Bengf
Aktiv medlem
Man kan ju dra paralleller till Minolta 1985. Man var tidigt ute med den tidens stora game changer: autofokus. Man släppte ett prosumer-hus (7000AF) och kort därefter ett hus inriktat mot proffsen (9000AF). Samtidigt släppte man ett objektivsortiment som inte behövde skämmas för sig. Likväl lyckades man inte ta en ledande position. Skillnaden mellan Minolta då och Sony nu är såvitt jag kan se att Minolta hade ett mer komplett system. Sony har ett kamerahus som på vissa sätt imponerar, på andra inte. Men bra kamerahus räcker inte hela vägen. Och det räcker inte att komplettera med bra objektiv. Man måste visa att man är där för att stanna, att man är pålitlig och i viss mån förutsägbar.
Hade det bara handlat om kamerahus hade Sony redan varit starka, A77 och A99 är riktigt bra (speciellt i andra generationen) och A7 är fullt tillräckligt bra (men att de saknat joysticken hade jag inte märkt förrän nu, finns en del kvar att jobba med uppenbarligen). Vad är det som gör att man trots bra kameror och ett hyfsat objektivutbud (A-mount) inte når bortom entusiasterna? Och vad är det som ska göra att det ändras?
Allra bästa exemplet är nog titta vad Nikon försökte när dom släppte sina D3, D700 och D3s, dom hade varit efter Canon under flera år och behövde göra något, D3 och dom andra blev vassare kameror än Canons dåvarande, Nikon satsade friskt med bra priser och kampanjer för att locka över Canon kunder till Nikon, en del gjorde byten med fina villkor som tack. Bättre kamera hjälper inte alltid, Canon ligger fortfarande dubbelt upp mot Nikon. Canon nöp till sig yrkesfolket först med vad allt som tillkommer, se bara på objektivparken som Canon redan hade släppt och då fans hos många ägare. Det hjälper sålunda inte om så Sony gör en exakt kopia av 1DXII och D5 med annan sökare och lite typiska spegellösa finesser, den kan också då få klara 40bps och ha DR på 16,5 och väga 1,5 kg. Nikon gjorde ju nästan precis det genom sina D3,D3s och den fina D300 för APS-C. Pust det blev jobbigt men så är det.