Kaffe med bild

Idag sitter jag och tänker på bildredigering, något som jag ägnar mig åt nästintill varje dag och som är en absolut grundpelare i det jag gör som fotograf och konstnär.
Att redigera sina bilder på ett eller annat vis/mer eller mindre, är något som vi alla ägnar oss åt. I alla fall vi som inte låter kameran ta hand om detta helt och hållet, utan vill ha egen kontroll över slutresultatet. Det är egentligen inget konstigt, eller mystiskt med detta, men det är högst individuellt vad gäller hur och hur mycket.

Gränsen mellan redigering och bildmanipulation kan alltid diskuteras, jag tänker dock strunta i den diskussionen helt och hållet, den får pågå någon annanstans, men så pass mycket kan jag säga; jag bryr mig egentligen inte om hur en bild blivit till, jag försöker nog främst se till bilden och dess uttryck, inte huruvida den är manipulerad eller bara redigerad. Dock har jag blivit mer och mer allergisk med åren mot överarbetade bilder, där effekter och dylikt till sist ligger i vägen för fotografiets egen kraft, och där man möjligen kan börja fundera över om det är ett fotografi man tittar på, eller en digital bild, men det här handlar egentligen inte om huruvida bildmanipulation skulle vara fel i sammanhanget, utan mer om att det lätt kan bli effektsökeri och inte ett sätt att försöka förstärka fotografiets uttryck.

Så, med det sagt tänkte jag enbart resonera kring ämnet med utgångspunkt från vad jag tycker man behöver i sitt redigeringsarbete, och varför jag redigerar mina bilder på det sätt jag gör. Jag tänker dock inte gå in i detalj på hur jag arbetar (det här är alltså ingen lektion i bildredigering) utan bara ett försök att visa på vad min process kan leda till, sedan är det en smaksak och upp till var och en av er att tycka vad ni vill om den processen och slutresultatet.

Jag har arbetat med bilredigering och med Photoshop (framför allt) i snart 30 år. Arbetet har naturligtvis förändrats och förädlats genom åren, men jag har alltid haft det personliga uttrycket som mantra. Det personliga uttrycket och det personliga språket genomsyrar alltid mitt bildarbete. Självklart från de val jag gör i fotoögonblicket, men också i bildredigeringen. Jag skulle nog kunna säga att det är i det digitala mörkrummet som jag formar mitt språk och börjar prata som fotograf och konstnär, det är där det blir till, så att säga, alltså det jag såg och kände i fotoögonblicket.

Nå vad behöver jag då för att en dag, eller några timmar vid datorn och med mina bilder skall resultera i något jag kan stå för. Ja först och främst så behöver jag kaffe, och ännu mera kaffe. Jag brukar säga att det viktigaste man behöver i sin utrustning när man är ute och fotograferar, är bekväma skor. Jag kan också säga att det viktigaste jag behöver när jag redigerar bilder är en termos med kaffe.

Men naturligtvis behöver jag en hel del mer, såsom en tillräckligt kraftfull dator som kan arbeta med det jag vill någorlunda snabbt och direkt. Mina filer är ofta stora, eftersom jag jobbar i stora format, högupplöst och väldigt mycket med lager i PS. Jag hatar att sitta och vänta på långsamma renderingar, så jag har en kraftfull stationär dator. Lap-tops går bort för mig, nej det skall vara en maskin med mycket muskler vad gäller minne, lagringskapacitet, grafik och processorkraft.

Jag jobbar i Windows, vilket säkert får många att rynka på ögonbrynen, men till er säger jag; rynka på, det skiter jag i. Jag har jobbat med Windows ända sedan jag skaffade min första, fullständigt hopplösa maskin någon gång på 90-talet. Javisst, Windows på den tiden var totalt hopplöst, men rätt spännande också. Idag har gränserna vad gäller användarvänlighet suddats ut mellan till exempel Windows och Mac, det är mer en smaksak och vanefråga. Men för mig har alltid det viktigaste varit att kunna välja de komponenter jag vill ha, alltså att bygga min egen maskin från grunden och mig veterligen så blir det svårare om man föredrar Mac, men jag skall också säga att jag vet väldigt lite om Apple och den världen, så jag kan självklart ha fel vad gäller just det.

I alla fall så är en kraftfull dator A och O. Sedan behöver jag program och de programvaror jag använder för att bygga mitt digitala mörkrum är först och främst Photoshop. Lightroom, som jag vet att många fotografer använder står jag inte ut med, så Photoshop och Camera RAW är basen, sedan använder jag ett antal pluggar till PS och dom är: Nik Collection, Exposure och ON1, vilken jag enbart använder för att förstora bilder, i övrigt tycker jag ON1 är relativt värdelös. Dessa program bildar i alla fall mitt mörkrum.

Nå, nu till något mera konkret på hur min process ser ut. Utgångspunkten är en bild jag tog rätt nyligen i Slakthusområdet här i Stockholm. Bildens var relativt hopplös och egentligen dömd att misslyckas från början eftersom subjektet, alltså byggnaden jag fick för mig att fota av stod bakom ett högt stängsel. Nu var gliporna i stängslet så pass stora att jag precis kunde komma emellan med linsen och ta bilden. Men jag hade väldigt lite kontroll över hur resultatet skulle bli på grund av dessa omständigheter. Jag kan dock säga att jag hade en klar inre bild av hur jag ville att det skulle se ut, alltså den känsla och idé jag fick när jag såg byggnaden. Men mycket riktigt när jag kom hem och laddade in bilderna i datorn, så såg jag att just denna var en smärre katastrof. Nu brukar jag slänga sådana här misslyckade bilder, men just den här grep tag i mig så mycket på plats när jag tog bilden, att jag i alla fall ville ge den en chans.

Bild 1.

Orginalet, direkt från kameran i RAW, obearbetad.

Bild 2.

Här har jag plockat in bilden i Camera Raw och gjort en hel del grundläggande justeringar, såsom det uppenbara, nämligen beskärning, men också rätning och basic vad gäller färg, kontrast, tonalitet, lite skärpa och brusreducering.

Bild 3.

Så är bilden inne i PS, sparad i PSD, eftersom jag alltid jobbar i lager. Vad jag gjort här är att egentligen bara fortsätta med det jag påbörjade i Camera Raw, men i mer förfinad form med hjälp av PS och de pluggar jag använder. Jag brukar alltid avsluta det här steget med att förstora bilden till det maxformat jag tycker att bilden skall ha, i det här fallet 70x70cm i 300 Dpi. Anledningen till att jag gör detta är att nästa steg i processen handlar om så kallade overlays, alltså till exempel texturer i olika lager med olika typer av sammanblandning och transparens.
Det steget är det viktigaste för mig, där bilden formas till en färdig bild, med det bildspråk jag vill ha. Och när det gäller till exempel texturer så är min erfarenhet att de funkar bäst att jobba med i det format man tänker sig att bilden faktiskt skall vara. Visst, förminskning går ofta bra, men mindre bra att förstora i efterhand. Så om en kund vill ha en mindre bild an 70x70 cm så fungerar det ok, däremot brukar det fungera sämre att till exempel förstora väldigt mycket. Jag gör alla mina texturer själv, de är i stora format, högupplösta, men trots det så finns det alltid en gräns för vad en bild tål.

Bild 4.

Den färdiga bilden, vars titel är By all means Climb In  vilket jag aldrig kunde göra.

Plats

Jag sitter och tänker på det där med plats och på frågan: Var är bilden tagen?  Hur förvånad jag ofta blir när den dyker upp. Det verkar dessutom som om det bara är här hemma som det är så viktigt med var.
Jag har visat mina bilder över hela världen, och aldrig har någon frågat mig var jag tagit bilden, det är liksom en ickefråga.
Här på FS, däremot, tycks det vara en naturlig del av uppladdningen att ange koordinater och platsbestämmelse, i alla fall finns den möjligheten och jag vet inte om det där är en del av uppladdningsproceduren på andra nätverk där jag är aktiv också, men finns det som alternativ, så är det väl dolt. Jag skall dock erkänna att jag kanske missat något därför att jag är så ointresserad.

Jag kan förstå att det här jag tänker på nu är allt annat än vetenskap och jag har sannerligen ingen statistik över hur många som intresserar sig för koordinater och platsbestämmelser i andra länder än Sverige, men så mycket kan jag säga att om jag visar en bild i det här landet så dyker frågan förr eller senare upp, men aldrig utomlands.

Jag tänker att det kanske är så att det här på ett eller annat sätt är kopplat till den tradition vi har inom svenskt fotografi, där det dokumentära alltid varit i centrum. Det verkar liksom ligga rotat i oss att fotografi och den fysiska verkligheten sitter ihop. Men så är det ju inte, inte egentligen, eller?

Ok, att fotografera handlar om att se, som fotograf är du helt och fullt beroende av den fysiska verkligheten omkring dig. En konstnär som ägnar sig åt måleri behöver ju egentligen inte ta hänsyn till den fysiska verkligheten, förutom möjligen valet av färg och material, utan kan helt och hållet ägna sig åt sin inre verklighet. Men det faktum att en fotograf alltid måste förhålla sig till den fysiska verkligheten och till det han/hon ser, betyder ju inte att den färdiga bilden har något att göra med en slags objektiv verklighet.

Jag tänker, om man skall hårdra det hela, att en papperskopia av ett fotografi, vare sig det är en print, eller framtaget i mörkrum, inte egentligen är någonting annat än ett papper med en platt bild på, och det enda som man möjligen kan kalla för verkligt, i en fysiks bemärkelse, är själva papperet. Dessutom, och kom ihåg att jag generaliserar rätt friskt nu, så ser man rätt ofta att många som ägnar sig åt dokumentärfotografi gärna fotar i, eller redigerar sina bilder till svartvitt, och då har man ju distanserat sig från den fysiska verkligheten totalt, för inte är det väl så att vår verklighet är svartvit?
Låt oss vara ärliga, många väljer svartvitt för att de gillar det helt enkelt, kanske av estetiska skäl, eller rent nostalgiska, vad vet jag. Men inte ökar en svartvit bild autenticiteten, gör den mer objektivt verklig. 

Nåväl, det är självklart så att man som fotograf kan vara mer eller mindre intresserad av att vilja skapa en slags illusion av verklighet, ja kanske till och med en illusion av att vara objektiv, men om man har förstått på djupet att en fotografisk bild inte egentligen är någonting annat än en platt yta och ett resultat av fotografens egna val, en spegelbild av dennes blick, dennes idéer och upplevelser och inte en objektivt verklighet i sig, så är man ju som fotograf helt fri.
Om jag står framför Eiffeltornet och vill ta en bild så behöver jag ju inte tänka att nu måste jag se till att dom som ser min färdiga bild förstår att det är Eiffeltornet jag försökt avbilda, jag kan naturligtvis göra det, men jag behöver inte. Jag kan ju förhålla mig helt fritt och framför allt personligt till det jag ser. Kanske väljer jag att fokusera på något helt annat än själva tornet, eller så väljer jag en utgångspunkt som mer handlar om min upplevelse än själva dokumentationen.
Jag är fri, helt enkelt och det är så jag tänker kring det jag gör.

Visst, man kan säkerligen uppleva mina bilder som en slags återspegling av det verkliga i någon slags objektiv bemärkelse men jag kan försäkra er om att dom alltid är subjektiva, inte objektiva. Jag tänker aldrig dokumentärt när jag fotograferar, jag tänker alltid på min upplevelse av det jag ser, på det personliga uttrycket och på mina idéer om vad det är jag vill berätta rent generellt.
För mig är frågan om var en ickefråga, men varför är ständigt närvarande.

Ett första intryck

Okej, hur börjar man en blogg? Har ingen aning faktiskt så jag går direkt på vad jag tänker på just nu: Mina första intryck av Fotosidan, och låt mig då säga att det verkligen är mina första intryck, något som kan ändras över tid, och skulle det göra det, ja då återkommer jag med en ny betraktelse.

Det här är inte min första gång som jag är medlem på Fotosidan, jag var medlem här för cirka tio år sedan och då, på den tiden, var FS ett väldigt aktivt nätverk. Jag var själv poolvärd för gruppen Uttryck och som jag minns det hela så var den gruppen, ja absolut inte bara den, utan hela sajten väldigt levande och vibrerande av lust och kreativitet. Jag kan gå så långt och säga att FS faktiskt var min plantskola, det var där jag lärde mig gå.

Anledningen till att jag ändå hoppade av till slut, var att jag märkte en förändring på sidan som jag inte gillade. Det kändes som om FS mer och mer började handla om helt andra saker än bild. Fokus började så sakteliga luta mer åt teknik och kommers. Jag behövde helt enkelt leta mig fram till en plats där bilden och dess uttryck var i fokus, en levande, kreativ plats. Så jag tog mitt pick och pack och drog till USA, i alla fall virtuellt. Jag blev medlem på DeviantArt https://www.deviantart.com/poromaa vilket kom att bli mitt hem i tolv år, och är det fortfarande. Jag är väldigt aktiv på DA, är bland annat founder, alltså poolvärd för gruppen Living-For-The-City (LFTC) https://www.deviantart.com/living-for-the-city vilket är en grupp där fokus ligger på högkvalitativt urbant fotografi av alla typer och genrer. Jag är också group admin för flera andra grupper såsom den alldeles fantastiska gruppen Photograph-ism https://www.deviantart.com/photograph-ism

Men DeviantArt genomgår också en förändring nu som känns allt annat än bra, man har bytt ägare, ändrat utseendet på sidan (absolut till det bättre), men också börjat lägga fokus mer på att försöka konkurrera med de stora jättarna inom social media. Uppdateringar som görs nu handlar nästan uteslutande om att försöka efterlikna Facebook och Instagram och jag upplever att fokus handlar mindre och mindre om konst, bild och kreativ interaktion, att vara en plats för kreatörer, vilket var anledningen till att jag kände mig så hemma på DA. Och tyvärr är det så att många fantastiska konstnärer och fotografer har lämnat DA just av den anledningen. Men jag stannar nog kvar ett tag till, trots att det numera känns lite som om man ropar i tomma rum.

Men kanske är det så här det är numera; den kreativa interaktionens tid är över. Få orkar, eller vill inte längre stanna upp och tänka efter. Man vill inte, eller tycker sig inte ha tid att interagera kreativt om det inte handlar om enkla snabba interaktioner, såsom att klicka på en gilla-knapp. Jag vet att jag även själv blivit mer och mer lat när det gäller att verkligen stanna upp en stund, tänka efter och kanske delge sina tankar, om en bild, och jag kan tyvärr tycka att det känns lite skönt att slippa tycka till, slippa delge mina tankar om det jag ser. Visst, jag kommenterar fortfarande, men jag har blivit betydligt mer selektiv med åren.
Då är det rätt skönt att vara aktiv på Instagram https://www.instagram.com/samuelporomaa/ där man lägger upp sina bilder får lite gillande, ger lite gillande till det man gillar, men inte mer än så.
Jag är också aktiv på Flickr https://www.flickr.com/photos/samuelporomaa/  en väldigt trevlig sajt, men här har man försökt lösa problemet, med att det är så få kommentarer på bilder i de olika grupperna, att man skapat färdiga mallar för kommentarer som du bara kopierar och klistrar in. Oerhört märkligt, lite löjeväckande faktiskt, men trots allt ett uttryck för tiden: Jag orkar inte skriva något själv, så jag klipper och klistrar in. Snabbt och enkelt, och jag behöver inte formulera mina tankar om det jag ser.

Nå, nu till FS:
När man surfar in på sidan så förstår man ganska omedelbart att det här är en sida där fokus framför allt ligger på FS egen tidning, och där teknik känns som en väldigt central del. Mycket tester av olika kameror, objektiv och utrustning i största allmänhet, inte så mycket om vad som pågår bland medlemmarna, deras bildarbete, deras kreativitet och så vidare. Men som sagt, det är mitt första intryck. Fast om du surfar in på Flickr till exempel så är fokus från första mötet helt på bild och i princip ingenting om utrustning, kameror och teknik, så det finns en rätt tydlig skillnad.

Nåväl, då får man bli medlem på FS för att se vad som pågår under ytan, och jag måste säga att rent tekniskt och utseendemässigt gillar jag verkligen sajten, och portfoliofunktionen är alldeles utmärkt. Fast i övrigt får jag känslan av en rätt slumrande sida. Det är rätt tyst här. Jag hoppas jag har fel, men nog känns det lite sömnigt. Jag tänker rent spontant att det är bra att många grupper kräver kommentarer om man vill lägga upp en bild (som till exempel i Uttryck) men kanske leder det till färre uppladdningar, därför att få orkar kommentera. När jag skulle kommentera två bilder (som är kravet i Uttryck) vid min första uppladdning till gruppen så letade jag och letade länge innan jag hittade en del intressanta bilder, men det visade sig att dom bilderna hade laddats upp för fem år sedan, alltså bilder som tillhör historien, och vars fotografer kanske inte ens finns kvar (i alla fall aktivt) på FS. Vad är det för mening att interagera, via en kommentar på en bild som laddades upp för flera år sedan, det blir lite som att tala med de döda. Så även om kommentarskraven är bra, så kan de också fungera kontraproduktivt, alltså leda till lägre aktivitet. Men som sagt, jag har ju inte tittat in i alla grupper eftersom jag är relativt ointresserad av till exempel naturfoto som verkar vara den dominerande genren här. Kanske är det betydligt högre aktivitet där, så I rest my case tills vidare.