Tall Ship Race

Året 1988 i juli  gick Tall Ship Race utanför Mariehamn på Åland. Det stod klart att här hade man chansen att se alla dessa stora seglande fartyg ute på öppna havet.

Jag och min far Lothar utnyttjade genast den möjligheten, och vi äntrade vår kabinbåt för snabb förflyttning från Vårdö in till Mariehamn. Vädret var inte det bästa - och det började att blåsa upp lite varnande.

Vi hade tur.  Just övergångsfasen till sämre och hårdare väder kan bli rätt bra för foto. Våghöjden hade börjat öka, men jag klarade ännu av att stå på ett gungande rufftak och hantera ett 135mm objektiv - det längsta tele som kunde komma ifråga.

Sedan kan det väl anses vara dödsföraktande att genomföra den här sortens projekt med en film på ISO 25, men jag hade ingen annan film med mig till landet det året. Jag hamnade på  f:2,8 - f:4 på 135:an, med tiden 1/125 sek.  - vilket var en lite väl lång tid för omständigheterna.

   

Ut mot havet

Vi hänger på dom stora fartygen...

Nybyggda sovjetiska fullriggaren Mir

Ett råriggat fartyg mot horisonten. Det är så man ofta ser dem när dom dyker upp till havs. Här är det fyrmastade barken Kruzenstern

Danske fullriggaren Georg Stage. Förmodligen världens minsta fullriggare

Den här regattas största fartyg, den jättelika fyrmastade barken Sedov. Byggd i Tyskland 1921, men överlämnad till Sovjetunionen 1945 som krigsskadestånd

Mir sätter segel.  Hanteringen av seglen sköts från däck

                       Segelsättningen är nästan klar, och Mir länsar undan från vind

Mir går stadigt ut mot Ålands hav

Här siktade jag in mig på den stora fyrmastade slätskonaren - en ganska ovanlig fartygstyp. I ögonvrån såg jag hur den tvåmastade bankskonaren länsade in från styrbord. Turligt nog insåg jag snabbt att det var en tillgång - inte en störning.

Jag blev sedan så fäst vid bilden, att den hänger i herrummet på Hasselvik:

                                                            *

Fartygsbilderna:  Zeiss Sonnar 2,8/135mm på Kodachrome 25

   

Farväl till Påsken

Jag kommer ihåg när jag var grabb under 1950-talet. Påsken var inget vidare. Långfredagen var årets tristaste dag. Ingenting hände - ingenting fick hända. Allt var nedsläckt och tyst - de vuxnas miner gravallvarliga. Sorgesam musik på radion.

Nu är det fullt jippo istället - kommersiellt. Påträngande och pockande.

Jag vet inte vad som är att föredra egentligen. De högkyrkligas gravallvarliga våta filt över landet, eller dagens kommersiella krämarmentalitet? Här i alla fall några påskägg som sonen målade på 1990-talet - och så får det vara bra med den saken...

Dödskallar & gyllene salar

Från dunkla katakomber, dödskallar och benhögar, till gyllene palats och storslagen natur. Det är vad man bjuds på när man besöker Wien - huvudstaden i en forntida stormakt i hjärtat av Europa. Dit kom jag senhösten 1972 för att sammanträffa med mina föräldrar och med min centraleuropeiska bakgrund.

Jag inspirerades att plocka fram föreliggande bildmaterial tack vare Bjarne Holmgern, som på senare tid har visat inspirerande bilder från Wien här på Fotosidan.

   

Här går gränsen mellan det vackra naturområdet Wienervald och storstaden. Så kan det se ut i ett samhälle som bestämmer hur det skall vara - och kunna förbli

Schönbrunns stora slottsanläggning var från början ett sommarslott i lantlig miljö. Nu ligger det sedan länge i storstadens kant. Här bodde fram till 1916 kejsaren Franz Josef I av Österrike/Ungern - mest omnämnd som "Der Kaiser"

Kejsarens arbetsrum. Från det här lilla rummet styrdes den Habsburgska stormakten

Här är det guld som gäller! Det var från salen här under som Wolfgang Amadeus Mozart som femåring höll sin första konsert

                      

Stefansdomen i centrala staden. 

Utan att alls vara religiöst lagd, påverkades jag av den förtätade atmosfären. Byggnaden levde på något sätt. Tyngden av alla generationer som kommit och gått fanns kvar på ett märkligt sätt

Vägen ner till katakomberna spärras symboliskt av denna skulptur. Man förstår att nu skall man se upp!

Man ser det inte direkt, men här och där bland de staplade benknotorna sitter det inkilade dödskallar. Här finns han, Wolfgang Amadeus Mozart - utspridd och anonym

Under den här resan jobbade jag med en Leica M3. Filmen var Agfa CT 18 - numera tyvärr synligt åldersförändrad

     

När svartvitt gäller, del 2

I förra bloggen från i torsdags, visade jag lite svartvit landskapsfotografi.

Efter att ha plockat fram dom bilderna ur arkivet, och efter skanning och bildbehandling - står det väldigt klart för mig att merparten av bilderna (liksom bilderna här) nog aldrig hade kommit till, om dom hade komponerats som färgbilder från början, och att jag sedan hade försökt konvertera till svartvitt.

Svartvit fotografi kräver svartvitt tänk från början helt enkelt. Att konvertera färdiga färgbilder till svartvitt, är en slumpmetod. Ibland funkar det - men för det mesta funkar det inte så bra. Det som kanske var en bra färgbild, blir lätt till en högst medioker svartvit bild. En sådan slumpmetod leder alltså till att man få välja bort mycket av det tilltänkta materialet.

Man måste föreställa sig motivet i svartvitt innan man gestaltar den fotografiska bilden om det skall bli bra svartvit fotografi - det är innebörden i det svartvita tänket.

Förr, när man hade svartvit film i kameran, så lärde man sig att se svartvitt mer eller mindre automatiskt. Det fanns inte heller några lätta metoder för att konvertera en sorts bilder till en annan sort. Sådant erbjuder nu den moderna digitala tekniken, och därför måste man skärpa sig lite, man måste ställa om huvud och öga till svartvit fotografi mycket medvetet - och det måste man göra före det att man börjar fotografera. Efter en tids övning, så kommer det goda svartvita resultatet.

Bilderna här är från Afrika året 1969. 

Det som satt i kameran var Ilford FP 4 ISO 125, exponerad efter halva den nominella känsligheten, och framkallad i mycket utspädd Agfa Rodinal. Det ger ett mycket stort tonomfång (dynamiskt omfång).

Här är vi ändå på gränsen till vad som är möjligt - riktigt svarta tjejer mot nästan vit sand, och det under Afrikas sol mitt på dagen. Här har jag tänkt svartvitt redan från början - annars hade det nog inte gått hem.

Det var häftiga tjejer vill jag lova - tjejer som jag ville lägga till minnets arkiv.

 

______________________________

Bilderna är tagna med en Contax II försedd med Zeiss Sonnar 2/5 cm T.  Det var min första systemkamera, och den gav mig mina första lärospån i mer reportagemässig fotografi

När svartvitt gäller

   

Jag brukar lite roat erinra mig när jag första gången såg min nyfödde son - färgen på ätteläggen visade sig närmast vara falukorvens. Jag fick snabbt gå ut i korridoren och byta färgfilmen till svartvitt.

Det är ju ett drastiskt exempel på när svartvitt vinner lätt - ändå är det inte alltför ovanligt att svartvitt är att föredra rent allmänt. Jag menar då inte bara för speciell fotografi där det svartvita utgör ett särskilt valt uttrycksmedel, utan helt vanlig fotografi där svartvitt helt enkelt blir bättre.

  

Min sommarvilla Hasselvik ligger i kanten av Skärgårdshavet, det är nordens största skärgårdsområde som sträcker sig mellan Åland och Finland. Här har jag naturligtvis kajkat runt mycket under åren. Vad jag snabbt lärde mig var att färg alltför ofta gav ett mindre bra resultat, medan svartvitt för det mesta blev njutbart.

Det här beror på den åländska rödgraniten. Utan att ögat märker saken, ändrar den ton timme för timme en solig dag. Skillnaden i rödton mellan säg klockan 12:00 och klockan 15:00 kan visa sig vara så stor att bilderna inte går att visa på samma uppslag. Dessutom blir det rätt fult ibland. Väldigt röda klippor accepterar ögat i verkligheten, men inte så lätt i bild.

Här blev det alltså så att det ofta kom att sitta svartvit film i kameran när det skulle fotograferas i Skärgårdshavet, och som bonus fick jag under åren en god övning i att gestalta landskap i svartvitt - en nästan bortglömd konstart. Det visar jag gärna lite resultat av:

                                                Det är 1970-tal i Skärgårdshavet

                                 

                     Nästan okända sandstränder finns det gott om i Skärgårdshavet

                                           

Två tjejer är med i den här bildserien. Sippa förstås - hon var nästan alltid med. Sedan har vi mitt gamla X Vera, som var på besök.

Vera var lärare i svenska för invandrare, och ganska tyngd av sitt stressiga jobb. Här ligger hon på Österholm i Skärgårdshavet och tankar in den svenska sommarens frid bland klippor och solglitter

Bilderna är från 1970-talet, men skulle lika gärna kunna vara från 1930-talet. Det anknyter väl till det intryck man får när man rör sig bland Skärgårdshavets flera tusen öar  - tidlöshet

                  Zeissobjektiv stod för bilderna, filmen var Ilford FP 4 efter ISO 64