Expert Storköp

Medelåldern är ju ganska hög här på fotosidan, så rätt många stockholmare borde komma ihåg Expert Storköp vid Fridhemsplan? Det var ett ställe där både fotoamatörer och yrkesfotografer kunde hitta allt som behövdes. Träffade man inte sina fotovänner och fotografkolleger på annat håll, så nog sågs man på Expert Storköp.

Då jag hade min ateljé i Kristineberg alldeles nära under 1970-talet, hade jag mycket med Storköp att göra. Färgbilderna här är dock från det tidiga 1980-talet.

                                                                 ****************

________________________________________________

Fotobranschen var betydande på den här tiden och Expert Storköp var av den digniteten att alla leverantörer ställde upp med representant på plats när Storköp hade demonstrationsdagar. Det hela blev som en fotomässa i det mindre formatet. Mycket i utrustningsväg kunde studeras, klämmas på, kannstöpas och debatteras direkt på plats - och de flesta i Stockholms fotovärld syntes i vimlet. 

________________________________________________

Det nyare Contaxsystemet hade sin storhetstid under dom här decennierna. Smörgårdsbordet är uppdukat för Zeissentusiasterna

                                         ***

Som namnet antyder var Storköp även en stor lokal (det var en gammal biografsalong) - men det fanns gränser. Därför fick varje leverantör nöja sig med ytan på den "lastpall" som Expert tillhandahöll. Stora system som Nikon och Canon hamnade alltid i beråd - det blev lätt knökfullt på pallen, och prylar hamnade på golvet.

Storpröjsarn Yberg - alias Mr Nikon. En imposant herre i ett imposant kamerasystem

Butikschef Åke Wallman och Mr Nikon. Som man kan se så var dom vana vid och komfortabla med att jag alltid lurade i vassen med min kamera. Här är herrarna påtagligt förtjusta i att dom har upptäckt mig i tid... :-)

Leicas man på plats - med den delikata uppgiften att företräda och förklara nestorn bland kamerasystemen

Representerar man Leica, så skall hjärtat vara med

En ung Roland Eriksson, senare mycket känd i fotokretsar genom sin verksamhet med LP Fotos auktioner.

För mig väcker bilden stort vemod, då Rolle gick bort allt för tidigt. Jag lärde känna honom när han dök upp som ung nyanställd tonåring på Expert Storköp i mitten av 1970-talet. När han lämnade oss 2018 var vi gamla vänner och värderade kolleger inom ämnet Fotografisk Industrihistoria

Åke och Rolle - ett radarpar trots den stora åldersskillnaden

_____________________________________________________

Åke Wallman och Roland Eriksson blev efter hand personliga bekantskaper. Åke var en mycket duglig butikschef, överallt var han i farten och allt höll han reda på - samtidigt som han var glad och trevlig. Roland hade blivit anställd direkt från gymnasiet - och var på hugget. Var det brist på något som jag behövde i min fotoateljé, så fixade Åke att jag som yrkesverksam fick bästa möjliga leverans. Var mitt företags ekonomi lite i nedan för tillfället, så erbjöd Åke osannolikt generösa krediter. Så här långa tider efteråt känner jag fortfarande stor värme - Åke var en hedersknyffel.

Åke Wallman hade dock en svaghet. När han blev entusiastisk för något, så köpte han på sig enorma kvantiteter. Sedan kunde han ångra sig efter en kort tid - då var det något annat som var aktuellt. De betydde att allt det tidigare inköpta gick på rea, och det var inte vilken rea som helst, det var bottenpris. Det fans dom som hårdutnyttjade den saken. Man köptes stora mängder reaprylar som sedan bars tvärs över stan till en annan fotohandlare - och vinster gjordes av båda hejdukarna. Jag kommer ihåg att jag någon gång antydde för Åke att dom där reorna kanske inte var en så fantastisk affärsidé? Åke menade då att det inte bara handlade om siffrorna, utan om värdet som ligger i den uppmärksamhet saken genererade. Det var något han hade helt rätt i - reorna på Expert Storköp var högst uppseendeväckande och mycket efterlängtade av den stora publiken.

______________________________________________________

När Expert Storköp hade REA - då var det fest!

                                          ***

Någon som kommer ihåg Expert-Eva? Gissningsvis är svaret ja. Många manliga kunder hade ett gott öga till Eva.

Här talar hon med en kund året 1977, och märker inte att jag fotograferar med en tyst Leica

Det var lätt att tycka om Eva;  smart och påläst - slängd i käften, men alltid vänlig och rolig. Även jag var svag för Eva...

I början av 1980-talet gällde helt andra tekniska villkor för fotografen än i dag. Färgbilderna inne på Storköp är tagna med färgfilm på ISO 25 och därav stor bländaröppning (det var den film jag råkade ha i kameran). Genomgående har det varit en slutartid på 1/15 s. på fri hand - vilket syns ibland. Dessutom var dåtidens färgtemperatur på lysrören rent vidrig mot färgfilmen. Det gav mig ett styvt jobb vid bildbehandlingen - men resultatet? Nätt upp passabelt som illustrationsbilder, men nostalgifaktorn borde vara hög för dom som var med.

Konst på stan

Ibland är jag måttligt road av den offentliga konsten här i Stockholm. Jag tänker då på företeelser som Siri Dekerts klotter i Östermalms tunnelbanestation. Det hela är av sådan karaktär att vore det inte av en känd hand och välsignat av överheten, så skulle det varit bortsanerat för länge sedan.
Man kan också nämna bajskorvarna i brons på Nybroplan till Raul Wallenbergs minne. Jag tycker inte att konstiga bronsklumpar som mest ser ut som bajskorvar passar sig i sammanhanget - och vad jag har hört, så tycker inte familjen Wallenberg det heller.

Med tanke på det här - hur det ofta står till med den offentliga konsten alltså, blir det lite befriande med folkliga konstyttringar som ibland helt osanktionerade dyker upp. Här vid Gamla Stans tunnelbanestation 1982:

Då & Nu

För nästan 60 år sedan, i april 1964 kom jag hem till Bromma på min första permission från Arméns Fallskärmsjägarskola i Karlsborg. Pappa Lothar tog bilderna på Agfafilm, och det är bredvid pappas häftiga Merca jag poserar. Jag bor på samma adress och i samma lägenhet än i dag, men bilen - den är tyvärr inte densamma.

Krämefärgad Mercedes med röd plyschklädsel, det är något för en ung man att luta sig mot - och sedan säger vissa att det inte var bättre förr...

___________________________________________________

Det är lite kul det hela - jag representerar tredje generationen av familjen i en hyreslägenhet! Rätt svårslaget skulle jag tro. Min farmor flyttade in 1946 i en femrummare - ja egentligen en fyrarummare med jungfrukammare, parkettgolv, och öppen spis - alltså en lägenhet byggd för tjänstefolk. Det fanns en ringknapp i varje rum som visade ett nummer på en panel i köket, så att hembiträdet skulle komma springande (det kom aldrig någon). Väldigt udda i ett smalhusområde byggt under kriget - ett område som annars består av små 2:or och 3:or.

Den första hyresgästen när huset var nybyggt 1940 var chefen för Svenska Zeiss AB. Ett märkligt sammanträffande, med tanke på mitt senare stora intresse för Zeiss verksamhet. Han blev för övrigt utvisad 1946 för att hans hustru var så nazistisk, och hade gjort bort sig rejält i Stockholms societet.

Det är en arrogant ung man som blickar mot mig över det stora tidsgapet. Visst slipas man av en del med åren, men det är nog lite sådär fortfarande med den gamle farbrorn som nu sitter och skannar pappa Lothars bilder.

*************************************************

***************************

Sedan är det en sak som skaver rejält:

Det harmar mig med min ålder - att det är så länge sedan jag passerade "bäst före datum" rent fysiskt. Jag besitter nämligen precis den militära kompetens som efterfrågas mest på kompaninivå i Ukraina. Jag skulle tas emot med öppna armar. Vore jag bara en bit yngre, sådär under 50, så skulle jag åka ner direkt. Jag tror att det här kriget är en ödesfråga i samtiden. Utfallet i Ukraina kommer att avgöra så mycket.

Ja sé pengar, ja sé pengar...

Bloggarna och kommentarsfälten här på FS kan vara väl så inspirerande - eller triggande kanske man skall säga.

Sålunda, efter morgonens läsning, triggades jag att slänga upp lite av innehållet i mina fickor på skannerns glas. Efter farhågor i sagda kommentarsfält vet inte alla vad detta kan vara - men det kallas för pengar, kontanter...   Minsann.

Om man inte har sådana, kan det börja att hända grejer. Vid en omfattande riktad cyberattack mot Sverige, kan folk inte köpa mat i affären för att allt digitalt ligger nere på obestämd tid - och man har inga kontanter. Efter någon vecka bildas det en blodtörstig lynchmobb utanför Rosenbad, som på fullt allvar önskar att hänga upp statsråden i närmaste lyktstolpe. Då duger det inte att säga;   "vi såg det inte komma".

MSB har talat om för regeringen (och den förra) att enda sättet att på lite sikt ha kontanterna kvar i cirkulation, är att stifta lag om att alla som idkar handel och idkar bankverksamhet måste ta emot landets lagliga betalningsmedel - men regeringen fegar, och fegar, och fegar...

Visst skulle det kosta på, inte tu tal om den saken. En oerhörd mängd näringsidkare måste ställa tillbaka och tvingas hantera kontanter igen. Ändå tror jag att vi står inför en både enkel och rak valsituation: Antingen det, eller ett katastrofscenario - som inte är så osannolikt. Vi har gjort oss farligt beroende av våra digitala strukturer.

Krigsförbandsövningen "Neptun" hösten 1972

           

Kan man i det moderna samhället ta folk direkt från det civila livet och förflytta dem ut i skogen till ett mobiliseringsförråd - för att där utrusta dem, och på nolltid ställa upp en fungerande infanteribrigad? Det var en av de intressanta frågorna för krigsförbandsövningen Neptun - där jag ingick som en liten kugge.

Den militära doktrinen var att hela landet skall försvaras, och jag tror att vi börjar komma dithän nu igen. Därför tänker jag mig att bildmaterialet från Neptun 1972 har ett värde. Det visar lite hur vi gjorde förr - och det är något i den stilen vi nog behöver göra även i dag.

                                                                            

28 år gammal ansåg jag mig lite överårig för tjänst som fallskärmsjägare och jag hade krigsplacerat mig på Svea Livgarde utanför Stockholm som plutonbefäl. Att få den militära placeringen dit man själv önskar var en favör vid avgång från Arméns fallskärmsjägarskola. Jag hade nyligen startat min fotoateljé i Stockholm, och det kändes bra att vara placerad i närheten.

Självklart skulle jag fotografera under strapatserna! Efter moget övervägande valde jag en Leica IIIf med ett Elmar 3,5/50mm. En kamera/objektivkombination som för övrigt tidigare har använts av Arméns fotografer. Med objektivet infällt blev det en liten platt sak, som jag lindade in i filtfodralet till en militär vattenflaska - för att sedan stuva det hela i stridsselens högra ficka. Till det lades en separat exponeringsmätare i en ficka. Sålunda ansåg jag mig färdig för fältmässiga förhållanden.

Som befäl kallades vi in en vecka i förväg för att trimma ihop oss så att vi klarade av att ta emot bassarna ute i skogen.

Fast tältplats på Svea Livgarde i Kungsängen

                             Överfurir Hennig redo för knådning av tilldelat arbetsmaterial...

Direkt från det civila livet, och ut i fält.   Mobiliseringsförrådet var två till utseendet oskyldiga lador, vid en helt vanlig svensk bondgård

För infanteristen är det förflyttning till fots eller per cykel som gäller för det mesta. Har man rimliga vägar, är det förvånande hur stora truppstyrkor man kan förflytta snabbt med cykel. Det stackars plutonbefälet (jag alltså) får ofta ligga som en rem på cykeln mellan täten och kön,  för att hålla ordning och samband. Det är så man utövar sin befälsroll effektivt - man jobbar mest av alla. När grabbarna insåg den saken, var det sällan jag behövde använda röststyrka fem

Man lär sig att ta vara på varje stund när man kan få sig en minitupplur

                                                        Lite galghumor sitter inte fel...

Befälsgenomgång inför brigadens uppmarsch 

Ordergivning på kompaninivå inför anfall

                        Inga Smartphone här - tjuvkoppling på gamla kopparnätet

Många tyckte att svenska soldater såg lite töntiga ut i sina hjälmdok - men nätdelens avsikt är att skydda mot avslöjande reflexer i hjälmen, och det nedfällbara doket skyddar ansiktet när man springer i risig skogsterräng. Den egna terrängen skall vara soldatens skydd och fördel

Vid solens uppgång efter en dimmig natt, satt jag efter fullgjort värv helt utmattad i full stridsutrustning med vapnet bredvid mig på ett berg i Södertörn. Jag betraktade landet som skall försvars, jag blickade åt öster - och ja,  jag förstod varför jag var där...

________________________________________________________

Hur gick det för Leica IIIf då? Den var alltså inpackad i ett filtomslag och nedstoppad i stridsselen på bröstet:

När man tittar på bilderna så här i efterhand, så ser det smått idylliskt ut - men jag kan försäkra att det många gånger var hårda tag. Den lilla Leican fick tåla både stock och sten, slag och stötar. När man exempelvis snabbt slänger sig i skydd - då dråsar man ner på magen, och det med högsta fart! Med objektivet i infällt läge och med sitt helgjutna kamerahuset i hård aluminiumlegering verkade Leica IIIf tåla vad som helst. Jag tror inte att det är många kameror som hade klarat krigsförbandsövningen Neptun i en stridssele på plutonnivå, men den lilla Leican gjorde det med den äran - och den levererade ett fullt acceptabelt bildmaterial. 

Leica IIIf är en 1950-talskamera. Till sin uppbyggnad och basfunktion ligger den nära den ursprungliga Leican från 1920-talet