Man kan hålla på och trilla siffror till leda. Problemet med DxO-siffror och skillnader kameror emellan är att man har svårt att avgöra vad detta betyder i praktisk vardag. Jag stod en gång inför valet att köpa en A700 men avstod efter som jag var besviken på hur dåligt den fokuserade med mina objektiv. Jag var mycket skeptisk när A350 kom också eftersom alla redan innan den blivit testad dömde ut den på förhand eftersom den rådande myten då sa att fler pixlar=mer brus. Men hur detta verkligen såg ut kunde inga egentligen svara på. Så jag gick till butiken med mitt stativ och mina objektiv och testade innan jag köpte.
Jag läste dock ett antal omdömen av folk som hade kameran innan och kommer speciellt ihåg Jon van der Vandt på Dyxum som hade köpt en A350 som tillfällig ersättare till den Nikon D300 han hade som arbetskamera. Han valde A350 främst p.g.a. den höga upplösningen. Han skriver att utifrån hans erfarenheter så visade det sig till hans stora förvåning att hans nya "toycamera" gav bättre både bättre detalj- och färgåtergivning med de gamla Minoltaobjektiv han hade än de Nikonobjektiv han hade till sin D300. Även ljusmätning och AF tyckte han kunde konkurrera med D300:an. Så han fortsatte att använda "toykameran" och lät D300:an ligga på hyllan om han inte behövde snabbare seriebildstagning e.d. Dessutom var han speciellt glad i att slippa släpa på sin betydligt klumpigare Nikon-utrustning. När han skrev att bruset absolut heller inte var något problem mellan ISO 100 och 400, så avgjorde det nog mitt beslut. För jag är sällan någonannanstans ISO-mässigt. Har man levt nästan hela sitt fotoliv i diavärlden, så kan man som jag bli ISO 50 och 100 skadad för lång framtid. I den världen är ISO 200 fantastiskt!
Andra selling points som var viktiga för mig var ett avsevärt mindre kamerahus och drygt halva kostnaden mot en A700 eller D300. Vill jag byta till min drömkamera när den nu kommer, så kommer jag inte känna att jag ägnat mig åt alltför vidlyftig kapitalförstörning. Jag är van att ha kameror länge (10-20 år) men i den här nya världen har jag haft 2 på några år redan. Det förbluffar mig faktiskt att folk har så mycket pengar att de kan byta kamerahus för 10-tusentalskronor var och varannat år. Tillverkarna borde inte tro att det är sant det som sker. Köp och släng (för vilket andrahandsvärde har en gammal DSLR? Min KM 7D kostade 15.000 när den kom (även om jag betalade 11). Efter ett par år var den värd 4.000. Vilka har råd att hålla på så jämt?
Så jag är fortfarande väldigt nöjd med min fåniga lilla A350 som definitivt inte uppfyller några som helst krav på att vara speciellt manlig. Den ser faktiskt nästan ut som om den ska spruta vatten om man trycker på den, men det är en jäkla kamera att prestera bara man kan hålla "Parkinsson" under kontroll. Skulle de sno den nu när jag ska åka på semester snart, så kommer jag självklart bli sur över folks opålitlighet men jag kommer bara bli hälften så sur som om jag haft en D300 eller något ännu dyrare istället.
Det är väl bra till slut att myterna och galenskapen får vika lite för vetenskapen så vi kan få lov att slippa de missriktade råd myterna ger. Men visst är det också svårt för många att ta att en kamerans pris inte nödvändigtvis korrelerar med bildkvaliteten.
