november

Lång höst med stora förändringar i min livsmiljö.Två av minna grannar flyttar med pension. Glädjer mig dock åt ett växande intresse för mörkrummet igen. Men svårt att få sammanhängande tid i fotolabbet med eleverna. Nog har den digitala tekniken förändrat fotografin. Nu blir man mer som en kuf när man håller sig till det digitala. Har fotat en del färgnegg under hösten.Jag har inte tagit så mycket färgnegativ förr utan det har varit svart/vitt och Dia. Har fått enmassa rullar i tolvbilders och 24 bilders. Och en hel del kemi. Jag skruvade av överdelen på joboprocessorn  och satte temperaturen på 38 1/2 grader. Vattenbad   underlättar. Det gick bra och sedan har jag framkallat lite, Jag fotade med min ryska panoramakamera horiont 2002.

Det jag har fotat är mest under de ljusa stunderna på ön. Jag jobbar en hel del under dagarna och det blir inomhus. På fredagar har jag bild och form med  eleverna

Det är inte så mycket tid på schemat. Vi pysslar mest och samtalar.Några jobbar med ansiktsmasker i gips och några tecknar, en elevgör gummitryck. Men det är snabba timmar.

Landskapet på och runt ön som ligger i mälaren är fantastiskt om man gillar lövskog.Tystnaden är för det mesta  rådande  att på vintern höra isen sjunga. får tillvaron att stå stilla. Visst kan jag sakna stadens brus men har vant mg vid långsamheten här. Tycker dock inte att sitta framför datorn är lika givande som att vara i mörkrummet. Och frågan är hur  länge man kan hålla igång  med det analoga då materialtillgången minskar och användandet av de olika kemikaliena blir svårare att försvara. Och det är förståeligt. Jag har samlat på mig en massa fotopapper och kemi under åren,från vänner som lagt ner sina fotolabb och gått över till det analoga. Det har kommit material från många håll och mcket har skickats vidare till eleverna. Nu åldras fotopapperenoch kräver hårdare och hårdare negativ för att komma till sin rätt. Bildtonerna har förändrats o.s.vdet blir till en djungel av olika möjligheter. det jag kan sakna med det digitala är det som  är svårt att sätta tummen på. Kanske är datt vi för det mesta ser fotografier i reproduktion eller i lågupplöst form.  Tänker på upplevelsen sommare 2007  när jag var i Paris  på cartier-bresson muset. Hans små fotografier, där   motivet var större än 18X24 och oerhört snyggt kopierat... Bilder som inbjöd till betraktelse.

Härär det skogspromenad på schemat Naturkunskap och då ingår kännedom om träd och landskapstyper.

Nu ligger snön ska gå ut och skotta innan jag går ner till skolan. Fotar  lite färgnegg.

mvh

Lasse

Novemberfunderingar

Äntligen ett par lediga dagar. Eleverna har lov och vi personalen på skolan har haft en dag om stresshantering. Och det är nyttigt. Stresad kan jag också känna mig emellanåt. Min son  Simon har varit här och gjort sin gymnasiepraktik med mig . Han har gjort Gummitryck och jag har skrivit ut färgsepareringar åt honom på skolans olika laserskrivare. Han vill naturligtvis gå efter sina digitalt fotograferade original. Han gör sina bilder och har problemen som alla gummitryckare haft genom tiderna, Misspassning t.ex Ja gummiyryck är en svår teknik hantverksmässigt, och det gäller att ha en känsla för sin bild..  Jag har verkligen försökt men märker att jag fotograferar helt annorlunda digitalt än analogt-

Den känsla som jag har efter en mörkrumssession kan inte mäta sig emot arbetet med digitala  bilder. Jag upplever att jag förlorar den fascination som en gång ledde mig in i  fotografins värld.  Det är den som varit min drivkraft, den legitimerade ensamheten, det mörka rummet,för långsamheten, eftertanken och lusten. Och alla radioteatrar och fantastiska radioprogram som jag lyssnat på genom åren. Mitt universitet brukar jag  säga-

Den analoga fotografien hade en annan berättarpotensial än den  digitala fotografin, anser jag. Den analoga tekniken med sina begränsningar och med den tidens krav på tryckbar kvalitet medförde den

ett långsammare tänkande, där eftertanken hade en större roll-

Det digitala bildsprutandet inlemmar bara betraktaren som en del i produktionstänkandet-Finns en fin bok som heter Tomhetens triumf av en forskare i Lund som heter Mats Alvesson. Som beskriver fenomenet. Jag har sett fantastiska resultat med den digitala tekniken och respekterar den. Har fotografert en hel del i Raw inför en bok om Biskop arnö 700 år och tycker att resultatet blev riktigt bra. Men samma känsla som jag funnit i den analoga fotografin kunde jag inte få.

Det utvalda ögonblicket, stunden eller rummet för betraktelsen har det blivit pasé eller ytterligare en av dessa nyskapade genvägar- , Vart tog tiden för berättelsen vägen? Jag tror inte på den kommersiella fotografin som en analys av teknikens hantverkare. Många är de fotografer som förmedlat berättelse  från sin egen horisont. Tänker på Sune Jonsson, Brassai, Eugene Smith, Eugene Smith med flera...

Nej jag tänker inte ge mig in  i någon debatt för eller emot det digitala. Jag älskar det analoga och dagarna i mörkrummet. Jag tycker att inom i hantverken har den digitala tekniken försämrat bildresultaten. De bästa exemplen i på ett ett korsbefruktande av det digitala och analoga har jag sett hos mina vänner i Göteborg. www.pictoform.nu

Men vad vore deras arbete utan känslan?? I dagens samhälle där den högstbjudande fär, så har mycket av delaktigheten försvunnit som värde. Jag har haft förmånen och få lära känna några hantverkare inom fotogratins område. För mig handlar hantverket  om upplevelsen,,,  Att visa, bilder, fotografier i dag som  i sin bakgund saknar det kommersiella perspektivet är näst intill omöjligt, Varför ar det så det kan man fundera över:::::

Lasse

Ps. Tack Alf för att du genom dina resonemang gör fotosidan levande??