När svartvitt gäller, del 2
I förra bloggen från i torsdags, visade jag lite svartvit landskapsfotografi.
Efter att ha plockat fram dom bilderna ur arkivet, och efter skanning och bildbehandling - står det väldigt klart för mig att merparten av bilderna (liksom bilderna här) nog aldrig hade kommit till, om dom hade komponerats som färgbilder från början, och att jag sedan hade försökt konvertera till svartvitt.
Svartvit fotografi kräver svartvitt tänk från början helt enkelt. Att konvertera färdiga färgbilder till svartvitt, är en slumpmetod. Ibland funkar det - men för det mesta funkar det inte så bra. Det som kanske var en bra färgbild, blir lätt till en högst medioker svartvit bild. En sådan slumpmetod leder alltså till att man få välja bort mycket av det tilltänkta materialet.
Man måste föreställa sig motivet i svartvitt innan man gestaltar den fotografiska bilden om det skall bli bra svartvit fotografi - det är innebörden i det svartvita tänket.
Förr, när man hade svartvit film i kameran, så lärde man sig att se svartvitt mer eller mindre automatiskt. Det fanns inte heller några lätta metoder för att konvertera en sorts bilder till en annan sort. Sådant erbjuder nu den moderna digitala tekniken, och därför måste man skärpa sig lite, man måste ställa om huvud och öga till svartvit fotografi mycket medvetet - och det måste man göra före det att man börjar fotografera. Efter en tids övning, så kommer det goda svartvita resultatet.
Bilderna här är från Afrika året 1969.
Det som satt i kameran var Ilford FP 4 ISO 125, exponerad efter halva den nominella känsligheten, och framkallad i mycket utspädd Agfa Rodinal. Det ger ett mycket stort tonomfång (dynamiskt omfång).
Här är vi ändå på gränsen till vad som är möjligt - riktigt svarta tjejer mot nästan vit sand, och det under Afrikas sol mitt på dagen. Här har jag tänkt svartvitt redan från början - annars hade det nog inte gått hem.
Det var häftiga tjejer vill jag lova - tjejer som jag ville lägga till minnets arkiv.
______________________________
Bilderna är tagna med en Contax II försedd med Zeiss Sonnar 2/5 cm T. Det var min första systemkamera, och den gav mig mina första lärospån i mer reportagemässig fotografi
/B
Man kan se saken i svartvitt... :-)
Hälsningar, Bjarne
I och med det nyvaknade intresset för analog fotografi och film, har ju även svartvitt fått en liten renässans. Saken spiller över så att även digitalfotografer har börjat snegla på svartvitt.
Själv har jag bestämt mig som "sport" att fotografera färg digitalt och svartvitt analogt med svartvit film, med vissa undantag.
Det är ju så bra med fotografin som hobby, man kan göra som man vill! Andra har andra regler. Mvh Wolfgang
Du har helt rätt - man gör som man vill. Första budordet för begreppet hobby är ju att utövaren skall ha kul!
Trevlig helg/per-erik
Jo - man måste inse att svartvitt är en egen konstform i sin egen rätt.
Om inte annat hjälper den svartvita sökarinställningen mig att ”tänka” i svartvitt. Jag vet inte vilka övriga digitala kameror som har dessa inställningsmöjligheter men det var i alla fall ett tungt argument i mitt fall för att sälja mina fuji-kameror och investera i just den Zf-kameran.
/per-erik
//Anders
Exponering enligt Ansel Adams anda.
Sköna kopior i svartvitt
Ha det gott
Bob
Jag funderade lite i banorna av zonsystemet på den tiden - och jag hade en likadan exponeringsmätare som Ansel körde med som yngre - en Weston Master IV.
Jag håller helt med dig här om att se svartvitt inden man børja at fotografere. Som jag har skrivit och berättat många gånger så blev svartvit fotografering relevant för mig först när jag gick med här på FS.
Min svåger och ett par vänner fotograferade svartvitt, men de hade också tillgång till mörkrum. Det hade jag inte, så det var färger och framförallt diabilder.
Jag hade faktiskt bestämt mig för att jag skulle använda min D700 och monokrome här inom kort. Men jag kan inte se svart och vitt i sökaren på den. Därifrån blir det färg med den och då får det bli min Fuji X100F med Acros sv/v och den elektroniska sökaren EVF.
Du har full kontroll över svartvit fotografering och många års erfarenhet.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
UPS det blev långt :-)
Det tycker jag att du skall göra! Svartvitt är roligt, och ett annat sätt att fotografera - man kan försöka sig på andra slags motiv.
För att nu ta saken busenkelt:
Välden är i färg. Sålunda är bilduttrycket en blandning av både färg och form. Svartvitt bygger bara på formspråket.
Alltså:
I den färgverklighet man ser, måste man förmå urskilja det inblandade formspråket som utgör det bärande elementet i den blivande svartvita bilden - så att man förstår när det är formspråket som är det viktiga, och alltså kan utgöra underlaget till en bra svartvit bild. Det underlättar för nybörjaren om man har en svartvit sökare, men det är inte den egentliga grejen.
Detta är det svartvita tänket.
Den som inte kan det, åstadkommer inga bra svartvita bilder.
Vilken del av det du själv skrev är det du inte förstår?
"... Man måste föreställa sig motivet i svartvitt innan man gestaltar den fotografiska bilden" - är ett lite enklare sätt att säga att man måste urskilja formspråket i bilden, bakom färgerna, eller inblandat i färgerna - som kan utgöra grunden till en bärig svartvit bild.
Det är svaret på den fråga du ställer: "...Så, vad är problemet om man vill se/tänka svartvitt?"
Det är alltså inte frågan om teknikaliteter, utan om bildgestaltning.
Var har jag talat om hur saker och ting replikeras i en digital svartvit sökare?? Jag talar överhuvudtaget inte om sökare i min bloggtext, och i kommentarsfältet bara helt sekundärt i förbifarten.
En sökare visar motivet du riktar den emot, den gör ingen bildgestaltning. Bildgestaltning vid fotografering äger i första hand rum i huvudet, i vår föreställningsförmåga. Det sker för det mesta före man ens sätter ögat till sökaren.
/Affe
Vi gillar ju båda svartvitt.
/Torbjörn
För ett tiotal år sedan hade en digitalkamera inte en chans i dynamiskt omfång gentemot en negativ färgfilm av lägre känslighet. Jag vet att det har blivit mycket bättre, men inte det exakta läget av i dag.
Förvånar mig nu att jag klarade av det så pass bra. Jag hade 1969 bara fotograferat några år, och tekniken dåförtiden var rätt motspänstig.