Stadens form

Vad är egentligen skillnaden på en gatufotograf och en stadsflanör med kamera i hand? Som gammal flanör på stan som har nött sulorna åtskilligt under åren, tror jag att det handlar om att att stadsflanören vill ta in själva helheten - stadens morfologi.

Gatufotografen å sin sida  är mera en situationsfotograf som fokuserar på dom som uppträder på gatan - stadsrummet blir då som en underordnad amfiteater i bakgrunden.

Stadsflanören ser alltså saken lite tvärt om gentemot gatufotografen - stadsrummet blir det viktiga och människorna som uppträder där blir ofta till staffagefigurer, om dom inte tilldrar sig speciell uppmärksamhet.

_____________________________

Här befinner jag mig i Kungsträdgården i juni 1975. Det var en underbart vacker sommardag - en sådan dag som man kan få för sig att det är högre makters gåva till stadsflanören.

Det såg lite annorlunda ut då. En liten återblick i det förgångna visar att förändringen nästan är total.

Restaurang Sju Sekel. Ett smäckigt bygge från firandet av Stockholm 700 år, men trivseln var det inget fel på - och minsann, man fick göra reklam för vissa goda drycker

Mata duvorna? Mja - jag undrar om det inte är annat som drar...

Små detaljer kan göra stor skillnad för det allmänna utseendet. Här har man lagt bassängens vattenyta lite högre än omgivningen. Det ger ett "maritimt" intryck

Många gånger fäster blicken vid någon detalj. Paret som kommer gående emot mig ser avspänt lyckliga ut. Hur blev det med den fortsatta vandringen? Det är ju nästan 50 år sedan. En sådan junidag som denna måste ju framtiden te sig rak och självklar...

Lite riviera över den här bilden. Arkitekterna Sven Backström Leif Reinius ler i sin himmel. PK-huset var nybyggt vid den här tiden

Här brukade jag ofta sitta med pipan i hand och kolla in folklivet. I Kungsträdgården befann man sig i stadens hjärta. En vänlig öppningsreplik - och man hade ofta ett trevligt samtal på gång

När schackpjäserna började flyttas var engagemanget från publiken på mycket hög nivå. De goda råden viskades nog så diskret, men de surrade i luften hela tiden...   Att vinna i schack i Kungsträdgården var en intellektuell, och framför allt en mental storprestation

En solskenhistoria - under riktigt mörka moln

Hemska nazister säljer alltid! Det sägs att om tidskriften Life hade kvar sina gamla regler för "Man of the year", så skulle Adolf Hitler pryda omslaget vart och vartannat år. Här kommer i alla fall en rätt tänkvärd historia på temat:

Under 1930-talet hette chefen för Zeiss beräkningsbyrå Dr Ernst Wandersleb. Han var en framgångsrik optikberäknare. Som ung och nyutexaminerad började han som assistent till den dåvarande chefen för beräkningbyrån, den berömde Dr Paul Rudolph. Rudolphs skötebarn Tessarobjektivet blev sedan även Wanderslebs arbetsfält hela yrkeskarriären. Tillsammans med Rudolph höjdes ljusstyrkan från f:6,3 till f:4,5. När Wandersleb sedan efterträdde Rudolph som chef för beräkningsbyrån, höjde han ytterligare till  f:3,5 - och tillsammans med Dr Willy Merté till f:2,8 år 1930. Det har sedan blivit den högsta ljusstyrkan för Tessarobjektivet.

Wanderslebs släkt hade judiskt ursprung, och hans hustru var av nazisterna klassad som halvjudinna. Läget var problematiskt, och värre skulle det bli när 1940-talet gick in. Ändå var det inte hopplöst. Zeiss hade ett enormt inflytande i Tyskland med ett finmaskigt kontaktnät över hela landet. Dessutom hade företaget en central roll i krigsproduktionen - en nog så tung omständighet ur de nazistiska myndigheternas perspektiv. 

Nu handlade det om chefen för beräkningsbyrån, och Zeiss tänkte inte vika sig! Det man kom fram till var en hemlig överenskommelse, som gick ut på att Wandersleb med hustru fick sitta under Zeiss skyddsparaply i den ägandes villan i Jena. Ingen av dem fick gå ut eller göra något väsen av sig.

Här satt nu Wandersleb månad efter månad, år efter år. För att få tiden att gå gjorde han optiska beräkningar och kalkyler. Dels för företaget - men han sysselsatte sig även med egna projekt. Det gällde beräkningar av olika varianter av Tessarobjektivet med asfäriska linselement. Omständigheterna var sådana att han ganska snart blev lite besatt av detta självpåtagna mastodontprojekt. Papperstravarna bara växte och växte, och belamrade snart hela vardagsrummet.

Det här var naturligtvis en rent teoretisk verksamhet - asfäriska linser var oerhört kostsamma att åstadkomma på den här tiden, och kunde inte komma ifråga i en löpande produktion. 

Ernst Wandersleb överlevde kriget - så gjorde även hans asfäriska Tessarobjektiv. I mina kontakter med det nuvarande Carl Zeiss AG i Oberkochen har det framkommit att Ernst Wanderslebs underlag från 1940-talet låg i botten för beräkningarna av de asfäriska Tessarobjektiv som kom till användning i Nokias tidiga toppmodeller i mobiltelefonin.

Texten är huvudsakligen hämtad från mina tidigare utskick: "Peters Essäer"

Neptunus förfäran och najadernas flykt

________________________________________________________

Nominering till den illustra tävlingen:  Östersjöns fulaste fartyg, alla tider

Jag tillkännager alltså vid pukor och trumpeter, nomineringen av;  Vikinglinjens två systerfartyg M/S Viking Song och M/S Viking Saga till nämnda tävling - fartyg som till Neptunus förfäran och najadernas flykt, trafikerade Östersjön på 1980-talet.

Motiveringen till denna nominering går ut på att dessa fartyg har avlägsnat sig längst från den marina traditionen om hur ett fartyg bör se ut, och de ansluter bäst till begreppet; flytande skokartong.

____________________________________________________________

____________________________________________________

_______________________________

**************************************

***********************

Lite tilläggsinfo av benägen anledning:

Viking Saga blev Sally Albatross. För att hon skulle bli lite smakligare, byggde man om överbyggnaden, vilket inte hjälpte - hon brann upp. Här ligger hon vid Finnboda varv i maj 1990. Sedan modifierades hon ytterligare, och kunde inte mer igänkännas som gamla fula Viking Saga.

Striden om almarna i maj 1971

Det händer inte så ofta att makthavarna blir i grunden besegrade av folket, och det på ett i det närmaste förödmjukande sätt, men det hände i maj 1971 vid striden om almarna i Kungsträdgården här i Stockholm.

Vad var det som var på gång?   Jo - folket hade ruttnat på rivningarna i Klarakvarteren med omnejd, på att politikerna i maktberusning och modernistisk yra fullständigt struntade i vad vanligt folk tyckte - och gav sig till att välta stora delar av innerstaden. Det såg ut som i en krigszon.

Enough is enough...  och det var ungdomar som startade revolten - när man ville fälla dom fina almarna i Kungstrådgåren för att bygga en tunnelbanestation. Många andra grupper anslöt, och till slut fick makthavarna bita i gräset.

Jag ramlade in på saken genom Göran Tonströms blogg här nedan, och förflyttades till min ungdom och året 1971. Sippa och jag hade nyss mött varandra, och livet lekte. Det var ju goda skäl för att omedelbart dyka ner i bildarkivet.

Alternativ stad planterar för att peka på alternativ i stadsutvecklingen

Finklädda Östermalmstanter pratar sig samman med folk från Alternativ stad

Jag gled nog så diskret omkring med min Leica - men ibland blev jag upptäckt i alla fall

Här syns tydligt täcken och andra sängkläder. Man höll vakt om nätterna, för att via larmlista kunna sammankalla tillräckligt många på nolltid

På kvällen och natten efter min fridfulla fotograferingsrunda brakade det loss. Då var det inte mera tid för fotografering, det var tid för annat.

Demonstranterna som hade fått taktiska och operativa råd från mycket kompetent håll, drev saken väl så effektivt för polisens smak - som i sin tur svarade med för svenska förhållanden stor brutalitet. Blodvite och kaos uppstod. Barnvagnar bland skenande polishästar och tjutande ambulanser. Allt höll på att gå över styr och polisen förlorade greppet.

Man insåg nu att en rimlig paritet i insatsen inte kunde upprätthållas - nämligen förhållandet mellan polisinsatsens brukade våldsmedel och straffvärdet på de begångna överträdelserna. Man fick dra sig tillbaka.

Folket hade vunnit.

Liv & Leverne på Skeppsbron

En fin molnhimmel gör sig bra i svartvitt, och här är det 1970-tal på Skeppsbron. Man ser ett litet återsken av stenkolstiden i Stockholm. S/S Blidösund eldas faktiskt med stenkol, och S/S Storskär sympatibolmar med en puff oljerök när man tänder pannan.

                            ___________________________________

När jag var grabb på 1950-talet hade staden en enhetsfärg – nämligen smutsbrunt. Det satt samma färg på alla hus. Hela staden var täckt med ett lager smuts från stenkolets tidevarv, ett lager som täckte in alla finare detaljer på fastigheterna. Den vackraste stenornamenteringen runt exempelvis en portuppgång försvann i det smutsbruna. Det var ingen ide att försöka rengöra några fasader förrän man visste att föroreningarna minskade avsevärt. I praktiken var det först på 1980-talet som det började dyka upp nyrenoverade fasader i vackra ljusa nyanser.

Visst var det ett elände hur stadens alla eleganta och påkostade fasader täcktes in av ett skitlager – men en ångbåt som puffar lite rök mot en dramatisk himmel ser onekligen dekorativ ut.

Bilderna här är tagna i mitten av 1970-talet, och då var det ganska mycket liv och rörelse på Skeppsbron. Det var väl inte som Bellman beskriver i ”Stolta stad” precis - men tillräckligt för att stadsflanören alltid hade något att vila blicken på. Det hände saker - Skeppsbron var ett levande stråk.

                            ___________________________________

I gamla tider var det sedvänja och god ton att anhöriga och vänner vinkade av på kajen när någon skulle ut på en lång sjöresa. Det är något som numera inte passar in i den moderna terminalhanteringen.

Ett eko från flydda tider kan vi se i bilderna nedan, när M/S Estonia (den äldre) lägger ut från Skeppsbron i augusti 1976.

Ja, vad kan man säga? Tillvänt och vackert tycker jag. Sedan är det ju även ett vackert fartyg - inte en flytande skokartong.

                      _____________________________________________