Visst är det ett problem. För några år sedan dog min gammelfarmor (98 år), hon hade en gammal träkista full med "gamla minnen" bla. foton. Allt travat i en enda röra, ingenting i kistan var nyare än ca 30 år, dvs. det var 30 år sedan hon slutade samla eller bry sig om allt detta, det bara låg där. För pappersbilderna är det ingen skillnad mot idag, men det fanns några gamla negativ också, visserligen lite repiga efter att ha legat löst bland lösa foton, vykort, fotoalbum och tidningsurklipp, men det går defenitivt att få ut riktigt fina bilder av dem. Dessutom går det direkt att se med blotta ögat vad de föreställer.
Hur kommer då mina barnbarnsbarn att göra när jag gått hädan och de hittar en kartong som inte rörts på 30 år eller mer.. Pappersbilderna kommer att finnas där, gula fula o repiga, javisst. Men de där plastskivorna med hål i mitten??? Det kallades visst för CD. -Synd att inte gammelfarfar underhöll all data och konverterade till modernare format, han tappade väl intresset, packade ned allt i en låda å ställde det på vinden. Å datorn som kunde läsa det där fick ju jag som liten, morsan slängde bort den när den var trasig o sönderlekt, fasen det är nog 20 år sen.. Äsch, släng skiten, kostar alldelens för mycket att få ut nåt av det idag, det är inte värt besväret, vi vet ju inte ens vad det är..
När jag var liten fanns en rivningskåk som uppenbarligen inhyst en fotograf någon gång i seklets början, vi ungar sprang å lekte där (tänk om morsan hade vetat då..). Där fanns glasplåtar i massor, ja drivor, bokstavligt talat. Gud vet hur mycket vi och andra ungar hade sönder. Men poängen är att man kunde se vad det föreställde direkt utan någon teknik (många av er här har antagligen inte sett glasplåtar IRL, de är stora), man hade kunnat göra föstklassiga förstoringar av dem direkt, detta utan att något underhåll gjorts under en faslig massa år. Senare kom grävskoporna, jag tror inte ens att någon tog rätt på kulturskatten, en dag var där bara ett "bombhål", idag står där ett modernt kontorskomplex i betong, stål o glas.
Vi blir alla gamla, kanske sjuka, saker sätts undan glöms bort för att i en avlägsen framtid hittas igen, du kanske sköter om din data idag, men kan du garantera att du gör det i framtiden, en olycka kanske gör dig oförmögen. Handlar det om en uppenbar kulturskatt med intresse för allmänheten så finns säkert resurser att rädda en del data, då kan man ju också hoppas att det använts fria öppna och väldokumenterade format, gärna med källkod till programmen, men gammelfarfars gamla "skräp" på vinden bland gammal lump, näe, släng skiten.
Visst tjutton är datalagring ett problem, ett växande problem, detta just för att det inte är fysiskt, det är bara ettor o nollor som representerar någonting, det är inget man kan se å ta på rent fysiskt. Men det finns ju fördelar också, i nästan alla teknikskiften så har det nya, som senare blev det vanliga, slagit sig fram pga. att det inte var som det gamla, det var bra på nya saker. Radion slog inte igenom för att man kunde se artisten bättre, eller för att man kunde känna gemenskapen med de andra i publiken. Grammofonen slog inte igenom för att ljudkvalitén å känslan var bättre än live. Biografen blev inte succé för att skådisarna kunde ha bättre kontakt med publiken. Fotografi slog inte igenom för att det gav den känsla som en konstnär kunde åstadkomma. Mp3 blev inte vida spritt för att ljudkvalitén var bättre än CD eller för att det flashiga omslaget fattades osv..
Det är detta som känneteknar ett teknikskifte ifrån normal vardaglig produktutveckling, det nya är bra på nya saker och om folk i allmänhet uppskattar de nya möjligheterna bättre än det den gamla tekniken var riktigt bra på, så är teknikskiftet ett faktum. Det är bara att gilla läget och försöka göra det bästa av det, dvs. produktutveckling, fram till nästa teknikskifte.