Möte med en simmande ko

Efter att spenderat dagen i södern och käkat Key Lime Pie var det dags för lite sol och bad.

Ja nu är jag ju inte så mycket för att ligga och sola så jag gick en promenad. 

Plötsligt skymtade en skugga i vattnet! Haj, delfin, stålmannen??? Nä en fredlig varelse som inte vill något ont utan bara vill äta.



Manateen, eller sjöko på svenska, är ett djur som sakta glider fram i stilla vatten (i det här fallet en marina) och mumsar växter. Där, i dom stilla vattnen, är den utsatt för i samma vatten trivs även människor med snabba motorbåtar. Man kan se spår av deras möten genom olika typer av ärr på ryggen.



Manateen är, förutom lugn och fredlig, även lika nyfiken som en vanlig ko. Genom att plaska lite med fingrarna i vattenytan så kom den nyfiket fram och kikade. Säkerligen har den lärt sig att förknippa människor med mat, särskilt i dessa bebodda områden. Inte en krusning på vattenytan röjde att något så stort fanns därnere. Endast när den smög upp och andades syntes lite ringar på vattnet.

Det var iaf ett oväntat och trevligt möte där jag innerligt önskade att min kamera hade kunnat fota under vattenytan. Som tur var hade jag ett polfilter för att dölja det mesta av solblänket, men det uppväger inte ett undervattensfoto. Får nog sätta upp det på önskelistan till nästa jul :-)
<

Jag hade missat detta om jag bara suttit still. Genom att vara aktiv utsätter man sig för mer fotomöjligheter och det understryker bara uttrycket att "den bästa kameran är den man har med sig".

... så ut och fota nu :-)

Fast du kanske blev sugen på paj istället :-) och då kan du kika här http://arla.se/Default____17653.aspx?RecipeID=22811

Anhinga closeup

Anhinga är det amerikanska namnet på amerikansk ormhalsfågel och den svenska översättningen sätter en bra beskrivning på hur denna fågels hals lever sitt eget liv när den jagar. Fast Anhinga låter ju mer exotiskt :-).



Det är en märklig upplevelse att se hur den sakta sticker upp huvudet från vattenytan och sedan spanar runt och böjer, sträcker i och vrider på halsen utan att man ser kroppen eller någon annan rörelse i vattnet.

Tydligen så är den nära släkt med skarven och båda fåglarna dyker och jagar fisk under ytan. Båda sitter också och torkar sina vingar i solen.



En sak skiljer dom båda åt och det är fångstmetoden. Medan skarven använder sin krokiga näbb till att fånga och hålla fast fisken så spetsar Anhingan sitt byte. Antagligen en teknik som utvecklats då fiskarna sprattlat sig loss då näbben på Anhingan är helt rak.



Därmed uppstår ett problem. Hur får man bort en spetsad fisk från näbben in i munnen utan att använda händer? Ja det krävs en del trixande förstås och risken är stor att fisken ploppar i vattnet igen.

Nu är ju Anhingan en vad jag vet livskraftig art så evolutionen har säkert sett till att dom lyckas oftare än misslyckas :-)

Och skulle dom tappa den så är ju fisken skadad eller död så då är det väl bara att hämta upp den igen. Fast ibland uppstår ju komplikationer ändå...

Prärieuggla i villakvarter

Jag har sett många fina bilder på prärieugglor och nu när jag ändå var på plats i USA så varför inte försöka fota dom också. Jag hade sökt lite på nätet innan resan och hittat några diffust angivna platser. Prärieugglor bor i hålor i marken och för att skydda dessa bohålor så märker man ut hålorna med käppar och snören. Ofta sätter man s.k. T-pinnar i anslutning till boingången så att de kan sitta där och hålla vakt.

Boet nedan fanns i en rekreationspark men var till synes övergiven. Det var iof mitt på eftermiddagen och det var inte säkert att de skulle visa sig förrän senare.



Tyvärr hade jag inte tid att stanna kvar se om det dök upp någon, utan det var först flera dagar senare som jag sökte på nätet igen. Denna gång fick jag flera konkreta tips som jag beslöt mig för att kolla upp.

Efter en dryg halvtimmes färd hamnade jag mitt i ett bostadsområde och mycket riktigt så fanns det gott om bomarkeringar. Efter en snabb rek så verkade alla hålor vara övergivna. Eftersom det var mitt på dagen och jag inte direkt befann mig mitt i naturen så väntade jag tills det kom någon som bodde där och frågade om de sett några ugglor. Visst hade dom det och dom kunde dessutom peka ut vilka bon som var tomma och vilka som var bebodda. Men dom sa också att ugglorna var ute tidigt på morgonen och under sen eftermiddag men sällan mitt på dagen. Så det var bara att packa ihop och planera för en tidig start nästa dag.

Fylld av förväntan klev jag upp tidigt och for till det aktuella området. Eftersom de boende hade sagt att det ofta var fotografer som parkerade utanför boplatserna med långa teleobjektiv så borde jag slippa få polisen i nacken. Okända bilar som parkerar mitt i bostadsområdet i skydd av mörkret kunde ju lätt få någon att slå 911.

I det svaga bakgrundsljuset vid det första boet kunde jag skymta en uggla sittande på en T-pinne. Tog några bilder på riktigt höga iso men utan någon kvalitet. Jag kunde iaf se att det skulle bli en bra bild med suddig bakgrund. Ljuset dröjde ordentligt den här dagen och ugglan flyttade till slut ner på marken. Ytterligare några dokumentationsbilder på höga iso togs.



Det verkade bli den molnigaste dagen på hela resan och det blev aldrig riktigt ljust. Så försvann ugglan och fototillfället ner i hålet. Beslöt mig för att vänta en stund, men den dök inte upp igen. Besviken beslöt jag mig för att kika runt på de andra platserna för att se om jag hade större tur där.

Nästa plats verkade tom den också. Men när jag passerar ser jag en liten rörelse i backspegeln och där kikade fram något ur marken!



Nu började en lång väntan medan det blev ljusare och minneskortet sakta fylldes med gubben-i-lådan-bilder. Den satt där och spanade höger och vänster, höger och vänster.

Till slut tröttnade jag eftersom det var samma uttryck och komposition hela tiden och ljuset blev inte bättre. Så jag började bege mig hemåt. När jag kör förbi den sista boplatsen så ser jag återigen en rörelse i backspegeln och gör en usväng och parkerar vid sidan av vägen. Boet låg lite mera dolt i gräset och vinkeln var lite annorlunda. Några bilder senare så var det fler än jag som började tröttna på att uggla och jag tog det som ett tecken på att det var dags att fara iväg.



I samma veva ser jag en polisbil som dyker upp och jag börjar fundera på vad jag ska säga och trycker ut objektivet extra tydligt genom den öppna sidorutan och simulerar intensivt fotande och det verkar funka, för han bara kikar lite på mig och kör sedan vidare och jag kan pusta ut och ta mig till hotellet för att äntligen äta frukost i lugn och ro.

Bald Eagle

Efter att fotograferat många sorters hägrar i olika parker sökte jag efter något annat att fota. Vithövdad örn vore kul att fota nu när man ändå är i USA, tänkte jag. Jag hade pratat med några Park Rangers och de sa att det helt säkert fanns 'Bald Eagles' i området och jag fick tips att åka till en annan State Park. Där skulle det häcka minst två par Vithövdade örnar.

Jag funderade lite på det men efter att ha kikat på en karta över området så tänkte jag att det är nog oklart om det är möjligt att komma tillräckligt nära utan att vara en djungelexpert. Enligt uppgifter på internet är det dessutom ett federalt brott att störa en örns häckning/bo. Max straffet är $25.000 i böter och ett år i fängelse och det var inget jag ville riskera och eftersom Florida har den största populationen av Vithövdade örnar söder om Alaska borde det gå att hitta nåt mer tillgängligt.

Så jag googlade runt lite och hittade till slut en artikel om en markägare som hade ett örnnäste på sina marker och att detta var tydligt synligt från allmän väg. Lite djupare efterforskning och resmålet var givet. Eftersom detta var en känd, ja tom världskänd plats, och örnarna var vana vid människor i närheten så bedömde jag att risken för att åka på några böter eller riskera att störa häckningen som obefintlig.

Knappade in koordinaterna i min GPS så den kunde lotsade mig genom stadsdjungeln och körde iväg. Efter en stund såg jag en Vithövdad glida förbi - typiskt nog åt motsatt håll. Trafiken hindrade mig dock från att stanna och vända, så det vara bara att fortsatta lyssna på vägbeskrivningen från GPS'en.

Till slut var jag framme. Väl där konstaterade jag lite besviket att boet visserligen var väl synligt men av örnen i boet syntes enbart en fjäder och ibland ett öga.



Området var inhängnat så det gick inte att gå närmare och samtidigt var det omgivet av vägar så det var svårt att gå längre bort. Helt platt var det dessutom vilket inte direkt underlättade val av fotoplats. Eller rättare sagt valet var enkelt, det fanns bara ett ställe med några få variationer. Ljuset och vinkeln var inte heller till någon fördel heller men det var bara att sätta sig och vänta.

Ivrigt spanande horisonten runt och småpratande med bilister som nyfiket kollade min fotoutrustning gick tiden fort. Plötsligt såg jag en typisk örn-silhuett i horisonten.

Örnen i boet hade också noterat det och började signalerade högljutt och jag gjorde mig beredd. Här skulle fyllas minneskort med Örn!

Precis när jag ska börja fota får jag en kraftig knuff på axeln! Förvånad tappar för ett ögonblick balansen och är nära att välta stativet. Vänder mig snabbt om och ser en häst som kommit fram till staketet bakom mig och nu nyfiket puffade på mig. Att ögonblicket kommer som en snigel och försvinner som en blixt var aldrig mer sant än nu. Goda råd var nu svindyra och det var bara att kliva ut i vägbanan, hoppas på att det inte skulle komma en bil och försöka fånga någon bild innan Ernie drog iväg igen.



Efter de första snabba bilderna flyttade jag till säkerheten utanför vägbanan och utom räckhåll för irriterande och påträngande hästar för att ta några bilder till.

Så drog den iväg och där stod jag med ett fåtal hastigt komponerade bilder, inte helt enligt min plan. Men örnen var inte långt borta, för hundra meter bort låg en liten damm och det var dit den flög, antagligen för att dricka lite innan den skulle ta över ruvandet.

Börja med snabba steg ta mig mot dammen och är nästan framme, när den oväntat lyfter för att flyga mot boet. Nya snabba steg fast nu åt andra hållet. Tyvärr hade den den dåliga smaken att sätta sig bakom en gren, allt för att retas med en småsvettig turist.

Plötsligt var det två örnar i luften och innan jag hann reagera var vaktombytet genomfört.

Som tur var dröjde den sig den nyanlända örnen sig kvar lite utanför boet så jag fick några bilder till innan den nya "vakten" försvann utom synhåll i boet allt medan den lediga örnen seglade iväg för att fånga lite fisk eller vad nu örnar gör när dom inte ruvar.



Den observante la säkert märke till kabeln till vänster om boet i den första bilden och det var anledningen till att det fanns en artikel på nätet. Markägaren hade nämligen monterat en webkamera i trädet och den hemsidan hade fått väldigt många träffar.

Kameran hittar du här: http://dickpritchettrealestate.com/eagle-feed.html

Inte den mest naturromantiska miljön att fota i, men en örn är en örn är en örn... :-)

Nära möte med en björn...

Under en av dagarna, sittande i min hyrbil i Ding Darling, funderar jag på vilka ytterligare djur jag skulle vilja fotografera. Vithövdad örn givetvis, ugglor vore trevligt och tvättbjörn vore kul. Jag hade några diffusa tips om var dessa kunde finnas och började planera för att ta reda på mer detaljer samtidigt som jag sakta körde framåt.

Bakom nästa krök så står det en bil lite på tvären. Det var högst märkligt för vägen i Ding Darling är inte bred och det finns därför tydliga instruktioner om att stanna väl till höger. Att det sedan står en snubbe mitt på vägen en bit bort med ett stort teleobjektiv väcker min nyfikenhet och jag anar nåt ovanligt.

Parkerar min bil, väl till höger givetvis, och går sakta fram och frågar de som är kvar i bilen om de sett nåt. "En tvättbjörnshona med två ungar korsade vägen alldeles nyss". Hade mitt önsketänkande redan slagit in? Jag smög fram emot mannen med teleobjektivet och han pekade in i skogen. Ett par meter innanför trädgränsen skymtas den lilla familjen medan de sakta rör sig parallellt med vägen. Nu är ju skogen inte direkt högstammig utan i allra högsta grad snårig och väldigt mörk.



Jag skyndar mig längs vägen för att hitta en liten öppning in i grenverket och hittar till slut en liten öppning. Det dröjer inte länge förrän ett litet ansikte kikar fram och strax efteråt korsar familjen vägen på nytt, denna gång bara några meter ifrån mig. Sänder en tacksamhetens tanke att jag tog mitt 100-400 när jag lämnade bilen,  för ett 500 hade varit värdelöst.



Tvättbjörnsfamiljen fortsätter nu in i skogen. Fast egentligen är det bara en liten skogsridå med vägen på ena sida och vattnet på andra sidan. De kan ju vara på väg att dricka, eller så är det på väg längs vägen tänker jag. Chansar på det sista, för jag kan inte ta mig igenom buskagen iaf.
Går snabbt längre uppåt vägen och hittar det jag letar efter. En liten bit öppen strand där det inte växer några träd. Lägger mig ner och väntar...

En bil stannar och frågar vad jag väntar på. "A Raccoon" blir svaret. "Oh, then I'll go on. Got a lot of them at home by my garbage can". Verkar vara väldigt vanliga djur här i Florida.

Börjar fundera på om jag verkligen låste bilen som nu står utom synhåll ett hundratal meter ifrån mig. Det ligger en del grejer iden som kanske får fötter om jag ligger för länge här...

Så skymtar nåt till i buskaget. Jag kan ana de karaktäristiska vita strecken i björnansiktet och strax därefter dyker den första ungen i björnligan upp och spanar försiktigt ut. Ungarna går först och tvekar lite innan de vågar sig fram riktigt. Det ligger nån konstig typ dit dom är på väg och de tittar noga på mamman innan de får klartecken att fortsätta.



Efter en sista snabb blick mot mamman så sätter dom fart - rakt mot mig. Nu märks skillnaden mot 7D. 5DII hinner inte med i de snabba rörelserna.



Dom passerar mig på mindre än en meters avstånd och när mamman kommer funderar jag på om hon kan bli aggressiv. jag ligger ganska utsatt om hon är på det humöret. Tvättbjörnar är rätt tuffa av sig, det har jag sett på tv och mödrar med ungar är inte att leka med :-) Mamman spanar in mig noga och springer på snedden förbi mig...



...men eftersom ungarna redan passerat så finner hon bäst i  att bara passera och jag drar en lättnadens suck. Byter ett par snabba ord med de andra som anslutit och skyndar mig sedan tillbaka till bilen. Den är låst och allt är frid och fröjd och med en välbefinnande känsla av att fått de bilder jag önskade körde jag vidare.