Kronhjortsfotografering 2017

I höstas fick jag återigen tid att ta mig ner till Skåne för att försöka fota kronhjortar under brunsten. Vädret var varmt och skönt när jag lämnade hemmet för att köra de drygt 30 milen ner till ett av mina smultronställen. På vägen ner så kunde jag dock se hur en väderfront rullade in och jag fick en farhåga att det här kan nog antingen bli riktigt dåligt eller riktigt bra. Dåligt väder kan ju ibland ge fantastiska bilder så jag fortsatte oförtrutet min resa.

När jag så parkerade bilen för natten så hörde jag hur regnet sakta smattrade på taket. Mina förhoppningar om en fin morgon grusade sig något, men jag förberedde mina grejor för man kan aldrig riktigt veta och gick sedan trött efter resan och lade mig.

Jag kan inte påstå att jag var utvilad när alarmet på mobilen väckte mig nästa morgon. Efter att tystat mobilen kikade jag ut genom rutorna och konstaterade att det fortfarande var mörkt och att det var dåligt sikt. Kroppen uttryckte sin glädje över detta och viskade till mig att gå och lägga mig och somna om igen men på nåt sätt lyckades jag motivera mig till att gå upp. Gläntade försiktigt på dörren för att lyssna om jag kunde höra någon aktivitet ute på fälten.

En liten rysning gick genom kroppen när den kalla morgonluften drog in i bilen och en lång stund var det bara tyst, men så hördes det första brölet. Stack ut huvudet och kikade bort mot fälten. De låg insvepta i en härligt vit dimma och jag kände direkt att det här kan bli riktigt bra. All tveksamhet försvann och jag gjorde mig snabbt i ordning. Kläderna låg på brandmannavis färdiga och det tog inte lång stund innan jag var utanför bilen med all utrustning klar att användas.

Förra gången så valde jag bort att slå upp mitt gömsle utan åkte istället runt med bilen och fotade. Det funkade bra då och nu med den kraftiga dimman så ökade dessutom chansen att jag skulle kunna smyga mig på hjortarna. Höll jag mig bara nära skogskanten så skulle jag inte vara så synlig. Hjortarna däremot som stod ute på fältet skulle avteckna sig mot den mjölkvita dimman i bakgrunden.

Det blev ett antal fina fototillfällen dessa dagar, främst på morgnarna. Till och med rovfåglar som ormvråk, tornfalk mm höll sig stilla i dimman och det blev lättare än vanligt att komma dem nära. Dimman gjorde sitt för att skapa stämning i bilderna och ljuset blev ibland nästan för bra.

Tyvärr så verkade jag vara ute lite för tidigt på säsongen, brunsten verkade inte vara riktigt igång. Det fanns en hel del hjortar men jag såg ovanligt lite hindar på plats, så någon kamp mellan hjortarna såg jag inte. De höll sig mest i sina olika revir och munhöggs med olika kraftiga bröl. Att höra deras kraftiga bröl på nära håll är en naturupplevelse som jag rekommenderar alla att försöka uppleva någon gång.

Jag gjorde en film även denna gång och du kan se den här

Ge mig gärna en kommentar eller varför inte gå in och prenumerera på min kanal, flera videor är faktiskt redan på gång :-)

En dag till på berget 2017

Efter mitt möte med fjällräven som jag skrev om i mitt förra inlägg så kunde jag inte riktigt släppa tanken på att ta mig upp en gång till. Kroppen ville väl inte riktigt cykla upp en gång till, speciellt som det regnade titt som tätt och blåsten gjorde sitt till. Jag insåg att om jag skulle upp en gång till så behövde jag ha med mig mera kläder och mat och att ha med mera packning på cykeln var inte direkt någon upphetsande tanke.

Efter ett par dagar när jag åkt runt och fotat älgar mm så bestämde jag mig ändå för att göra ett nytt försök fast inte med cykel. Istället skulle jag ta bussen upp. Fördelen med det är att man slipper flåsa sig upp för de branta backarna men det finns givetvis flera nackdelar med att ta bussen. För det första så missar man alla ev bilder på vägen. Det är sjukt frustrerande att sitta på en buss och se motiv efter motiv passera förbi utan möjlighet att fota.  Den andra stora nackdelen är att man är hänvisad till att passa tider och det är nåt som djur brukar ha svårt för. Om man vill slippa passa tider så kan man välja att bo på vandrarhemmet uppe på toppen, men det kan bli lite dyrt.

Så jag packade mig in i bussen och for upp. Jag var ju inte ens säker på att se fjällräven igen men jag hoppades att den skulle vara i närheten. Efter att klivit av vid vandrarhemmet och sedan gått en dryg timme så närmade jag mig sakta platsen där jag stötte på den förra gången.

Tomt, det var helt tomt på den platsen. Jag spanade med kikaren åt alla håll för att försöka få en skymt av den, men fjället verkade vara helt tömt på allt levande. Det var en liten besvikelse trots att jag visste att risken fanns där. Men nu var jag ju ändå uppe på berget så nu kunde jag ju fortsätta leta en bit bort, bussen skulle ju inte gå riktigt ännu.

Jag hade väl gått par hundra meter när jag kliver över en liten åskant och plötsligt hör ett gläfsande. Jag hade råkat nästan kliva rakt in i ett gryt och hannen som satt utanför gläfste till och försvann in i hålet. Jag vet inte vem som blev mest rädd, han eller jag, men vi båda blev nog väldigt överraskade iaf. Jag hade ju gått mot vinden så han hade inte haft en chans att få vittring på mig innan jag visade mig.

Självklart gick jag undan och satte mig en bra bit från gömslet, kanske skulle han kika ut om en stund för att kolla om kusten var klar. Men jag inser att min vittring blåser rakt in mot grytet, så jag flyttar mig ännu längre bort. Då börjar det givetvis att regna. Hela kroppen suckade och jag tänkte att även om jag gick min väg nu så skulle det dröja innan någon kikade ut. Tittade på klockan och såg att jag hade dryga tre timmar kvar innan sista bussen skulle gå. Jag beslöt mig för att försöka härda ut och helt enkelt se vad som hände. Alternativet var ju att gå tillbaka till vandrarhemmet och sitta inne i värmen med en god kopp kaffe och en varm våffla så valet var ju enkelt :-)

Jag försökte hitta en vilsam ställning där jag både kunde ha översikt på grytet men samtidigt inte dö av kramp. Hasade mig upp i halvliggande ställning och kikade ut genom ett litet hål i mitt regnskydd, en järvensäck som jag hade skaffat förra året. Regnet ökade i styrka och jag drog in kameran in i säcken. Nu blev det genast lite ont om plats och dessutom obekvämt men jag försökte slappna av så gott det gick. En timme gick men fortfarande ingen fjällräv i sikte. Regnet fortsatte vräka ner men efter en stund så mattades det av och jag tänkte att nu passar jag på att packa ihop och gå tillbaka. Jag börjar rumstera runt inuti säcken när jag råkar få syn på en mörk prick vid sidan om grythålet.

Det var hannen som gått ut och börjat vakta igen. Ok nu förändrades hela scenariot. Jag smög ut objektivet genom en öppning i säcken och tog några bilder, fortfarande med resten av kroppen inne i säcken. Den ställningen var ganska obekväm men sakta och säkert kunde jag bit för bit byta ställning, smyga ut armarna och till slut hade jag kameran på en bättre plats. Stativet låg givetvis en bit bort vid ryggsäcken så det var bara att glömma. Alla försök att nu sätta upp det skulle troligen ändå medföra att han försvann ner i hålet igen. Förbannade mig själv för att jag inte förutsåg detta innan. Jag lyckas trots allt obemärkt dra till mig ryggsäcken så att jag kunde få tag i mina konvertrar för att på det sättet komma lite närmare.

En jordhåla är nog en säker plats för en fjällräv men det verkade vara skönt att komma ut och få sträcka på sig.

Plötsligt såg jag en fjällräv till. Det var honan som obemärkt kommit ut ur ett annat hål och nu sträckte på sig och njöt av den friska fjälluften. Efter att gjort lite gymnastik så kurade hon ihop sig på en väl vald plats där hon kunde ha koll på omgivningen. Jag tittade lite oroligt på klockan. Jag hade nog max 45 minuter kvar på denna plats sedan fick jag bestämma mig om jag skulle bo på vandrarhemmet eller åka buss ner. Kommer då på att jag bara hade pengar för nedfärden med mig och det skulle nog bli svårt att övertala värden om att få bo där en natt gratis och be om en faktura. En tredje fjällräv som dyker upp får mig på andra tankar.

Det verkar vara en fjolårsunge för den ser rätt stor ut. Den är ganska lik den som jag mötte några dagar tidigare så jag tänker att det kanske är samma individ.

Avståndet är lite långt och utan stativ så är det en tuff uppgift att få till skarpa bilder, speciellt som de tunga molnen gör att ljuset är ganska fotodåligt. Så jag beslutar mig för att försöka komma lite närmare. På nåt sätt lyckas jag åla runt med säcken fortfarande runt mig och med kameran i handen så jag kan krypa på alla fyra. Meter för meter så kommer jag närmare fjällrävarna. Hela tiden så håller jag ett öga på hur de reagerar. Jag ser att både hannen och honan tittar åt mitt håll då och då men att de sedan slappnar av igen och jag uppfattar att de inte ser mig som vare sig ett hot eller som störande.

När jag kommit en bit så hittar jag en liten tuva som får bli ett stöd för kameran och liggande på magen så ser jag ytterligare en fjolårsunge dyka upp. De båda unga börjar direkt leka med varandra. Det är trollbindande att se dem fulla av lekfullhet öva upp sina jaktfärdigheter på varandra.

Till slut så tvingar jag mig själv att krypa tillbaka, tiden är helt enkelt ute om jag ska ha en chans att hinna med bussen. När jag kommer till ryggsäcken så tittar jag noga för att se hur de ska reagera när jag ställer mig upp.Jag ser att de blir lite vaksamma men de visar inget tecken på att sluta leka eller ta skydd så jag andas ut och lämnar platsen med förvissningen om att jag inte stört dem.

Här är en kort filmsnutt som kanske sätter bilderna ovan i ett litet sammanhang.

Hoppas du gillade den, den var en av mina dagliga filmer jag gjorde under denna resa. Mer filmer hittar du på min YouTube kanal Mik Swe

Med cykel upp i bergen 2017

Under min sommarresa så valde jag att återigen ta mig upp på Dovrefjell medelst cykel. Vädret var inte det bästa och egentligen så tänkte jag bara cykla runt nere i dalen och fota myskoxar.

Men eftersom jag inte hittade några där (bilden ovan är från ett annat år) så övertygade jag mig själv att leta lite högre upp. Hittade inget där heller så jag prövade lite högre upp och så lite högre upp och till slut så var jag högst uppe, iaf så högt som jag kunde ta mig med cykel.

Men eftersom jag inte hittade något där heller,  så kunde jag ju lika gärna gå en sväng. Det jag fann översteg mina förväntningar. Mitt på fjället så såg jag ett litet huvud sticka upp. Eftersom jag gick med vinden, så hade min vittring väckt den här lilla krabatens nyfikenhet.

Jag stannade genast till och väntade på hur den skulle reagera. En lång stund satt vi där och kikade på varandra innan han, eller hon, beslöt sig för att jag inte var farlig och avslappnad lade sig till rätta igen, ihopkurad bakom en tuva för att komma undan vinden.

Sakta och försiktigt gick jag runt den och sedan närmade jag mig den, hela tiden väldigt uppmärksam på om fjällräven skulle visa tecken på att vara orolig över min närvaro. Men den låg nog väldigt skönt för det enda som som syntes var ett öga som då och då kikade på min innan den slöt ögonen igen.

Jag kände en otrolig tacksamhet att detta djur lät mig sitta i dess närhet, iof i den kalla vinden och frysa häcken av mig men det var det värt. Ett tag trodde jag att den fått nog, men istället för att dra iväg så sträckte den bara på sig, innan den rullade ihop sig och slöt ögonen igen.

Till slut gjorde sig kylan och hungern sig påmind. Jag hade ingen extra utrustning eller mat med mig förutom en liten täckjacka och en chokladkaka som nödproviant. Så jag packade ihop min kamerautrustning och gick sakta iväg till cykeln. Nedfärden gick sedan med lätthet och det tog inte lång tid till värmen och maten i min bil Hela vägen hade jag ett litet leende på läpparna och en känsla av lycka inom mig.

Här är en liten film som i ljud och bild beskriver den här dagen på ett, som jag tycker, bra sätt.

Den och andra filmer hittar du på min YouTubekanal Mik Swe. Välkommen dit och prenumerera gärna för att se kommande filmer.

Utmaningen sommaren 2017

Sommaren 2017 blev det lite ovanligare sommaraktiviteter än de som jag brukar göra. Dels skulle jag jobba en vecka som naturguide och dels hade jag utöver det satt upp fyra mål.

Det första var att låta resan ta den tid det tog. Resan skulle vara målet och syftet med det var att ta allt i ett lite långsammare tempo. Inga måsten eller tider att passa.

Det andra var att endast fota manuellt. Det kan låta konstigt men jag hade fram till dess nästan alltid använt bländarprioritet. Trots att jag mycket väl vet hur jag ska ställa in manuella värden så ha jag alltid dragit mig för att göra det, alltid tyckt det varit lite omständigt. Men nu skulle jag alltså tvinga mig att använda de manuella inställningarna för att helt enkelt bli bättre på att använda kameran. Med det sagt så vill jag bara påpeka att jag inte tycker att manuellt är det "rätta" eller det "riktiga" sättet att fota på. Jag ville bara lära mig det djupare så att fingrarna skulle kunna göra inställningarna utan att jag skulle lägga mer tankemöda på det.

Det tredje målet var att INTE använda GPS. Jag har så många smultronställen inlagda i min gps men jag hittar inte dit :-). Att använda gps'en är lite avtrubbande, lite som att åka tåg. Man kliver på, åker med och kommer fram utan att egentligen kunna vägen. Så en gammal klassisk bilatlas dammades av och lades nära till hands.

Det fjärde målet var nog det som var svårast. Jag bestämde mig för att göra en videofilm varje dag. Jag följer en del vloggare på YouTube och de klarar av att filma, redigera och posta en film varje dag. Jag har alltid funderat på hur de klarar av det. Eftersom jag hade ett nytt videoredigeringsprogram så skulle denna målsättning bli en bra morot att lära mig hantera det.

Så hur gick det då kanske du undrar.

Resan var väldigt vilsam. Att åka dit som jag kände för att åka till och utan tidsplan eller andra styrningar var väldigt skönt och avkopplande. Jag kunde dra ner på tempot, ta lite mer "omvägar" eller välja mindre vägar för att se mera av landskapet jag färdades i. Det kändes nästan lite lyxigt att bara vara och stanna där det passade för tillfället. Nu blev nästan samma runda i stort iaf men inte med samma press som tidigare.

Det manuella fotandet gick väl också över förväntan. Visst missade jag ett  par bilder vid ett par tillfällen, men det var ju också därför jag gjorde det. Att få upp färdigheten så att inställningarna gick av bara farten. Dessutom så upplever jag att mina tankar gick mer på att överväga vilken inställning jag borde ha för just den där bilden, mer än bara sätta fokus och trycka av. Men som sagt jag missade ett par bilder vilket jag kanske hade gjort iaf :-)

Att resa med kartbok var faktiskt väldigt trevligt. Jag blev mer uppmärksam på vad det faktiskt stod på skyltarna och hur vägen såg ut. Iof var jag tvungen att fuska vid nåt tillfälle i de djupa skogarna i Värmland, mest för att min bilatlas inte hade en tillräckligt bra skala eller saknade mindre ortsnamn. Fast det kan jag leva med.

Videofilmandet började ganska knackigt. Första dagen glömde jag nästan av att filma alls men efter hand gick det bättre och bättre. Det visade sig rätt snabbt att jag hade lite för ont om tid för att hinna med en video varje dag, troligen för att jag använde ett för mig nytt program, så jag ändrade målsättningen till en video varannan dag i stället.

Nu blev det väldigt mycket filmat från bilen men det blev även en del annat. Trots min sänkta målsättning fick jag ihop 11 filmer på 17 dagar så det tycker jag är rätt ok, även om den sista filmen blev en timelapse tagen de andra dagarna. Jag lärde mig otroligt mycket om redigeringsprogrammet men även om videofilmning. Jag har ju de senaste åren gjort små filmsnuttar men denna sommaren blev starten till något större, det är jag övertygad om. Ett smakprov hittar du här: An evening on the water. Det är från en bäversafari som jag hjälpte till med.

Att vara naturguide låter kanske lite okvalificerat men efter att träffat och jobbat ihop med ett gäng såna så inser jag vilket värde dessa har för de människor som faktiskt inte har varit ute i naturen. Vi är rätt bortskämda i Sverige med allemansrätten och att ha stora obebodda områden och vildmark. Nyfikenheten hos besökarna är enorm. Enkla saker som vi tar förgivet är rena National Geographic händelsen för dessa.

 Ofta är de naturälskande människor men lika ofta är de stadsbor som aldrig gått utanför leder och stigar. Än mindre har de hört den tystnad som en riktig skog kan bjuda på. Om du känner att du inte heller har gjort det så kolla upp om det finns nån naturguide i din närhet. De besökare jag såg i somras var alla överens om att även om det kostade en slant så var det värt upplevelsen.

Bilderna i denna blogg kommer från min sommarresa och vill du se alla filmsnuttarna så ta fram en liten skål med popcorn och surfar in på min Youtube kanal: Mik Swe Hoppas du gillar mina filmer tillräckligt mycket för att tänka dig att prenumerera på min kanal. Jag skulle väldigt mycket uppskatta det och det skulle även sporra mig att förbättra mig som videofilmare och producera mera rörliga bilder.

Jag hoppas du nu fått lite inspiration att pröva lite nya vägar och utmana dig själv i vardagen :-)

Skogen 2017

Det är inte lätt att vara naturfotograf sa jag till mig själv.

Allt slit med att hinna fram i tid för att få den där bilden var bortkastat. Här stod jag nu, snopen, kall och blöt, blickande runt på den tomma mossen. Allt hade blivit tyst och mitt motiv hade lämnat scenen samtidigt som regnet hade avtagit lika hastigt som det börjat. Jag kollade om kameran fortfarande fungerade.

För en minut sedan blev det förutom ljudet av regnet som vräkte ner, alldeles tyst på mossen.

För två minuter sedan tappade jag mitt motiv ur sikte men jag kunde tydligt höra ljuden som sa att det fanns kvar i närheten.

För fem minuter sedan försökte jag göra mig så liten som möjligt under en tanig liten tall allt medan regnet med stora kalla droppar vräkte ner. I ett tafatt försök att skydda min kamera försökte jag hålla kameran tätt intill mig och under min framåtlutande kropp.

För sex minuter sedan kom de första dropparna och jag tvekade mellan att fortsätta smyga mig framåt eller ta skydd. Jag valde det förstnämnda samtidigt som jag förbannade mig själv att inte tagit med mig jackan.

För åtta minuter sedan kastade jag mig ur bilen och med kameran slängd över axeln tog jag långa men tysta kliv över ett litet sumpigt hygge för att hinna fånga en bild. Ljuden från mossen hördes tydligt men jag kunde inte avgöra exakt vad det var som var på gång. I min brådska noterade jag inte de mörka moln som hastigt börjat samla sig över mig.

För tio minuter sedan såg jag en bredvingad brun fågel svepa ner över mossen. Skymd mellan träden såg jag det som antingen kunde vara en örn eller en annan stor rovfågel. På låg höjd flög den fram och tillbaka över mossen och det lilla tjärn som fanns där. Här fanns definitivt ett motiv att fotografera.

För tolv minuter sedan så körde jag planlöst fram längs en liten grusväg djupt inne i skogen. Solen sken från en klarblå himmel och vårvärmen tryckte på. Mina ögon spanade över den omgivande terrängen i jakt på något att fota. Jag var upprymd efter att nyss fotat ett par älgar som vandrat över ett hygge.


För femton minuter sedan sken solen och allt var gott. Platsen de valt för ett tag sedan var verkligen perfekt och med den värmande vårsolen kunde livet inte vara mycket bättre.

För tolv minuter sedan blev de upptäckta. Attackerna satte in omedelbart. Först i skenanfall, men efter ett tag så kom angriparen närmare och närmare.

För tio minuter sedan försvarade de sitt hem. De höll sig tätt ihop och trumpetade högt varje gång de blev anfallna.

För åtta minuter sedan blev de separerade. Desperationen spred sig och de kunde inte samordna sitt försvar. Som om naturen kände vad som var på gång och inte kunde med att låta solen lysa klart, samlade sig mörka moln på himlen.

För fem minuter sedan drog de sig tillbaka, lämnade platsen för attackerna för att rädda sina egna liv. Hjälplösa såg de hur angriparen cirklade över deras hem som låg försvarslöst, både mot mot angriparen och det iskalla regnet som nu vräkte ner.

För fyra minuter sedan slog sig kärrhöken ner i deras bo och försåg sig med det som gick att äta. De båda gräsänderna skrek i högan sky men insåg snart att protester inte hjälpte och skriken övergick i gnyenden.

För en minut sedan simmade honan tyst bort till boet och gick runt bland spillrorna. Hanen höll sig fortfarande på lite avstånd men båda insåg att allt var slagit i spillror och att det inte fanns mer att hämta på denna plats. Med en sista blick på det som nyss var ett paradis lämnade gräsandsparet mossen.

Himlens tårar tog slut. Alla deltagarna var borta, av fighten fanns inget kvar. Endast den lilla mosskullen stod där som ett tyst vittnesmål men jag visste, att redan när jag vände mig om och gick tillbaka till bilen så skulle naturen redan glömt vad som hänt. Så jag lyfte kameran och tog en bild samtidigt som jag tänkte att nån måste komma ihåg detta.

Jag insåg att livet som naturfotograf egentligen inte var så svårt utan tvärtom, det var priviligierat.