Corkscrew Swamp

Förutom national parks, state parks mfl så finns det även områden i USA som sköts som ett slags naturreservat fast i privat regi. National Audubon Society är en sådan organisation vars verksamhet beskrivs av dom själva som: "To conserve and restore natural ecosystems, focusing on birds, other wildlife, and their habitats for the benefit of humanity and the earth's biological diversity." Bl.a driver dom det ställe som jag är på väg till den här dagen, nämligen Corkscrew Swamp Sanctuary.

Innan jag kommer iväg så har jag varit på den del andra platser för att fånga morgonljuset. Jag räknar med att det hårda solljuset mitt på dagen inte ska tränga ner genom de täta trädkronorna i träsket. Dessutom har jag en bit att köra så så en tidig morgon på plats är inte att tänka på denna gång. Det tog längre tid än vad jag räknade med för koordinaterna jag knappade in hade ett annat format än vad GPS'en var inställd på. Jag hade räknat med att ta en macka eller nåt annat fika när jag kom fram, istället för att tappa tid på att stanna och äta lunch på vägen. Nänä, vid visitors centre fanns det bara lite godis, så det fick bli en chokladkaka till lunch den här dagen.

Fick iaf rätt bråttom ut, för precis utanför huset satt en redshouldered hawk och spanade på ett par färgglada småfåglar som satt och åt vid fågelmatningen. Du har redan räknat ut att de var alla borta när jag väl kom ut. Men upplevelsen piggade upp och jag kände mig redo att stövla iväg. På axeln hade jag 500-objektivet och i midjeväskan ett 24-70.

Det första som jag stöter på, är fjärilar i stora mängder som svävar runt ett par buskage.



Senare när jag kom hem till Sverige såg jag ett naturprogram om fjärilarnas flyttning i nordamerika och det var helt okänt för mig att de precis som fåglar flyttade långa sträckor. Om just den här sorten gör det eller inte kan jag inte svara på.

Gångvägen som precis på många andra ställen är en upphöjd boardwalk med stabila räcken slingrade sig fram genom träsket. De stora cypresserna sträckte sig långt upp mot himlen och bildade ett tak av grenar och löv.



Nu bestod inte allt av träsk utan det fanns även öppna våtmarksytor att kika ut över.

Två saker slog mig när jag strosade fram och det första var att de lokala guiderna gick runt och talade med folk som var på besök. De hade med sig kikare som de lånade ut eller monterade på räcket och de satte dessutom upp små lappar på räcket med anvisningar om var de upptäckt olika saker. t.ex trädgrodor, fågelbon eller liknande. Det andra som slog mig var att det var tyst. Folk som åkt så här långt ut på landet ville verkligen titta och upptäcka naturen och djuren. På flera andra ställen som ligger mera centralt så har det ibland varit lite rastparksstämning. Folk som promenerar som motion, barn som kivas, folk som går och pratar (högt) om nåt helt annat utan att se det vackra runt omkring. Men här smög folk försiktigt fram noga spanande i trädkronor och i bladverk. Viskande berättade för andra om sina upptäckter. Ja det fanns givetvis en och annan som bara stövlade på men de var i klar minoritet.

När jag kom runt en krök på gångvägen såg jag ett par fotografer som spänt fotade rakt in bland träden och för att inte störa, smög jag försiktigt närmare och kikade mellan grenverken för att se vad det fotade för nåt. En Barred Owl satt bara ca 8 meter från räcket precis i huvudhöjd. Försiktigt ställde jag upp stativet och tog några bilder.



Till slut kom det några andra besökare som sakta smög förbi fotograferna och det verkade inte störa ugglan och fotograferna vinkade fram mig till den plats där dom stod. Jag brukar låta bli att fota från samma plats som andra, dels för att inte störa men även för att respektera "deras" bildvinkel. Nu var det ju iof rätt begränsade ställen att stå på men så funkar jag :-)

Tog några fler bilder men 500 mm kändes rätt begränsande så jag tog fram 24-70 för at få lite miljöbilder.



Ugglan stirrade envist ner i backen och kunde nästan tro att den sov men den spanade efter mat. Nu dök det inte upp någon mat och klockan drog i väg så jag sa adjö och gick vidare.

Det fanns tydligen en uggla till i närheten och jag hoppades få en glimt av den istället.

Det prasslade till i träden och den här gynnaren smög omkring på grenarna och satte i sg små frukter.



Så spetsade den sina öron och kikade ner i vattnet. I det dunkla vattnet under den så gled en alligator fram nästan helt ljudlöst. Endast små grenar och strån skvallrade om dess närvaro när de till synes utan anledning vek sig åt sidan.

Grenverket tätnade och det blev lite mörkare. Ett envist och genomträngande visslande från en liten fågel nådde mina öron. Det är rätt sällan faktiskt som jag lagt märke till småfåglar när jag varit ute i de här parkerna, för det finns så många stora fåglar att kika på. Försökte lokalisera var ljduet kom ifrån och till slut var det en liten rörelse som bröt av mot den ljusa bakgrunden.



Jag har ingen aning om vad det kan ha varit men den påminde om en gärdsmyg både till uppträdande och läte.

Solen var på väg ner och jag kände att det var lite ont om tid så jag satte kurs mot utgången. Ett ljudligt knackande fick mig att stanna till och visst , där satt en spett och trummade.



Sammanfattningsvis så bör man nog lägga en eller flera hela dagar här på Corkscrew. Att kunna stanna till och vänta in fåglar och djur är en klar förutsättning att se något alls. Går man bara raskt igenom de ca 3,5 km så lär man inte se så mycket. Ljusstarka objektiv är en fördel pga de täta trädkronorna.

Mera om det här stället hittar du här:  http://corkscrew.audubon.org/

Myakka River State Park

Vid Venice Rookery så dyker det givetvis upp fotografer och skådare lite då och då. Till skillnad från de platser jag har varit på i Sverige och Norge så fanns det faktiskt en hel del kvinnor som fotade fågel och de använde stora telen med wimberleystativ mm. Missförstå mig rätt här nu: jag är inte på nåt sätt motståndare till vare sig det ena eller andra utan tycker det är upplyftande att fotografering sker över eventuella könsgränser. Men i Sverige så upplever jag det som sällsynt och att fota med stora telen verkar ibland lite som en gubbsport, mig själv inkluderad :-).



Vilket fall så kom jag en dag i samspråk med en av dessa kvinnor och Pat, som hon heter, tipsade mig om ett örnnäste i närheten. Det visade sig att hon t.o.m skrivit en bok om den vithövdade örnen baserad på fotografier som hon tagit under några års tid. Eftersom det var en kylig och gråmulen morgon, dvs med ganska tråkigt ljus bestämde vi oss att ta en sväng dit. Nästet låg beläget i Cedar Park beläget en kort biltur från Venice Rookery.  

Väl där så hade solen börjat skina igenom diset och vi gick längs en av stigarna tills vi kom fram till en bänk. Även detta är lite ovanligt jämfört med svenska parker och naturreservat. Inte bara en bänk med utsikt över ett örnbo utan att den är sponsrad. Bänken är sponsrad av en familj till minne av en avliden familjemedlem som brukade vara i parken när hon levde. Detta fenomen kan ses på många andra ställen där personer och företag kan sponsra byggnationer mm och som tack få en plakett på vad det nu är man hjälpt till med. Så från bänken så såg man tydligt ett örnbo på ca 100-150 m håll.

Precis när vi kommer dit så sitter honan i boet, två fjolårsungar susar skrikande omkring ovanför våra huvuden men blir snart bortjagade av hanen. Ingen plats för hemmaboende tonåringar här inte. Tyvärr gick det så snabbt och skogen var full av träd som stod ivägen så det gavs inget direkt fototillfälle. Jag fick iaf nån bild på den som fanns i boet och hejade på.



Efter denna fina upplevelse så stod Myakka River State Park på mitt schema. Det är väl inte en plats som dyker upp överst på google när man söker fotoplatser i Florida, men tillräckligt många för att jag var nyfiken på stället.

Nåt man kan se vid Myakka River är tex tranor (sandhill cranes) som flockas på fälten vid sidan av de stora skogsområdena. Nu var det inte direkt rätt tid, vare sig på dygnet eller årstid för att se detta, men det finns även en mängd andra djur och fåglar i området. Jag hade dock inga förhoppningar att se nåt då jag bara körde dit eftersom jag hade vägarna förbi. När jag kom dit så uppfattade jag området som en slags rekreationspark med campingområden, grillområden, promenadstråk, ridleder och båtturer.

På nätet hade jag mest fascinerats av att det skulle finnas en gångbro högt uppe bland trädkronorna. Det kunde ju ge lite perspektiv som var ovanliga, så jag var lite nyfiken på att se det i verkligheten. Nu var ju verkligheten som det beskrevs på nätet men det stämde inte överens med min föreställning.

Gångbro fanns och den gick i trädkronehöjd. Men den var byggd som en hängbro och var rätt kort och smal. Jag hade föreställt mig den som robust och lång - tji fick jag. Det innebar föga möjligheter att fota med stativ och trädkronorna dämpade ljuset kraftigt.

Så det fick bli lite miljöbilder på olika trädsorter och lavar som växte på grenar innan det var dags att åka till hotellet.

Nu är jag ingen biolog så följande är ren spekulation :-)

Undervegetation saknas nästan helt i vissa områden. Detta kan bero på att det är sankmark eller att det är för mörkt.

Istället så växer desto mer i grenverket.

Bilden ovan är tagen uppifrån och man ser tydligt att det bara är död bark på den sandiga marken.

Eftersom trädkronorna skuggar marken så försöker undervegetationen att växa där ljuset finns, dvs uppe i träden. Så alla grenar har fullt med ormbunksliknande växter och det hänger lavar i stora täcken från grenarna.

På marken växer storbladiga växter som kan ta vara på den fuktighet som finns i dessa skogar.

På vägen hem såg jag en flock gamar i ett träd och blev så klart nyfiken och vände bilen för att se vad som stod på. Det visade sig vara ett vildsvin som strukit med, antagligen påkört av nån lastbil och nu blev föda för gamarna. Så det blev lite safari känsla när jag stack ut telefonen och fotade gamar som slogs om maten.



Slutligen kommer en länk till Pat Wrigth's bok, kika gärna i den. Det är en bra startpunkt för den som vill veta mera om Bald Eagles:

http://www.blurb.com/b/4698192-the-bald-eagle-a-look-inside-their-world-hardcover

Brevet från (häger)kolonin

Ja eller rättare sagt, bilder från hägerkolonin Venice rookery. Detta är en perfekt plats om man vill se häckning av olika typer av häger.

Det är så oväntat att se dessa långbenta varelser graciöst kliva runt på små grenar. Jag förundras alltid över att de inte välter omkull.

I denna koloni så var det ganska få häckande par, men det var ju också tidigt på säsongen. Det sägs att det är betydligt mera fart här framåt februari/mars.

Vilket fall så gäller det att hålla undan konkurrenterna så att man inte blir utan plats:

"VA GÖR DU HÄR? DET ÄR MIN PLATS JUH.."

"DET ÄR DET VÄL INTE, DIN STORA DRASUT"

"SKA JAG DAMMA TILL DIG ELLER...?

Lite lugnare går det till när ungarna väl är på plats. Venice Rookery är perfekt om man vill se och fota ungar i bo på nära håll utan att störa. Träden är inte så höga så man står i höjd med bona.


På land så tror jag dessa bon byggs mycket högre upp, men här vaktas de av alligatorer som patrullerar vattnet så att inga fyrfota djur kan smyga sig fram för en tugga mört fågelkött.

Ungarna ser lite groteska ut, punkrocksfrilla med långa rangliga ben och nästan överdimensionerade fötter.


Ena stunden sover dom, för att i nästa stund föra ett himla liv, som kan få vilken hägerförälder som helst att vilja fly iväg. När de blir lite större så ser de mer sluga och skumma ut.


Om solen gassar så söker man skydd i skuggan av den vaktande föräldern.


Men så vankas det mat och då blir det liv i luckan. Först gap och skrik

"MAT, MAT, MAT, MAT, GE OSS MAT!!! KOM IGEN,GE OSS MAT DÅRÅ"


Sedan lite mer handgripligt "DET VAR DÅ SJÄLVE...TA HIT KÄKET FÖR 17"


Slutligen är föräldern nästan nedbrottad och nöjd med ungarnas visade styrka, kastas det upp lite smaskiga firrar som ungarna raskt slukar.


Ibland så är det inga mängder och då blir det snabbt kamp om födan.


Som vanligt i naturen så är det den starke som överlever. Första dagen jag var här så var dom fyra i det här boet. Den minste låg vid sidan (du kan se en liten dunboll i höger nederkant på bild 5) och kikade ut över kanten, helt apatisk. Nästa dag var den borta.

Andra dagen så låg den tredje på samma ställe, även den apatisk (se bilden ovan). Ibland så hackade de större ungarna på den, men reaktionen var väldigt svag.

Tredje dagen så var det bara två kvar. Troligen så hade de ena föräldern missat bussen hem eller så var den borta av annan anledning för det var ytterst sällan dessa ungar fick mat. Frågan blev hängande när jag lämnade: Kommer nån av dom att klara sig.

Några som såg ut att klara sig var de som bodde vägg i vägg. Det var även där bara två ungar, men de såg starka ut och det levererades mat titt som tätt. Men man kan ändå undra om någon med detta utseende kan klara sig själv när det blir dags :-)

Venice Rookery

Efter besöket vid Anhinga trail sattes kurs mot Shark Valley. När vi kom dit så fick vi uppleva det som jag bara läst om tidigare. Det var så fullt inne på området att vi inte kom in! Med fullt så menar jag fullt med bilar. Shark Valley har en ganska liten parkeringsplats samtidigt som den ligger väldigt tillgängt bredvid en större genomfartsväg. Det är tydligen rätt vanligt att det är fullt, men jag hade inte räknat med det i den här årstiden som inte är riktig högsäsong. Man kan parkera uppe vid stora vägen men det kändes mindre bra så beslutet blev att försöka hinna köra hit på hemvägen istället för att förlora tid på att vänta. Nytt resmål blev Venice Rookery.

Är det något ställe som dyker upp när man googlar på fågelfotografering i Florida så är det Venice rookery. Det är en liten fågelkoloni som sägs vara väldigt bra under häckningsperioden. Så förväntningarna var väl inte direkt höga eftersom det var lite tidigt på säsongen, men det skulle ändå bli spännande att få se detta ställe.

När vi så på eftermiddagen rullar in på den lilla, lilla, lilla parkeringsplatsen och kikade ut mot den lilla gölen så var min första reaktion; var det allt? En liten rund göl på kanske 100m i diameter med en liten ö nästan mitt i. Det blev inte direkt en wow-känsla när jag såg den. Jag tog inte ens med mig kameran ur bilen när jag gick för en första koll. Venice rookery ligger mitt i bebyggelsen så det är hus på tre av sidorna och en stor kraftledning skär genom bakgrunden.

Den lilla ön var trots att det var tidigt på säsongen redan bebodd av Häger och Anhingas. Faktiskt så var det flera hägerbon som hade ungar i olika storlek. Vädret var rätt ok men ljuset låg så att alla motiven låg i skugga men jag gick och hämtade kameran ändå - har man ingen kamera så blir det inga bilder!



Med tanke på ljuset så här på eftermiddagen så är detta nog en bättre plats på morgonen. Förutom motljuset så är det svåra här är att isolera ett motiv och försöka hitta en ren bakgrund. Jag förstod varför man rekommenderade stora telen trots det relativt korta avståndet.

Kanterna ner mot vattnet var branta och i princip omöjliga att sitta eller ligga på så det var inte aktuellt att ta några bra bilder på fåglar i vattnet heller. Dessutom fanns det alligatorer i den här gölen så det hade nog inte varit helt riskfritt att lägga sig vid vattenytan.

Jag beslöt att invänta solnedgången för att se om ljuset skulle bli till det bättre och det blev det verkligen.

Stärkt av detta så såg jag framemot att få åka hit tidigt nästa dag. Mer om det och sköna bilder på häger ungar blir det nästa gång :-)

Anhinga trail 2013

Innan vi lämnade östkusten gjordes en avstickare förbi Piccolo Park. Det är en rekreationspark där det häckar prärieugglor mitt bland lekande och idrottande människor. Det var fortfarande lite tidigt att se några ungar men de vuxna höll vakt vid bohålorna. Bohålorna är tydligt utmärkta så att de inte ska bli nedtrampade av ovetande passerande människor.



Efter att ha fotat prärieugglor fortsatte turen mot everglades nat park. Första platsen har jag skrivit om tidigare nämligen Anhinga trail.

Platsen nås via den östra entrén till Everglades Nat.Park. När man kommer fram till parkeringsplatsen så möts man av den här synen.


Här och på flera andra platser så finns det stora presenningar att lägga på bilarna och det beror inte på att solen skulle vara särskilt hårt mot lacken. Det beror istället på att gamarna gärna tuggar i sig delar från bilarna såsom antenner, lister och tom däck.

Desto mer ironiskt blir det då gamarna istället samlas på de bilar med presenningar och tuggar på den istället.


Det var fortfarande november när vi var där vilket innebär att fågelflytten inte kommit igång riktigt och dessutom hade det regnat mycket denna höst så det var fortfarande mycket vatten. Annars så innebär ju torrperioden vanligtvis att vattnet minskar och samlas i mindre sjöar/gölar vilket får reptiler och fåglar att samlas på mindre ytor.

Detta år såg jag många fler alligatorer vid anhinga trail än året innan. Det är lite lurigt att fota alligatorer för det är lätt att bilderna blir tagna högt uppifrån.



Med lite flyt så fick jag några lägen att fota i hyfsat låg position.

En och annan sköldpadda dök också upp.

Mindre aktivitet var det på fågelfronten. Enstaka porträtt blev det iaf.

I Everglades, som ju egentligen är en översvämmad prärie, så är det bästa transportmedlet flatbottade båtar med propellern ovanför vattenytan eller s.k. airboats. Lite turistiskt att betala för en liten båttripp, det medges, men när man stannar mitt ute på "prärien" så inser man hur gigantiskt stort everglades egentligen är.

När man åker fram med dessa dånande farkoster så är det märkligt hur mycket djur och fåglar har anpassat sig till detta. Vi körde förbi flera hägrar och alligatorer som knapp flyttade på sig.

Det är ju så att djuren, precis som människor, har olika toleransnivåer för mänsklig närvaro.

I anslutning till båtturen fick vi även se en uppvisning om hur indianerna som förr levde i dessa områden hanterade alligatorer. Det svåra är inte att fånga en alligator utan att kunna ta hand om dom när man är ensam, dvs hur man binder och håller fast dom på samma gång. Nu är jag ingen större fan av djur i bur men jag måste medge att det var fascinerande att se dels hur man gjorde för att fånga och säkra ett ordentligt grepp men även den kraft som även en liten alligator genererar. Killen som utförde den här uppvisningen var rätt tränad och han var ändå rätt trött efteråt. Det finns nämligen inget som heter tam alligator, så varje uppvisning krävde styrka och koncentration. Man kan ju smått undra hur många gånger (och skador) det tog innan indianerna lärde sig en tillräckligt säker teknik, det fanns ju ingen som kunde visa dom och inget internet att googla på :-).



Nästa gång fortsätter jag ytterligare västerut.