Bubblor

Tunnelbanan, tidig morgon. Står och hänger runt en av stolparna vid dörrarna. Vagnen är fylld till brädden av människor på väg till sina arbeten, själv är jag på väg hem efter en natt på jobbet. Jag känner mig totalt slut. Antar att åldern börjar ta ut sin rätt, tänker jag medan jag känner att det värker i hela kroppen och jag tittar mig desperat omkring i vagnen för att se om det möjligen finns en ledig sittplats någonstans, men alla är upptagna. Tänk om någon kunde resa på sig och erbjuda mig sin plats, ha lite förbarmande över en totalt utpumpad 63 årig gubbe, men ingen, inte en endaste av alla 20–30-åringar som sitter ner visar det minsta intresse. De är alla djupt försjunkna i sina digitala bubblor. Ingen lyfter blicken, inte ens för en sekund.

Jag kan se att det finns fler här i vagnen som är betydligt äldre än mig och som inte heller fått en sittplats, bland annat en äldre dam med sin käpp som stöd. Men det unga gardet sitter bekvämt kvar och scrollar i sina mobiler, till synes helt ointresserade av något annat än sin egen digitala verklighet.
 
Så, varför går jag då inte bara fram till någon och frågar om jag kan få ta dennes plats, varför ber jag inte någon välbyggd 25-åring att ha förbarmande över mig, eller för den delen den gamla damen? Det är sannerligen en bra fråga, men nej, det gör man bara inte, inte i Stockholm i alla fall, och absolut inte jag.
Jag har nämligen en regel inom mig om att inte störa, att inte framstå som någon som ställer till besvär och obehag för andra. Och så är jag alldeles för feg, för i den här staden kan man aldrig vara säker på reaktionen. Så jag knyter hellre näven i fickan och slösar lite extra energi på att vara passivt aggressiv. Men fenomenet är ändå rätt intressant, och rätt sorgligt kan jag tycka.

Nu skulle jag lätt kunna hänge mig åt mina mörkaste fördomar och tänka att det här säkert beror på gammal hederlig egoism. Eller är det brister i uppfostran, kanske? Är det en generationsfråga att den yngre generationen inte fått lära sig att man skall bry sig om varandra, eller för att hårdra det, respektera oss äldre, att den yngre generationen inte fått lära sig empati (läs hyfs) helt enkelt.

Fast, låt mig nu vara helt ärlig; jag tror självklart inte att det handlar om det, i alla fall inte som regel. Jag tror faktiskt att den egentliga boven är de där apparaterna vi så kärleksfullt håller så hårt i: Alltså våra mobiler och våra surfplattor. Vi har blivit så ett med den digitala verkligheten att den fysiska världen knappast ens finns längre, ja möjligen som ett nödvändigt ont, eftersom vi alla är fysiska varelser.
Vi lever våra liv i en digital verklighet och det som sker omkring oss i den fysiska verkligheten, vill vi helst låta passera helt obemärkt. Ingen tittar upp för det finns ju inget att se, allt som är viktigt finns ju i mobilen.

Jag tror också att detta är orsaken till ett annat fenomen jag observerat under mina resor till och ifrån jobbet på tunnelbanan. Fler och fler pendlare använder inte hörlurar när de ger sig hän åt sina älsklingar, mobiltelefonerna. De tittar på TikTok med hög volym, scrollar genom facebooks alla ”spännande” videor, lyssnar på musik, kollar ”reels” på Instagram, ja kort och gott gör det där som ”verkligen betyder något”. Men, betyder det verkligen något för mig, jag som tvingas lyssna på detta sammelsurium av oväsen? Ingen tycks fråga sig det, ingen tycks ställa sig frågan om vad den egna handlingen kan ha för konsekvenser för andra. Man lever så involverad i sin egen bubbla att inget, eller ingen annan i den fysiska omgivningen tycks ha betydelse.

Jag är ganska säker på att detta också är en anledning till att människor tycks ha den märkliga ovanan att prata väldigt högt i sina mobiler om högst privata saker, som om de befann sig i hemmets lugna vrå och inte i en offentlig miljö. Jag vet inte hur många samtal jag tvingats lyssna till där de mest intima detaljer basuneras ut som om det inte fanns en omgivning som också lyssnar. Ja, nu lyssnar ju inte alla, eftersom många, ja kanske de allra flesta, har hörlurar och lyssnar på någon podd i stället. Men vi är trots allt en liten minoritet som inte har hörlurar, som inte sitter försjunkna i den digitala verkligheten (vi som ungdomarna tror är psykopater) och vi lyssnar, var så säkra på det. Vi har ju inte mycket val.

Jag tänker också på en annan konsekvens av detta, som möjligen kan vara aningen långsökt, men väl en spaning från min sida trots allt (take it or leave it).
 
När jag är ute på mina foto-vandringar här i Stockholm, så söker jag nästan alltid efter spåren av mänskligt liv. Det har länge varit mitt sätt att försöka berätta något om livet i staden. Men det blir svårare och svårare att hitta de där avtrycken. Visst, människorna finns naturligtvis där, men de är nästan att likna vid zombier, ständigt djupt försjunkna i sina skärmar. Stockholm har blivit en steril och död plats, där knappast några spår av våra aktiviteter finns att finna. Och dyker det upp något, så är någon städare där för att snabbt röja undan.
 
Förr kunde man relativt lätt hitta det där lämnade och lite aparta, det fanns övergivna byggnader, nedlagda och övergivna industrilokaler där de fullkomligt kryllade av olika intressanta spår av mänsklig aktivitet. Det var relativt lätt att ägna sig åt det jag brukar kalla för urban arkeologi, men idag så hinner man inte fram till objektet innan något fastighetsbolag köpt upp och bommat igen för rivning, eller renovering. I dag röjer man snabbt undan det som kan uppfattas som skitigt, eller fult, bygger nytt, putsar upp och förvandlar en tidigare så levande stad till en klinisk och välputsad kuliss. Industriområden där människor faktiskt arbetar och skapar liv och avtryck omvandlas till bostäder, får flytta allt längre bort från stadskärnan (det tydligaste och mest tragiska exemplet på den här typen av gentrifiering är väl det gamla anrika ”Slakthusområdet”). Nej, alla intressanta platser för en sådan som mig är för längesedan borta, igenbommade eller försatta med fotoförbud och att vandra runt i Stockholm idag är som att besöka ett välputsat och tillrättalagt museum.

Nå, vad har detta att göra med mitt tidigare resonemang? Jo, jag tänker att avsaknaden av spår av mänsklig aktivitet i den fysiska verkligheten, beror på att vi egentligen inte lever våra liv i den längre och lämnar därför inga spår efter oss. Vi lever våra liv i den digitala verkligheten och det är där vi lämnar våra spår, våra avtryck. Där finns spåren av oss, bevarade för evigt. Få ägnar längre sitt intresse till den fysiska världen, om det inte handlar om att lägga upp några tjusiga bilder av sitt nya boende på Instagram, och digitalisera det hela. Våra liv pågår digitalt. Den fysiska världen blir alltmer tom och öde, visserligen helrenoverad, men ganska innehållslös.

Jag vill bara avsluta denna klagovisa med att säga att när jag resonerar kring detta så förstår ni säkert att jag generaliserar och ironiserar en hel del, och det skall man ju egentligen inte göra, men jag gör det ändå för att tydliggöra något jag tycker mig behöva tydliggöra.
Jag har självklart också en mobiltelefon. Den är praktisk och helt nödvändig i dagens samhälle, men jag använder den max en halvtimme per dag, och aldrig på tunnelbanan. Jag glömmer den faktiskt ofta hemma.
Man kan nog också säga att det faktum att jag överhuvudtaget ägnar så mycket energi åt just detta, just nu, kanske egentligen mest handlar om att jag börjar bli en gubbe, och vi gamla gubbar har en tendens att surna till med åren, så kanske är det just därför som jag ens orkar bry mig…😉

”En man som heter Samuel”

Planket

Då var det dags igen för årets plank här i Stockholm. Fotografer från hela vårt avlånga land samlas för att ställa ut sina verk, under rätt avslappnade former i Mejtens Gränd här på söder. I år firar planket 41 år, men för mig är det premiär. Ja, jag blev visserligen inbjuden till 40-årsfirandet förra året, men då kom Covid i vägen och grusade mina planer. Men så blev jag inbjuden igen, i år, till min stora glädje.

Om ni har vägarna förbi, så kan jag varmt rekommendera ett besök. Planket är en fantastisk chans att få se fotografi i alla dess former och genrer, samt att få träffa alla trevliga fotografer bakom verken. Utställningen pågår i två dagar: Lördag den 19/8 samt söndag 20/8.
Det är olika fotografer varje dag och själv kommer jag att ställa ut på söndag. Jag kommer att finnas på plats hela dagen och min plan är att visa lite bilder (självklart) men också några av mina böcker. Kom gärna förbi på söndag och hälsa på mig, vore trevligt att ses.

Efterskalv

Det brukar nästan uteslutande handla om söndagar när jag ger mig ut för att fota. Det har bara blivit så, tänker jag, men det är inte riktigt sant. Det har blivit så, eftersom jag gör det jag gör; söker efter det där jag ständigt söker efter: ögonblicken efter en händelse, spåren efter liv, minnen och efterskalv, så att säga. Eller kanske ibland bara stillheten, tomheten, enkelheten, den rena formen och så ensamheten; att kunna fokusera på ögonblicket till hundra procent utan att bli störd av sådant som minner om nuet, och om tid. Fråga mig inte varför, det ligger väl djupt rotat i mig av någon anledning. Kanske är det minnet av stillheten och tystnaden från min barndom uppe i Kiruna, eller min inneboende blyghet inför världen. Förmodligen är det så enkelt.
 
Det är i alla fall därför söndagar är perfekta för fotografi, det är lugnast då, jag får helt enkelt vara ifred med mitt begär att berätta något om staden, som jag brinner för, om det urbana utan att människor lägger sig i, passerar genom bildrutan, eller bara förundras lite misstänksamt över varför han står där med sin stora kamera och fotograferar just det där ovidkommande.

Jag har ägnat mig nästan uteslutande åt just detta så länge som jag kan minnas. Att försöka berätta något om staden, om det urbana, genom att fota allt från stadsmiljöer till övergivna platser och industriella miljöer till detaljer och spår av mänskligt liv, ja det mesta som finns i en stad där vi bygger, producerar, river och lämnar efter oss, så också denna söndag den 19 mars i år när jag bestämde mig för att återvända till Värtahamnen för att fota lite industri. Jag var där för ca. 10 år sedan tillsammans med en vän och kollega och jag minns den turen som väldigt upplyftande och intressant. Så sagt och gjort, jag packade lätt, bara kamera och lite vatten och så tog jag tunnelbanan till Ropsten för att sedan långsamt ta mig ner mot oljecisternerna längs med Norra Hamnvägen, målet var väl att fota mig fram till frihamnen.

Jag gick omedelbart in i den där känslan av absolut närvaro och hundra procent fokus på det jag var där för att göra; fotografera en upplevelse av industri. Med kameran riktad uppåt mot dessa majestätiska cisterner tog jag mig långsamt framåt längs med Norra Hamnvägen, totalt uppslukad av -och fokuserad på det jag och min kamera såg, men jag hann bara ta en ca 25 bilder innan en stor svart skåpbil svänger upp och stannar precis framför mina fötter. Och så plötsligt kommer hela norrmalmspolisen och omringar mig, i alla fall som jag upplevde det.

Nu var det ju naturligtvis inte riktigt hela norrmalmspolisen, med väl en piketbuss, och två vanliga polisbilar plus den svarta skåpbilen. Piketen lämnade platsen ganska omedelbart. De såg väl att situationen med en ”helt vanlig, skärrad” vit man i 60-års åldern, visserligen med en stor kamera runt halsen, inte handlade om ett omedelbart hot mot rikets säkerhet. Kvar var den svarta skåpbilen framför mina fötter och två polisbilar. Ut ur skåpbilen kliver en polis och ställer sig någon meter ifrån mig. Jag tittar på honom och undrar skärrat vad det är frågan om. Polisen svarar med en motfråga: Såg du inte skyltarna om fotoförbud? Det börjar snurra i mitt huvud: Har jag sett några skyltar, vad har jag missat? Nej jag har ju varit helt koncentrerad på att titta uppåt, med kameran riktad mot cisternerna. Och så var det verkligen, jag hade inte sett en enda skylt.
En annan polis kliver ur en av polisbilarna och börjar peka på skyltar runt i närområdet där vi står, och visst finns dom där, men jag har inte sett en endaste av dem. Jag försöker förklara detta för polismannen som står en meter ifrån mig, vad det innebär att fotografera på det vis jag gör, och vi hamnar i en rätt lång och vinglande diskussion om vad jag gör som fotograf och varför jag är just på denna plats. Jag är inte säker på att polismannen är helt med på mina premisser, vilket jag faktiskt kan ha full förståelse för. Det är ju inte många, som inte själva ägnar sig åt konstnärlig gestaltning som kan förstå den besatthet och omedelbara fokus på objektet som en sådan gestaltning innebär och kräver. Jag fattar också att det kan vara svårt att förstå, i en tid där ”alla är fotografer”, att det faktiskt finns konstnärer som använder fotografi som sitt redskap för att uttrycka sig, och att en hel del av dessa ägnar sig åt liknande projekt som jag gör. Dessutom, sett så här i backspegeln, fattar jag självklart att mitt beteende var både slarvigt och oerhört naivt, alltså det faktum att jag inte uppmärksammade skyltarna om fotoförbud. Men så var det, oskulden förvann i alla fall på ett ögonblick och jag erkände mina misstag men bedyrade samtidigt att mitt uppsåt inte handlade om något annat än konstnärlig gestaltning.

Polismannen är mycket vänlig, men bestämd när han säger: Ta upp händerna ur fickorna! Vill du bli förhörd här på plats, eller på stationen? Är det någon särskild advokat som du begär till ditt försvar? Jag skakar inombords, men förhåller mig lugn utåt. Allvaret i situationen kryper på mig som något obehagligt svart och livsomvälvande. Jag svarar att jag inte känner till några advokater och att jag gärna tar förhöret här på plats. Polismannen rättar till sin öronsnäcka och plockar upp sin digitala anteckningsbok (en mobiltelefon, helt enkelt) och säger att jag är misstänkt för brott mot skyddslagen och så börjar förhöret. Han verkar hela tiden ha kontakt med någon som inte finns på plats, kanske en förundersökningsledare eller liknade, för han tystnar då och då och lyssnar uppmärksammat på vad som sägs i hans öronsnäcka. Och så kommer alla dessa frågor igen om varför jag är här, om jag erkänner att jag tagit bilder på skyddsobjekt och varför jag inte sett några skyltar om fotoförbud, om varför jag fotar det jag fotar och så vidare. Förhöret känns som en evig vandring mot döden, men han är väldigt lugn och trevlig, och jag försöker själv hålla en lugn och sansad fasad utåt, samtidigt som jag inombords känner att livet håller på att glida ifrån mig. Förhöret fortsätter, men så tystnar han och lyssnar noga och länge på den där personen som inte är på plats, innan han frågar mig; Vill du ha rättegång, eller böter? Jag svarar snabbt och helt övertygat att jag vill ha böter.

Då kliver en annan av polismännen fram till mig och säger att kameran kommer de att ta i beslag. Jag fryser till om än mer inombords. Skall dom ta min kamera, jag kan ju inte leva utan den, vi ska ju åka till Cypern om en månad, jag behöver kameran, den får dom inte ta? Jag försöker förklara för dem att kameran är oduglig utan minneskort, och att bilderna lagras på kortet, inte i kameran. Jag säger också att utrustningen jag bär på i sig har ett värde på ca 100 000, så snälla var försiktiga med kameran om ni absolut måste ta den i beslag. Polismannen är obeveklig, när han lyfter av min älskade vän som hänger runt min hals och lägger in den i skåpbilen, varefter han ställer den märkliga och överraskande frågan om jag vill ha tillbaka kameran efter att förundersökningen är klar. Självklart vill jag det, svarar jag och tänker: Hur kan du fråga mig det efter vad jag precis berättat om priset på utrustningen? Så snart det bara är möjligt, fortsätter jag smått förtvivlat, den är ju en del av mitt liv! Nästa fråga kommer omedelbart: Har du en mobil på dig, och har du tagit några bilder med mobilen? Jag svarar att jag aldrig fotar med mobilen eftersom kameror i mobiler, oavsett vad tillverkarna vill påstå, är alldeles för dåliga. Vi hamnar då i en märklig men rätt trevlig diskussion om varför jag tycker att mobilkameror är dåliga i jämförelse med den kamera som de precis tagit ifrån mig. Stämningen blir plötsligt rätt uppsluppen. Polismannen som tog min kamera tittar på mig och ler lite lätt ironiskt när han säger att han som vanlig dödlig i alla fall tycker att mobiltelefonernas kameror är alldeles utmärkta.

Nåväl, den andre polismannen som håller i förhöret säger att han måste ta några bilder på mig. Så han ber mig ställa mig mot stängslet som ringar in det område jag precis fotat cisterner på innan poliserna anlände till platsen, och så riktar han sin mobilkamera mot mig, men hejdar sig omedelbart och säger skrattande: Oops, mot den bakgrunden kan jag ju inte ta en bild, då blir ju även jag misstänkt för samma brott. Jag tänker; fan att du inte tog bilden, då hade situationen blivit väldigt intressant, men så ber han mig i stället att ställa mig mot skåpbilen, som står parkerad på ett sådant sätt att inget skyddsobjekt syns i bakgrunden.

Så tas två bilder, en framifrån och en från sidan. Därefter säger polismannen att de inte har för avsikt att gripa mig, utan att jag är fri att åka hem. Han säger att jag med största sannolikhet kommer att få två brev skickade till mig så småningom, ett med själva misstanken, och ett som är ett strafföreläggande. Han säger också att jag måste signera detta strafföreläggande och skicka tillbaka det inom en vecka (om jag inte minns fel) annars blir jag gripen. Så säger han att jag är skyldig att meddela polisen om jag har för avsikt att lämna landet, resa utomlands på semester eller liknande. Därefter klappar han mig på axeln på ett sätt som känns som om han känner sympati med mig och min situation, och så lämnar han och resten av poliserna platsen och jag kan lomma hem med svansen mellan benen.

Veckorna går utan något brev, och det går knappt en minut utan att jag grubblar på händelsen om och om igen. Jag drömmer om svarta bilar och män i uniformer som vill mig illa, har svårt att somna på kvällarna. Vad kommer att hända med mig nu, kommer jag att hamna i fängelse, och allt för några sketna bilder? Varför åkte jag dit överhuvudtaget? Hela situationen känns som en surrealistisk mardröm. Och så kommer tankar på kameran, att jag måste bara få tillbaka den innan vi åker till Cypern. Det blir nästa huvudbry, att få tillbaka kameran, eller att försöka hitta en annan lösning. Jag har ju min backupkamera, min Nikon D800E, men till den har jag bara ett 50mm, eftersom jag bytte in alla mina andra objektiv då jag köpte min nya. Så, vad göra?
Jag förstår ju att själva processen med att undersöka bevismaterialet, och att sedan besluta om rättslig påföljd förmodligen kommer att ta sin tid, då fallet troligtvis inte är det mest högprioriterade, fast å andra sidan frågade ju polisen om jag ville ha rättegång eller böter och jag svarade böter, märkligt, tänker jag.

Efter många samtal hit och dit med Tina, min hustru och med mina vänner bestämmer jag mig i alla fall till sist för att kontakta polisen via 114 14 för att försöka få tillbaka kameran. Jag blir kopplad till ”Beslag”, där en vänlig man säger att fallet precis fått en handläggare/åklagare och jag får dennes telefonnummer. Sagt och gjort, jag ringer det numret och en kvinna svarar. Hon verkar trött när hon säger att hon precis fått fallet i sitt knä och inte hunnit titta på det än, men hon håller genast med mig om att kameran var aningen onödig att beslå, det hade räckt med minneskortet. Hon säger att kameran finns i hennes kassavalv, och jag får verkligen en känsla av att hon helst vill bli av med den så fort som möjligt. Efter en kort paus, säger hon mycket riktigt att hon skall häva kameran och att jag kan komma och hämta den så snart en handläggare på "beslag" fått utrustningen, förmodligen redan i morgon, säger hon lugnande men så lägger hon till i förbifarten att hon hoppas att jag är medveten om att brott mot skyddslagen är ett allvarligt brott som kan ge upp mot två års fängelse.
Jag lämnar det samtalet med två känslor; stor lättnad över att få tillbaka kameran, men stor fasa inför tanken på att jag kanske hamnar i fängelse.

Tiden går, jag skaffar ett nytt minneskort till kameran, och så ringer jag tillbaka till åklagaren för att meddela henne att jag har för avsikt att resa till Cypern för en veckas semester. Hon låter betydligt piggare och gladare nu, och jag märker i hennes röst, när hon tackar för att jag meddelat henne detta, att det förmodligen inte tillhör vanligheten att misstänkta frivilligt ringer upp och berättar att de har för avsikt att lämna landet.
Efter en fantastisk resa till Cypern, kommer vi hem och veckorna går utan några besked från polisen, men så dyker brevet till sist upp, det här var runt den 1 juli. Jag förväntar mig nog främst ett strafföreläggande med dagsböter och att hamna i brottsregistret för första gången i mitt 62-åriga liv, men man vet ju aldrig, kanske blir det något ännu värre, kanske rättegång, kanske blir det fängelse. Ingen rolig känsla alls, men samtidigt har jag försökt att visualisera för mig själv att åklagaren lägger ner förundersökningen. Det har hela tiden känts som det vettiga alternativet. Men hon har ju samtidigt ingjutit allvaret i anklagelserna för mig, så det är verkligen med viss nervositet jag öppnar brevet och läser följande:

”… Brottsbeskrivning: Olovlig avbildning av skyddsobjekt…

… Brottet du var misstänkt i har avslutats med beslut, skäl och motivering enligt följande.

Beslut
Förundersökningen läggs ner.

Skäl:
Det finns inte längre anledning att fullfölja förundersökningen. På det utredningsmaterial som nu föreligger går det inte att bevisa att den eller de som varit misstänkta har gjort sig skyldiga till brott. Ytterligare utredning kan inte antas förändra bevisläget på ett avgörande sätt…”

Fri, jag är äntligen fri!

Men det stod ju inget om minneskortet i brevet, så jag ringer 114 14 igen och berättar att polisen har mitt minneskort i beslag, att jag är friad och att jag hemskt gärna vill ha tillbaka kortet. Telefonoperatören är förstående och försöker koppla mig till beslagsavdelningen, men får inte tag i någon. Så jag ringer upp åklagaren igen och tackar henne vänligen för hennes beslut i mitt ärende, men säger att jag inte fått något meddelande om att hämta minneskortet, och att det kortet trots allt betingar ett värde på nästan 5000 kronor, så jag vill väldigt gärna ha det tillbaka. Hon säger att hon hävt kortet för några veckor sedan och tycker att det är märkligt att jag inte fått något meddelande om att jag kan hämta det på beslagsavdelningen. Men hon ber mig ringa 114 14 igen, säger sedan att kortet finns hos ”beslag” så egentligen är det bara att åka dit med ett leg och hämta ut det. Sagt och gjort så gör jag det, och på vägen dit tänker jag: Hoppas de inte raderat bilderna på kortet, jag kan förstå om de gjort det, vet att jag i något slags desperat och förvirrat tillstånd sade till polisen som förhörde mig att ni kan radera minneskortet efter att ni granskat bilderna. Men nog vore det roligt att få ha dem kvar, som ett väldigt omvälvande minne, oavsett om bilderna är bra eller inte. Så det är med stor spänning jag kollar minneskortet när jag kommer hem, och till min stora glädje upptäcker jag att bilderna är kvar.

Slutet gott, allting gott.

Nå, vad har jag nu lärt mig av detta? Vad är det för efterskalv som just nu rör sig i mitt inre. Jag tänker först och främst på hur svårt det är att förklara för någon som inte ägnar sig åt det jag gör, varför jag gör de val jag gör. Varför jag väljer att till exempel fotografera oljecisterner, det kan ju verka helt tokigt, eller för den delen illvilligt, som en förberedelse till något väldigt farligt och obehagligt. Hur beskriver man den konstnärliga processen och ambitionen med det hela så att det blir begripligt och trovärdigt för någon som inte ägnar sig åt konstnärlig gestaltning, och hur beskriver man med trovärdighet hur det var möjligt i det här fallet att missa alla skyltar om fotoförbud. Hur beskriver man den naiviteten så att den blir trovärdig. Ja, jag kan bara tänka att det är bilderna, det konstnärliga resultatet som måste berätta, fast när man ställs inför en situation som denna och inte har möjlighet att berätta med bilder, så blir det än mer tydligt för mig hur viktigt och grundläggande det är att verkligen ha en klar idé om varför man gör det man gör, det är något som verkligen kommer med professionen och som är en del av gestaltningen. Att ständigt fråga sig varför, och att försöka formulera sina idéer inte bara i det man gör utan också i det man tänker. Den intellektuella processen är minst lika viktig som det praktiska utförandet.

Nästa sak jag tänker på med rätt stor sorg är att oskuldens tid är förbi. Jag minns den tid då man kunde ströva helt fritt i stan, på industriområden, i hamnar och fota det man ville utan minsta tanke på förbud och på eventuella misstankar som kunde riktas mot en. Den friheten är nu som bortblåst, vi lever i en mörk tid, ett misstänkliggörandets tid, med all rätt på sätt och vis. Och av den anledningen kan jag verkligen förstå att installationerna längs med Norra Hamngatan här i min hemstad Stockholm är klassade som skyddsobjekt, men jag hade ingen aning om detta då jag tog bilderna, jag levde kvar i den där naivt fria världen. Det gör jag sannerligen inte längre. Nu kommer varenda skylt att granskas noga innan jag ens plockar upp en kamera.

Men så till sist vill jag bara säga att jag är oerhört tacksam över hur väl jag blev behandlad av både polis och åklagare. Hade detta skett i ett annat land med en helt annan typ av polis, hade det kanske kunnat gått väldigt illa för mig. Nu hanterades detta med både respekt och klokhet av både polis och åklagare. Så tack för det.

Bilderna jag tog och som liksom jag friades från all misstanke om brott kan ni se här:

Hang Around	Model
Surveillance	Squeezed In
Spring is Comming	Simply Put
Take the Blue Stairs	Light In the Middle

Skogen, döden och livet

2018 fick jag diagnosen cancer på höger halsmandel. Jag hade länge känt av besvär vid sväljning, men inte tänkt mer på det än att det var någon slags långdragen förkylning. Men så plötsligt en dag upptäcker jag en liten knöl på halsen, stor som ungefär en kikärta. Jag tog omedelbart kontakt med min husläkare som skickade mig vidare till biopsi på SöS, och redan nästa dag ringer min läkare och vill träffa mig och min hustru Tina. Vi förstod båda att det var något allvarligt på gång eftersom läkaren ville träffa oss båda. Sedan gick det snabbt, vilket jag är oändligt tacksam för. Det blev operation av själva huvudtumören, som satt på höger halsmandel, och knölen på halsen, en metastas, strålades bort.

Under själva behandlingen, vilket var ett absolut helvete, med strålning varje dag i sex veckor på Karolinska, plus cellgifter en gång i veckan, så svävade jag nog ibland mellan liv och död. Strålningen i halsregionen resulterade i att jag blev brännskadad både utanpå halsen, och inuti svalget vilket i sig ledde till att jag till sist inte kunde äta och fick matas via sond. Men inte en enda gång under den här tiden tänkte jag att nu är det kört, nu ger jag upp. Tanken på att cancern skulle vinna fanns inte, utan jag kämpade emot med allt jag hade, och vann kampen till sist. Jag fick visserligen en strålningsskada på det nervplexa som sitter vid höger axel och som gör att jag idag har svårt att använda höger arm och hand som jag en gång kunde, men jag betvingade döden och cancern.

Det intressanta och kanske aningen märkliga, eller möjligen lätt makabra var att jag under min värsta period av kamp, med svåra smärtor, svaghet och nedstämdhet valde att dra i gång ett projekt med att fota på skogskyrkogården här i Stockholm. Inte för att jag hade någon slags dödslängtan, snarare tvärtom, utan kanske främst för att jag på något förunderligt vis behövde vara på en plats, där döden är närvarande. Jag behövde den platsen just då, helt enkelt. Så jag ägnade rätt mycket tid med att bara vara där, att ”prata med” döden, men också bara vara i det totala lugn och den frid som finns på en plats där våra döda vilar.

Och jag minns kanske främst den där vinterdagen då ljuset var absolut magiskt och friden var nästan himmelsk. En dimma bredde ut sig och svepte in platsen i sina mjuka slöjor, en perfekt dag för fotograferande. Men jag minns också alla människor som valt att använda de små kullarna som pulkbackar. Jag minns mina dubbla känslor inför dessa vinter-lekar, det kändes i alla fall just då lite som om de var där för att förstöra, ett helgerån, helt enkelt, men samtidigt upplevde jag något fint med det där, med barnens stoj och lek, som en hyllning till livet mitt ibland de döda. I vilket fall som helst så försökte jag närma mig de där tveeggade känslorna via mitt fotograferande, och av alla hundratals bilder jag tog vid mina besök på skogskyrkogården vid den här tiden, så är jag nog mest nöjd med bilderna jag tog den där dagen.

Division	Contemplate
Glade	Just one more Ride
Winter Games #1	Winter Games #2

Kaffe med bild

Idag sitter jag och tänker på bildredigering, något som jag ägnar mig åt nästintill varje dag och som är en absolut grundpelare i det jag gör som fotograf och konstnär.
Att redigera sina bilder på ett eller annat vis/mer eller mindre, är något som vi alla ägnar oss åt. I alla fall vi som inte låter kameran ta hand om detta helt och hållet, utan vill ha egen kontroll över slutresultatet. Det är egentligen inget konstigt, eller mystiskt med detta, men det är högst individuellt vad gäller hur och hur mycket.

Gränsen mellan redigering och bildmanipulation kan alltid diskuteras, jag tänker dock strunta i den diskussionen helt och hållet, den får pågå någon annanstans, men så pass mycket kan jag säga; jag bryr mig egentligen inte om hur en bild blivit till, jag försöker nog främst se till bilden och dess uttryck, inte huruvida den är manipulerad eller bara redigerad. Dock har jag blivit mer och mer allergisk med åren mot överarbetade bilder, där effekter och dylikt till sist ligger i vägen för fotografiets egen kraft, och där man möjligen kan börja fundera över om det är ett fotografi man tittar på, eller en digital bild, men det här handlar egentligen inte om huruvida bildmanipulation skulle vara fel i sammanhanget, utan mer om att det lätt kan bli effektsökeri och inte ett sätt att försöka förstärka fotografiets uttryck.

Så, med det sagt tänkte jag enbart resonera kring ämnet med utgångspunkt från vad jag tycker man behöver i sitt redigeringsarbete, och varför jag redigerar mina bilder på det sätt jag gör. Jag tänker dock inte gå in i detalj på hur jag arbetar (det här är alltså ingen lektion i bildredigering) utan bara ett försök att visa på vad min process kan leda till, sedan är det en smaksak och upp till var och en av er att tycka vad ni vill om den processen och slutresultatet.

Jag har arbetat med bilredigering och med Photoshop (framför allt) i snart 30 år. Arbetet har naturligtvis förändrats och förädlats genom åren, men jag har alltid haft det personliga uttrycket som mantra. Det personliga uttrycket och det personliga språket genomsyrar alltid mitt bildarbete. Självklart från de val jag gör i fotoögonblicket, men också i bildredigeringen. Jag skulle nog kunna säga att det är i det digitala mörkrummet som jag formar mitt språk och börjar prata som fotograf och konstnär, det är där det blir till, så att säga, alltså det jag såg och kände i fotoögonblicket.

Nå vad behöver jag då för att en dag, eller några timmar vid datorn och med mina bilder skall resultera i något jag kan stå för. Ja först och främst så behöver jag kaffe, och ännu mera kaffe. Jag brukar säga att det viktigaste man behöver i sin utrustning när man är ute och fotograferar, är bekväma skor. Jag kan också säga att det viktigaste jag behöver när jag redigerar bilder är en termos med kaffe.

Men naturligtvis behöver jag en hel del mer, såsom en tillräckligt kraftfull dator som kan arbeta med det jag vill någorlunda snabbt och direkt. Mina filer är ofta stora, eftersom jag jobbar i stora format, högupplöst och väldigt mycket med lager i PS. Jag hatar att sitta och vänta på långsamma renderingar, så jag har en kraftfull stationär dator. Lap-tops går bort för mig, nej det skall vara en maskin med mycket muskler vad gäller minne, lagringskapacitet, grafik och processorkraft.

Jag jobbar i Windows, vilket säkert får många att rynka på ögonbrynen, men till er säger jag; rynka på, det skiter jag i. Jag har jobbat med Windows ända sedan jag skaffade min första, fullständigt hopplösa maskin någon gång på 90-talet. Javisst, Windows på den tiden var totalt hopplöst, men rätt spännande också. Idag har gränserna vad gäller användarvänlighet suddats ut mellan till exempel Windows och Mac, det är mer en smaksak och vanefråga. Men för mig har alltid det viktigaste varit att kunna välja de komponenter jag vill ha, alltså att bygga min egen maskin från grunden och mig veterligen så blir det svårare om man föredrar Mac, men jag skall också säga att jag vet väldigt lite om Apple och den världen, så jag kan självklart ha fel vad gäller just det.

I alla fall så är en kraftfull dator A och O. Sedan behöver jag program och de programvaror jag använder för att bygga mitt digitala mörkrum är först och främst Photoshop. Lightroom, som jag vet att många fotografer använder står jag inte ut med, så Photoshop och Camera RAW är basen, sedan använder jag ett antal pluggar till PS och dom är: Nik Collection, Exposure och ON1, vilken jag enbart använder för att förstora bilder, i övrigt tycker jag ON1 är relativt värdelös. Dessa program bildar i alla fall mitt mörkrum.

Nå, nu till något mera konkret på hur min process ser ut. Utgångspunkten är en bild jag tog rätt nyligen i Slakthusområdet här i Stockholm. Bildens var relativt hopplös och egentligen dömd att misslyckas från början eftersom subjektet, alltså byggnaden jag fick för mig att fota av stod bakom ett högt stängsel. Nu var gliporna i stängslet så pass stora att jag precis kunde komma emellan med linsen och ta bilden. Men jag hade väldigt lite kontroll över hur resultatet skulle bli på grund av dessa omständigheter. Jag kan dock säga att jag hade en klar inre bild av hur jag ville att det skulle se ut, alltså den känsla och idé jag fick när jag såg byggnaden. Men mycket riktigt när jag kom hem och laddade in bilderna i datorn, så såg jag att just denna var en smärre katastrof. Nu brukar jag slänga sådana här misslyckade bilder, men just den här grep tag i mig så mycket på plats när jag tog bilden, att jag i alla fall ville ge den en chans.

Bild 1.

Orginalet, direkt från kameran i RAW, obearbetad.

Bild 2.

Här har jag plockat in bilden i Camera Raw och gjort en hel del grundläggande justeringar, såsom det uppenbara, nämligen beskärning, men också rätning och basic vad gäller färg, kontrast, tonalitet, lite skärpa och brusreducering.

Bild 3.

Så är bilden inne i PS, sparad i PSD, eftersom jag alltid jobbar i lager. Vad jag gjort här är att egentligen bara fortsätta med det jag påbörjade i Camera Raw, men i mer förfinad form med hjälp av PS och de pluggar jag använder. Jag brukar alltid avsluta det här steget med att förstora bilden till det maxformat jag tycker att bilden skall ha, i det här fallet 70x70cm i 300 Dpi. Anledningen till att jag gör detta är att nästa steg i processen handlar om så kallade overlays, alltså till exempel texturer i olika lager med olika typer av sammanblandning och transparens.
Det steget är det viktigaste för mig, där bilden formas till en färdig bild, med det bildspråk jag vill ha. Och när det gäller till exempel texturer så är min erfarenhet att de funkar bäst att jobba med i det format man tänker sig att bilden faktiskt skall vara. Visst, förminskning går ofta bra, men mindre bra att förstora i efterhand. Så om en kund vill ha en mindre bild an 70x70 cm så fungerar det ok, däremot brukar det fungera sämre att till exempel förstora väldigt mycket. Jag gör alla mina texturer själv, de är i stora format, högupplösta, men trots det så finns det alltid en gräns för vad en bild tål.

Bild 4.

Den färdiga bilden, vars titel är By all means Climb In  vilket jag aldrig kunde göra.