Grusade förhoppningar

Ja då har vi varit i Brighton, dit vi länge velat resa, eller om jag nu skall jag vara helt ärlig: Dit jag länge velat resa. Men tro inte nu att den här lusten att se den lilla engelska kuststaden har något att göra med det faktum att ABBA en gång vann Melodifestivalen just i Brighton, utan allt har byggt på en inre vision av en engelsk semesterort höljd i en dimma som sveper sig vackert och vemodigt runt den victorianska arkitekturen och lägger sig som en mjuk filt över den i övrigt ganska nedgångna och framför allt rätt övergivna kuststaden.

Men oj, vad fel man kan ha i sina inre förväntningar, det visar sig faktiskt omedelbart att min inre vision inte haft något att göra med hur Brighton verkligen ser ut. Till att börja med; ingen dimma utan en plågsamt gassande sol och i stället för tomma gator möts vi av tusentals andra turister, så packat, att det faktiskt är svårt att ta sig fram till fots under vår rätt plågsamma vandring genom stadskärnan ner till havet. Den victorianska arkitekturen finns visserligen här, men varje meter är fylld av souvenirbutiker, där man kan köpa allt från Harry Potterprylar till oändliga rader av miniatyrer av engelska telefonhytter, London Tower, mjukisvarianter av björnen Paddington och annat krimskrams, samt restauranger och pubar i varje hörn.

Väl nere vid havet och strandpromenaden möts vi inte av särskilt mycket lugn och ro heller, utan här fortsätter den kommersiella cirkusen med full kraft. Fast lustigt nog går det att hitta små fickor av luft och stillhet, även om jag vid det här laget är så utmattad av den korta promenaden från tågstationen till havet att jag har svårt att värja mig från allt tingeltangel som tränger sig på och försöker ta makten över mitt inre och få mig att hänge mig åt allt vad som erbjuds i form av cheap trills, som för övrigt inte är särskilt cheap.

Men till sist så lyckas jag faktiskt tränga undan det öronbedövande och mentalt utmattande bruset och flytta fokus till mitt fotograferande och jag lyckas faktiskt ta några bilder som jag trots allt tycker funkar ganska okej. Ni får väl avgöra om den känslan av några lyckade klick bara är en del av min snedvridna inre vision, eller om bilderna trots allt har en viss bärkraft.

I vilket fall som helst så kan jag konstatera att Brighton, som jag ser det nu (vilket jag ju borde ha förstått långt tidigare) inte är något annat än en riktigt horribel turistfälla, och vi kommer inte att komma tillbaka, i alla fall om jag får bestämma. Å andra sidan; vi kanske valde helt fel tid för vårt besök? Brighton kanske kan uppfylla alla mina inre förväntningar off season, så att säga…vem vet?

Men efter detta besöket, känns det som att det nog är bättre att låta bli...