Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

Hur bli framtiden för fotografin?

Produkter
(logga in för att koppla)
För att inte tala om man använder någon komprimering som är obsolet efter några år. Det är mycket som är oläsbart från 90-talet.
Komprimeringsalgoritmer som användes på 1990-talet har knappast blivit bortglömda sen dess.
Vissa jpg-filer tycks bli korrupta ganska tidigt. När jag kör backup händer det ibland att någon fil inte går att kopiera längre.
I så fall har du nog använt din disk för länge. De flesta diskar rapporterar problem till operativsystemet så att man kan hålla sig uppdaterad med hur de mår. Tyvärr måste man oftast titta i logfilerna själv eftersom konsumentsystem inte överöser användaren med statusrapporter.

Om en fil inte går att kopiera längre gör väl inte så mycket? Din formulering antyder att den gick att kopiera tidigare och då har du ju redan en kopia av den i backupen. Det är bra att att ta en sådan händelse som en indikation på att det är dags att byta ut disken.
 
Senast ändrad:
Om jag skulle dö nu så skulle de hitta en stor plastback med massor av färgnegfilm och färgbilder i källaren samt en massa gammal svartvitt. Ännu mer finns uppe i min lägenhet.
Ja, det beror på att det inte var i närheten av lika enkelt förr att bevara data inför framtiden som det är nu. Läs om mina inlägg så ser du att jag inte berörde problemet med filmbaserade bilder som kan ligga lite var som helst och ruttna.
Skälet var att inte att jag inte ansåg datorerna vara viktiga Per och verkligen inte för att jag inte växt upp med datorer. Det är ju rena Percy Barnevik tramset (BC och AC du vet)
Nej, jag vet inte vad BC och AC betyder i det här sammanhanget.
Jag och massor av andra i min ålder och äldre har levt med datorer sedan VIC 64:ans tid Per. På 80-talet ansvarade jag för dataundervisningen på Brandbergsskolans högstadium. Vad skulle du göra om du hittade 5 1/4 disketter idag som då användes använts till skolornas Compis-datorer med CPM-86 som operativ om du hittade dem idag? Skulle du eller andra kanske försöka läsa dem i en Windows PC? Lycka till!
Det är en helt annan sak än vad jag skrev om. Förr hade man oftast inget val, av kostnadsskäl, än att använda löstagbara media. F.ö. tror jag att väldigt få personer lagrade sina bilder på 5 1/4"-disketter. 3.5-tummare var kanske mer vanliga i det sammanhanget. Själv har jag aldrig lagrat bilder på annat än hårddiskar (sen 1999).
Mycket lite kommer gå av sig själv i dessa sammanhang och att digitalisera miljontals bilder är en så galet stor utmaning att de ryggsäckarna står där då står och stått de senaste 15 åren och tiden bara går. Jag tror faktiskt inte du har en aning om den utmaningens magnitud - inte minst ekonomiskt.
Återigen vill jag påpeka att jag aldrig nämnde digitalisering av gamla bilder eller problemen med att bevara dessa på lämpligaste sätt.

Jag påstår bara att det aldrig har varit så enkelt att bevara data inför framtiden som det är nu (och sen kanske 10 år tillbaka). Det är inte ett dugg svårt, men man måste förstås vilja ta itu med det. Det är mycket möjligt att rätt många inte bryr sig om det, men folks semesterbilder är en angelägenhet för de närmast sörjande. Vårt kulturarv blir inte så fattigt utan alla dem. Det kommer att finnas tillräckligt med semesterbilder bevarade ändå.
Det är säkert sant att det aldrig har varit så lätt som nu att bevara bilder ETT TAG eller så länge någon betalar för lagringen. Att det är lätt ger tyvärr noll garanti. När betalningen upphör försvinner dessa bilder säkert tämligen snabbt. Jag kan tänka mig massor av scenarier där folk dör med massor av bilder på Flickr, eller hos Canon, Sony, Google, eller Amazon. Tror vi verkligen att de kommer få ligga där i en evighet om man slutar betala Flickr eller Amazon eller inte underhåller sina bilder hos Google eller Samsung.
Ja, det är dumt att lägga alla sina bilder i en korg.
 
Senast ändrad:
Så fort hipsters upptäcker analogfoto kommer det att bli extremt populärt. Precis som att tillreda äcklig IPA från grunden och skaffa ett snyggt skägg är det både omständligt och en brant inlärningströskel vilket tilltalar hipstern. Jag ser fram emot att se många gamla analogsystemkameror nästa gång jag besöker Södermalm.

Missa då inte att besöka den fotostudio som ligger ner på Hornsgatan som kan hjälpa dig att ta en bild av din "Aura". Det kanske kan bli en del av framtidens fotografi det med. De verkar nog ha fastnat lite i "gamla New Age" och "Vattumannens tidsålder" en del där på Söder". Tyvärr finns inte längre "Primalkafeet" kvar på Bellmansgatan nere vid Maria Kyrka men det finns säkert något annat fullständig överhajpat att snöa över om man nu vill förlänga vintern lite så här mot våren.
 
Jag tror det är långt vanligare än du tror. Om jag skulle dö nu så skulle de hitta en stor plastback med massor av färgnegfilm och färgbilder i källaren samt en massa gammal svartvitt. Ännu mer finns uppe i min lägenhet.

Skälet var att inte att jag inte ansåg datorerna vara viktiga Per och verkligen inte för att jag inte växt upp med datorer. Det är ju rena Percy Barnevik tramset (BC (Before Computer) och AC du vet) Det berodde helt på att jag inte hade tiden att bry mig om dessa då jag flugit över för att tömma hennes bostad och se till att hon blev kremerad. Många med dåliga kunskaper ger säkert upp bara för att de saknar passwords.

Det är en stor förolämpning mot dessa pionjärer då främst 40-talisterna och 50-talisterna som skapat mycket av förutsättningarna för IT-industrin idag att påstå att de inte begriper sig på eller bryr sig om datorer när de blivit äldre och det har säkert varit en hel del 30-talister med på ett hörn också. Det där är bara djupt okunnigt.

Jag och massor av andra i min ålder och äldre har levt med datorer sedan VIC 64:ans tid Per. På 80-talet ansvarade jag för dataundervisningen på Brandbergsskolans högstadium. Vad skulle du göra om du hittade 5 1/4 disketter idag som då användes använts till skolornas Compis-datorer med CPM-86 som operativ om du hittade dem idag? Skulle du eller andra kanske försöka läsa dem i en Windows PC? Lycka till!

Mycket lite kommer gå av sig själv i dessa sammanhang och att digitalisera miljontals bilder är en så galet stor utmaning att de ryggsäckarna står där då står och stått de senaste 15 åren och tiden bara går. Jag tror faktiskt inte du har en aning om den utmaningens magnitud - inte minst ekonomiskt.

Jag tror du måste sluta utgå från dig själv så mycket Per och ditt kontinuerliga uppgraderande av maskiner, lagringsmedia m.m. Problemet är istället när det blir långa hack i kurvan där material glöms bort, ligger på antika media som bara kan läsas med antik teknik när denna inte längre går att få tag på i värsta fall eller när de fysiska bildmedierna börjar ge upp av olika skäl. En massa kommer att försvinna då mängder av bilder idag bara är ett flöde som aldrig backupas. Man hittar kanske t.o.m. backuper som inte kan läsas vare sig fysiskt eller logiskt. Inte heller det är helt ovanligt t.o.m. i levande organisationer.

En helt annan viktig grej med bilder är de bilder som aldrig togs men som man skulle kunnat ha tagit under tidigare årtionden men som inte skulle tagits idag. Det är också en viktig sak. Det första jag tänker på är den kultur som idag utvecklats kring bilder tagna i och ikring skolor och av barn i allmänhet. Det har också blivit svårare under de senaste 10 åren att ta bilder i stadsmiljö - på allmän plats - då allmänheten är mer motvillig idag att låta sig fotograferas.

Så det handlar inte bara om bevarande av bilder som togs utan om de bilder som också aldrig togs av olika skäl. Jag tror exv. en del bilder från kriget försvunnit då man inte vill bli bevarad till eftervärlden i naziuniform eller i dokumentära bilder av politiska övergrepp. En del bilder från skandalinstitutionen Vipeholm har säkert också gallrats av politiska skäl om vi talar Sverige och internationellt så vet vi ju att Stasi-arkiven delvis förstördes, bara för att ta ett exempel.

Det är säkert sant att det aldrig har varit så lätt som nu att bevara bilder ETT TAG eller så länge någon betalar för lagringen. Att det är lätt ger tyvärr noll garanti när vi pratar verklig långtidslagring. När betalningen upphör försvinner dessa bilder säkert tämligen snabbt. Jag kan tänka mig massor av scenarier där folk dör med massor av bilder på Flickr, eller hos Canon, Sony, Google, eller Amazon. Jag har personliga fotografvänner som sitter i just den sitsen som som 80+. Tror vi verkligen att dessa bilder kommer få ligga där i en evighet om man slutar betala Flickr eller Amazon eller inte underhåller sina bilder hos Google eller Samsung.

I kulturminnesvärlden är man väl medveten om att inget långtidsbevarande kommer kunna tryggas utan en stabil långsiktig finansiering och finns inte den så kommer en stor del av det arv som inte säkrats ekonomiskt över lång tid att försvinna. De kommersiella aktörerna är inga välgörenhetsinrättningar utan ser nog rätt rationellt på detta är jag rädd.

Som sagt, vi har dessutom genom åren sett exempel där äldre bildskatter flutit upp till ytan och kunnat räddas och jag är övertygad om att det är mycket lättare om det rör sig om analoga kopior där man direkt ser bildernas värde än om de ligger i en "gammal konservburk i form av någon gammal obsolet hårddisk". I det senare fallet är risken väldigt mycket högre att den bara hamnar på tippen.


Fotografen hette Ida Ekelund och jag råkar känna en av hennes nutida släktingar rätt väl. Man undrar ju hur den bildskatten av en massa gamla glasplåtar hamnade där i det gamla bjälklaget. Gamla trähus står ju heller inte i evighet om de inte underhålls och man behöver ju inte ha någon större fantasi för att avgöra vad som skulle hänt om man kört fram en grävskopa och börjat riva huset. Bilderna kunde ju inte ses innan man börjat bryta upp golvet i en takvåning i Lund av något skäl.
Egentligen har vi nog tur att så pass mycket text och bild kastas bort genom åren. Oavsett anledning. Tänk om varje generation skulle bära med sig det totala arvet efter sina förfäder. Våra vindar och källarförråd skulle varit överfyllda sedan länge. Våra efterlevande skulle behöva köpa nedlagda bondgårdar för att använda uthusen som förråd. Om informationen sedan inte bara skulle sparas utan faktiskt också läsas skulle mänskligheten inte hinna göra annat. Vilket i och för sig skulle bli lösningen på andra och alla problem. Om vi alltså bara konsumerar och aldrig producerar skulle vi snart dö ut och jorden snart återhämta sig.

Vi får se det som en lycklig omständighet att det blir en naturlig gallring av vad som sparas, oavsett ifall det sker medvetet eller inte. Framtiden kommer att ha tillgång till tillräckligt mycket bilder för att ändå inte hinna titta på allt. Framtidens fotografer kommer att ägna sin tid till att dokumentera samtiden och att nyskapa bildkonsten de stunder de inte ägnar dagarna åt arkivforskning.
 
Min uppfattning är att nutidsmänniskan är så fylld av nuet, vem orkar sitta o titta på gamla foton? Bilder används mycket i realtid och i kommunikation med andra.

Det tas även fina bilder, brukar roa mig med att kolla i olika magasin. Det finns mycket kunskap och hög nivå på fotona. Men livslängden är fyra, fem sekunder hos betraktaren, innan man går vidare.

Det kommer dock alltid finnas sug efter sensationella bilder, men brusnivåerna när det gäller foto är extrema idag. Foto kommer frodas och leva vidare, men det blir svårare att sticka ut och fånga någons intresse.
 
Så fort hipsters upptäcker analogfoto kommer det att bli extremt populärt. Precis som att tillreda äcklig IPA från grunden och skaffa ett snyggt skägg är det både omständligt och en brant inlärningströskel vilket tilltalar hipstern. Jag ser fram emot att se många gamla analogsystemkameror nästa gång jag besöker Södermalm.
Det låter positivt. Att du ser en ljus framtid för det analoga fotot. Jag är också övertygad om att filmfoto är en del av det framtida bildskapandet. Vi kan, som lönnfeta blivande pensionärer, cykla ut i Sverige med skäggen på ända, fotograferande våra Zenit:ar, Konicor eller Praktica:s dokumenterande "streetfoto" eller annat på rätt sätt. Min gamla Monark från 1957 duger, bara jag får fixa vårbruket först.... Mina neg är jag rädd om så jag kan bruka dem länge. Ha de gott.
 
Senast ändrad:
Det här är mina tankar och funderingar, men jag upplever att fotografin revolutionerats de senaste decennierna. När jag gick på högstadiet och gymnasiet på 80-talet, var det ett fåtal som höll på - skolans mörkrum stod ofta outnyttjat. Det fanns väl en fotoklubb i staden, men den gjorde nog inte så stora avtryck och det var mer en intern angelägenhet för de som var riktigt intresserade. Kanske anordnade de någon utställning, jag har för mig det.

Den vanlige "svensson" tog nog inte så många bilder, och i den mån man gjorde det så var det semesterbilder, bilder vid familjära högtider osv. Minns själv olika släktingars kameror - mediokra kompakter, 110-film och vad som nu användes. Jag minns det för jag och en faster var fotointresserade. Hon hade en Pentax och jag en FM2. Många av bilderna jag tog då är dock förlorade efter ett antal flyttar. En del har jag på senare år digitaliserat - mest familjebilder av värde endast för de närmaste.

Jag tror inte att min upplevelse är unik. Vart hamnade alla bilder tagna med 110-filmskompakter m.m. Alla mediokra semester och familjebilder? Massor har nog gått förlorat. Och den mängd bilder som presterades är nog otroligt liten i förhållande till alla bilder som tas nu, inte minst med moderna mobiler som alla idag bär runt på.

Som student under 90-talet hade jag tyvärr inte råd att fotografera så mycket. Tänk om man hade haft samma möjligheter man har nu under den tiden! I början av 00-talet kom jag åter igång. Först med fokus på landskap och färgdia, men successivt också med sv/v. 2003 skaffade jag en första DSLR, en Canon D60. Från denna tid har jag kvar det mesta.

Jag fotade en hel del street och var gatufotogruppens första "poolvärd" och en del av de bilderna är kul att titta tillbaka på. Jag jobbade också ett antal år med musikmagasinet OPUS och fotograferade mycket jazz på olika festivaler runt om i Sverige och Europa. De bilderna betyder väldigt mycket och de har jag lagrade på flera ställen både lokalt och i "molnet". När legenderna börjar falla från som nu senast Chick Chorea så gav det en stark nostalgisk känsla att kolla tillbaka på bilderna av honom jag tog under umeå jazz och montreux jazz festival för drygt 10 år sedan.

Det jag upplever är dock att mötesplatserna blir mer specifika - Fotosidan är inte längre den självklara platsen för att diskutera sitt fotograferande. Jag har på senare år börjat ägna mig åt mer avancerat astrofoto med teleskop och dedikerad nedkylbar astrokamera men här finns det inte så många håller på med det. Jag postade igår en bild på M31 i en internationell astrofotogrupp på Facebook med 117 000 medlemmar och diskuterade bilden och tekniska metoder med folk från hela världen.

Jag tror att det här är en förklaring till att aktiviteten här i forumet är rätt låg - det finns så många andra alternativ för att diskutera just bilden, med andra som har liknande ganska smala fotointressen. Fotosidan fyller ju dock ändå en funktion - jag brukar läsa artiklar och använder köp/sälj ibland m.m. och det hade ju varit trevligt om det fanns mer aktivitet här. Jag tycker dock att bildkritikgrupperna känns ganska stelbenta och är inte så förtjust i kravet att kommentera. Jag är inte så bra på det, ser jag exempelvis något fint fågelfoto så är jag för okunnig för att egentligen kunna säga något mer än typ "snygg fågel". :)

Personligen tycker jag framtiden ser spännande ut. Jag har precis börjat bygga upp en astrokanal på youtube och har stort engagemang från folk från hela världen. Jag hoppas kunna lära mig mer om rörlig bild samt lära mig mer tekniker och metoder för astrofoto, men kanske även också så småningom plocka upp det analoga fotograferandet.

Jag upplever det också betydligt lättare idag att kunna säkra sina alster. Jag har dock blivit bättre på att rensa och i högre grad spara det som är bra från varje session.
 
Min uppfattning är att nutidsmänniskan är så fylld av nuet, vem orkar sitta o titta på gamla foton? Bilder används mycket i realtid och i kommunikation med andra.

Det tas även fina bilder, brukar roa mig med att kolla i olika magasin. Det finns mycket kunskap och hög nivå på fotona. Men livslängden är fyra, fem sekunder hos betraktaren, innan man går vidare.

Det kommer dock alltid finnas sug efter sensationella bilder, men brusnivåerna när det gäller foto är extrema idag. Foto kommer frodas och leva vidare, men det blir svårare att sticka ut och fånga någons intresse.


Vem orkar titta på gamla bilder?

Det blir svårare att sticka ut skriver du men i bilden nedan handlar det nog mer om att "sticka in".

Historiska fotografier - Digitala Stadsmuseet (stockholm.se)

Jag kan meddela att många skolbarn har tittat på denna bild nedan och de ser ofta med stor förtjusning på gamla historiska bilder bara dessa innehåller motiv de kan relatera till som exv. klädsel och folkliv.

Det jag undrar över är om det är fotografins framtid han spanat in där i rektum.SSME014780S_4K_.jpg

Serafimersjukhuset, rektoskopiundersökning. 1910-1920
FOTOGRAF: Malmström, Axel (Fotograf).
BILDNUMMER: E 14780
Stadsmuseet i Stockholm
 
Senast ändrad:
Vem orkar titta på gamla bilder?

Det blir svårare att sticka ut skriver du men i bilden nedan handlar det nog mer om att "sticka in".

Historiska fotografier - Digitala Stadsmuseet (stockholm.se)

Jag kan meddela att många skolbarn har tittat på denna bild nedan och de ser ofta med stor förtjusning på gamla historiska bilder bara dessa innehåller motiv de kan relatera till som exv. klädsel och folkliv.

Det jag undrar över är om det är fotografins framtid han spanat in där i rektum.

Den bilden är kul.

Vi människor älskar att bli stimulerade och göra det vi tycker är kul. I dag är utbudet ofantligt. Du kan driva vilket intresse du vill idag och utvecklas med det. Det är svårt att säga vad som gäller generellt för alla. Att leva idag som familj med ekonomiska åtaganden och barn är som att driva ett företag, det är krävande och tar mycket tid. Engagerar man sig och är strategisk med sin ekonomi finns mycket att vinna, men allt detta tar tid. På det har de allra flesta intressen de vill förverkliga, vem orkar sitta och titta i gamla fotalbum. För mig finns det inte på kartan.

Men jag kollar mycket på bilder, inte bara foto och gör det i en kontext, där det handlar om att utveckla någonting. På samma sätt om man håller på med musik, så lyssnar man också på andras musik.

Allting utvecklas, vilket gör att ribban åker upp och det krävs mer för att fånga tittarens intresse. 1850 räckte det med att ställa kameran på stativ, idag tar väl 5 miljarder människor bilder till och från. Som sagt, sensationella bilder finns alltid ett intresse för.
 
Senast ändrad:
Vem orkar titta på gamla bilder?

Det blir svårare att sticka ut skriver du men i bilden nedan handlar det nog mer om att "sticka in".

Historiska fotografier - Digitala Stadsmuseet (stockholm.se)

Jag kan meddela att många skolbarn har tittat på denna bild nedan och de ser ofta med stor förtjusning på gamla historiska bilder bara dessa innehåller motiv de kan relatera till som exv. klädsel och folkliv.

Det jag undrar över är om det är fotografins framtid han spanat in där i rektum.
Jag älskar att titta på gamla bilder. Men det är tur att ingen tvingar mig att titta på allt som någonsin tagits. Pärlorna behöver bevaras, och några till.
Min yngsta dotter har 17 000 bilder på iCloud, tagna med iPhone. Jag har över 100 000 på Flickr. När det är dags att lämna in kan man hoppas att museet har en smart algoritm som kan gå igenom mina filservrar för att se ifall det finns något av värde för eftervärlden.

Framtiden blir nog än mer upplevelsebaserad än nutiden. En resa in i rektum, eller en resa i omloppsbana runt jorden kan man köpa som presentkort på Konsum. Kanske någon säljer upplevelsen ”utdöda yrken - fotograf för en dag”
 
Det finns verkligen ett stort intresse för gamla bilder och intresset ökar med bredd och tillgänglighet. Många släktforskar och det är nog därför
Egentligen har vi nog tur att så pass mycket text och bild kastas bort genom åren. Oavsett anledning. Tänk om varje generation skulle bära med sig det totala arvet efter sina förfäder. Våra vindar och källarförråd skulle varit överfyllda sedan länge. Våra efterlevande skulle behöva köpa nedlagda bondgårdar för att använda uthusen som förråd. Om informationen sedan inte bara skulle sparas utan faktiskt också läsas skulle mänskligheten inte hinna göra annat. Vilket i och för sig skulle bli lösningen på andra och alla problem. Om vi alltså bara konsumerar och aldrig producerar skulle vi snart dö ut och jorden snart återhämta sig.

Vi får se det som en lycklig omständighet att det blir en naturlig gallring av vad som sparas, oavsett ifall det sker medvetet eller inte. Framtiden kommer att ha tillgång till tillräckligt mycket bilder för att ändå inte hinna titta på allt. Framtidens fotografer kommer att ägna sin tid till att dokumentera samtiden och att nyskapa bildkonsten de stunder de inte ägnar dagarna åt arkivforskning.

Det är inte antalet bilder som är intressant utan om de utgör ett urval som speglar samtiden på ett bra relevant och intressant sätt.

Det är klart att vi måste gallra. Men idag kan jag tycka att det är tråkigt att jag nästan inte har något kvar från min pappas sida. Min mamma däremot älskade att ta bilder och det gjorde hon redan från mitten av 1930-talet. Hon har dokumenterat kontinuerligt under 50 år. Jag har ett antal jättefina album med mycket av det hon tog men märkligt nog inga negativ. Album gillar jag eftersom varenda bild är kommenterad. Bilder utan sin kontext blir ofta helt ointressanta och de löper väldigt mycket högre risk att kasseras, därför tror jag det är viktigt att baka in XMP-metadata i de bilder man kan tro kan intressera efterlevande och andra.

Jag tror jag gjort det jag gjort delvis för att min mamma gjorde det hon gjorde. Min pappa tog nog bara en handfull bilder i hela sitt liv och hade inte ens en bild på sin pappa när han dog. Hans mamma dog när han var sju i TBC så henne har vi inget alls kvar efter. Däremot var det han som fick mig att börja ta bilder genom att köpa En Zeiss Icon Contina på Stockholms Stadsauktion.

Sedan är det som efterlämnas kultur och teknikberoende. Förr skrevs exv. en massa brev och inte minst e massa vykort. Min mamma sparade på sådana också det de är verkligt kul att ha även för mig. Om inte alla dessa brev hade skickats hade exv. forskningen kring biografier av olika slag stått sig slätt. Vem sparar gamla mail idag? Det som kommer efter oss kommer vara oerhört mycket fattigare än arvet efter exv. 20-talisterna och 30-talisterna tyvärr.

Citat ur Expressen recension av Alex Schulmans "Bränn alla mina brev", publicerad 12 nov 2018
"I ”Bränn alla mina brev” riktas strålkastarljuset mot Karin och Sven Stolpe, morföräldrarna, och mot den korta affär Karin hade med Olof Lagercrantz en sommar i början av 1930-talet. En romans som Sven Stolpe beskrev som ”ett sexuellt attentat”, och som han straffade sin hustru för i decennier, under återstoden av deras äktenskap. Det är en berättelse om häftig passion, stor kärlek och en långlivad, mörk vrede."

Sven Stolpe var Alex Schulmans morfar. Olof Lagercrantz var tillsammans med Sven Stolpe några av sin tids stora kulturprofiler och Lagercrantz var ju även under en tid DN:s chefredaktör. Han var liberal och jag minns även hans intresse för maoismen som krockade en hel del med tidens liberaler och han krockade inte bara med Stolpe genom att ha ett förhållande med hans fru utan även livsåskådningsmässigt då Stolpe var stockkonservativ, lagd åt det religiösa (katolicismen och moralismen).

Alex Schulmann skulle aldrig kunnat avtäcka den historien om det inte varit för hans mormors brev. Var Schulmanns bok viktig? För en del kanske och min fru tyckte den var bra och mycket intressant. För andra nää självklart inte. Så är det väl med allt och därför kan vi inte fästa för stor vikt vid oss själva.

Ett problem med bevarandet är att när man lever i den tid man lever så framstår nog mycket som inte särskilt mycket värt att bevara. Jag tror det är lätt att förringa sin egen samtid för att man blir "hemmablind". Jag vet själv att jag är en av de som är rätt handikappad av det.
 
Man kan ju verkligen fråga sig om det är rätt bilder vi bevarar och bevarat

Nedan finns en länk till alla de historiska bilder som Stockholms Stadsmuseum valt att publicera i Stockholm Digitala Stadsmuseum till dags dato. Det finns fler som inte publicerats främst då man inte har eller har haft rätten att publicera dem.

Blada igenom dem om ni har lust och kom gärna med en kommentar.

Man ska alltså veta att Stockholms Stadsmuseum gått ut med att man har ca 4 miljoner bilder i sina magasin. Museet tar inte in vad som helst utan museets fotoantikvarier avgör om det finns ett allmänintresse för att bevara de bilder allmänhet, företag och organisationer vill donera.

Som ni ser så har det publicerats 27238 historiska bilder på Digitala Stadsmuseet. Om jag dividerar det med de 4 miljoner bilder som museet har idag, så ger det en digitaliseringsgrad på 0,68%. Digitaliseringshastigheten låg när jag hade insyn i detta på ca 3000 bilder per år och de togs framförallt fram mot beställning när någon forskare ville ha bilder till någon bok man höll på att skriva. Stockholmsforskningen är länge varit vital.

Jag har själv 25 000 bilder som jag efterbehandlat och gjort färdiga i mitt personliga arkiv och många fotografer har betydligt mer än så. Man kan ju verkligen fråga sig vad som ligger där och jäser i museimagasinet med dess 4 miljoner bilder. Det känns nästan OK att jag inte hunnit ta tag i resten av mina 44 000 bilder :)


 
Senast ändrad:
Det finns verkligen ett stort intresse för gamla bilder och intresset ökar med bredd och tillgänglighet. Många släktforskar och det är nog därför


Det är inte antalet bilder som är intressant utan om de utgör ett urval som speglar samtiden på ett bra relevant och intressant sätt.

Det är klart att vi måste gallra. Men idag kan jag tycka att det är tråkigt att jag nästan inte har något kvar från min pappas sida. Min mamma däremot älskade att ta bilder och det gjorde hon redan från mitten av 1930-talet. Hon har dokumenterat kontinuerligt under 50 år. Jag har ett antal jättefina album med mycket av det hon tog men märkligt nog inga negativ. Album gillar jag eftersom varenda bild är kommenterad. Bilder utan sin kontext blir ofta helt ointressanta och de löper väldigt mycket högre risk att kasseras, därför tror jag det är viktigt att baka in XMP-metadata i de bilder man kan tro kan intressera efterlevande och andra.

Jag tror jag gjort det jag gjort delvis för att min mamma gjorde det hon gjorde. Min pappa tog nog bara en handfull bilder i hela sitt liv och hade inte ens en bild på sin pappa när han dog. Hans mamma dog när han var sju i TBC så henne har vi inget alls kvar efter. Däremot var det han som fick mig att börja ta bilder genom att köpa En Zeiss Icon Contina på Stockholms Stadsauktion.

Sedan är det som efterlämnas kultur och teknikberoende. Förr skrevs exv. en massa brev och inte minst e massa vykort. Min mamma sparade på sådana också det de är verkligt kul att ha även för mig. Om inte alla dessa brev hade skickats hade exv. forskningen kring biografier av olika slag stått sig slätt. Vem sparar gamla mail idag? Det som kommer efter oss kommer vara oerhört mycket fattigare än arvet efter exv. 20-talisterna och 30-talisterna tyvärr.

Citat ur Expressen recension av Alex Schulmans "Bränn alla mina brev", publicerad 12 nov 2018
"I ”Bränn alla mina brev” riktas strålkastarljuset mot Karin och Sven Stolpe, morföräldrarna, och mot den korta affär Karin hade med Olof Lagercrantz en sommar i början av 1930-talet. En romans som Sven Stolpe beskrev som ”ett sexuellt attentat”, och som han straffade sin hustru för i decennier, under återstoden av deras äktenskap. Det är en berättelse om häftig passion, stor kärlek och en långlivad, mörk vrede."

Sven Stolpe var Alex Schulmans morfar. Olof Lagercrantz var tillsammans med Sven Stolpe några av sin tids stora kulturprofiler och Lagercrantz var ju även under en tid DN:s chefredaktör. Han var liberal och jag minns även hans intresse för maoismen som krockade en hel del med tidens liberaler och han krockade inte bara med Stolpe genom att ha ett förhållande med hans fru utan även livsåskådningsmässigt då Stolpe var stockkonservativ, lagd åt det religiösa (katolicismen och moralismen).

Alex Schulmann skulle aldrig kunnat avtäcka den historien om det inte varit för hans mormors brev. Var Schulmanns bok viktig? För en del kanske och min fru tyckte den var bra och mycket intressant. För andra nää självklart inte. Så är det väl med allt och därför kan vi inte fästa för stor vikt vid oss själva.

Ett problem med bevarandet är att när man lever i den tid man lever så framstår nog mycket som inte särskilt mycket värt att bevara. Jag tror det är lätt att förringa sin egen samtid för att man blir "hemmablind". Jag vet själv att jag är en av de som är rätt handikappad av det.
Min första ”riktiga” kamera var en Zeiss Ikon Contessa. Den köpte pappa åt mig. Troligen på stadsauktion eller annat liknade ställe.
 
Jag älskar att titta på gamla bilder. Men det är tur att ingen tvingar mig att titta på allt som någonsin tagits. Pärlorna behöver bevaras, och några till.
Min yngsta dotter har 17 000 bilder på iCloud, tagna med iPhone. Jag har över 100 000 på Flickr. När det är dags att lämna in kan man hoppas att museet har en smart algoritm som kan gå igenom mina filservrar för att se ifall det finns något av värde för eftervärlden.

Framtiden blir nog än mer upplevelsebaserad än nutiden. En resa in i rektum, eller en resa i omloppsbana runt jorden kan man köpa som presentkort på Konsum. Kanske någon säljer upplevelsen ”utdöda yrken - fotograf för en dag”

Var kan man boka en safari in i rektum med fiberoptik? :cool: Skyddsglasögon på!
 
Det enda man kan påverka är i princip sin egen lagringshantering

Det är en sak att se till att man klarat av att lagra sina bilder säkert och en annan att ha ordning på dem så att de blir verkligt tillgängliga. Kan man verkligen förvänta sig att överhuvudtaget någon annan kommer att ha skuggan av en chans att hitta bilder att bevara i den röra du efterlämnat? Bli inte sur på mig nu, jag bara talar av egen erfarenhet.

Innan jag äntligen hittade ett fungerande fotoarkivprogram för mig så hade jag 70 000 bilder i princip helt osökbart i en katalogstruktur. Låt vara med beskrivande texter men ändå. Att sitta där och leta i katalog efter katalog efter något jag letade efter var faktiskt rätt hopplöst. Så har det varit på alla mina arbetsplatser jag jobbat på också och tro mig även i en så stor verksamhet som i Stockholms Stad. De jag haft lite insyn i på olika sätt genom nätverk jag varit med i har i princip inte haft mer sofistikerade system än de jag själv hade hemma. Folk som varit på studiebesök för att kolla våra lösningar berättade att Gatukontoret och jag tror det var Exploateringskontoret vid denna tid hade en katalog för varje projekt man gjort och den som var "systemet" var han som hade hand om underhållet av katalogerna.

När jag genom jobbet på Stadsmuseet fick ansvaret för att tekniskt lösa dessa problem och göra museets samtliga digitala tillgångar sökbara i ett enda sammanhang på Internet och internt, oavsett filtyper och effektivisera alla fotoflöden så kom jag även i kontakt med verkliga proffs på DAM-teknik. Riktiga DAM är faktiskt djupt imponernade system och den typ av mjukvara som har störst förutsättningar för att förändra i grunden hur både organisationer och företag jobbar med och förvaltar sina digitala data.

Nu har precis samma typ av teknik blivit tillgänglig för mig för under 2000 spänn i engångskostnad och det är nästan ofattbart billigt. Stora heltäckande DAM-system är inga billiga grejor att köpa och implementera i organisationer

Jag har nu jobbat med att indexera upp alla mina bilder och börjat metadatasätta alla bilder som jag har efterbehandlat och jag ser ju att jag på ganska kort tid har gjort ALLA mina bilder oerhört mycket mer tillgängliga och överblickbara. På detta sätt har jag numera även råkoll på dubbletter och kan enkelt rensa bort sånt jag inte vill ha kvar.

Jag skriver helst fotoberättelser och reportage av olika slag i bloggform och det har min gamla katalogstruktur kunnat stödja hyfsat men nu kommer jag få en hela tiden ökande möjlighet att även beröra teman som jag finner intressanta genom att jag nu taggar mina bilder ganska rikligt. Programmet är tillräckligt effektivt när det gäller taggningen, för att göra detta möjligt.

Jag tror faktiskt att det jag gör nu kommer berika mig och mina närmaste på minst två sätt:

Dels kommer mina bilder bli väldigt mycket mer tillgängliga och överblickbara för både mig, min son och hans barnbarn. Det blir även enklare för dem att hitta det de verkligen vill spara och kan om de vill enklare göra sig av med resten.

Dels tror jag att jag kommer få ett mycket större utbyte av mina egna bilder, inte minst när man blivit för gammal för att minnas det jag fortfarande minns idag. Internet har också visat sig vara otroligt användbart för att komplettera mina egna minnen. Här kan jag ta reda på vad en byggnad heter och vad den använts till i exv. Berlin eller på Barbados eller vill kolla upp en stadsplan någonstans. Här kan jag återse platser jag sett med hjälp även av andras bilder och på så sätt kunna förädla min egen metadata kring bilderna. Det är ofta en stor hjälp.


För mig kommer det aldrig vara tillräckligt att bara lagra mina bilder utan en förklarande kontext.

En bieffekt är att jag fått mycket bättre ordning och att jag nu konsekvent rätar upp filnamn med batch rename samt ser till att jag konsekvent skapar färdiga bilder i 4K som standard RAW-filsbibliotek för RAW-filsbibliotek. Jag ser ju nu även att bilder som jag framkallat i allt från version 1.0 till 6.X av Lightroom måste göras om i mer moderna Photolab 4. Skillnaden blir påtaglig. I de fall jag en gång tagit JPEG-original så kan jag inte säga annat än att jag ångrar mig. Skälet till att jag gjorde det valet då var att jag då tyckte att JPEG var ett bättre format för framtiden än RAW och det kan jag tycka är både rätt och fel på samma gång idag. Problemet med JPEG även om man som jag numera sparar det så okomprimerat som möjligt är att det dels är 8 bitar och dels att Photolabs fantastisk brusreducering Deep Prime som jag i princip nu kör på alla RAW då den inte skadar detalj som en del tidigare system, inte funkar överhuvudtaget med JPEG.

Jag har viss kontakt fortfarande med FotoWare som gjorde museets DAM och jag fick ett mail för ett tag sedan med en kalkylmodell för att beräkna Return of Investment eller ROI. Där man man analysera olika effektivitetsläckage i sin organisation man arbetar i. I den listan står bl.a. :

- att filletande upptar i snitt 30% av alla anställdas tid på en arbetsdag eller 2,5 timmar
- att en hel del tid även går åt till att sprida filer till andra
- att en massa tid går åt till att återskapa filer som man redan har eftersom man inte har en aning om var de ligger. Det hände frekvent på Stadsmuseet innan man fick sitt DAM.

FotoWare DAM ROI Calculator

Det må vara som det är med det men ett bra arkivsystem och ett effektivt utnyttjande av detta kan underlätta enormt både för en själv och de som eventuellt vill gå igenom dina bilder och det kommer ge dig mycket större utbyte av de bilder du tagit än något annat jag känner till. Jag kan rekommendera det helhjärtat vilka verktyg ni än väljer att använda.

Jag har inte mer att tillägga nu och nu ska jag fokusera på mina bilder, mina bloggar och mitt arkiv istället.
 
Senast ändrad:
Det finns verkligen ett stort intresse för gamla bilder och intresset ökar med bredd och tillgänglighet. Många släktforskar och det är nog därför


Det är inte antalet bilder som är intressant utan om de utgör ett urval som speglar samtiden på ett bra relevant och intressant sätt.

Det är klart att vi måste gallra. Men idag kan jag tycka att det är tråkigt att jag nästan inte har något kvar från min pappas sida. Min mamma däremot älskade att ta bilder och det gjorde hon redan från mitten av 1930-talet. Hon har dokumenterat kontinuerligt under 50 år. Jag har ett antal jättefina album med mycket av det hon tog men märkligt nog inga negativ. Album gillar jag eftersom varenda bild är kommenterad. Bilder utan sin kontext blir ofta helt ointressanta och de löper väldigt mycket högre risk att kasseras, därför tror jag det är viktigt att baka in XMP-metadata i de bilder man kan tro kan intressera efterlevande och andra.

Jag tror jag gjort det jag gjort delvis för att min mamma gjorde det hon gjorde. Min pappa tog nog bara en handfull bilder i hela sitt liv och hade inte ens en bild på sin pappa när han dog. Hans mamma dog när han var sju i TBC så henne har vi inget alls kvar efter. Däremot var det han som fick mig att börja ta bilder genom att köpa En Zeiss Icon Contina på Stockholms Stadsauktion.

Sedan är det som efterlämnas kultur och teknikberoende. Förr skrevs exv. en massa brev och inte minst e massa vykort. Min mamma sparade på sådana också det de är verkligt kul att ha även för mig. Om inte alla dessa brev hade skickats hade exv. forskningen kring biografier av olika slag stått sig slätt. Vem sparar gamla mail idag? Det som kommer efter oss kommer vara oerhört mycket fattigare än arvet efter exv. 20-talisterna och 30-talisterna tyvärr.

Citat ur Expressen recension av Alex Schulmans "Bränn alla mina brev", publicerad 12 nov 2018
"I ”Bränn alla mina brev” riktas strålkastarljuset mot Karin och Sven Stolpe, morföräldrarna, och mot den korta affär Karin hade med Olof Lagercrantz en sommar i början av 1930-talet. En romans som Sven Stolpe beskrev som ”ett sexuellt attentat”, och som han straffade sin hustru för i decennier, under återstoden av deras äktenskap. Det är en berättelse om häftig passion, stor kärlek och en långlivad, mörk vrede."

Sven Stolpe var Alex Schulmans morfar. Olof Lagercrantz var tillsammans med Sven Stolpe några av sin tids stora kulturprofiler och Lagercrantz var ju även under en tid DN:s chefredaktör. Han var liberal och jag minns även hans intresse för maoismen som krockade en hel del med tidens liberaler och han krockade inte bara med Stolpe genom att ha ett förhållande med hans fru utan även livsåskådningsmässigt då Stolpe var stockkonservativ, lagd åt det religiösa (katolicismen och moralismen).

Alex Schulmann skulle aldrig kunnat avtäcka den historien om det inte varit för hans mormors brev. Var Schulmanns bok viktig? För en del kanske och min fru tyckte den var bra och mycket intressant. För andra nää självklart inte. Så är det väl med allt och därför kan vi inte fästa för stor vikt vid oss själva.

Ett problem med bevarandet är att när man lever i den tid man lever så framstår nog mycket som inte särskilt mycket värt att bevara. Jag tror det är lätt att förringa sin egen samtid för att man blir "hemmablind". Jag vet själv att jag är en av de som är rätt handikappad av det.

En gammal historia man hört om i lilla Degerfors utspelade sig vid Järnvägsstationen under tidigt 40-tal, på den tiden så samlade man sig ofta vid järnvägsstationer på mindre orter för att språkas och kolla på resenärer. Historien lär vara så att i den närbelägna orten Karlskoga så lär Sven Stolpe ha bott vid Valåsens herrgård vid den tiden som låg nära en väg som kallades "Kosia " i folkmun, den östra sidan man kunde åka för att komma till Karlskoga. En dag steg den berömda och mycket vackra Viveca Lindfors av tåget, man hörde när hon beställde en Taxi för att åka till Sven Stolpe för ett besök, en resa på ungefär en mil, vad besöket handlade om vet man förstås inte fullt ut, fantasin fick nog lite liv i bygden, Lindfors hade väl haft en historia med George Rydberg dåtidens filmcharmör, så mycket mera har jag dock inte forskat något om, men när du nämnde Stolpe så dök minnet upp och händelserna med hans fru och hur du beskriver Stolpes tankegångar, besöket kunde så klart vara av oskyldig art. Sven stolpe var stridbar och man minns hans snabba ord när han pratade i bland i TV.
 
[..klipp..]

Jag påstår bara att det aldrig har varit så enkelt att bevara data inför framtiden som det är nu (och sen kanske 10 år tillbaka). Det är inte ett dugg svårt, men man måste förstås vilja ta itu med det.

[..klipp..]

Jo - men det gäller vad jag kan se så länge materialet är under "aktiv förvaltning" d.v.s kopieras, kontrolleras, dokumenteras och lagras allt eftersom ny teknik kommer och gammal fasas ut. Fördelarna med digitalisering och digital lagring ser jag absolut. Detta både vad gäller tillgängligheten, utrymmeskraven och möjligheter att lagra materialet i flera instanser. Men - en hårddisk som hamnas i glömska säg 50-100 år kommer knappast vara läsbar och sannolikheten att det som lagras i en molntjänst finns kvar mer än några månader efter sista betalningen eller tjänstens konkurs ser jag som låg.

Fördelen med analog lagring är att den klarar av "passiv förvaltning" så länge de lagras på ett sätt så de inte förstörs rent fysiskt. Mina 40 år gamla negativ och kopior är till 99,x % lika läsbara idag - för vem som helst - som när de var nya utan att jag rört ett finger. Nackdelen givetvis bl.a att t.ex en rejäl vattenskada kan reducera hela arkivet till avfall...

Men man behöver väl inte välja. Använd den digitala tekniken fullt ut med dess fördelar men ta ut den där ( lilla ) andelen som kanske kan vara värdefull för eftervärlden även på lite längre sikt på papper.
 
Jag ser fram emot aktiv och intelligent gallring.

Någon får gärna lagra allt som någonsin tagits. Det kan behövas för att inte historieförvanskare ska kunna ställa till elände.

Men snälla hjälp mig att gallra vad som är relevant för mig att titta på.
 
För att fortsätta utveckla tankegångarna kring hur framtiden kommer se ut för fotografin, så väljer jag att starta en ny forumtråd. Börjar med att dela en del av ett citat från Sten-Åke Sändh från tråden "Forumet på tomgång". Är jag på utdöende, är vi fotografer på utdöende?

Hur ser framtiden ut? Vilka "kameror" använder vi om 10 år, om 20 år, om 50 år?

Kommer det analoga finnas kvar? Hur kommer det digitala se ut?

Kom intresset för den fotografiska bilden minska? Eller kommer vi kunna referera till dagens fotografier som vi refererar till bildkonsten från Medeltiden? Kommer Fotosidan finnas kvar om 10 år eller 20 år? Kommer Facebook eller Instagram finnas kvar? Hur kommer vi visa fram våra bilder i framtiden?

Kommer det finnas några tidningar som publicerar fotografernas bilder? Kommer det ges ut böcker med fotografier? Hur kommer vi förhålla oss till pappersindustrin överlag, med tanke på att det kostar oss rätt mycket skog. Skog som vår planet behöver för att kunna ta hand om bland annat all den koldioxid vi släpper ut?

Det fritt fram för sagolikt positiva tankegångar, likväl som hopplöst negativa och dystopiska.
Om vi pratar om vi måste vi först definiera vilka ”vi” är. Men vi kommer antagligen använda ett brett spektrum av olika kameror.
Den analoga tekniken kommer att odlas av intresserade fritidsfotografer.
Det digitala fotografiet kommer att skapas med digitalkameror av den typen som redan nu används, kanske med en viss övervikt till spegellösa kameror.
Fotosidan eller dess efterföljare kommer att finnas kvar.
Den digitala bilden kommer fortsättningsvis spaltas upp i trivialfoto, kommersiellt foto och ett ett de hängivna amatörernas fotografi. Den största förändringen kommer att ske inom kommersiellt foto, framför allt när det gäller distribution och efterbehandling. Men trivialfotot kommer att påverkas, antagligen fler applikationer och möjligheter i framtidens sociala medier.
Det kommer att finnas både tidningar, böcker och annan tryckmedia som publicerar foto. Pappersindustrin kommer vidareutvecklas vad gäller framställningsprocesser. Tryckbranschen kommer att fortsätta förfiningen av processen ( Tänk vilken skillnad det är mellan tryck i dal och för låt oss säga trettio år sedan.) Man ska inte förglömma att mycket papper går till förpackningsindustrin, till biobränsle. Katalogtryck kommer nog fortsätta att minska.
Att fotografisk bild helt plötsligen skulle dö ut håller jag för otroligt. Behovet av bilder är fundamentalt mänskligt och fotografi tycks vara ett otroligt bra sätt att tillfredställa det behovet.
 
ANNONS
Upp till 6000:- Cashback på Sony-prylar