Wakodahatchee, Florida 2017:1

Då var det dags igen för lite bloggar och bilder från Florida. Denna gång från min resa i december 2017. Men till skillnad från tidigare bloggar härifrån så kommer jag inte att skriva så mycket text (utom just i detta inlägg). Det beror på att jag fastnat mer och mer för att filma, vilket också kanske framgått av mina senaste blogginlägg. Tidigare år så har jag experimenterat med att sätta ihop små snuttar film av olika händelser. Under sommaren så prövade jag att filma under en dag för att klippa ihop det till små berättelser från min resa. Särskilt gav mina utflykter till Dovrefjell en riktigt god känsla att jag var på väg att hitta någon slags uttrycksform.  Det hela gav mersmak och under hösten så gjorde jag en videoberättelse om när jag fotade kronhjortsbrunsten.

Men något saknades. Någonting som förklarade vad det var som visades. Det fanns bara en sak som kunde fixa det och det var att jag var tvungen att försöka vara en berättare samtidigt som jag filmade och fotade. Så när jag reste till Florida så var målsättningen att det skulle bli en film från varje plats som jag besökte som samtidigt skulle bli lite som att vara med och se när jag fotade. Dels gillade jag utmaningen men det skulle också tvinga mig att pröva nya saker och att utvecklas, något som jag alltid försöker sträva efter.

Så direkt första dagen efter ankomst så satte jag igång. Det filmades och fotades om vart annat. Det gjordes givetvis en del små misstag (och kanske en del stora också) men det är också en upplevelse i sig och jag lärde mig otroligt mycket allt efter som dagarna gick. För att ytterligare spänna bågen så gjorde jag ingen direkt filmplan utan tog det som det kom samt att jag valde att berätta på engelska, eller nåt som liknade engelska iaf :-) Summan av allt filmande blev 12 st filmer och de kommer att vara det som mina kommande bloggar kommer att handla om.

Första filmen är från Wakodahatchee. En vattenreningsanläggning med olika dammar som givetvis lockar till sig fåglar, alligatorer och en massa andra djur. Förra gången jag var där så såg jag några leguaner för första gången men denna gång skulle jag kunna påstå att det kryllade av dem. Möjligen kommer det att påverka de häckningsplatser som är ute på de små öarna. Leguanerna kan både simma och klättra och jag misstänker att ett fågelägg kan vara smaskens.

Nu är jag ingen Attenboro direkt, utan en glad amatör som gillar att dela med mig av det jag upplever. Jag hoppas du kan få en bild av hur det ser ut på de platser jag tidigare bara skrivit om och lite hur fotandet går till eller inte går till vid andra tillfällen :-)

Skriv gärna en kommentar och berätta hur du upplevde detta mitt första försök. Kom gärna med förslag på hur det kan förbättras så för jag upp det på min redan långa lista :-)

Tyvärr så är det inte säkert att det märks någon skillnad i nästa film då alla episoder redan är gjorda men planen är att fortsätta med dessa typer av filmer längre fram i framtiden, så alla tips och synpunkter välkomnas.

Skogen 2017

Det är inte lätt att vara naturfotograf sa jag till mig själv.

Allt slit med att hinna fram i tid för att få den där bilden var bortkastat. Här stod jag nu, snopen, kall och blöt, blickande runt på den tomma mossen. Allt hade blivit tyst och mitt motiv hade lämnat scenen samtidigt som regnet hade avtagit lika hastigt som det börjat. Jag kollade om kameran fortfarande fungerade.

För en minut sedan blev det förutom ljudet av regnet som vräkte ner, alldeles tyst på mossen.

För två minuter sedan tappade jag mitt motiv ur sikte men jag kunde tydligt höra ljuden som sa att det fanns kvar i närheten.

För fem minuter sedan försökte jag göra mig så liten som möjligt under en tanig liten tall allt medan regnet med stora kalla droppar vräkte ner. I ett tafatt försök att skydda min kamera försökte jag hålla kameran tätt intill mig och under min framåtlutande kropp.

För sex minuter sedan kom de första dropparna och jag tvekade mellan att fortsätta smyga mig framåt eller ta skydd. Jag valde det förstnämnda samtidigt som jag förbannade mig själv att inte tagit med mig jackan.

För åtta minuter sedan kastade jag mig ur bilen och med kameran slängd över axeln tog jag långa men tysta kliv över ett litet sumpigt hygge för att hinna fånga en bild. Ljuden från mossen hördes tydligt men jag kunde inte avgöra exakt vad det var som var på gång. I min brådska noterade jag inte de mörka moln som hastigt börjat samla sig över mig.

För tio minuter sedan såg jag en bredvingad brun fågel svepa ner över mossen. Skymd mellan träden såg jag det som antingen kunde vara en örn eller en annan stor rovfågel. På låg höjd flög den fram och tillbaka över mossen och det lilla tjärn som fanns där. Här fanns definitivt ett motiv att fotografera.

För tolv minuter sedan så körde jag planlöst fram längs en liten grusväg djupt inne i skogen. Solen sken från en klarblå himmel och vårvärmen tryckte på. Mina ögon spanade över den omgivande terrängen i jakt på något att fota. Jag var upprymd efter att nyss fotat ett par älgar som vandrat över ett hygge.


För femton minuter sedan sken solen och allt var gott. Platsen de valt för ett tag sedan var verkligen perfekt och med den värmande vårsolen kunde livet inte vara mycket bättre.

För tolv minuter sedan blev de upptäckta. Attackerna satte in omedelbart. Först i skenanfall, men efter ett tag så kom angriparen närmare och närmare.

För tio minuter sedan försvarade de sitt hem. De höll sig tätt ihop och trumpetade högt varje gång de blev anfallna.

För åtta minuter sedan blev de separerade. Desperationen spred sig och de kunde inte samordna sitt försvar. Som om naturen kände vad som var på gång och inte kunde med att låta solen lysa klart, samlade sig mörka moln på himlen.

För fem minuter sedan drog de sig tillbaka, lämnade platsen för attackerna för att rädda sina egna liv. Hjälplösa såg de hur angriparen cirklade över deras hem som låg försvarslöst, både mot mot angriparen och det iskalla regnet som nu vräkte ner.

För fyra minuter sedan slog sig kärrhöken ner i deras bo och försåg sig med det som gick att äta. De båda gräsänderna skrek i högan sky men insåg snart att protester inte hjälpte och skriken övergick i gnyenden.

För en minut sedan simmade honan tyst bort till boet och gick runt bland spillrorna. Hanen höll sig fortfarande på lite avstånd men båda insåg att allt var slagit i spillror och att det inte fanns mer att hämta på denna plats. Med en sista blick på det som nyss var ett paradis lämnade gräsandsparet mossen.

Himlens tårar tog slut. Alla deltagarna var borta, av fighten fanns inget kvar. Endast den lilla mosskullen stod där som ett tyst vittnesmål men jag visste, att redan när jag vände mig om och gick tillbaka till bilen så skulle naturen redan glömt vad som hänt. Så jag lyfte kameran och tog en bild samtidigt som jag tänkte att nån måste komma ihåg detta.

Jag insåg att livet som naturfotograf egentligen inte var så svårt utan tvärtom, det var priviligierat.

Florida 2016:2

Venice rookery är en liten vattenfylld håla på ca 75x75 m beläget i ett litet grönområde mitt ibland villor och vägar. Vad är det då som lockar folk hit kan man undra.
Jo, i denna vattenfyllda håla så finns det en liten bevuxen ö och denna ö utgör häckningsplats för flera olika fåglar. Tack vare att det omgivnade vattnet inte är så brett så kommer man väldigt nära utan att störa. Buskarna är inte mycket högre än att man nästan är i ögonhöjd med det som händer där. Eftersom jag var där i december så var det inte full aktivitet och överlag så verkade all häckningsaktivitet komma igång sent 2016, men det var tillräckligt för att kunna följa förberedelserna på nära håll. Så låt mig få visa hur en dag i en bobyggande hägers liv kan se ut.

Det ska samlas in pinnar och kvistar till boet. Oftast innebär det att hägern får flyga iväg för att bryta av lämpliga kvistar från träd eller buskar i omgivningen. Markliggande kvistar duger inte. Det ska vara färskvaror till bobygget.

Kvistarna ska flygas tillbaka till boet och jag kan tänka mig att det inte är helt enkelt att flyga med en rejäl kvist i näbben. Att få färdigheten till att balansera kvisten innan man flyger iväg och sedan kompensera för vindmotstånd mm tar nog en stund att lära sig.


Sedan ska kvistarna med stor omsorg petas på plats så att boet blir stabilt. Fråga mig inte hur de lär sig denna byggnadskonst men jag antar att det är sådan information som sprids genom arv. Om jag har fattat det rätt så bygger hannarna bara grunden. Senare när en hona kommit på plats så lämnas pinnarna över till henne så det är nog där skickligheten sitter.


Det finns de hannar som kanske inte är så bra på att bygga (eller bara lata) och gärna vill ta över ett halvfärdigt bo och då gäller det att sjasa undan dessa genom skräckinjagande poser, läten och utfall.

Efter en hård dags arbete så är det dags att tänka på hur man ska locka dit någon lämplig hona. Först måste man ju göra sig fin och putsa hela fjäder dräkten.


När så man ser ren och fin ut, gäller det att hitta den där posen som visar hur vacker och lämplig man är som partner. Hela lockproceduren är ett antal noga specificerade rörelser och ljud som bland annat inkluderar klapprande näbbar och som brukar avslutas med en högrest position. Vem kan motstå denna ståtliga hane?


Så där håller det på och med närheten till havet så kan solen hjälpa till med lite stämning innan det blir mörkt och tyst på kolonin.


Men inget paradis utan en orm som i detta fall utgörs av alligatorer som patrullerar vattnet under träden. Inget läge för ett kvällsdopp med andra ord.

Se min hemsida för fler bilder www.mikswephotography.com

Florida 2016:1

Jag har tidigare skrivit om mina fotoresor i Florida och här kommer en berättelse till. Det blev som vanligt en fullspäckad rundresa där foto stod högst på dagordningen. Varje dag såg ut ungefär på samma sätt:
Upp tidigt, fota tills det blev för ljust, käka frukost, åka till nästa plats (eller återvända till samma plats som på morgonen) för att fota när ljuset blev lite mindre intensivt för att på kvällen leta upp någonstans att äta middag för att till sist, dödstrött ta backup på bilderna innan det var dags att sova ett par timmar. Nu är ju detta inget jag klagar över, då det är en förmån att få kunna ha det på det viset.

Min resa denna gång började väster om Orlando. Senast jag beskrev mitt besök på Circle B Bar Nature Reserve så hade jag ganska ont om tid. Stället var nytt för mig då och jag hade egentligen inga förväntningar. Efter att spenderat en dag där 2015 så bestämde jag mig för att om jag hade chansen så skulle jag återvända. Du kan läsa om det här.

Chansen dök upp i december 2016. Vädret var varmt och solen sken. Som vanligt gäller det att vara ute tidigt så jag anlände precis i tid till att området öppnade. Redan vid visitors centre så mötte jag mitt första objekt. Armadillon, som jag tror kallas niobandad bälta på svenska, hade jag bara som hastigast sett en gång tidigare fast då på en annan plats. Nu smög den omkring på gräsmattan utanför visitors centre. När jag såg hur den bökade runt i jorden så förstod jag de små hål jag tidigare sett runt omkring stigarna. När den borrar ner sin spetsiga nos i jorden på jakt efter mat så lämnar den perfekta koniskt hål efter sig.


De för Florida vanliga fåglarna fanns givetvis där och den första fågel jag sprang på var den här gynnaren.


Det är kanske lite lättare att känna igen den trefärgade hägern i profil


Circle B är ett ganska stort område med flera olika naturtyper, allt från öppen terräng till träsk och skog. Med värmen och vikten av kamerautrustningen så blir det lite tyngre än vanligt att röra sig. Vissa partier ligger i skuggan av de stora träden och möjliggör att fota även när solen är lite starkare. Den här grönryggiga hägern väntade tålmodigt på att något skulle röra sig nära ytan. De är mästare på att stå still långa stunder och rör sig så sakta att man knappt uppfattar rörelsen


Circle B är också känt för att husera en riktig bjässe till alligator som bla går under smeknamnet Old Humpback. Jag hade möjligheten att fota den när den låg och solade en morgon. Valde att fota den rätt tight för att försöka visa hur kraftig den är och pga det starka ljuset så valde jag att göra den i svartvitt:


2015 så missade jag precis ett möte med en Bobcat, eller Rödlo som den heter på svenska. Jag hade då mött flera personer som upphetsat hade berättat om och visat bilder på deras möte med denna vilda katt. Hoppet om att få en ny chans detta år motiverade mig till att vara ute och vandra runt på stigarna även under den hetaste delen av dagen. Men efter en heldag utan mat i solen så var jag helt färdig och gick till bilen för att åka hem. Trött och hungrig satt jag i bilen och kände mig besviken när jag fick syn på en oöppnad popcornpåse och lite chokoladgodis jag köpt dagen innan. Det skadar ju aldrig att ha lite reservproviant i bilen fall blodsockret skulle sjunka, särskilt om man som jag reser ensam. Jag slukade allt i ett nafs och efter att vätskat upp mig ordentlig med vatten kände jag mig tillräckligt pigg för att göra ett försök till.

Solen var på väg ner och jag hade bara nån timme kvar innan området stängde. Stärkt av att hungerkänslan försvunnit och piggare av att få lite socker och vätska stegade jag ut igen. Efter en dryg halvtimmes promenad så får jag syn på en skugglik figur långt borta på stigen.


Funderade snabbt över mina alternativ: stanna kvar och fota på långt håll med lite detaljer eller smyga närmare med risk att den sprang iväg. När jag stod där och funderade så tar rödlon ett par steg i min riktning. Jag fattade en snabbt beslut att stanna kvar och för att inte skrämma den så la jag mig ner på marken. Lite osäkert för jag var ensam och ingen som kunde varna mig ifall nåt farligt, som en orm eller en alligator skulle dyka upp på stigen. Men vad är sannolikheten att det skulle hända just nu???

Den fortsatte att sakta gå mot mitt håll, men så fick den plötsligt syn på mig och stannade till. Fundersam satte den sig ner för att studera mig noga.


Till slut så beslöt den sig för att jag inte var farlig och jag hoppades att den inte skulle tycka jag så aptitlig ut heller. Sakta tassade den närmare, fokus skiftande mellan mig och de eventuella byten som fanns bredvid stigen.


Till slut kom den till närgränsen på mitt tele och jag förbannade mig själv att jag inte tagit fram min pocketkamera i tid. Skulle jag försöka nu när den var så nära skulle jag bara skrämma bort den.


Så på en knapp meters håll passerade den mig tyst och fortsatte sedan på stigen bakom mig.


Överlycklig över hur detta möte utvecklade sig följde jag efter den ett par hundra meter innan den beslöt sig för att hoppa ner från stigen och in i träsket och bara försvann. Trots att jag var framme på platsen inom 30 sekunder och det var relativt öppet så var den som uppslukad. Minnet sitter fortfarande starkt och när jag kikar på bilderna så njuter jag av detta underbara första möte. Förhoppningsvis var det inte det sista.

Mer om Circle B Bar finns här.

Flera av mina bilder finns på min hemsida www.mikswephotography.com

Runde 2016:2

Åter på campingen efter båtturen och jag funderar på vad jag ska ha med mig upp på berget. Tänker tillbaka på tidigare år och vilka objektiv jag använt däruppe och konstaterar att det flera gånger har hänt att jag önskat att jag inte lämnade kvar det eller det objektivet. Det slutar med att jag slänger ner allt i ryggsäcken. Jag har nu brännvidd från 17-600mm eller 1200mm om man räknar in konvertrarna. Extra batterier, blixt , pannlampa och lite andra tillbehör packas också ner. Funderar på att lämna stativet, men inser att med det svaga ljuset så kan det behövas lite senare.

I år tänkte jag dessutom experimentera med min Gopro så den packas ner med lite olika fästen och extra batterier. Provlyfter ryggsäcken och inser att den är i tyngsta laget. Ryggsäcken är tillräckligt stor och stabil så den är inga problem men jag tänker att det blir svettigt att gå upp så jag packar också ner jackan, tröjan och ett ombyte. Det blir inte njutningsfullt att sitta där uppe i blåsten och frysa för det är fortfarande mulet och regnet hänger i luften. Fryser man blir det sämre bilder och jag kommer att gå ner tidigare än nödvändigt. En vattenflaska och några mackor fyller de sista utrymmena i ryggsäcken och jag tittar tvivlande på ryggan och fundera på om jag verkligen ska ha med allt, men inser att det jag inte tar med kommer jag kanske att behöva där uppe. Allt kan ju hända...
Så jag lämnar campingen och går iväg. Ryggsäcken sitter som gjuten och det känns inte så tungt som jag trodde tack vare det breda avbärarbältet som fördelar vikten på ett behagligt sätt.


För den som inte varit på Runde så bör man känna till att den första backen är brant, till och med väldigt brant. Den består i ett antal nästan 45 graders sträckor vinklade hit och dit. Nu för tiden är backen asfalterad och bitvis finns det ett räcke så man får nåt att hålla i vilket känns skönt. Frågar du en norrman så kommer denne att ruska på huvudet och skrattande säga att den vare sig är brant eller jobbig. De verkar vara födda med någon speciell gen som gör att de obehindrat, oavsett ålder, skuttar upp för lodräta klippor med en leende :-)


Jag brukar alltid gå väldigt sakta upp för att inte bli svettig och det är min plan även denna gång. Precis när jag kommer fram till början av stigen så sluter två sällskap upp precis bakom mig varav ett med små barn men i övrigt utan någon som helst packning. Jag blir nu den där saktfärdiga personen som bromsar alla bakom mig samtidigt som jag går för snabbt för att de ska gå förbi. Så vid första grinden så är jag vänlig nog att hålla upp den åt de andra så de kan passera och jag kan fortsätta i min egen takt. Dessutom så slipper jag deras prat och skratt och kan njuta mera av naturen. En annan orsak till att jag går sakta är också att jag filmar på väg upp. Här är en liten video som helt utan specialeffekter eller pålagt ljud visar en sammanfattning av vägen upp till Lundeura.


Det är inte så mycket folk idag, kanske lite beroende på vädret men det sitter alltid gäng intresserade precis vid kanten. Därifrån är det bara nån meter till Lunnefåglarna. Men lite oroväckande är att det faktiskt finns folk som slagit sig ner utanför avspärrningen. Alla ska ju fota selfies och istället för att skaffa en riktig kamera så går de nära med sina mobiler, ett problem som jag sett har rapporterats från många ställen runt om på jorden. Bilden blir viktigare än att djuren ska få vara i fred och ibland tom viktigare än den egna säkerheten vilket är lite tragiskt. Men även folk med riktiga kameror börjar tänja på gränserna rejält. Dessa fångade jag på bild från båten en bra bit inne på fredat område, en tråkig trend tycker jag. Förhoppningsvis så var de tillsyningsmän eller hade nån form av tillstånd.


Vilket fall så börjar jag med att fota flygande fågel. Helst vill jag få en med ett rejält knippe fisk i näbben. Jag tycker det är fantastiskt att de kan fånga fisk samtidigt som de har redan fångade fiskar hängande i näbben. Men det verkar vara dåligt med sådana motiv den här kvällen. Fick några på bild fast de var lite för långt bort för att jag skulle känna mig riktigt nöjd.


För att hinna fånga en fågel som flyger rakt emot mig så kikar jag långt ut. De flyger i spiraler från havet och uppåt. Spiralerna har ungefär samma storlek för alla individer vilket gör att man rätt snart kan avgöra vilka som kommer att flyga mot kameran och vilka som flyger förbi. Idag så är det de som längst bort i spiralen ligger i höjd horisonten som kommer att komma mot mig. Jag använder två olika tekniker för att fokusera. På håll använder jag följefokus för då hinner kameran med att fokusera och skärpedjupet "växer" ju med avståndet så marginalerna blir lite störrestörre.


På kortare håll förfokuserar jag mot en punkt där jag tänker ta bilden och följer den i sökaren suddiga fågeln. Strax innan den når det förinställda avståndet så börjar jag ta en snabb serie bilder genom hela det förinställda avståndet för att om möjligt få en skarp bild. Detta kräver givetvis att avtryckaren inte är kopplad till eller på annat sätt påverkar autofokusen. Jag har sedan länge tillbaka bara använt tumfokus vilket för mig är betydligt mer användbart än avtryckarfokus.


Efter ett tag så byter jag till att fota stillastående fåglar. De ser både lustiga och sorgsna ut samtidigt, lite som en clown. Eftersom de är ganska nära så blir det till att försöka hitta luckor mellan andra besökare och positioner där man kommer så nära ögonhöjd som möjligt, vilket inte är så lätt alla gånger. Man kan utnyttja de andra besökarna till en soft förgrund och har man tur så kan de tillföra en fin färg eller stämning till bilden.


Nu har jag sedan tidigare en hel drös med porträtt på stående Lunnefåglar så jag letar efter nåt nytt. Någonting de gör eller en bakgrund som sticker ut.


Ett sätt att hitta det är att fota med kraftigt tele för att verkligen komma nära och leta detaljer som gör att bilden lyfter. Nu hade jag givetvis glömt mellanringarna så jag fick hålla mig till motiv strax utanför närgränsen. Mellanringar gör annars att jag kan fokusera närmare än objektivets normala närgräns. Som jag nämnde innan så påverkas skärpedjupet av fokusavståndet så det gäller att tänka på at blända ner ordentligt om man vill ha hela fågeln i bild. Nu var tillgången på ljus lite väl begränsat och jag vill inte öka upp ISO värdet för högt så jag nöjer mig med ett kortare skärpedjup - ögon och näbb får räcka.


Kan man inte komma tillräckligt nära så får man i datorn beskära bilden för att lyfta fram och isolera detaljer i motivet. Man måste inte alltid ha med omgivningen för ibland är motivet intressantare än dess omgivning och man måste inte ha med allt som fastnar på sensorn för att det ska bli en bra bild.


Det börjar bli kyligt och jag packar ihop mina grejer och gör mig redo för att gå ner till campingen. Tråkigt att det är mulet för vid den tiden på året så är ljuset här på Runde fantastiskt även sent på kvällen. Nästan samtidigt som jag tar på mig ryggsäcken så ser jag att horisonten ljusnar upp.


Eftersom det lättade upp lite så stannar jag till en stund på toppen för att försöka hitta fler motiv men efter ett tag så mulnar det på igen. Ljuset falnar och moln och hav blir mörkare och mörkare.

Efter att ha gått ett hundratal meter så ser jag hur ljuset nu bytt färg och ett rosa ljus letar sig ner mellan molnen och lyser de höga bergen i fjorden norr om Runde. Vyn är fantastiskt vacker och jag måste bevara den innan den försvinner. Instinktivt känner jag att detta är ett motiv som kommer vara borta inom kort. Eftersom jag packat ner allt utom mitt 300mm så tvekar jag en stund på hur jag ska göra. Telet räcker definitivt inte till för att ta en bild som visar hela det vackra landskapet så jag beslutar mig för att ta en serie överlappande bilder för att kunna slå samman i datorn och göra ett panorama i högre upplösning än om jag tog fram ett vidvinkelobjektiv. Ljuset försvann inte riktigt så fort som jag befarade och jag hinner ta flera serier både liggande och stående. Jag har låst exponeringen så att den inte avviker för mycket på de olika bilderna, vilket annars är lätt hänt eftersom kameran byter vinkel och ljuset och därmed exponeringen riskerar att bli olika på de olika bilderna. Genom att ta bilderna i stående format så ger jag mig själv större marginaler att beskära panoramat utan att tappa för mycket pixlar totalt. Det fullständiga panoramat blir lite för litet att publicera här så det blir ett utsnitt som du ser här.


Det blir också de sista bilderna från Runde för 2016 och jag traskar ner till campingen för en välbehövlig dusch :-)


Andra bilder finns på min hemsida www.mikswephotography.com

Passa gärna på och följ mig på Facebook