En bortglömd fotograferingsmetod

Fotografin har ju en lång historia - runt 185 år. Det finns många fina tekniker och fotografiska förfaranden, historiska tekniker som många gånger än i dag har sina entusiastiska utövare - men sedan finns det sådant som nästan har fallit i glömska.

Jag kom en rätt rolig sak på spåren när jag botaniserade bland min mors kvarlåtenskap på Hasselvik. Det handlade om ett mystiskt A5-kuvärt i hennes privata låsta låda. När jag öppnade kuvertet visade det sig innehålla små bitar av en sepiatonad bild på mycket tunt papper, ett papper som alltså hade fallit sönder av ålder.

Efter diverse pysslande och sammanfogande, materialiserade sig en bild av min morfars pappa, Anders Johan Andersson. Anders Johan var storbonde i Listersby, polis på Vårdö, och finsk riksspeleman.

_______________

Under slutet av 1800-talet var porträttfotografin en god affär. Fotografin som teknik hade ju redan många decennier bakom sig, men att få sitt porträtt direkt tecknat efter verkligheten med hjälp av naturens eget ljus hade ännu nyhetens behag - det var lite av ett trolleri.

I de större städerna fans det många fotoateljéer, och även i en liten stad hade man i regel sin fotoateljé. Annat var det på landsbygden. Bara ett fåtal fotografer hade insett att även här fanns det en intressant marknad. De burgna storbönderna öppnade gärna på plånboken för en kringresande fotograf - om han kunde leverera bilden direkt på plats i anslutning till fotograferingen. Det var själva haken, fotografen måste få fram resultatet genast efter fotograferingen med hjälp av sitt lilla mörkrumstält - allt medan den avkonterfejade väntade otåligt.

Lösningen var att förenkla förfarandet, och man hoppade helt enkelt över negativet!

Ett tunt fotopapper placerades direkt i kameran. Sedan omvändningsframkallade fotografen pappret (som när man framkallar svartvita dia från vanlig svartvit film) - och direkt på stunden, utan negativ, hade han en fin positiv bild att sätta i handen på den ivrigt väntande kunden. Nackdelen var att bilden blev spegelvänd - men det var ingen stor sak. Det såg ju ut som när man tittar sig i spegeln.

Numera, i dessa moderna tider, vänder jag bilden med en enkel knapptryckning - men då kommer väl kännare av fiolspel och tycker att bilden är ju spegelvänd i alla fall! Inte alls, titta på vigselringen. Riksspelemannen Anders Johan var vida känd för att spela fiol med "fel" hand.

Anders Johan var duktig på att sitta still länge, det var nödvändigt för den här metoden. Bilden hemma i hans kök ser ut att vara en ögonblicksbild. Det är den alltså inte - långt därifrån. Den lyckade illusionen är en följd av Anders Johans goda behärskning. Det framgår även rätt tydligt att här har vi en herre som man inte flyttar runt hur som helst. Bestämd och bordus i livets alla skiften. Sedan fick han en svärdotter som var helt i hans smak - nämligen min mormor, en tjej som lindade honom runt lillfingret med sin livliga tuffa person och sin kavata charm. En innerlig personkemi uppstod - som fick som resultat att Hasselvik finns i dag.

                                           Mormor gillade att gå till fotografen

Motor på Contax II?

Nja, det låter sig nog inte göras. Faktum är att jag gav saken ett par rundors funderande på den tiden när jag sysslade med kamerareparation.

Contax II har ett avtagbart bakstycke precis som Nikons mätsökarkameror eller tidiga spegelreflex - men där slutar likheten. Medan Nikon lätt kan ansluta motor underifrån, är det nästan tekniskt omöjligt att konstruera en motoranslutning för gamla Contax. Den saken beror på en del avancerade, begåvade, men lite udda funktioner hos Contax - principer som på 1930-talet för första gången medgav en god korrigering av en ridåslutares alla avvikelser beroende på fysikalisk tröghet och annat. Det var prestanda som ledde till Contaxridåns försprång ett trettiotal år framåt. 

Nåväl - det finns ju andra kul grejer man kan göra för "motorisering". Vid badutflykten kan man till exempel fråga sonen, som var ett riktigt vattendjur, om han inte kunde tänka sig att hoppa i ett par gånger i rad - så blir det nog en häftig bildserie. Klart att han gjorde det. Det var bara roligt. Familjen satt på favoritbadklippan i Mälaren den varma augusti 1996.

                                                    _____________________

Den låga känsligheten på den använda filmen, Kodachrome 25, innebar att jag trots det starka ljuset inte kunde nå snabbare tid än 1/250 sek - då beroende på att jag även behövde ha ett visst litet skärpedjup som slarvmarginal, för att täcka in motivet. Saken är ganska betecknande för de avvägningar man måste lösa under arbetets gång i gamla tiders analoga och manuellt styrda fotografi.

Beräkningen gick ändå hem hyfsat. När sonen träffar vattenytan, är vattenuppkastet visserligen snabbare än vad 1/250 sek riktigt förmår att frysa - men som jag kalkylerade med, förstärker det bara rörelseintrycket.

Det skojiga med hela saken ur hobbysynvinkel, är att här fotograferar jag på ungefär samma villkor som den avancerade hobbyfotografen gjorde runt året 1940 - obekvämt låg filmkänslighet, och en handhållen exponeringsmätare i fickan. Manuell inställning av alla värden.

Good Sport, you know!

                         _____________________________________

På permission från vitrinsskåpet. Contax II med Sonnar 1,5/5 cm T.  En kamera för finare fotografi som nu har runt 85 år på nacken. Hållbar och stark som ekens stam. Klarar av både ett och annat än i dag.

Var kommer dagens kameror att vara om 85 år? 

Och så till sist:  några tagningar från favoritklippan i Mälaren en sommardag på 1990-talet. Det är såklart permissionsobjektet från vitrinskåpet som tog bilderna.