I nattens mörker är alla katter grå

Jag har alltid fascinerats av kontraster, av mörkret och av ljuset - Visst, gråskalor finns, men alltsomoftast i vardagen:) Emellanåt händer det därför att jag strävar efter att nå "mörkrets hjärta" i mitt fotograferande. En slags dokumentär fernissa, tunt struken över en yta av känslor. Gärna lite grynighet så att man får kämpa en aning för att hitta fotfästet i tiden. Är det trettiotal eller togs bilden rentav igår? Kan man ana undertoner av Leonard Cohen, Barry White, eller möjligen Billie Holiday så är jag nöjd. Men enbart vaga toner, så att fantasin och osäkerheten får lite spelrum. Lite som en hyfsat modern Bellman, men utrustad med kamera istället för luta. Detta tillstånd går inte att uppnå med färgbilder, åtminstone inte för mig, och i alla fall inte nu:)

Långhelger bjuder på tillfällen till utflykter på ett helt annat sätt än vanliga vardagar och ordinära helger. Det blev ett slags vätternrunda för min del, med det lite mer konstnärliga filtret på, inte helt färglös men väl färgad av en pågående pandemi. Ett besök i Jönköping med kameraväskorna locked and loaded. Avspark med en fotbollsmatch, derby dessutom, med kusligt tomma läktare på en näst intill öde sportbar. Matchen sändes från ett Berlin där samtliga matcher mellan Hertha och Union förmodligen borde vara slutsålda långt innan domaren blåser igång matchen; i normala fall...

Skulle bilderna bli alltför mörka, kan det hända att man glömt att ta av linsskyddet:) Sånt händer...