Storstaden som idyll

Stockholm har ju länge varit en millionstad, men ännu under slutet av förra århundradet låg det ett skimmer av småstadsidyll över många delar av staden.

Det är klart - stadsflanörer av min sort dras till sådana miljöer.

Som flanerande fotograf på stan ville jag fotografera själva stadsrummet med stämningar och skönhetsupplevelser, framtoning och funktion. Som antikvarie vid Stockholms Stadsmuseum hade jag ju synpunkter på stadsrummet som inte i första hand inbegrep dem som för tillfället sprang omkring där.

För att fånga saken ur min aspekt landade jag på det kvadratiska formatet, vilket ju även bjöd på en bra bildkvalitet. Det här var långt före den digitala bildens möjligheter.

Här följer alltså en serie bilder i 6x6 från 1980-talet. Det hela avslutas med lite synpunkter på att komponera i kvadrat.

Staden som idyll

Vid Djurgårdsbron. Uppenbar storstad - ändå småstadsstämning

En klassisk bakgård på Söder. 

Den här sortens miljöer har så länge presenterats via sotig svartvit film, att man tror att det var så i verkligheten - det var det inte. I själva verket var det ganska snällt och vilsamt

Här är jag på väg längs Strandvägskajen för att möta hustrun. Hon var bibliotekarie på Nordiska Museet

Mariaberget i morgonsol med sin klättrande bebyggelse från 1700, 1800, och 1900-talen. En tätpackad idyll

En stig upp mot Skinnarviksbergen som inte så många känner till

Gamla disponentvillan vid Mälarvarvet på Långholmen

På Djurgården. Vore det inte för Katarina kyrka som skymtar i fonden, så skulle man inte tippa på en storstad

Djurgårdsbrunnsvägen 60, alldeles i närheten av Sjöhistoriska och Tekniska muséerna. Här har det enligt ryktet för länge sedan utspelas ett passionsdrama liknande premiäraktrisen Elvira Madigan och löjtnanten Greve Sixten Sparre.   

Idyll med mörk underton?

Gamla nyheter - men hos Percy Andersson på Järntorget är det intressant i alla fall

Här är vi uppe på Söder vid Åsögatans förlängning. 

När jag kom till platsen drog jag lite efter andan...   Det måste ju ha varit här nånstans dom bodde Lotten och Henning!!   

Så levande har Per Anders Fågelström beskrivit saken i romanen "Mina drömmars stad", att jag alldeles hade tappat att det är fiktion - så manifesterar sig bra litteratur

Ångbåtens dag - det är det nog alla dagar om man har en ångbåt som den lille...

För 100 år sedan såg det ut så här på Blasieholmskajen mest varje dag - nuförtiden är det något extra på gång

Hamngatsgallerian - under en tid då det fortfarande fanns en rimlig balans mellan kommersiell exploatering och stil

Cirkus på Djurgården, en av Stockholms riktigt fula äldre byggnader - men i det här ljuset...

                                 

             ________________________________                        

Jag valde alltså det kvadratiska formatet när jag flanerade på stan. I jämförelse med den vanliga rektangulära bildytan så innebär det helt annorlunda förutsättningar.

Rollei kallade 6x6 för "Rymdformatet" - och skrev en liten bok om saken. Med det menade man, som jag tror, att om bildvinkeln är den samma åt båda hållen - då behöver ögat aldrig flacka hit och dit, och en känsla av rymd och lugn infinner sig i bilden. Det är svårare att komponera, men när man lyckas så ger det lön för mödan.

När man skall komponera kvadrater så måste man helt glömma den "liggande" kompositionen av ett rektangulärt format. Den kvadratiska bilden skall fyllas med bärande bildelement, inte bara år sidorna - utan likvärdigt uppåt och nedåt. Det är själva svårigheten - att få till meningsfulla bildelement åt alla fyra hållen. Dom flesta tycker att bildutrymmet uppåt är svårast att fylla på ett bra sätt.

 I den långa bildserie jag visar här ovanför har jag tillämpat det jag beskriver, och jag hoppas att det skall framgå i praktisk bild vad jag menar.

Det här med att bildvinkeln är lika åt båda hållen ger även andra mycket märkbara effekter i bild. Normalobjektivet blir nämligen inte normalobjektiv på samma sätt som med ett rektangulärt format. Formellt sett, när man räknar diagonalen av formatet, så anses runt 80mm vara normalobjektiv för formatet 6x6 - men eftersom det kvadratiska formatet innebär att man får med mera "framför fötterna", så ger det en extra vidvinkeleffekt (utan att avbildningsskalan för den skull påverkas). Normalobjektivet 80mm är därför någon slags semi-vidvinkel. Det här  har fått som följd att 120mm har blivit mitt mest använda objektiv för mellanformatet 6x6 på stan.

Zeiss Biometar 2,8/120mm - en favorit på stan.   Filmen var Kodacolor Gold 100 Professional

  

                                                    

För att bättre uppfatta det här med Rolleis begrepp "Rymdformatet" och den kvadratiska kompositionen speciella villkor, bör man ta en titt i plus-läge som gör det lättare att se helheten i bild.

Hur bygger ni egentligen??

Planeringen av den fysiska miljön anses ju vara viktigt inslag i den politiska och administrativa domänen. Vi får ju inte själva staka ut en tomt åt oss här i staden, och sedan sätta igång att fritt uppföra vårt hus. Sådana saker är det meningen att politiker och tjänstemän skall bestämma om och utarbeta lämpliga planer för - så att det blir ordentligt och professionellt utfört. Så att allt kan samsas, och att vi därmed får en effektiv och snygg stad.  Det är i teorin det - men hur är det i verkligheten?

Man kan ju undra hur snacket gick när man arbetade fram det här famösa bygget i Bromma i mitten 1970-talet? Vad jag kan se så var man lite kort i personalen. Det saknas både arkitekt och stadsplanerare.

Det hade varit kul att vara en fluga på väggen och höra på snacket, och lyssna till hur man lyckades skruva sig fram till detta. Jag häpnar varje gång jag går förbi - det ser nämligen likadant ut i dag.

Om någon vill se saken i verkligheten - förfäras i största allmänhet, reta sig till hjärtinfarkt, skrämma små barn, eller vad det nu kan vara - så går man stigen mellan Brommaplan och Olovslunds skola.

Det som den här bilden visar, är inget tillfälligt läge - under pågående förändring. Det har sett ut så här runt 50 år nu

Söder Mälarstrand

Söder Mälarstrand här i Stockholm var förr ett promenadstråk som jag gärna sökte mig till. Man bjöds på en levande promenad av lagom längd mitt i centrala staden. Det var stökigt och ruffigt - men fantasieggande och intressant. I skymningen blev det lite kusligt och småfarligt. Inspelningen av flera svenska kriminalfilmer valde Söder Mälarstrand på kvällen som miljö för att skapa den rätta förtätade stämningen.

Här en promenad längs stranden på 1980-talet. Numera är Söder Mälarstrand upprustat, fint och prydligt - men rätt öde och ointressant.  

                                     

Söder Mälarstrand har varit en livlig hamnkaj med omfattande yrkesverksamhet. På sina ställen fanns den gamla stenläggningen kvar, men det mesta var borta. Jag antar att folk under åren har plockat med sig efter behov

Typisk plats där skumma figurer kunde tänkas dyka upp i skymningen...

Tänk att ha sin ägandes skuta förtöjd här, och på kajen har man sin illegalt uppställda underhållsverkstad - utan att myndigheterna ingriper...

Kostnadsfri parkeringsplats bekvämt vid "stugknuten"

Den låga hamnavgiften gjorde att här kunde vanligt folk bo centralt i en "lägenhet" med många rum och fin sjöutsikt över Riddarfjärden

Notera att bygget heter "Hafsfrun" - inte "Havsfrun"... :-)

Det var en stadig gångtrafik längs Söder Mälarstrand när vädret var gynnsamt. Många tyckte att den udda miljön var kul

              

Söder Mälarstrand var ett flagrant men livsbejakande uttryck för hur privatpersoner tog sig friheter gentemot det härskande civilsamhället. Det är klart att det måste få ett slut. Men kul så länge det varade...

                 

Kanon!

   

Det det där med bra bilder och dåliga bilder har kommit på tapeten (här):

Till följd av teknikutvecklingen så ökar bildproduktionen exponentiellt - allra helst sedan mobilkameran kom in i på banan. Det kanske ligger i farans riktning att det är dom mediokra och dåliga bilderna som står för större delen av ökningen? I så fall:  Ut med dom på nätet bara. Syns du inte - så finns du inte!

Jag  har lite svårt med det där. Jag strävar faktiskt efter att ta bra bilder, och då vill jag såklart visa bra bilder.

Därför har jag valt en kanonbild i dag.

Livets återstart

Några exponeringar från tidigvår på 1970-talet.

Lönnens frön i sina skidor gror med obändig och i det närmaste oförskämd kraft, och man får återuppleva livets cykliska återstart - då som nu.

Underverket börjar på nytt.