Ny webbsida

Ja, då blir det ett litet reklamavbrott, jag har nämligen byggt en ny webbsida med den nya adressen https://www.poromaa.net

Anledningen till detta är ganska självklar för mig, jag behöver vara på ett ställe där jag kan få full kontroll över sidans design och utformning, samt att jag vill kunna använda min egen domän som adress. Jo, jag vet att detta med domänadress även fungerar här på Fotosidan i portfolion, men eftersom jag inte är särskilt tekniskt lagd, så upplevde jag ganska snart när jag gjorde ett försök till en koppling att det är alldeles för krångligt för mig. Dessutom ingick domän i priset på det ställe jag numera finns, och allt med att koppla sidans adress till min domän sköttes utan att jag behövde sköta det själv.

En annan för mig viktig anledning till flytten är att jag vill ha en blogg på engelska också, eftersom en absolut majoritet av mina följare inte har svenska som modersmål.

Jag kommer att avveckla portfolion här på FS, men behåller självklart bloggen.

Nåväl, ni är alla hjärtligt välkomna in och besöka min nya webbplats.

Form och tanke

Vad är grunden för fotografi, ja egentligen allt bildskapande? Om du frågar mig så är det mekaniken kring överförandet av en tredimensionell rumslighet, till en tvådimensionell yta. Har man inte förstått vikten av -och- kan hantera den transfereringen på ett mer eller mindre medvetet sätt så är risken rätt stor att det man försöker göra visuellt kommer att falla platt, även om man råkar sitta inne med den mest fantastiska berättelse eller idé.

Det gäller alltså att ha en grundläggande förståelse för den här mekaniken och dess språkliga beståndsdelar och jag skulle vilja påstå att det är det som vi kallar för att ha ett bildseende. När man förstått att det egentligen inte är verkligheten man sysslar med när man tar sin bild utan möjligen en slags representation, i två dimensioner, av ett ögonblick man valt ut, ja då öppnas ju en värld av språkliga möjligheter, av personliga berättelser och möjliga idéer. Men utan transfereringen som absolut grund så blir det inget som kan läsas bildspråkligt som intressant, eller tankeväckande, som beskrivande eller kanske ens begripligt av en betraktare.

 Om jag skall försöka mig på att dissekera mitt eget sätt att tänka kring det här, hur jag väljer att hantera mekaniken så att säga, så är det verkligen allt annat än lätt, men en sak är säker och det är att i samma ögonblick som jag tittar på till exempel. en husfasad genom sökaren så upphör den att vara en fasad, och när bilden väl är tagen och omvandlats av sensorn till rådata så återstår bara geometriska figurer såsom kvadrater, cirklar, romber, linjer eller kurvor på en tvådimensionell yta i kombination med olika färger och kromatiska skalor. Färg och form, helt enkelt. Bildspråkets beståndsdelar är ju faktiskt just detta; geometri i kombination med färg och olika kromatiska skalor.

Men vänta nu, kan det verkligen stämma? Ja kanske för några få, men i mitt eget fall och i de flestas, vill jag nog påstå att det bara är halva sanningen.

Jag brukar likna bildspråket vid det skrivna ordet; Utan bokstäver, finns inget att läsa, bokstäverna är alltså grunden för skriftspråket, men utan att bokstäverna fogats samman till meningar och ord som vi känner igen genom det vi lärt oss att förstå som begrepp eller benämningar av något specifikt i vår verklighet, inre eller yttre, eller genomsyrats av en författares idéer omkring ett berättande så blir allt bara en obegriplig kedja av bokstäver utan mening eller innehåll. Jag vill mena att det är samma mekanik som gäller då det handlar om att kommunicera med bildspråket och dess alfabet. Har man inte lärt sig bokstäverna i alfabetet så kan man varken skriva, eller läsa, men det krävs något mer än bara läsförståelse och skrivkunskap för att verkligen kunna kommunicera och förstå en idé, eller berätta en berättelse på ett sådant vis visuellt att det blir intressant och spännande för en betraktare. Så bildspråket handlar alltså självklart inte bara om geometri, färg och tonomfång, men utan bokstäverna ingen bild att läsa av överhuvudtaget.

 Alfabetet vi använder i överföringen mellan den tredimensionella verkligheten till den tvådimensionella ytan är alltså en kombination av olika estetiska beståndsdelar, matematiska eller mer organiska. Man kan tänka sig att när man skriver en bild så skulle man kunna reducera det språket till att faktiskt enbart bestå av detta och då har man på sätt och vis en abstrakt bild som enbart rör sig i ytplanet, men de allra flesta av oss jobbar ju med mer eller mindre tydliga tecken för, eller representationer av hur vi ser verkligheten, vi jobbar med någon form av avbildning av rumslighet helt enkelt. Fotografiet som media i sig själv är ju starkt förknippad med just detta; att frysa ett ögonblick av verklighet. Men att avbilda framgångsrikt handlar om att förstå skillnaden mellan avbildningen och verkligheten och kunna hantera den skillnaden visuellt.

Jag brukar tänka på den där utställningen som Matisse hade där han fick en fråga av en besökare gällande en av hans målningar som föreställde en naken kvinna: Besökaren undrade om inte låret på kvinnan var för tjockt, varpå Matisse svarade: Det är inget lår det är en målning. Det svaret illustrerar väl vad jag menar med att förstå skillnaden.

Att avbilda, eller beskriva en faktisk rumslighet, eller volym handlar om illusionen av den, det handlar om förmågan att omvandla en faktisk volym till en illusion av volym på en tvådimensionell yta där endast illusionen av den tredje dimensionen – volymen – är möjlig. Det kan man göra på många sätt och bildspråket är full av bokstäver och ord som handlar om det.

Man skulle kunna säga att ljus definierar form och volym. På en tvådimensionell yta är det färgen och de kromatiska skalorna som får representera detta formande ljus. I ett svartvitt fotografi, eller kanske ett grafiskt blad, eller en teckning handlar det om att utnyttja den kromatiska skalan för att definiera rum och volym. Det kan också handla om skärpedjup, hårdhet och mjukhet i tonerna och ytornas definiering och fotografi-specifikt kan det också röra sig om val av optik och hur bilden exponeras – ett ordentligt tele, som exempel, har ju den lilla egenheten att vika upp motivet mot ytan och platta ut det. I ett färgfoto, eller för den delen en målning tillkommer ytterligare en beståndsdel och det är att förstå hur färg fungerar och beter sig i olika atmosfäriska förhållanden; färgen som rumsbeskrivare.

 Har man en grundläggande förståelse för dessa språkliga beståndsdelar så blir illusionen mycket lättare att gå i land med. Transfereringen blir lättare att genomföra och framför allt så kommer bilden att uppfattas som en beskrivning av en volym eller en rumslighet, inte som rummet eller volymen i sig, men väl som ett fungerande tecken för det.

 Nå, vad är då det där andra, det där som inte handlar om strikt geometri och matematik? Ja det är väl det som vi vill kalla för mening och estetisk avsikt. En bilds mening och innehåll, idén, berättelsen, ja allt det där som är den personliga hållningen plus en estetisk avsikt, en komposition helt enkelt, alltså mer svåråtkomliga språkliga beståndsdelar med andra ord. Man skulle kunna säga att det handlar om en annan typ av överföring, då vi fyller den där tvådimensionella ytans meningslöshet med vår egen personliga idé, eller berättelse och vår estetiska avsikt med kompositionen, fyller den med en mening. En del skulle nog kunna nöja sig med formen och färgen i sig. Jag kan på sätt och vis säga att jag tillhör den skaran, i alla fall ibland. Olle Beartlings måleri till exempel är ju ett lysande exempel på ett bildskapande där formen och färgen har ett absolut egenvärde. Jackson Pollocks måleri likaså. Deras bilder handlar egentligen inte om något annat än formen och färgen i sig, men det är heller inte riktigt sant, för jag tror att många skulle säga att det visst finns en personlig hållning både hos Beartling och hos Pollock. Och även om båda försökte utveckla metoder att tillverka sina bilder på, för att radera ut den personliga avsikten (Pollock med slumpen som redskap och Baertling med en slags mekanisk hållning till själva hantverket) så tror jag det är få idag som upplever deras bildspråk som anonymt och utan avsändare. Man kan därför säga att båda i den bemärkelsen egentligen misslyckades i sina föresatser.

 Men låt mig få återvända till det där ögonblicket då jag tittar genom sökaren på en husfasad. Jag skrev att husfasaden upphör att vara en fasad för mig i det ögonblicket och blir geometri. Det är alldeles sant, men husfasaden förvandlas också till ett embryo för en tanke, eller känsla, själva idén till varför jag väljer att ta en bild av den. Jag väljer att kalla det för ett embryo, eftersom mycket av det jag gör rent konceptuellt med mina bilder får sin absoluta form långt senare än då bilden togs. Men det kan lika gärna vara så att idé och form sätts direkt i sökaren av fotografen. Gatufotografins själva idé, rent formellt språkligt, handlar ju om det som exempel. Men i grunden är det samma sak; att fylla den tvådimensionella ytan med en personlig hållning, göra den meningsfull helt enkelt och en del gör det direkt i sökaren, en del i efterarbetet och de flesta i ett slags flytande gränsland mellan de tu.

 Jag tror att nyckeln till ett framgångsrikt bildberättande, oavsett teknik och genre är en djup förståelse för de här grunderna; form och tanke helt enkelt, men den absoluta grunden och ruta ett för fotografen är att kunna handskas med överföringen från den tredimensionella verkligheten till den tvådimensionella ytan, att förstå vad det innebär. Utan den kunskapen blir det lätt bara obegripliga och ointressanta berättelser utan estetiska ingångar, men utan den andra transfereringen, tanken och idén, stannar lätt bilden kvar i tomma estetiska gester utan vare sig mening eller innehåll. Form och tanke håller alltså varandra hårt i handen.