fick många profilbilder ...

Knattefoto

Kommer jag göra detta igen? Ja, om jag blir tillfrågad så definitivt. Det gör ont, och det blir inga fantastiska bilder, men jag gillade det ändå av någon konstig anledning. Till nästa år måste jag nog dock skaffa en egen tjockkamera trots att jag tidigare hävdat att jag aldrig mer ska köpa en sådan. Som tur är behöver jag ju inte köpa någon dyr kamera, utan det räcker bra med något gammalt billigt så länge den är i hyfsat skick och inte gått för många exponeringar.

Tage och Martin i slutet av söndagen

Nu kanske en del tycker att jag beklagat mig en massa att det är jobbigt och gör ont, och att de som faktiskt deltar i loppet har det betydligt jobbigare. Så är det förstås - i synnerhet för de som deltar i tre lopp under helgen; det var åtminstone en tjej som under lördagen sprang först 15 km, sedan det "riktiga" Loppet på 30 km och på söndagen också var med i tjejloppet på 10 km - det är imponerande. Några andra som imponerade stort var de fyra farbröder som på lördagen klarade sitt 50:e Lidingölopp och alltså varit med från starten.

Unga funktionärer hejar på de sista löparna och delar ut bananklasar (det gick tydligen åt 6,7 ton bananer under helgen)

Jag blev också imponerad av alla tjejer som hörde till dem som gick in sist i mål på söndagen. Trots att de kanske inte var så vältränade som en del andra kämpade de sig runt de tio kilometrarna och var förmodligen minst lika glada som de som kom först till mål över att de faktiskt genomfört loppet.

Det var en rolig helg, och jag hoppas få göra det igen (och kanske inte få lika ont) nästa år :)

Ha det gott!