Om det där med fotograferandet i nuet..

Har en period nu eller snarare funderar mer och mer på varför jag fotograferar och har gjort det i 45 år nu. Det blev för mig ett sätt att greppa verkligheten. Det där mörkrummet, rummet som var en fristad en oas som det var tillåtet att låsa in sig i,,,sen har det rullat på det har blivit åtskilliga timmar i mörkrummet genom åren. Jodå visst saknar jag det ,det är annorlunda nu när det mesta görs i datorn. Det där med fokusering blir inte på samma sätt. Och längsamheten den där stunden av förväntan. Nåja det är som det är. Mycket av det jag läser på fotosidan handlar om teknik. För mig handlar det mer om berättandet fotografins förmåga att bevara det som varit stunden ögonblicket. En mångfald av uttryck som kan liknas målarens palett av färger.

Jag var där, Jag minns att jag var där... Tycker om sättet att arbeta i Lightroom där man gör "anteckningar" på orginalet och sedan exporterar en bild men originalet är fortfarande orört magiskt. Det liknar mörkrummets sätt att arbeta fram en bild.  En av mina vänner sa att han kom på sigsjälv mad att inse att han inte gör någonting för sig själv längre. Det där egna sökandet och experimenterandet har försvunnit. Eller är det så att jag inte hängt med...

Åkte tåg i somras mellan Glasgow och upp i högländerna till Oban, ljudet av frustande motorer och skenskarvar och att blicka ut i  ett vackert landskap, ger ro i själen. Inte som att sitta instängd mellan ett par hörlurar och blickandes ner i ett X 2000 tåg. För mig är fotografiet ett sätt att berätta för dig för mig, ett sätt att föra en dialog ....

Väntar med spänning på att Postbilen ska ha med sig Alf;s  bok Efter Midnatt, Och Penttis senaste bok ..

mvh

Lasse