Contaxservice

Det här är en text med lite av varje som kan vara kul för dom som intresserar sig för filmbaserad fotografi och gamla mekaniska kameror. Det handlar även om ett ryskt objektiv som sticker ut, och slutligen om det gamla begreppet: "Japanskt skräp"  - låg det någonting i den saken?

                                            

Under lång tid, säkert uppåt 15 år, drev jag hemifrån bostaden en halvprofessionell service av gamla mätsökar-Contax och anknutna kameror. Den verksamheten var rent amatörmässig gentemot skattemyndigheterna - annars var den nog så professionell. Sedan Werner Schaden på LP Foto lämnade oss, är jag troligen den enda här i landet som i grunden kan dessa mycket komplicerade kameror.

Fram emot 2015 emellertid, kroknade jag på att ta ansvar för andras grejer. Gamla kameror är griniga. Det fel som man får sig presenterat och som syns när kameran ankommer, visar sig för det mesta dölja nästa fel - och det felet döljer i sin tur nästa fel...   omöjligt alltså att göra en rimlig kalkyl. Många gånger kan man inte alls debitera fullt ut för den tid man har lagt ned.

Numera är det en sällsynthet att jag har någon annans gamla Contax på arbetsbordet. Under senare år har det bara inträffat vid ett tillfälle. Det var en Contax II som jag hjälpte en medlem här på Fotosidan med.

Arbetsbordet ja...   Det ser ut så här i all sin enkelhet:

Till höger har vi i den vita hållaren;  tänger, skruvmejslar och lup av olika utförande. Bakom skymtar en blåsflaska och kemiskt ren bensin. De röda askarna till vänster innehåller skruvsamling, brickor, reservdelar av allehanda slag, nycklar för att lossa gängringar, förbrukningsmaterial, med mera. Man ser även flaskan med symaskinsolja av hög kvalitet

                                    

Här ligger det en Contax IIa på bordet. Ser nog så enkelt ut så här på en översiktsbild, men är extremt komplicerat - och elakt uppbyggt mot reparatören, som dom flesta Zeisskameror. 

Werner Schaden var min mentor. Han var fabriksutbildad och hade tillgång till Zeiss specialverktyg - och han kunde detta i grunden.  Vi kände varandra sedan 1960-talet, när han och Kalle Pray förestod Vito Service i Solna - märkesverkstad för Zeiss Ikon AG.

Werner lärde mig många tjuvknep och genvägar runt problemen. Det hände att han lät mig låna hem Zeiss specialverktyg när jag hade satt mig riktigt i klistret... :-)

Det här är en Kiev 4M som börjar sprida ut sig i sina beståndsdelar. Framme på skyddsduken ligger linselementen till det senaste normalobjektivet, Helios-103  1,8/53mm, som ersatte långköraren Jupiter 8  2/50mm. Förutom rengöring och ny kantskyddsmålning av linselementen, avsåg jag att ta reda på objektivets optiska uppbyggnad. Det var en information som inte fanns tillgänglig, hur jag än letade.

Till skillnad från andra Heliosobjektiv som är kopior av Zeiss Biotar och Zeiss Planar, visade sig detta objektiv vara en lätt variation av Leica Summicron 2/50mm av den andra formulan. Jag kunde nu göra en snittritning.

Objektivet har en enkel AR i ett skikt tillsammans med rätt blanka bländarlameller i många av serierna, vilket betyder en onödigt förhöjd internslöja - men annars är det ganska vasst, kanske det vassaste ryska objektiv jag har stött på. Dessutom är det tack vare den mycket symmetriska uppbyggnaden distorsionsfritt

Skillnaden mellan Helios och Summicron är hur man har valt att anlägga de två akromaterna mot fattningen - det vill säga vilken lins man har valt att ha utstickande och i anläggning mot fattningen. Annars är linselementen inne i själva strålgången i stort sett lika

En Nettax 24x36 från 1930-talet på arbetsbordet (Super Nettel III)

Är man närsynt, tar man bara av sig glasögonen - och man har "inbyggd lupp"

Nettax - fickkamera med utbytbara objektiv från 1930-talet. Mycket ovanlig

             ____________________________

                                 

               Japanskt skräp?

När man nu gräver djupt i gamla kameror, så får man även bra kläm på hur det står till med konstruktionen - och på kvalitén.

I gamla tider var begreppet "Japanskt skräp" vida spritt och gångbart - men hur är det egentligen med den saken?

Vid ett tillfälle då jag var stadd vid kassa kom jag på idén att köpa på mig "en påse" av de klassiska japanska spegelreflexkamerorna, som: Pentax Spotmatic, Canon FTb, Minolta SRT 101, Olympus OM-1, Nikkormat - för att demontera dem och i grunden kolla hur det stod till med kvalitén på mekanik och optik. Det var ett roligt projekt. Det skruvades ivrigt under säkert en månad.

Resultatet var imponerande. Både den mekaniska och den och opto/mekaniska standarden var på en mycket hög nivå. Ändå var det ju frågan om kameror i ett budgetprisintervall som passade vanliga amatörer. Minolta SRT 101 har ett lågbelastat kugghjul i konstmaterial som inte har klarat tidens tand, utan tenderar att spricka. Det var den enda allvarligare anmärkningen (när jag väl hade upptäckt den saken, kollade jag fler exemplar av SRT 101).

Canon FTb imponerade mest mekaniskt, och hade tillsammans med Nikkormat den högsta mekaniska stabiliteten. Olympus OM-1 får högt betyg sammantaget. Kameran har en stabil och adekvat mekanik som ryms i ett kamerahus som är runt en fjärdedel mindre än de andra. Ändå har den en sökare som är större och ljusare än de andra.

De fem undersökta kamerorna är representativa för den Japanska kameraproduktionen under guldåldern, då den hade etablerat sig stadigt - men då den ändå rätt ofta förklenades av rykten om bristande kvalitet. Dessa rykten visade sig på det stora hela vara grundlösa.

Något japanskt skräp har det alltså inte funnits i samband med de kända kamerorna. Det är det entydiga resultatet av den här undersökningen. Annars är det ju känt att det var vissa problem under den första pionjärtiden i Japan under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. Sedan har vi de så kallade piratobjektiven som förstörde anseendet för seriösa tillverkare.

I en Canon FTb är det hårdast belastade lagret försett med kullager som omöjliggör att axeln mellan frammatningsarmen på toppen av kameran, och mekanismen i botten av kameran, med tiden börjar skeva. Det imponerade, då den här kameran är tillverkad under sedvanligt strama budgetomständigheter

Den opto/mekaniska standarden är högstående - helt i Zeiss tradition. Ändå snackar vi om en budgetnormal 1,8/50mm, som tillverkades i jätteupplagor, och som följde med nästan varje sålt kamerahus. Återigen var jag imponerad. Det är här frågan om ett sexlinsigt dubbel-Gausobjektiv av Planar-typ med den främre akromaten upplöst. Mycket vanlig som normalobjektiv vid den här tiden - och här mycket väl genomförd

__________________________________

                      

Hela den här historien började för länge sedan med att servicekostnaderna för det ständigt ökande antalet egna kameror blev för dryga. Det blev till att lära sig fixa till ett och annat själv. Sedan gav det ena det andra - och så småningom fann jag mig göra arbeten åt andra på en professionellt basis (Werner Schaden, som alltid var hårt arbetsbelastad lämnade så småningom Contax II och Contax III till mig) - men det var ju fortfarande för min del frågan om en intressebaserad hobby.

Det hela har ett högt underhållningsvärde för mig - jag tycker alltså att det är jättekul! Om jag exempelvis har köpt en raritet till nollpris, för att den inte funkar (men det är ju likväl en åtråvärd raritet), så demonterar jag den och sprider ut den på arbetsbordet. Jag hittar felet. Sedan vidtar rengöring, omfettning, och ihopmontering. Detta följs kanske av en vacker söndagseftermiddag, då jag promenerar runt och plåtar en provfilm helt lättjefullt. I ett sådant läge känner jag mig väldigt nöjd - jag har kontroll på hela verksamheten så att säga.

Det spiller över även på bilderna. Dom blir bra -  just därför att verktyget jag använder är omtyckt och ligger väl i handen.

__________________________________

Underbara dagar

Det här är bilder från mina vårliga promenader i vackra Bromma under några fina majdagar på 1990-talet. Lövsprickningen har pågått ett tag, och trädens blommor slår ut.

Trots alla våra miljöproblem tror jag att vi får uppleva samma sak även i år. Vi får uppleva det vid i stort sett samma tid, runt mitten av maj här i Stockholm - och det kommer att se ut som i bilderna här, som togs för drygt 25 år sedan.

Våren är evigt ung - som Lunds studentsångare sjunger!

                                                                  Vår-Stilleben

                       

                                        ______________________________

                           Relativt moderna Zeissobjektiv och Kodachrome 25 var i farten.

Avmönstrade sjömän

                                                                           *

I bloggen om sjömanslivet nyligen hade Bergsprängaren och jag mönstrat av och S/S Ring skulle snart bli vrak - men det visste vi ingenting om ännu...

Det var nu inte slut på underhållningen bara för att vi gick i land, vilket kan motivera några ytterligare ord i saken:

               

Vi skrev november 1962, och hemma i Bromma skulle mina föräldrar just i faggorna ha en mindre intim middag för folk anknutna till familjen, och jag frågade min mor om jag inte kunde ta med min hyttkamrat eftersom han ännu inte hade hunnit lämna stan? Mamma var en generös och fördomsfri person, och hon svarade genast ja – det skulle bli riktigt roligt att få träffa min sjömansvän.

Bergsprängaren var nu inte helt lycklig med saken. Han kände sig nervös och okomfortabel med att uppträda i vad han uppfattade som överklassen. ”Gör bara som alla andra”, tyckte jag - så går det säkert bra. Det är hyggligt folk, och dom kommer att gilla dig.

Väl igång med middagen, följde Bergsprängaren mitt råd - jag såg hur han sneglade förstulet på hur dom andra gjorde vid bordet, och allt gick jättebra! Bergsprängaren konverserade förbindligt - både sin bordsdam och åt andra håll. Uppklädd och fin stod han inte att känna igen.

Här - inför vad som komma skall, måste jag inflika lite info till läsaren: Ombord på S/S Ring var det, som jag tidigare beskrivit, ett ungdomligt manskollektiv - och jargongen var därefter: “Ditt djävla svin”  hade blivit ett modeuttryck ombord - alla körde med det: “Släng över skruvmejseln ditt djävla svin” eller, "hit med drickat ditt djävla svin".

Nå - ungefär mitt i middagen när allt flöt så bra, vänder sig Bergsprängaren plötsligt till värdinnan med orden: “Hit med potatisen ditt djävla svin!!”

Det blev väldigt tyst runt bordet... Bergsprängaren blev mörkt purpurröd i ansiktet, när han insåg vad han hade sagt, och min mor såg närmast ut som en fiollåda i ansiktet. Jag lät nu inte pinan bli lång, utan lade av ett gapskratt samtidigt som jag vände mig till min mor: “Jo du förstår mamma, det är så här att....”

    

Så småningom - väl vid kaffet, enades alla om att detta absolut var kvällens klo!

                 

                                                Roligt nästan jämt...

                          

  

                             ____________________________

Om någon nytillkommen undrar vad detta egentligen handlar om, så är länken här:

https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/sjomansliv.htm

Skitvippor

Ja - jag vet! Nu retar jag naturligtvis galla på alla som älskar att fotografera vårblommorna - samma bilder år efter år.  Så är det faktiskt även för mig, jag kan inte låta bli dem... :-)

Här några avkonterfejade sådana för sådär en 25 år sedan. Dom såg likadana ut då:

Vitsippan gör sig bra från myrans perspektiv.

Jag tycker att det också gör sig rätt bra med både närbild och översikt av växtplatsen

Vitsippan har en mycket vacker ytstruktur på sina kronblad, lite pärlemorskimrande - dock svårfotograferat på grund av den bländande vitheten. Här i strilat släpljus.

Myran på tramp igen...

                        

Sjömansliv

Vilken ung mans hjärta klappar väl inte när han ser på leveransbilden av S/S Ring? Mitt gjorde det i alla fall. Det vi ser är ett klassiskt mindre  ångfartyg. Havet ligger lugnt i en lätt bris och molnen vandrar på himlen. S/S Ring stävar fram med sin rökplym från eldningen med stenkol lagd tvärs styrbord. Säkert står Charlie Barr nere i maskin och släjsar och skyfflar fram.

              

Tänk, det fanns tider när en ung man bara hade att gå till Kolingsborg på Slussen här i Stockholm, för att mönstra sig som jungman på något fartyg i utsjöfart. Jag gjorde det två gånger, nämligen åren 1958 och 1962. Det är den andra gången, med start på tidiga våren 1962, som jag skall avhandla lite om här.

Jag var 18 år - och när jag väl hade fyllt upp alla formalia på Kolingsborg, gick jag ner i Stadsgården där S/S Ring låg förtöjd. Jag äntrade upp för fallrepet, och där stod jag öga mot öga med en person som närmast fick mig att tänka på visans formulering: "... och i det samma kommer in en man, en sådan som man ej beskriva kan". Det var en vresig stubbe till karl - kraftfull och bred som en ladugårdsdörr. Det blev min hyttkamrat och bäste vän ombord. Han hade tidigare jobbat i gruvorna i norr, och kallades för "Bergsprängaren".

Så här såg det ut i Stadsgården i Stockholm när jag äntrade fallrepet på S/S Ring, och träffade Bergsprängaren. Det var fortfarande en renodlad lasthamn.  (bild 1968)

S/S Ring byggdes på Finnboda varv i Stockholm 1927. Hon var en typisk "Sveakasse" - en av Sveabolagets många kustångare som man såg längs Sveriges och Europas kuster. På färden framdrevs hon av en trippelångmaskin - havens riktiga slitvarg. Många menar att den utgör själva fulländningen av ångmaskinen. Jag kunde stå länge och bara se på när den arbetade.

Vi var en ung besättning ombord. Frånsett Kapten, förste styrman, och maskinchefen, var ingen över 23 år - men det som vi fick uppleva, var en reminiscens av riktig gamla tider. Vi fick vara med om det allra sista återskenet av det liv ombord som Evert Taube bygger sina sjömansballader på.

Där hade jag tur!

Honfleur i Frankrike.   En vacker gammal kulturstad vid Seines mynning. Där bedrev Bergsprängaren och jag studier avseende krogkulturen. Lagom påverkade av detta, skulle vi sedan avkonterfeja oss i en fotoautomat.

_____________________________________________

Det finns mycket att berätta i den här saken, men utrymmet är ju rätt begränsat. Några ord bara om sjömansromantiken. Den var ett fenomen som blev till dagens verklighet när jag steg ombord på S/S Ring våren 1962. Hon var ju ett gammalt fartyg. Byggd 1927, men efter ett redan då ålderdomligt koncept - ett eko från flydda tider.

Jag hade ofta bryggvakt på natten, 12:00 till 04:00 - jag stod alltså till rors. Då kunde man ibland pausa med en liten kaffestund nere i kabyssen. Där stod det en jättelik svart järnspis som eldades med stenkol. Fartygets ångmaskin gick sedan länge på olja - men man fick för spisens skull hålla lite stenkol ombord. Att stå där i mörkret i värmen från spisen som aldrig fick slockna med den lätta doften av stenkol i luften och kaffemuggen i hand, det var som att förflyttas till en annan tid, en värld som inte borde finnas mer - Evert Taubes sjömansvärld.

Jag kände deras närvaro; Ernst Georg Johanson, Gustaf Blom, Charlie Barr, John Löfgren, Fritjof Andersson...

Evert Taube var till sjöss som ung man åren runt 1910-talet. Då fick han lyssna till fantastiska historier i skans och kabyss, just den sortens skans och den sortens kabyss som jag nu levde i. Det var gamla sjömän som berättade om sina händelserika liv, folk som hade haft sin ungdom under det sena 1800-talet. Med det materialet skapade han sedan sina sjömansvisor. Alla som dyker upp i Evert Taubes persongalleri har verklighetsbakgrund.

Var man än befann sig på fartyget kändes ångmaskinens puls som en svag, nätt och jämt märkbar vibration i skrovet. Man invaggades i en känslan av ett levande väsen. Det var alltså lätt att försjunka i egna tankar på natten, att låta fantasin ta utrymme. Utanför låg det svarta havet och ibland såg man något upplyst fartyg.

Ett ljud som var familjärt i kabyssen var det lätta väsandet i ångröret från maskin. Vad var nu det för något? Jo, här kunde kocken ta hetvatten direkt från maskin - först kom det ånga som höll en bit över 100 grader. Misslyckades han med allt annat i matväg - då kunde han alltid steema lite korv. Han fyllde då en hink med skivad korv, stack ner ångröret - och:  "Skrraboooramm" - stänk och skvätt...  korven var kokt och klar!

                

Det var ett litet smakprov på stämningar och verklighet ombord på S/S Ring - men det är väl här jag får sansa mig lite och gå över på att alla storys har ett slut, och av utrymmesskäl bör jag nu gå direkt på den saken.

Det blev ett avslut av lite skrämmande slag.

Efter nästen ett år ombord, under gång upp mot Sverige och Stockholm, tyckte jag att det var dags att mönstra av - Bergsprängaren instämde. Vi kände oss okomfortabla ombord. När saken spred sig, visade det sig att andra tyckte samma sak. Det slutade sedan med att hela den unga besättningen mönstrade av - kvar blev i stort sett bara skepparn, förste styret, och chiefen. En ny besättning fick mönstras. Den besättningen fick uppleva att S/S Ring blev påseglad i Elbes mynning och förliste. Den rådige kapten styrde upp henne på grunt vatten och hon blev stående med överbyggnaderna över ytan. Alla klarade sig.

Olycksplatsen var utanför Kielkanalens mynning mot havet. Den här trånga kanalens utlopp slingrade sig fram mellan förrädiska sandbankar som flyttade på sig okontrollerbart tid efter annan. Jag har själv stått till rors och krånglat ut fartyget bland sandbankarna. Det brukade råda en nervös stämning, och kapten var alltid på bryggan sådana gångar. Med stort intresse betraktade jag strandade och övergivna fartyg när vi tuffade förbi - men jag fattade nog inte riktigt hur nära mig själv det faktiskt var. Unga män av mitt slag gjorde sig sällan några onödiga bekymmer.

              

Nu på slutet av den här lilla glimten av mitt sjömansliv kommer jag även fram till min stora saknad av i dag:  Från mina två perioder till sjöss, då jag var med om rätt häftiga saker och många spännande äventyr, finns det inte en enda egen bild. Jag hade inte börjat att fotografera...

Här i alla fall ett par bilder på Bergsprängaren strax efteråt - då jag hade börjat fotografera:

Som man kan se, så föreligger det en viss utseendemässig likhet med den unge Cassius Clay/Mohammad Ali. Bergsprängaren var även han lika stor i käften, och lika enormt stark och stryktålig - vilket jag vet från åtskilliga hamnäventyr tillsammans

________________________________

   

Förr gjorde man album där man satte in - inte bara foto, utan även annat som illustrerar tiden

     

_____________________________

Mera om gamla tiders sjömanskap här:

https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/fritjof-andersson.htm