Om Dokumentära bilder förr och nu..

År 1514, två månader innan Durers mor dog 63 år gammal, gjorde han ett närgånget porträtt av henne, en stor teckning med svartkrita. Kompositionen är enkel. Den skelande blicken söker sig bort i fjärran. Ansiktet är härjat och skrynkligt, och den gamla seniga kvinnokroppen bär spår av sina 18 barnsängar, flera svåra sjukdomar och mångahanda motigheter i livet.

Durer hade inte en tanke på att med något enda streck " försköna " motivet. Hans kärlek till modern tog sig det självklara uttrycket att han ritade av henne så noga han kunde med alla rynkor och veck på rätt ställe. Just den här slitna kroppen var hennes. Just som sådan  som hon var  älskade  han henne. Därför valde han också en odramatisk vinkel att teckna henne ur, den naturliga; från normal ögonhöjd.

Durers rättframma avbildningsteknik svarar väl mot hans respektfulla attityd till motivet; det är modern som talar till oss och kommer oss nära. Konstnären tränger sig inte på oss med några iögonfallande knep eller vinklingar. Hans syfte är att lyfta fram moderns utseende och personlighet, inte att göra sig sjlv märkvärdig. Men ändå är han intensivt närvarande i bilden som vibrerarav hans medkänsla och ömhet. Dokumentärfotografin har sina rötteri den syn på konstens funktion och konstärens roll somDurer representerar. Han var förstås inte ensam om sådana idéer. Tvärtom var han typisk för sin tid, den epok som vi brukar kalla för renässansen. Alltså är det inte alls förvånande att den amerikanska dokumentärfotografen Dorothea Lange berättar , att hon under flera år hade ett citat av den engelske renässansfilosofen Francis Bacon på sim mörkrumsdörr så att hon ofta skulle se det och tänka över det. Bacon hävdade där att betraktandet av tingen som de är, utan några förvanskningar, är värdefullare änallsköns påhittighet.  ( The contemplation of thingsas they are, without substitution or imposture, without error or confusion, is in itself a nobler thing than a whole harvest of invention )

Detta  ett citat ur boken Bilder som gör vardagen synlig - Göte Ask / LTs förlag  1983

ISBN 91-36-01682-9

Läser en hel del om fotografi och konst. Läste Johan Gardefors krönika i SVD   före helgendär han skriver ennekrolog över mörkrummet och den analoga fotografin. Det ligger enhel del i hans analys och resonemang. Fotogarfin har nu äntligenblivit ett enkelt sätt att " skriva med ljus "  utan en kemisk " fernissa ".Men det är också klart attdet kommeratt finnasenanalog fotografi framöver och det finnsmånga sätt att utveckla tex, digitala negativ för att tex,göra Platina palladium bilder  med en kvalite som hitills varit svåruppnåeligt.Jag förväntar mig att det blir ett uppsving för den delenav den gamla fotografiteknikerna. Naturligtvis så dominerar nu färgfotografin och oftast i stort format och det är svårt att koma in på gallerier o.sv.

Fotar vidare till biskopsarnö boken. Har idag åkt båt runt ön och fotograferat och ska   vid 6 tiden avverka lite mer landskapsmiljöer. ge mig mig på att fotografera den gigantiska eken bortåt 700 år gammal. Dehar röjt runt den nu så att jag ska kunna ta dessa bilder. Jodå fotar med storformataren också. Vid sidan om, det blir ju lite konstigt att bara titta i en digital sökare..

mvh

Lasse

Tankar från ön...

Väntar på att solen  ska komma i rätt läge för att kuna fota Gotiska salen som är byggd  på 1320 talet. Har varit ner på morgonen och hjälpt till att plocka bort dansgolvet och stolar och ljushållare mm. Bilderna ska ingå i en bok om Öns historia med avhandlingar över biskopar och användning av ön. Sent, sent förstås, Under ett par dagar ska det mesta fotograferas om för att kunna användas då allting ska vara färg och ska levereras i tryckfärdigt format. Inget reproarbete här inte. Samtidigt så kommer jag ur den analoga fotografin och har svårt att acceptera det digitalas snabbhet då det gäller planering. Det bildmaterial som jag samlat i hop mest svart/vitt förstås ska i den nye formgivarens händer fotograferas om i färg. Men det är väl så här det är med många projekt i dag det snurrar runt mycket och på kort tid ska det slutligen sammanställas. Att fotografera under stress har aldrig varit min grej.

Den här bilden från Gotiska salen som är landets enda bevarade gotiska sal utan profan karaktär. Sommaren 1998 så bjöd vi in den norske konstnären Laila Kongevold för att göra en installatin där. Vi täckte en tredjedel av salens tegelgolv med vetemjöl och sedan utförde hon ett bibelcitat i blindskrift  i mjölet.  Det var fint och hela salen luktade bröd...Det annars mörka tegelgolvet  som täcktes av mjölet gav salen en helt annan stämmning. Den här bilden togs med Olympus OM 2 och ett Vivitar 3,5/ 17 mm och tri-x. Nu används Gotiska salen mer och mer till uthyrningar, brölopp  mm.  Men nu är den urplockad så jag ta mina bilder. Digitalt och sedan ska jag passa på att ta några  storformats negativ också med Szabaden och super Angulon 121 mm motsvarar  23 mm på klassisk småbild.

Följer från och till debatten här på fotosidan och försöker hinna med och titta p bilder. Det är ett otroligt flöde, och det är nog svårt att undvika det.  Det är klart man funderar mycket och kanske naturligast då hur fotografin förändrats i steget fråndet analoga till det digitala. För mig är det en stor skillnad då inte originalet har samma betydelse. I dag ser vi de  flesta bilder i digitala medier eller mer eller mindre dassigt tryck. Den klassiska fotogarfin har blivit till ett konstobjekt.Långsamheten i det analoga har passat mig fint och jag kommer att fortsätta med mitt fotande på det sättet. Jag är inte beroende av att sälja bilder för min försörjning.  De bilder som jag gör  för tryck ligger oftast inom mitt arbete här på biskops arnö.. Kanske behövs det ett forum " för icke kommersiell fotografi för oss som fotografera med eftertanke, långsamheten och lust. Nu ska jag plocka i hop utrustningen för eftermiddagens fotograferingar.

mvh

Lasse

det fotografiska hantverket- ur bild arkivet

Nu börjar sommaren komma in i mitt liv, skolåret har slutat och efterarbetet är snart till största delen till hamn. Förändringars tid då min granne  ska flytta. Att bo på den här ön är ett privilegium men det tar abrubt slut då man går i pension, då förlorar man den fantastiska utsikten från köksbordet med ekbacken och det djurliv som det innebär. Så är det då man väljer att leva här. Gilla läget !! brukar vi säga. Jag flyttade hit i december 1992 och den första fotografiska hantverkskursen gick vårterminen 1993. Jag var väldigt skeptisk först till att göra den kursen men skolans dåvarande rektor stod på  sig och menade att det var helt riktigt att göra den kursen för - att den var långsamheten, eftertanken och lusten i sig.

Jag har nog skrivit om det flera gånger förrut men det var ord som fastnade i mig. Från början var det en termminskurs för att senare bli ettårig.Jag hade sedan1989 gjort kurser i kopparfotogravyr för konstnärer åt kulturarbetsförmedlingen. De första åren här på Biskops arnö köpte AF platser på kursen. Tänk er vilken tid!! I dag skulle många få det att låta som slöseri, speciellt som debatten om varför vi utbildar konstnärer som får stora studieskulder 0ch som kostar mycket under den nu mer femåriga utbildningen  Sedan kastas de ut i en enorm ovisshet och näst intill omöjligt -  att leva vad som i vårt land kallas ett normalt liv.Men det är väl det nödvändiga för att hålla igång hela apparaten.

Jag tänkte lägga upp några elevbilder ur mitt  arkiv med bilder från kurserna. Alla dessa olika tekniker förlorar en dimension i upplevelsen då de inte ses som original. Nej jag tror inte det beror på scannern eller min förmåga att hantera  photoshop det handlar nog mer om upplevelsen att se ett original

En kopparfotogravyr av Charlotte Pemer som var elev 1997 tror jag?? Ett av de första lyckade resultaten när vi provade våra akvatintraster i tekniken.  Den här bilden är mycket mjukare i original och svärtan mer tredimensionell.

Capprivimaskheter denhär kopparfotogravyren kombinerad med en cyanotypi.  An Andren gick kursen1993. En bild som ständigt påminner mig om att man ska se möjligheterna. När hon frågade om det var möjligt att göra en cyanotypi ovanp sitt koppartryck så svarade jag prova,,det borde inte gå men det gjorde det.

Självporträtt en kopparfotogravyr utförd  avBengt Persson från  Lund som jag genom åren haft glädjen att ha som elev vid tre tillfällen, Här sprudlar en rikedom av fantasi och bildglädje. Kombinerat med en stor entuasmen över hantverkets möjligheter och uttryck, Jag komner till fotolabbet och där stod Bengt med en negativremsa i handen och christian stod och eldade på negativen med en en cigaretttändare medans bengt studerade nehgativet och sträckte på det - bra du och sedan ett underbart skratt. Bilden är fotograferad med mitt 17 mms vivitar för olympus.

nåväl jag lägger uppfler bilder vartefter.Nu ska jag dricka kaffe i den fina morgonen,kolla på skatorna och sedan gå ner till verkstaden.

mvh

Lasse

vardagsskildring av den tid som varit

Sommaren 1987  jobbade jag på ett mellansvenskt sjukhus och hade hand om dagpatienter, ett gäng kloka gubbar ,vi klippte gräs, lagade cycklar och och gjorde lite småsysslor. På tisdagarna så hade vi en buss och sedan for vi ut till ett ställe där Röda korset drev sommarverksamhet för barn. Vi klippte gräs och städade lite och grillade korv, fikade och käkade solbullar. Han som jag vickade för var en kamrat från lumpartiden i Linköping då jag var på T 1 ;s foto och filmdetalj. Han tyckte jag skulle ha kameran  med mig och fota under dagarna och det gjorde jag.  Innan jag slutade så ordnade jag och  gubbarna en utställning i sjukhusets personalmatsal, mycket uppskattat. När jag nu sitter och tittar på de här bilderna så tänker jag på Sune Jonssons bok Byn med det blåa huset där han skildrar sin hembygd med andra namn på personerna låter egna upplevelser och iaktagelser rinna fritt. Hur är det i dag när vi ska berätta om det allmängiltiga, det vi är människor som möter varandra. Dom här gubbarna är värda en historia. Här finns han som har religösa grubblerier som han kämpar med..ögonen är svarta av inåtvänd ilska.Eller han som blev nerslagen en sommarsöndag när han satt och läste Aftonbladet...När han vaknade så kände han inte igen sig, eller han som blev kvar där hemma tills han plötsligt var ensam och måste titta ut i verkligheten

Och var tar alla dessa vardagsskildringar i vägen. Kanske är de nya digitala medierna en räddning och k lätt tillgängligheten till olika tekniker för att berätta. Det blir mycket funderingar om fotografi och det blir svårare varje år att arbeta med det traditionella analoga som bas och känna sig så inkompetent på att datorbaearbeta sina bilder.Men det kommer väl och blir en spännande utveckling det med.Ska arbeta med digitala negativ i sommar i gummitryckskurserna det ska nog gå vägen. Fast jag vet att det går att göra fantastiska negativ digitalt i dag men det är mycket arbete bakom det.

Bilderna är plåtade med olympus 0m2n 1,8 50 mm zuiko Tri-x D 76

.

mvh

Lasse