Skogen, döden och livet

2018 fick jag diagnosen cancer på höger halsmandel. Jag hade länge känt av besvär vid sväljning, men inte tänkt mer på det än att det var någon slags långdragen förkylning. Men så plötsligt en dag upptäcker jag en liten knöl på halsen, stor som ungefär en kikärta. Jag tog omedelbart kontakt med min husläkare som skickade mig vidare till biopsi på SöS, och redan nästa dag ringer min läkare och vill träffa mig och min hustru Tina. Vi förstod båda att det var något allvarligt på gång eftersom läkaren ville träffa oss båda. Sedan gick det snabbt, vilket jag är oändligt tacksam för. Det blev operation av själva huvudtumören, som satt på höger halsmandel, och knölen på halsen, en metastas, strålades bort.

Under själva behandlingen, vilket var ett absolut helvete, med strålning varje dag i sex veckor på Karolinska, plus cellgifter en gång i veckan, så svävade jag nog ibland mellan liv och död. Strålningen i halsregionen resulterade i att jag blev brännskadad både utanpå halsen, och inuti svalget vilket i sig ledde till att jag till sist inte kunde äta och fick matas via sond. Men inte en enda gång under den här tiden tänkte jag att nu är det kört, nu ger jag upp. Tanken på att cancern skulle vinna fanns inte, utan jag kämpade emot med allt jag hade, och vann kampen till sist. Jag fick visserligen en strålningsskada på det nervplexa som sitter vid höger axel och som gör att jag idag har svårt att använda höger arm och hand som jag en gång kunde, men jag betvingade döden och cancern.

Det intressanta och kanske aningen märkliga, eller möjligen lätt makabra var att jag under min värsta period av kamp, med svåra smärtor, svaghet och nedstämdhet valde att dra i gång ett projekt med att fota på skogskyrkogården här i Stockholm. Inte för att jag hade någon slags dödslängtan, snarare tvärtom, utan kanske främst för att jag på något förunderligt vis behövde vara på en plats, där döden är närvarande. Jag behövde den platsen just då, helt enkelt. Så jag ägnade rätt mycket tid med att bara vara där, att ”prata med” döden, men också bara vara i det totala lugn och den frid som finns på en plats där våra döda vilar.

Och jag minns kanske främst den där vinterdagen då ljuset var absolut magiskt och friden var nästan himmelsk. En dimma bredde ut sig och svepte in platsen i sina mjuka slöjor, en perfekt dag för fotograferande. Men jag minns också alla människor som valt att använda de små kullarna som pulkbackar. Jag minns mina dubbla känslor inför dessa vinter-lekar, det kändes i alla fall just då lite som om de var där för att förstöra, ett helgerån, helt enkelt, men samtidigt upplevde jag något fint med det där, med barnens stoj och lek, som en hyllning till livet mitt ibland de döda. I vilket fall som helst så försökte jag närma mig de där tveeggade känslorna via mitt fotograferande, och av alla hundratals bilder jag tog vid mina besök på skogskyrkogården vid den här tiden, så är jag nog mest nöjd med bilderna jag tog den där dagen.

Division	Contemplate
Glade	Just one more Ride
Winter Games #1	Winter Games #2