Florida 2016:2

Venice rookery är en liten vattenfylld håla på ca 75x75 m beläget i ett litet grönområde mitt ibland villor och vägar. Vad är det då som lockar folk hit kan man undra.
Jo, i denna vattenfyllda håla så finns det en liten bevuxen ö och denna ö utgör häckningsplats för flera olika fåglar. Tack vare att det omgivnade vattnet inte är så brett så kommer man väldigt nära utan att störa. Buskarna är inte mycket högre än att man nästan är i ögonhöjd med det som händer där. Eftersom jag var där i december så var det inte full aktivitet och överlag så verkade all häckningsaktivitet komma igång sent 2016, men det var tillräckligt för att kunna följa förberedelserna på nära håll. Så låt mig få visa hur en dag i en bobyggande hägers liv kan se ut.

Det ska samlas in pinnar och kvistar till boet. Oftast innebär det att hägern får flyga iväg för att bryta av lämpliga kvistar från träd eller buskar i omgivningen. Markliggande kvistar duger inte. Det ska vara färskvaror till bobygget.

Kvistarna ska flygas tillbaka till boet och jag kan tänka mig att det inte är helt enkelt att flyga med en rejäl kvist i näbben. Att få färdigheten till att balansera kvisten innan man flyger iväg och sedan kompensera för vindmotstånd mm tar nog en stund att lära sig.


Sedan ska kvistarna med stor omsorg petas på plats så att boet blir stabilt. Fråga mig inte hur de lär sig denna byggnadskonst men jag antar att det är sådan information som sprids genom arv. Om jag har fattat det rätt så bygger hannarna bara grunden. Senare när en hona kommit på plats så lämnas pinnarna över till henne så det är nog där skickligheten sitter.


Det finns de hannar som kanske inte är så bra på att bygga (eller bara lata) och gärna vill ta över ett halvfärdigt bo och då gäller det att sjasa undan dessa genom skräckinjagande poser, läten och utfall.

Efter en hård dags arbete så är det dags att tänka på hur man ska locka dit någon lämplig hona. Först måste man ju göra sig fin och putsa hela fjäder dräkten.


När så man ser ren och fin ut, gäller det att hitta den där posen som visar hur vacker och lämplig man är som partner. Hela lockproceduren är ett antal noga specificerade rörelser och ljud som bland annat inkluderar klapprande näbbar och som brukar avslutas med en högrest position. Vem kan motstå denna ståtliga hane?


Så där håller det på och med närheten till havet så kan solen hjälpa till med lite stämning innan det blir mörkt och tyst på kolonin.


Men inget paradis utan en orm som i detta fall utgörs av alligatorer som patrullerar vattnet under träden. Inget läge för ett kvällsdopp med andra ord.

Se min hemsida för fler bilder www.mikswephotography.com

Florida 2016:1

Jag har tidigare skrivit om mina fotoresor i Florida och här kommer en berättelse till. Det blev som vanligt en fullspäckad rundresa där foto stod högst på dagordningen. Varje dag såg ut ungefär på samma sätt:
Upp tidigt, fota tills det blev för ljust, käka frukost, åka till nästa plats (eller återvända till samma plats som på morgonen) för att fota när ljuset blev lite mindre intensivt för att på kvällen leta upp någonstans att äta middag för att till sist, dödstrött ta backup på bilderna innan det var dags att sova ett par timmar. Nu är ju detta inget jag klagar över, då det är en förmån att få kunna ha det på det viset.

Min resa denna gång började väster om Orlando. Senast jag beskrev mitt besök på Circle B Bar Nature Reserve så hade jag ganska ont om tid. Stället var nytt för mig då och jag hade egentligen inga förväntningar. Efter att spenderat en dag där 2015 så bestämde jag mig för att om jag hade chansen så skulle jag återvända. Du kan läsa om det här.

Chansen dök upp i december 2016. Vädret var varmt och solen sken. Som vanligt gäller det att vara ute tidigt så jag anlände precis i tid till att området öppnade. Redan vid visitors centre så mötte jag mitt första objekt. Armadillon, som jag tror kallas niobandad bälta på svenska, hade jag bara som hastigast sett en gång tidigare fast då på en annan plats. Nu smög den omkring på gräsmattan utanför visitors centre. När jag såg hur den bökade runt i jorden så förstod jag de små hål jag tidigare sett runt omkring stigarna. När den borrar ner sin spetsiga nos i jorden på jakt efter mat så lämnar den perfekta koniskt hål efter sig.


De för Florida vanliga fåglarna fanns givetvis där och den första fågel jag sprang på var den här gynnaren.


Det är kanske lite lättare att känna igen den trefärgade hägern i profil


Circle B är ett ganska stort område med flera olika naturtyper, allt från öppen terräng till träsk och skog. Med värmen och vikten av kamerautrustningen så blir det lite tyngre än vanligt att röra sig. Vissa partier ligger i skuggan av de stora träden och möjliggör att fota även när solen är lite starkare. Den här grönryggiga hägern väntade tålmodigt på att något skulle röra sig nära ytan. De är mästare på att stå still långa stunder och rör sig så sakta att man knappt uppfattar rörelsen


Circle B är också känt för att husera en riktig bjässe till alligator som bla går under smeknamnet Old Humpback. Jag hade möjligheten att fota den när den låg och solade en morgon. Valde att fota den rätt tight för att försöka visa hur kraftig den är och pga det starka ljuset så valde jag att göra den i svartvitt:


2015 så missade jag precis ett möte med en Bobcat, eller Rödlo som den heter på svenska. Jag hade då mött flera personer som upphetsat hade berättat om och visat bilder på deras möte med denna vilda katt. Hoppet om att få en ny chans detta år motiverade mig till att vara ute och vandra runt på stigarna även under den hetaste delen av dagen. Men efter en heldag utan mat i solen så var jag helt färdig och gick till bilen för att åka hem. Trött och hungrig satt jag i bilen och kände mig besviken när jag fick syn på en oöppnad popcornpåse och lite chokoladgodis jag köpt dagen innan. Det skadar ju aldrig att ha lite reservproviant i bilen fall blodsockret skulle sjunka, särskilt om man som jag reser ensam. Jag slukade allt i ett nafs och efter att vätskat upp mig ordentlig med vatten kände jag mig tillräckligt pigg för att göra ett försök till.

Solen var på väg ner och jag hade bara nån timme kvar innan området stängde. Stärkt av att hungerkänslan försvunnit och piggare av att få lite socker och vätska stegade jag ut igen. Efter en dryg halvtimmes promenad så får jag syn på en skugglik figur långt borta på stigen.


Funderade snabbt över mina alternativ: stanna kvar och fota på långt håll med lite detaljer eller smyga närmare med risk att den sprang iväg. När jag stod där och funderade så tar rödlon ett par steg i min riktning. Jag fattade en snabbt beslut att stanna kvar och för att inte skrämma den så la jag mig ner på marken. Lite osäkert för jag var ensam och ingen som kunde varna mig ifall nåt farligt, som en orm eller en alligator skulle dyka upp på stigen. Men vad är sannolikheten att det skulle hända just nu???

Den fortsatte att sakta gå mot mitt håll, men så fick den plötsligt syn på mig och stannade till. Fundersam satte den sig ner för att studera mig noga.


Till slut så beslöt den sig för att jag inte var farlig och jag hoppades att den inte skulle tycka jag så aptitlig ut heller. Sakta tassade den närmare, fokus skiftande mellan mig och de eventuella byten som fanns bredvid stigen.


Till slut kom den till närgränsen på mitt tele och jag förbannade mig själv att jag inte tagit fram min pocketkamera i tid. Skulle jag försöka nu när den var så nära skulle jag bara skrämma bort den.


Så på en knapp meters håll passerade den mig tyst och fortsatte sedan på stigen bakom mig.


Överlycklig över hur detta möte utvecklade sig följde jag efter den ett par hundra meter innan den beslöt sig för att hoppa ner från stigen och in i träsket och bara försvann. Trots att jag var framme på platsen inom 30 sekunder och det var relativt öppet så var den som uppslukad. Minnet sitter fortfarande starkt och när jag kikar på bilderna så njuter jag av detta underbara första möte. Förhoppningsvis var det inte det sista.

Mer om Circle B Bar finns här.

Flera av mina bilder finns på min hemsida www.mikswephotography.com

En vintrig hösttur 2016

I mitt förra inlägg så beskrev jag en tur till det soliga Skåne. Nu fortsatte turen och efter besöket till Skäralid så for jag norrut, till Västmanland. Där hade det börjat bli lite mer vinter så jag hoppades på att kunna fota lite olika djur i vintermiljö.

Mitt första stopp blev trakterna runt Tidö slott. Året innan hade jag gjort ett besök mest på vinst och förlust och råkade då möta vad jag trodde var tama mouflon får som var på rymmen. Inget märkvärdigt i sig, mer än jag inte sett sådana förut. När jag kom hem så sökte jag lite mer på nätet och det visade sig att det faktiskt fanns vilda mouflon här och var i landet. Så denna gång tänkte jag se om jag kunde se mer av dem.

Redan på första fältet så fick jag syn på en liten familj. Visst, de var inte superskygga men de drog sig ändå undan när jag närmade mig. Så jag fortsatte att köra runt och plötsligt stod det en bock på ett fält precis vid vägen. Snön hade inte lagt sig riktigt så det blev lite höstfärger i bakgrunden.


Jag stannade bilen och lät den passera in i skogen och följde sedan lite försiktigt efter. Det kändes lite osäkert för jag hade ingen uppfattning om de kunde vara aggressiva eller inte och de där hornen ser riktigt skräckinjagande ut på nära håll. Kroppen ser dessutom vara fullpackad med muskler. Den stannade till lite och kikade på mig och drog sig sedan undan och jag gick tillbaka till bilen. Ingen idé att stressa upp den utan bättre att låta den vara ifred.


Fälten såg gröna och sköna ut men var helt leriga och fårens klövar fylldes snabbt med tjock kletig lera och det såg nästan ut som om de hade platåskor på sig när de traskade över fälten. Det blev nog inte lättare av att vinden ökat i styrka och att dessutom börjat småsnöa.


Jag lämnade Tidö och for mot Hälleskogsbrännan, ett skogsområde som härjades av en brand för några år sedan. Jag tänkte att de brända och döda stammarna skulle se bra ut mot den vita snön. Molnen var dock inte direkt fotogeniska när jag kom dit. En jämn grå diffus yta som inte gav någon dramatik i bilderna.


Istället kikade jag runt och insåg att det blåst lite sedan jag var där sist. På flera ställen står det varningskyltar om risk för nedfallande träd och det syntes tydligt vad som kunde hända om vinden friskade i lite. De tidigare "prydligt" uppradade trädstammarna hade på vissa ställen rasat likt ett plockepinnspel.


Det var lite surrealistiskt att befinna sig i den nästan färgfria miljön där träden med sina svarta brända stammar stod i kraftig kontrast till den vita snön. Här och var höll sig några löv envist fast och bildade små prickar av färg i den annars svartvita omgivningen.


På väg därifrån en stund senare så bröt solen nästan igenom det tunga molntäcket och jag fick lite drama i bilderna.


Jag hade satt kurs mot en fågelmatning mitt ute skogen. Det var en kompis som tipsat mig om Daniel som hade en flera matningar ute i skogarna. Efter ett samtal med honom så fick jag ok på att åka dit och fota lite. Nu är det ju inte småfåglar som står högst på min lista men på det här stället kan det ibland dyka upp lite mer svårfångade fåglar och det kan ju alltid vara intressant. Det skulle dessutom ge mig en bra möjlighet att fälttesta mitt senaste förvärv i form av en isolerad allround poncho, perfekt om man sitter still ute när det är kyligt.


Det var gott om fåglar när jag kom dit och de var otroligt snabba att sno åt sig de godsaker jag lade ut. Värst var nog nötkråkorna. De flög undan en liten bit medan jag fyllde på med nötter och annat gott. Och första gången så hann jag inte tillbaka till min kamera innan de länsade rent. Kan ju iof bero på att jag inte hade fått tag i nötter med skalet kvar.


Det märktes att de var de dominanta fåglarna på platsen. De höll utkik för att inte nötterna skulle ätas upp av några andra.


Det fanns ett antal hackspettar som gjorde räder mot nötupplaget men så fort de blev upptäckta så flög nötkråkorna fram för att visa vem som var herre på täppan. Men det hjälpte föga mot spettarnas list. De smög istället fram, satte sig på undersidan och snodde godsakerna direkt ur botten av lagret.


Småfåglarna fick dock vara i fred. Nu höll de sig mest till frön som nötkråkorna ratade så det kan ju förklara den saken. De verkade vänta på sin tur innan de flög fram mot matplatsen.


De var lite på sin vakt och det var väl bra för det dök upp en ekorre som gärna försåg sig av både nötter och frön.


Nötkråkan var en ny bekantskap för min del och det var även gråspetten. Den var i samma viktklass som nötkråkorna så den fick vara i fred, men så höll den sig mest till smöret så det var väl ingen konkurrent direkt.


Med så mycket småfåglar och frön så blev det givetvis en del spill på marken. Då och då kikade en liten mus fram ur sitt säkra gömstället, kikade lite nervöst runt omkring sig för att sedan hoppa ner på marken och sno lite frön.


En blev en ganska händelserik stund vid matningen men till slut var min medhavda fågelmat slut och  jag packade ihop mina prylar allt medan blåmesen tittade på.


När jag kört en stund så såg jag en fågel på en järnvägsledning. Det var en hökuggla och jag stannade till för att ta lite bilder. Ledningar och stolpar är inte direkt mitt första val av sittpinne för fågelmotiv men det blev lite häftigt med de svarta strecken mot den gråvita himlen och en uggla är alltid värd att fota :-)

Har du lust att se fåglar på nära håll så kika på Daniels hemsida.

Följ mig gärna på Facebook och varför inte kolla upp min hemsida www.mikswephotography.com när du ändå håller på.

En höstdag 2016 i Skäralid

Jag hade ett par dagar ledigt i höstas och tänkte utnyttja den för att försöka få lite höstbilder. Min första anhalt var Skåne med sina lövskogar och böljande landskap. Vädret var på sitt allra bästa humör med värmande solsken och vindstilla.


Turen gick till mina vanliga hotspots för att försöka få lite vilt på bild. Kronhjortsbrunsten var helt klart över men dovhjortarna var i full gång. Tyvärr höll de sig mest i den täta skogen. Där var det svagt ljus och även om det var enkelt att lokalisera dem när de brölade så var det svårt att komma tillräckligt nära för att få till nån bra bild. Så efter en dag gav jag upp och försökte njuta av vädret och landskapet istället.


Genom att hålla mig till de mindre vägarna så blev njutning större då körningen automatiskt blev lugnare och närheten till naturen upplevdes som större. Det blev också enklare att snabbt stanna till och kliva rakt ut i de oranga färgerna som naturen erbjöd. I skuggan där solen inte riktigt kommit åt var det dock lite kyligt vilket också återspeglas i flera av bilderna.


Efter att åkt runt i Skåne så hamnade jag till slut i Skäralid. Det är en mycket naturskön plats välkänd för sina fina höstfärger. Eftersom det var söndag så verkade alla inom 10 mil fått samma idé. Parkeringsplatserna var överfulla och bilar stod parkerade längs de små vägarna så det var svårt att komma fram.


Till slut lyckades jag hitta en parkingsplats uppe vid kopparhatten som en av utsiktsplatserna kallas. Det var mycket folk på plats så det var inte någon större idé att försöka sig på någon mer avancerad fotografering. Istället tog jag min kompaktkamera och strosade runt, tog lite bilder och njöt av vädret.


Jag fascineras av hur träden i de branta sluttningarna nästan upphäver tyngdlagen och på nåt sätt hittat fäste för sina rötter.

Tyvärr hade hösten kommit till sitt slut och de vackra färgerna på träden var lite urvattnade och hade solen inte varit på plats så hade löven kanske upplevts som mera bruna.


Denna resa blev, helt oplanerat, ett test av min kompaktkamera och jag spelade in en lite video för att försöka förmedla känslan denna dag. Kan du inte se videon nedan så finns den här


Efter att njutit av ett par av de sista höstdagarna så var mitt resmål det betydligt kyligare Västmanland men det får bli nästa blogg :-)

Följ mig gärna på facebook och varför inte kolla upp min hemsida www.mikswephotography.com

Kronhjortsweekend 2016

Det är inte varje år som jag har tid att uppleva och fotografera kronhjortsbrunsten. 2016 så såg jag en liten chans att spendera en weekend i det vackra Skåne för att om möjligt få lite bilder på dessa brölande varelser. Har man inte upplevt den häftiga känslan av att sitta ute i naturen i gryningen eller skymning och höra dessa urtidsdjurslika bröl som på nära håll dånar likt åskan så är det nåt jag verkligen rekommenderar. Skulle man sedan få lite fina bilder med sig hem så är det bara en bonus. Förväntningarna var ganska höga, speciellt som väderprognosen utlovade vackert väder hela helgen. Jag har några platser som jag vet är ganska säkra så jag var inte speciellt orolig att inte se eller höra någonting, men man vet aldrig.

Sagt och gjort, bilen packades och de dryga 30 milen tog inte så lång tid att köra som man skulle kunna tänka sig. Eftersom kronhjortarna inte brukar vara ute mitt på dagen så körde jag runt i landskapet för att njuta av naturen. Såg en rådjursbock på ett fält och stannade en bit bort för att se om jag kunde smyga mig på den. Vinden låg emot mig så jag kunde koncentrera mig på att hukande och så ljudlöst som möjligt ta mig närmare. Då och då kikade jag upp för att ha koll på var de där hornen befann sig. Plötsligt stack ett hornlöst rådjur upp sitt huvud och stirrade rakt på mig.


Det var betydligt närmare än de horn jag smugit mig på, så både jag och rådjuret blev lite överraskade och givetvis så satte rådjuret av. Typiskt tänkte jag, när de väl har upptäckt att man är i närheten så ser man mest den vita gumpen försvinna i fjärran och då brukar det inte vara någon idé att försöka fota. Men plötsligt kom bocken löpande från sidan. Han hade inte sett mig så han sprang antagligen lite på måfå så jag hann få några bilder på den. Det fick bli en bra uppvärmning innan allvaret med kronhjortarna började.


När jag kom fram till mitt resmål dröjde det inte länge förrän jag såg små flockar av hindar här och där. Hjortarna verkade hålla sig i bakkant nära skogsbrynen, men jag kunde höra dem då och då. Solen försvann snabbt och till slut så dök det upp en ensam hjort och jag klämde iväg några bilder från bilen. Det hade hunnit bli skumt ute så ISO't på 1600 var rätt högt och tiden 1/45s. Lite besviken insåg jag att det var allt för den dagen, men försökte fokusera på morgonens aktivitet. Det svider alltid lite att ställa klockan för att gå upp tidigare än vanligt så jag hoppades resultatet kom att överväga den förlorade morgonsömnen.


Klockan ringde på utsatt tid men när jag tittade ut så såg jag ingenting, vilket var lite märkligt. Det tog en stund innan jag insåg att det var en kraftig mjölkvit ogenomskinlig dimma ute. Genast började en del av mig försöka övertala resten av mig att det var ett bra läge att somna om, för det fanns ingen chans att jag ska kunna fota någonting överhuvudtaget när sikten var ett tiotals meter. Men jag lyckades motstå frestelsen och hoppade i stället i de kalla kläderna. Lite smått huttrande öppnade jag dörren för att lyssna om det var någon aktivitet och glädjande nog så hördes det bröl i olika riktningar.


Efter en snabb överläggning med mig själv, skippade jag idén med att sätta upp ett gömsle. Så länge det var dimmigt så måste hjortarna komma riktigt nära för att jag skulle kunna fånga dem på bild och min vittring hade troligen avslöjat mig innan dess så de hade aldrig kommit så nära. Istället satsade jag på att sakta köra runt och försöka utnyttja vinden och terrängen för att smyga mig nära, iaf tillräckligt nära för att kunna fota. Jag hade inte kört långt innan den första fototillfället dök upp.


Ljuset från den sakta stigande solen var otroligt vackert, dimman gjorde att naturen blev drömlik med träd insvepta i mjuka sjok av dimma. Det var lite oväntat att se hur dimman var olika kraftig på de olika fälten. På en del så bröt solen nästan igenom och på andra så var de omgivande träden så höga att det var riktigt mörkt.


Så när nästa tillfälle kom så såg det ut som att kronhjorten simmade fram genom ett tunt lager dimma belyst av den än så länge svaga solen.


Trots att solen stadigt steg och värmde upp landskapet så var dimman riktigt ihärdig och det kändes som om den inte ville släppa taget, något som jag var glad för. Jag hade stannat till vid ett fält vänd så att jag spanade mot solen. På ömse sidor om mig hade jag små flockar av hjortar som manövrerade mellan de brölande kronhjortarna. Det var ett beteende som jag sett tidigare, där mindre hannar tyst försöker smyga runt de stora med sin lilla flock av hondjur. Ibland går det och ibland tar den starkare hannen hela den mindre flocken och gör till sin. Men så länge man inte utmanar honom så kan det gå vägen. Efter en stunds väntan dök en hjort upp precis i det lilla hål i buskagen som jag hade hoppats på.


Sakta men säkert så klev han vidare ut på fältet för att försöka roffa åt sig ytterligare några hindar. Solen lyser upp hela scenen på ett fantastiskt sätt men samtidigt så började ljuset bli lite för starkt. Som tur är gick han förbi den starkaste belysta delen och jag får några fina bilder i profil.


Den stigande solen färgade himlen i en mängd olika färger och jag kunde inte annat än att njuta av dimmans kamp emot värmen. En stund senare så blev så ljuset trots allt för starkt och dimman tvingades se sig besegrad och jag kunde äntligen få äta lite frukost.


Jag återvände senare framåt kvällen och även om ljuset fortfarade var vackert så ville hjortarna inte rikigtigt vara med och det blev bara ett fåtal bilder. Trots det var jag ganska nöjd med dagen och jag såg fram nästa morgon som förhoppningsvis skulle bli lika vacker.

Mycket riktigt så var dimman på plats när jag vaknade. Denna gång om möjligt ännu kraftigare och min plan var att helt enkelt ge mig ut rakt i den och se vad jag kunde se. Jag hörde hur en flock närmade sig på min vänstra sida och jag smög närmare. Bland träden kunde jag skymta hur en liten flock hade samlats och hur kronhjorten gjorde sitt bästa för att inte slarva bort någon.


Det dröjde inte länge innan de fick korn på mig och sprang iväg in i dimman så jag fortsatte min vandring i en annan riktning. Det är ju ingen idé att försöka förfölja dem, som mest lyckas man bara stressa upp dem ännu mera. Dimman var riktigt tät och utan referenspunkter i övrigt hörde jag att någon eller något var på väg emot mig. Så jag satte mig på knä och väntade med kameran i högsta hugg. Jag kunde bara ana konturen av en ståtlig kronhjort som likte ett spökskepp gled förbi mig i dimman. Lite lurigt att försöka hitta rätt fokus men när jag trycker på avtryckaren så stannade han till ett kort ögonblick innan han valde att sakta försvinna in i den skyddande dimman igen.


Solen var inte riktigt på hugget denna morgon utan det tog ett tag innan den kunde lösgöra sig från de låga molnen i horisonten. Konturerna av naturen började iaf ta form, här och var kunde jag se mer av hjortarna.


Men även om hjortarna var lätta att lokalisera så var det lika enkelt att missa hindarna. Dessa är mer utspridda och de har hela tiden uppmärksamheten riktad mot alla faror. Hjortarna har fullt upp med att hävda sig mot rivaler så deas gard är lite lägre mot en människa som smyger omkring. Så allt som oftast var det någon hind som varnade flocken och så satte de av och kvar stod jag, lurad på konfekten.


När man rör sig tyst i natueren så hinner man uppleva mycket som man annars går miste om. Till exempel en räv som jagade sork bland blommorna på den daggvåta ängen allt medan dimmorna lättade.


Så började solen ta överhanden och fler och fler hjortar försvann från fälten. Endast några ensamma hjortar höll sig kvar utspridda bland fälten för att i ett par desperata bröl försöka locka till sig några hindar. Allt medan andra tog sina flockar in i skogen.


Till slut var det endast de omyndiga hjortarna kvar. De som nu i lugn och ro och utan att riskera att reta upp en fullvuxen hanne, kunde träna på nästa års brunst och de kamper som skulle kunna komma att hända.


Min kronhjortsresa var över för denna gång och jag var tacksam för att vädret hade varit på min sida.


Följ mig gärna på facebook och varför inte kolla upp min hemsida www.mikswephotography.com