Jag tror det är långt vanligare än du tror. Om jag skulle dö nu så skulle de hitta en stor plastback med massor av färgnegfilm och färgbilder i källaren samt en massa gammal svartvitt. Ännu mer finns uppe i min lägenhet.
Skälet var att inte att jag inte ansåg datorerna vara viktiga Per och verkligen inte för att jag inte växt upp med datorer. Det är ju rena Percy Barnevik tramset (BC (Before Computer) och AC du vet) Det berodde helt på att jag inte hade tiden att bry mig om dessa då jag flugit över för att tömma hennes bostad och se till att hon blev kremerad. Många med dåliga kunskaper ger säkert upp bara för att de saknar passwords.
Det är en stor förolämpning mot dessa pionjärer då främst 40-talisterna och 50-talisterna som skapat mycket av förutsättningarna för IT-industrin idag att påstå att de inte begriper sig på eller bryr sig om datorer när de blivit äldre och det har säkert varit en hel del 30-talister med på ett hörn också. Det där är bara djupt okunnigt.
Jag och massor av andra i min ålder och äldre har levt med datorer sedan VIC 64:ans tid Per. På 80-talet ansvarade jag för dataundervisningen på Brandbergsskolans högstadium. Vad skulle du göra om du hittade 5 1/4 disketter idag som då användes använts till skolornas Compis-datorer med CPM-86 som operativ om du hittade dem idag? Skulle du eller andra kanske försöka läsa dem i en Windows PC? Lycka till!
Mycket lite kommer gå av sig själv i dessa sammanhang och att digitalisera miljontals bilder är en så galet stor utmaning att de ryggsäckarna står där då står och stått de senaste 15 åren och tiden bara går. Jag tror faktiskt inte du har en aning om den utmaningens magnitud - inte minst ekonomiskt.
Jag tror du måste sluta utgå från dig själv så mycket Per och ditt kontinuerliga uppgraderande av maskiner, lagringsmedia m.m. Problemet är istället när det blir långa hack i kurvan där material glöms bort, ligger på antika media som bara kan läsas med antik teknik när denna inte längre går att få tag på i värsta fall eller när de fysiska bildmedierna börjar ge upp av olika skäl. En massa kommer att försvinna då mängder av bilder idag bara är ett flöde som aldrig backupas. Man hittar kanske t.o.m. backuper som inte kan läsas vare sig fysiskt eller logiskt. Inte heller det är helt ovanligt t.o.m. i levande organisationer.
En helt annan viktig grej med bilder är de bilder som aldrig togs men som man skulle kunnat ha tagit under tidigare årtionden men som inte skulle tagits idag. Det är också en viktig sak. Det första jag tänker på är den kultur som idag utvecklats kring bilder tagna i och ikring skolor och av barn i allmänhet. Det har också blivit svårare under de senaste 10 åren att ta bilder i stadsmiljö - på allmän plats - då allmänheten är mer motvillig idag att låta sig fotograferas.
Så det handlar inte bara om bevarande av bilder som togs utan om de bilder som också aldrig togs av olika skäl. Jag tror exv. en del bilder från kriget försvunnit då man inte vill bli bevarad till eftervärlden i naziuniform eller i dokumentära bilder av politiska övergrepp. En del bilder från skandalinstitutionen Vipeholm har säkert också gallrats av politiska skäl om vi talar Sverige och internationellt så vet vi ju att Stasi-arkiven delvis förstördes, bara för att ta ett exempel.
Det är säkert sant att det aldrig har varit så lätt som nu att bevara bilder ETT TAG eller så länge någon betalar för lagringen. Att det är lätt ger tyvärr noll garanti när vi pratar verklig långtidslagring. När betalningen upphör försvinner dessa bilder säkert tämligen snabbt. Jag kan tänka mig massor av scenarier där folk dör med massor av bilder på Flickr, eller hos Canon, Sony, Google, eller Amazon. Jag har personliga fotografvänner som sitter i just den sitsen som som 80+. Tror vi verkligen att dessa bilder kommer få ligga där i en evighet om man slutar betala Flickr eller Amazon eller inte underhåller sina bilder hos Google eller Samsung.
I kulturminnesvärlden är man väl medveten om att inget långtidsbevarande kommer kunna tryggas utan en stabil långsiktig finansiering och finns inte den så kommer en stor del av det arv som inte säkrats ekonomiskt över lång tid att försvinna. De kommersiella aktörerna är inga välgörenhetsinrättningar utan ser nog rätt rationellt på detta är jag rädd.
Som sagt, vi har dessutom genom åren sett exempel där äldre bildskatter flutit upp till ytan och kunnat räddas och jag är övertygad om att det är mycket lättare om det rör sig om analoga kopior där man direkt ser bildernas värde än om de ligger i en "gammal konservburk i form av någon gammal obsolet hårddisk". I det senare fallet är risken väldigt mycket högre att den bara hamnar på tippen.
När golvet bröts upp i en takvåning i Lund hittade man något oväntat. Mellan golvbalkarna låg krossade och dammiga glasplåtar blandade med prydligt inlagda negativ i originalkartonger. Fram trädde en bildvärld från 1920-talet. Fotografen hette Ida Ekelund. Text: Björn Axel Johansson och Eva...
www.sfoto.se
Fotografen hette Ida Ekelund och jag råkar känna en av hennes nutida släktingar rätt väl. Man undrar ju hur den bildskatten av en massa gamla glasplåtar hamnade där i det gamla bjälklaget. Gamla trähus står ju heller inte i evighet om de inte underhålls och man behöver ju inte ha någon större fantasi för att avgöra vad som skulle hänt om man kört fram en grävskopa och börjat riva huset. Bilderna kunde ju inte ses innan man börjat bryta upp golvet i en takvåning i Lund av något skäl.
