Sune Jonsson till minne

1987 började jag att sammanställa och arbeta med Evert Janssons ( 1907 - 1982 ) fotografiska dokumentation av Bergslagssamhället Riddarhyttan. Om jag vetat vilket enormt arbete det inneburit och som jag fortfarande arbetar med när jag  kan ta mig tid så hade jag förmodligen inte börjat med det.

Efter första utställningen skrev jag ett långt brev till Sune Jonsson och berättade om mitt projekt och inför publicering av Everts bilder i Fotograficentrums bildtidning skrev Sune en text som jag fick förfoga över i mitt arbete. Då 1988 så var jag fortfarande på ytan i detta sanslösa projekt. Sen blev det en bok där jag inte vågade skriva alla berättelser som jag samlat ihop under interjuver runt bilderna. Utställning på d.s.k. Fotografiska Musét som inte hade råd att inköpa några av Everts bilder till sina samlingar då man lagt sin budget för inköp av fotografi på  några av Dan Wolgers ovärderliga färgblaffor. Nåväl jag lyckades senare få in tio av Everts fotografier i samlingarna genom att byta bilderna mot de 1500 kronorna som man ville ha som ersättning för att min folkhögskolekurs skulle få göra ett studiebesök och ta del av muséts samling av fotogravyrer. Jag mötte senare Sune och fick en stor uppmuntran för mitt arbete. För mig var han en viktig inspiratör och jag har haft stor behållning av hans filmer, böcker och bilder. Vi skall inte glömma alla hans fina artiklar i våra fotografiska tidningar och Fotografisk årsbok genom åren. Sune var  anställd på Västerbottens museum sedan 1959 0ch dokumenterade för deras räkning. Det innebär att hans bilder kan beställas därifrån till ett rimligt pris så dessvärre blev det till priset av att han är ointressant som fotograf för den kommersiella marknaden. Jag minns att jag efter den här  texten som Sune skrev om Evert så sökte jag arbetsbidrag från konstnärsnämnden för att kunna jobba med Everts bilder. Avslag förstås medans en av mina mer konstnärligt fotograferande vänner fotade stt håriga arschel lite suddigt och erhöll 10 000 i arbetsbidrag.Texten publicerades i Nr 40 av Fotograficentrums Bildtidning. I den postmoderna festyran som då genomsyrade fotosverige så lade man på uppslaget innan en av Robert Mappletorphes bild av Mark Stevens ( Mr 10,5 ) - syftar på storleken på organet. Så det blev pinsamt att visa texten och Everts bilder i tidningen för mina " gamlingar" i Riddarhyttan. Numer finns dock Evert representerad i SFF:s förnämliga bok Centennium. Jag hoppas Sunes fantastiska livsgärning som berättare nu kommer att lyftas fram i ett nytt ljus som kan inspirera och mana till eftertanke. - Tiden är ett förunderligt ting- Jag är ledsen och sorgsen över nyheten om hans bortgång och fylld av djup ånger att jag inte fortsatte min brevväxlingmed honom men jag sögs också upp i tidens virrvarr. Bilderur Evert Jansson materialet som jag disponerar.

Här texten som jag fick av Sune att fritt disponera för mitt arbete:

TANKAR KRING " GLUTT - EVERTS FOTOGRAFIER

Sune Jonsson 1988

Jag är naiv - både som fotograf och bildkonsument. Jag borde alltså nöja mig med att uppleva bilder - låta bli att skriva om dem.

Kännetecknande för den naive är att analys och intellekt underordnas känsloupplevelsen. Inom ämnets ram och den synliga verkligheten försöker jag visserligen ge mina egna dokumentära bilder ett bildmässigt lyft, men grundförutsättningen för dem är att berättarglädjen väcks till liv av en stark känsloupplevelse. Även då jag tar del av andra fotografers dokumentärbilder är känslan den raka kungsväg som dikterar både upplevelse och eventuell kommentar. En viktig komponent i detta naiva bildbetraktande är igenkännandet. Inför den intellektuellt lagde esteten är det säkert ett bräckligt försvar för dokumentärbilden att hävda att igenkännandet, identifikationsmöjligheten är grunden i de allra flesta människors upplevelse av dokumentära fotografier. Bilden av ett småtegslandskap i Västerbottens inland, som lämnar esteten oberörd, framkallar tårar i den berördes ögon, eftersom denne i både minne och muskler förmår återuppleva hur det var att handbryta tre hektar stenbunden mark och inrama dessa med de grunda handgrävda tegdikena. Mina största framgångar som dokumentärfotograf tycker jag mig ha noterat inför känsloladdade återseenden hos betraktaren. Dessa känslans yttringar tycker jag också vittnar om  specifik livserfarenhet och medmänsklig växt.

Igenkännande och återupplevelse om än via en annan miljö och ett annat sammanhang präglar också min starka upplevelse av Evert Janssons fotografier av människorna i Riddarhyttan, dessa enkla ja ofta oestetiska bilder av människor, vars raka, yrkesmedvetna blickar går raka vägen genom kamerans objektiv och in i hjärteroten. Dessa gruvarbetare, masmästare, verkstadsarbetare.

Gruvarbetaren och amatörfotografen Evert Jansson var jämnårig med min far. Alltså tillhör jag den generation som är barn av och som upplevt de människor som Evert Janssons fotografier från 1940 - och 50 - talen berättar om. Dessa människor tillhör för övrigt den epok, där jag själv inledde mitt dokumentära arbete. Jag har sett dem alla men i andra gestalter: proletären, lucian, skärsliparn, barnen, den handikappade, människorna och alla deras attribut: golfbyxorna ( som det då hette ), båtmössorna med flygaremblemet, handväskorna , de vattenkammade hjässorna, paketcykeln, skidstavarna av bambu. Riddarhyttan och mitt västerbottniska stationsamhälle är visserligen väsensskilda som livsmiljöer, men om man bortser från brukssamhällets specialarbetare ändå besläktade. Med tanke på bundenheten vid och slaveriet på den lilla självägda torvan var för övrigt kanske småbrukarna i mitt samhälle proletära i lika hög grad som arbetarna i Riddarhyttan men med andra förutsättningar, en annan arbetsinriktning och följaktligen ett annat ideologiskt arv, en annan livskänsla. Båda var utpräglade lokalsamhällen. Riddarhyttan producerade visserligen för omvärlden, min by i stort sett för interna behov, men i övrigt var grundvalen ett bytande av inbördes tjänster. Yrkesattributen var mångahanda och en uppräkning skulle bli en konkretistisk läsövning. Människornas fasader var liksom deras interiörer rikt skiftande; Filosofer och bysnillen, handlare och hantverkare, frälsta och förkunnare, suputar och syndare, IOGT - are och kommunister, idrottsmän och körledare, äkta barn och oäktingar. Studenter och studerade var i fåtal. Ståndscirkulationen, bildningsspiralen, uniformeringen och likriktningen var okända fenomen. Livet och levande tungt och svårt, misären ännu ej avskaffad. Men samhället rikt och skiftande. Strukturrationaliseringen hade ännu ej gillrat sin giljotin. Småskaligheten var djupt rotad.

Om allt detta ger Evert Janssons bilder indirekt besked om. Indirekt - det känner man intuitivt då man ser vissa bilder - därför att Evert Jansson var en naiv konstnär även på så sätt att han främst fotograferade utifrån sin nyfikenhet på medmänniskorna, av ett behov att registrera mer än att reflektera. Han tycks inte sällan ha varit omedveten både om avsikten och den effekt hans exponeringar kunde resultera i. Igenkännande och medupplevelse är viktiga indigrenser både då man skapar och konsumerar dokumentär fotografi.
I samma mån som man värderar sitt eget och andras liv, miljö och samtid blir dokumentärfotografin värdefull, för yrkesutövaren t o m livsavgörande. Den skapar hemkänsla, identifikationsmöjlighet och verksam terapi mot den sviktande livskänsla som  en brutal samhällsutveckling eller endast tidens flykt kan drabba människor med.

Vem var då Evert Jansson, gruvarbetaren och amatörfotografen i det västmanländska brukssamhället. Han gick tydligen under öknamnet " Glutt - Evert ", vilket vittnar om låg uppskattning både av fotografen och hans kamera. I det allmänna medvetandet betraktades han alltså som något av ett bysnille, en exponent för vad som förr egentligen var en betydande men tyvärr oförlöst begåvningsreserv på svensk landsbygd. Men vissa av dessa människor var så fast rotade i sina drömmar, sin maniska övertygelse om livsuppgiften, att de lyckades och hann uträtta sitt. På så sätt släktas Evert Jansson på många av de bygdefotografer som jag känner från min västerbottniska provins. Han skapade ett viktigt samtidsdokument, bilder i vilka betraktare kan återuppleva människor och miljöer i Riddarhyttans brukssamhälle.

Lasse Mellberg vid Fotograficentrum i Örebro, har med många personliga uppoffringar lyckats tillvarata, kopiera och ställa ut Evert Janssons bilder. Han träffade fotografen 1981 0ch har med lätt hand skissat en del personalia om personen Evert Jansson. Han karaktiserades i brukssamhället  som en halvdålig arbetare, som stod i gruvan om sitt fotografiska berättande. I samhället var han också lite avsides och utanför, hans vardagsbilder räknades för intet, medan exempelvis David Person och Alfred Pettersons bilder av tjänstemannahirarki och herreliv vid bruket uppskattades desto mer, vilket påminner om den gamla historiesynen på Sverige och dess kungar.

Men Evert Jansson hade ett skämtsamt lynne, och möjligen också perspektiv på sig själv. Han var något av en bohem och inte så fast rotad som man skulle kunna tro i Riddar-hyttan. Föräldrarna flyttade hit 1916. Fadern var Lancashiresmed. Under  20-talet mötte han efterkrigstid och depression ute i Europa. Han förde ett äventyrligt liv. Senare blev han diamantborrare på Grönland samtidigt som flygarlegenden och pionjären Albin Ahrenberg gjorde sin misslyckade Atlantflygning och tvingades  nödlanda i Invigtut på Grönland. Året var 1929. Evert Jansson var en av representanterna för Sverige på den bankett som gavs till Ahrenbergs ära. Märkligt nog med tanke  på hans människointresse – startade Evert Jansson vid 50-talets början ( då sådana var som mest aktuella ) en fotoklubb i Riddarhyttan.

Han var under många år dess ordförande och gjorde tävlingsbilder i Rosenlundsk anda, i motsats till hans spontanistiska och raka porträttbilder. De var säkert tidsmärkta och passe´. Större betydels hade förmodligen hans enga-gemang i Folkets Hus  och nykterhetsrörelsen.

Eetr sin pensionering flyttade han till centralorten Skinnskatteberg och började filma, vilket resulterade i flera bygdefilmer. Vid visningen av dessa  filmer satt Evert Jansson och myste. Det känns tryggt att veta och bör innebära att han var medveten om sin insats, det verk och den berättelse om människor i Riddarhyttan som tyvärr  först efter hans död blivit uppskattad.

Så kan det gå- ett vanligt öde för bygdefotografer. Så här kan det också gå: Utställningen med Evert Janssons bilder hade premiär hos Fotograficentrum i Örebro den 17 oktober 1987. Den har också visats på Västmanlands museum. Den 1 april 1988 nådde den Riddarhyttan, där Evert Jansson var något av en driftkucku. Recensionerna har varit översvallande och postum ära har vederfarits den gamle fotografen. Beröm och ärebetygelser har man varit rundhänt med, men märkligt nog så anser sig ingen offentlig instution ha råd och möjlighet att att härbergera det det värdefulla materialet.

Sune Jonsson 1988