Klart att det är som Sten-Åke beskriver, att man blir småkompisar och beroendeskap uppstår, så är det ju i de flesta branscher (på gott och ont) och man får väl förmoda att det två kameraoligopolföretagen har de fetaste kontona för reklam och smörjning av vip-folk i fotobranschen för att skapa ”goda relationer”. Klart att det förekommer det ena och andra på olika nivåer i samhället. Som kommuntjänstemannen som man bara måste bjudas på middag, berättat med en suck av en liten försörjningsföretagare av typen som känner sin revisor bättre än fru och barn. Eller som hos den lille företagaren som servar en lokal föreningen och den som bestämmer har varit och handlat grejer privat och kompanjonens hustru tagit betalt för grejerna och hans som bestämmer blir vansinnig och företagaren måste åka hem med brännvin till honom för att lägga sordin på misstaget. Eller den lokale chefen för det stora byggbolaget som besöker småbryggarna och meddelar att - vi lägger ett bud som är så här, det lönar sig att inte ligga under.
Helikopterfärder, Sandhamn, motorbåtar, gratis datorer etc. är förstås en nivå som de flesta bara kan drömma om.
...............
Bestickning förekommer även kommunalt givetvis men det finns absolut ingen acceptans för det på papperet i offenliga organisationer. Sysslar man med sånt riskerar man att få avsked med omedelbar verkan. Hela den bärande ide´n inom den offentliga förvaltningen är ju att alla medborgare och kommuninnevånare ska behandlas lika. Att muta sig till särbehandling är inte okej.
Det är precis tvärtom inom businesslivet där det börjar med progressiva rabatter för större kunder och slutar med mutor av nyckelgrupper och nyckelpersoner. Mutor är inte tillåtet här heller men här befinner man sig mer i en gråzon i praktiska livet. Om sedan alla i en hel bransch beter sig lika dant så blir det än svårare att se att någon gör fel.
I businessföretag som de som distribuerar elektronik handlar det om företag som omsätter mångmiljard belopp varje år. Här kan lite smörjning få dramatiska följder för en tillverkare som lyckas få fokus i jämförelse med en som misslyckas med det. Dessa distributionsföretag fick ofta så kallade marknadsbidrag av tillverkare och leverantörer om man uppnådde vissa säljmål och pengar som egentligen var avsedda att användas till kampanjer för tillverkarens räkning kom ofta att användes till lite av varje. Ytterst var det alltid tillverkarna så sade OK till att öppna kranarna till fonderna om det handlade om stora belopp och distributören ville belöna hela företaget med något kul. Med mångmiljonomsättning som en stor leverantör kunde ha hos en stor distributör kunde detta generera väldigt stora belopp. Det har ofta varit just dessa pengar som finansierat extravaganserna.
Min först dag hos detta distributionsföretag åkte hela företaget tåg till Göteborg för vidare transport till Hamburg och där var det partaj i flera dar. Champagne och bira på båten så mycket man orkade sponsrat av leverantörerna. "Den här biran har Ashton Tate betalat" Skål för Ashton Tate!" - typ. Kul ställe tänkte jag som då var ung och det var populärt att jobba där jag hamnat. Under dessa glansdagar var hela firman på kick off i Portugal, Ungern två gånger, Hamburg och varje år var alla med till fjällen i Stöten, Sälen, Åre och vad det nu var, de år då vi inte eskaderseglade i Stockholm skärgård med ett gäng inhyrda båtar.
Den dyraste och vildaste kick offen ägde rum i Paris. Flera hundra man flögs ner och enda jobbaktiviteten var ett möte på IBM:s Europakontor i La Defense-området. Sedan var det måleriövningar med champagne och ostron i Bourlognerskogen, middag och party på Moulin Rouge disko. En kväll var det bateumiddag på Seine. Allt avslutades med en eftermiddag på Euro Disney. Det mesta finansierat av leverantörernas marknadspengar. En lycklig tjej fick förrestän en ny fin Compaq-dator också får att hon vann någon blajtävling under en av middagarna då Compaqs representant ville försöka göra någon av oss lite extra positiv. Det var nog bortkastat i just detta fallet eftersom den tjejen var vår huvudansvariga säljare för Toshiba-datorer.
Är det fortfarande någon som efter att jag berättat detta tror att dessa övningar inte hade effekter på företagsklimatet och relationerna till tillverkarna. Vilka som fick extra attention och vilka som inte fick det. På toppen av detta låg sedan alla säljtävlingar och resor som riktades till specifika delar av säljkåren och produktcheferna. Här pratar vi USA-resor till IBM:s anläggningar där och fotbollsresor under fotbolls VM i USA och fotbolls EM på andra håll. Ansvariga för Canon fick åka till Japan och besöka deras fabriker, liksom de som jobbade i den Toshiba agentur företaget hade.
Detta skedde under en tid när främst dator och mjukvaruförsäljningen exploderade och det var all time high varje månad i flera år när det var som värst. Branschen var helt fartblind. Klart att detta inte var sunt och det kunde inte bestå i denna form. 1990-talets kris justerade de värsta avarterna i detta kollektiva mutsystem men som sagt mekanismerna finns där än idag. Skillnaden är bara att tillverkarna numera inte har så mycket pengar att de kan strö dem brett över alla anställda som förr utan nu riktar de istället godiset med större precision, där det ger mest effekt per krona.
