Sommarens vindar drar...

Solen vandrar och sommarens vindar drar, och det är dags för mig att lägga ut kursen mot Åland och Hasselvik. Där blir jag hela sommaren - i fridfullt kontemplerande, lättjefullt vandrande i skog och mark.

Jag skall inte bara slappa i största allmänhet, jag skall koppla av från den moderna världen. På Hasselvik lever riktigt gamla tider kvar - ungefär som på 1950-talet. Själva belägenheten är mitt ute i skogen, och där finns ingen dator, ingen smartphone, inte ens en TV. Om det skulle hända någonting viktigt, så blir jag nog upplyst om den saken via radionyheterna.

Det lycksaliga tillståndet sträcker sig över de tre sommarmånaderna. Jag återkommer till min dator och till Fotosidan i september.

                                              ********************

Bilderna är från förra århundradet, men det ser i stort sett likadant ut i dag

                                                   ***********************

Min första Hasselvikssommar för länge sedan.  På badberget med mamma, morfar, och morfars mamma - mormor tog bilden

Två entusiaster

Ibland är det lättfunna lite kul ändå - som här på Riddarholmen i juni 1995. Grabben närmar sig dom 40 nu, och han älskar den här bilden

Invasiva arter - finns det?

Här sitter jag på Hasselviks veranda för några år sedan. När jag tittar ut ner mot sjön, kan jag i juni månad se mina vackra lupiner:

Det som får mig att fatta pennan är att jag på nyheterna återigen möts av den vanliga bluffen om "invasiva arter":

"...Den invasiva blomman lupin ska nu försvinna från vägkanterna i Dalarna. Det är Trafikverket som ska rycka upp eller gräva upp blommorna längs vägkanterna för att sedan bränna upp växten, rapporterar TT. Insatsen görs för att bevara artrikedomen och gynna den biologiska mångfalden."

Det finns inga växter som inte är invasiva - utom då ett antal lavar som kom först, efter det att inlandsisen dragit sig tillbaka för cirka 9000 år sedan. Alla andra arter har kommit hit som invandrare någon gång, och trängt sig in bland dom som redan var här. Om alla växter sålunda är invasiva, är ingen invasiv.

Bakom det här påhittet med "invasiva arter" står troligen ett gäng unga biologer, som för ett femtontal år sedan ville skär sina lagrar och "pinka in sitt revir" - man ville ha bort den på vissa marker framgångsrika och vackra lupinen, till förmån för ett gäng oansenliga växter som ingen utom sagda biologer kan upptäcka. Nu får folket i Dalarna inte mer njuta av den stiliga blomman längs vägarna - det blir till att stanna, gå ur bilen, och försöka upptäcka biologernas fägring.

Det är samma sak på Åland, när jag sitter på Hasselvik. Myndigheterna påstår på högst tveksamma grunder att det är markägarens ansvar att ta bort lupinerna. I helsike heller! Ingen rör mina vackra lupiner!

Längs kajerna i staden, del 2

I förra bloggen visade jag en av bilderna i en längre serie på den tvåmastade Åländska skonaren Albanus. Jag råkade nämligen stå på första parkett på Skeppsbron när den djärve och kunnige skepparen genomförde en uppvisning i hur man manövrerar ett segelfartyg - en uppvisning som man inte väntar sig att få beskåda på Stockholms trånga och trafikerade inre vatten. Faktum är att jag överhuvudtaget aldrig, vare sig tidigare eller senare, har sett ett fartyg under fulla segel manövrera mellan Skeppsbron och Skeppsholmen:

Här länsar Albanus in från Saltsjön mot Skeppsbron för fulla segel, och det med god fart för en styv bris snett akterifrån. Avsikten med att stryka kajen så här nära är att vinna svängutrymme för att i en halvloop komma  förbi af Shapman på andra sidan, och sedan ut igen. Sippa som plötsligt upptäcker saken ropar förskräckt till...

Nu börjar även jag få hjärtat i halsgropen. Storseglets och mesanseglets bommar svischar tätt förbi...

Snabb uppsträckning av riggen, rodret hårt styrbord, och upp i vind. Notera skärgårdsbåten på ingående

Waxholmsbolagets båt hinner just förbi som beräknat, och Albanus går med god styrfart styvt upp mot vinden och mot passagen av af Chapman

Stagvändning i vindögat - seglen fladdrar

Exakt timing och bedömning av den egna rörelsen ger en snabb fyllning av seglen efter stagvändningen. Det medför en omedelbart förnyad styrfart - vilket gör det möjligt att säkert passera den inkommande havskryssaren. Dom måste ha blivit lätt chockade när Albanus stagvände och sedan  fräste förbi för fulla dukar (utom Flying Jib)

På väg ut mot Saltsjön igen efter en strålande uppvisning av ett djärvt och precist sjömanskap... Det är tveksamt om jag hade vågat satsa på den manövern med full segelsättning under sådana omständigheter

                       ___________________________________________

                       ___________________________________________

Genom samtal under åren har jag ju märkt att väldigt många är intresserade av hav och segling. Jag tänkte därför säga något om segelföring i skärgårdsmiljöer, och den riggtyp som har utvecklat sig för sådan yrkessjöfart. Det gör jag genom en liten historia som leder rakt in på saken:

Under slutet av 1800-talet när välsituerade personer började röra sig med fritidsbåtar i Stockholms skärgård, fick man höra märkliga berättelser. Det handlade om den trolska nordiska försommarnatten med sitt vackra ljus - vindstilla nätter när det inte gick en kåre och vattnet var spegelblankt. Plötsligt uppenbarar sig en smäcker skonare med seglen hängande som slöjor i juninatten. Ljudlöst glider den fram med god fart, fastän det är helt vindstilla. Den ser ut som en hägring. Var det verklighet - eller såg man ett spökskepp?

Saken är den att även om det är absolut vindstilla nere vid vattnet en sådan natt, så går det i regel en nattbris i trädtoppshöjd, ovanför öarna. Skärgårdsskonaren skall därför ha en riggtyp och en segelsättning som kan nyttja detta. Albanus riggtyp kallas ofta “Galeasrigg”. Det innebär höga master och stora toppsegel. Dessa toppsegel görs ofta extra stora genom från nockarna frispelande bommar högst uppe på toppseglen.

Så kan man fånga nattbrisen ovanför öarna en stilla juninatt - och skrämma skiten ur välbärgat societetsfolk från staden.

                                                                  **********************

Längs kajerna i staden

Ännu i början av 1970-talet när man flanerade längs Stockholms kajer, kunde man i sitt svartvita bildresultat få ett intryck som låg mycket nära det man får i bilder från förra sekelskiftet - alltså skiftet 1800/1900. Det låg ålderdomliga skutor i upp till tredubbel förtöjning, påminnande om tider för länge sedan när bönderna från skärgården och Mälaren seglade in ved, livsmedel, och andra förnödenheter till storstaden.

            __________________________________

Det var populärt att bo på sin egen skuta på 1960-talet, och utbudet var stort. Det var en frestelse – och när jag tillfälligtvis råkade ha rätt stora pengar på hand, var jag runt och tittade i egenskap av seriös spekulant.

En minnesvärd dag året 1965, 21 år gammal, satt jag i kajutan till en mycket vacker tvåmastad finsk slätskonare; klipperstäv, långt bogspröt, stilfull akterspegel - och en hög riggning som kunde föra rejäla toppsegel. Stämningen var förtätad där jag satt i den trivsamma kajutan, det doftade fartyg och hav. Jag satt länge och fantiserade. Evert Taubes hesa röst i balladen om Gustaf Blom tonade fram för mitt inre:

"...Jag ville ut och segla, jag ville lukta hav. Jag köpte mig en skonare - till Queensland mig begav..."

Nåväl – så småningom vaknade jag till liv, skärpte mig, och gick ner i lastrummet. Bordläggningen var misstänkt fuktig, och illaluktande slagvatten fanns det rikligt av nere vid kölsvinet. Jag tog fram min fällkniv och stack in den i en bordläggningsplanka – och bladet sjönk nästan rakt igenom utan större motstånd.

Det blev inget fartygsköp – den gången.

                 ____________________________________________

Mitt prov med fällkniven i den finska tvåmastarens bordläggning ger förklaringen till att merparten av dom här skutorna inte längre kan beskådas längs Stockholms kajer...

Den en gång så vackra tremastskonaren "Aina av Traneberg" - nu ett flytande vrak

Det går aldrig att få ordning på ett fartyg som har nått den här graden av förfall

En dyster syn som snart kom att möta mången förhoppningsfull proselyt

                                  ___________________________________

                                  ___________________________________

Och så en avslutande fundering:

Här nedanför har vi Åländska skonaren Albanus II, en nybyggd replika från 1988, av den ursprungliga Albanus från 1904. Jag visar den därför att den ser nästan precis ut som den vackra skonaren där jag satt i kajutan och drömde året 1965. Kanske inte så konstigt att jag tillät mig att låta fantasin flyga en stund...?

Bilden av Albanus tog jag från Skeppsbron. 

I nästa blogg skall jag i bild berätta om detta fartygs djärva manövrar på Stockholms inre vatten. Jag kan utlåva någonting extra...