"Ko över Sarek"

Precis som kor ofta brukar ströva iväg mot ladan när det börjar bli dags för mjölkning; så kändes det för mig i morse. En liten stund innan alarmet på mobilen skulle väcka mig så öppnade jag de ljusblå och tittade ut i världen från min alldeles egna horisont. Det är i och för sig inget nytt - Det har fungerat så för mig ett antal år nu. Kanske är det något som drabbar en vid en viss ålder, minns inte att den funktionen existerade i ungdomen:) 

Jag stängde av alarmet och konstaterade att dag två på semestern hade startat.

En frukost i sakta mak. Vändstekta ägg. Vilade mig i form ytterligare en stund på soffan med katten Flora och P1 som sällskap eftersom jag anser att 05:45 kan vara en aning för tidigt att starta dagen, åtminstone när en har semester.

Apropå kor. De är ju både kompisar och grannar, så jag bestämde mig för att erbjuda dem en stund av min dag och en behaglig arbetsinsats. Med Flora i släptåg promenerade jag bort till dem och ställde upp stativet. Genast kom det fram en patrull ur kollektivet i hagen och nosade lite blygt på mig. Flora höll dock hårt på den sociala distansen. Hon har förmodligen stor respekt för det där med ko vid stängsel och allt annat som relaterar till liknande ämnen.

Ett par inställsamma kor och kalvar poserade ganska beredvilligt. Ett antal bilder senare konstaterades att saken förmodligen är biff! Dags att bege sig hem och redigera, göra något bra av alla de mödosamt hopsamlade pixlarna:)

Snart lunchdags... Dag två. Tänker på "Ko över Sarek" och ler. Den ska jag spela. Den är ganska bra.

Tra...vesti:)

Emellanåt händer det att sommaren infinner sig och värmer både kropp och själ.

Det besöket minns en och arbetet fortsätter...

Men semestern planeras i det tysta

..............................

As time goes by

Emellanåt kan en känna hur tiden passerar på ett högst påtagligt vis. När ens barn växer upp till exempel. Eller när man på ett eller annat sätt inser att egna erfarenheter är sedan länge passé och numera återfinns oftare på museum än i det dagliga livet. Tidigare ikväll upplevde jag hur delar av det moderna lantbruket bedrivs, och jag upplevde på ganska nära håll eftersom jag numera bor granne med en gård och har en åker tvärs över grusvägen precis utanför mitt hus.

När jag var liten var barnarbete något tillåtet, och mina första intjänade kronor drog jag in på att hoppa runt i ett hölass i en skrinda dragen av en Ferguson grålle. Varje ny skördesäsong innebar en allt hårdare löneförhandling och till slut var jag nog så pass erfaren att jag var uppe i närmare en tia i timmen. Men då närmade sig förmodligen 1970-talet sitt slut och grållen hade förpassats till reservplatsen och kördes av bondmoran. En Volvo BM, förmodligen en BM T 430 kördes av den äldre manliga delen av familjen och sonen, som var lång och stark dirigerade arbetet för de inhyrda drängarna som svingade sina högafflar för att fylla skrindor eller hässjor. 

Idag hässjas det nog förmodligen bara på Skansen, och några höskrindor minns jag inte ens när jag såg sist. När jag är född, 1968.

Tiden går:)

Välputsad konstapel

Den där känslan ni vet, när det kliar någonstans på ryggen; där man inte riktigt når. När man skulle göra nästan vad som helst för att nå ända fram. En del av oss har hittat lösningar på detta irriterande I-landsproblem. Förmodligen inte alla:)

Detta bekymmer är möjligtvis ännu mer irriterande om en råkar vara en ko, häst eller något annat fyrfota fäkreatur.

Dessa kreatur har åtminstone i en del fall givits möjligheter till lindring. I andra fall har de löst problemen på egen...hand(?!?) 

Vid den plats där jag bor, brukar det emellanåt idkas kvällspromenad. Inte alla dagar, men det händer. Ofta följer kameran med. I regel med stativet fäst vid ett Sigma 150 - 500 och därtill med ett Sigma 10 - 20 i ena fickan på regnrocken och Canons original 18 - 55 i den andra. Andra gånger har jag nöjt mig med mobilen.

Det har oxå hänt att jag avstått från bilder tagna med mobilen och istället inväntat bättre tillfällen, eller möjligtvis bara andra ljusförhållanden. Det här är ett sådant. Dock var väl kvällsljuset inte optimalt, eller så var jag en halvtimme, eller möjligtvis en hel månad för sen:)

I en hage, i en liten by strax utanför Grimsås växer det en vildapel. Jag misstänker att den mer än en gång har använts som ryggkliare av fyrfota fäkreatur något större än vanliga bondkatter, (eller för den delen norska skogskatter). Den ser nämligen ganska välanvänd ut. Eller så kanske bara grannen har varit framme med ett ovanligt finkornigt sandpapper. Han är pensionerad träslöjdslärare och kanske har han fått ett återfall. Man vet ju inte så noga, om man inte råkar ha bildbevis:)

Någon förb****d komet har jag då f*n inte sett. Men en blankpolerad vildapel - Det har jag allt hittat, och det är inte så dumt det heller, åtminstone inte om man råkar vara en ko, och i alla fall inte om det kliar någonstans där man inte riktigt kommer åt.

Motvind

Vind. Den kan en uppleva på många olika vis. Den kan dofta, svalka, värma och har många andra både praktiska och finurliga användningsområden. Schasar bort mygg och knott till exempel, eller skvallrar om närliggande restauranger, soptippar, eller utegrillar:) Den är bland mycket annat en så kallad primärenergikälla. Den har alltså inte av människor omvandlats till andra former av energi. Den påtagligaste formen av vind är förmodligen motvind. Med andra ord, den vind som alldeles uppenbart inte vill dit du vill. Drakar lyfter i den påstås det. Förmodligen inte alla drakar:) Men drakar är väl tänkta att vara i rörelse, och har, åtminstone teoretiskt sett en möjlighet att välja. 

De flesta stationära föremål viker sig förr eller senare, alternativt knäcks, brister, eller möjligtvis, jag säger möjligtvis...genererar kraft. Jag skulle vilja hävda att motvind också är en form av upplevelse. En slags psykosomatisk erfarenhet som en emellanåt berikas av och som då kan generera kraft, men som ibland bara får en att känna sig trött, sliten och allmänt eländig. När den mödosamt sammanfogade segelduken hänger i trasor och dånet från hovar hörs på avstånd. Nån mager gubbstrutt på en spattig gammal häst och en tjockis på en åsna envisas med att jaga dig och du fattar inte varför eller lyckas inte få dem att ta reson. Skulle en kanske ha byggt ett vindskydd istället, eller kanske rentav offrat några mödosamt hopsamlade slantar på ett mer robust och kanske inte fullt så vindkänsligt stativ:)