Tankar som far genom mitt huvud om allt eller inget.

Skogen, döden och livet

2018 fick jag diagnosen cancer på höger halsmandel. Jag hade länge känt av besvär vid sväljning, men inte tänkt mer på det än att det var någon slags långdragen förkylning. Men så plötsligt en dag upptäcker jag en liten knöl på halsen, stor som ungefär en kikärta. Jag tog omedelbart kontakt med min husläkare som skickade mig vidare till biopsi på SöS, och redan nästa dag ringer min läkare och vill träffa mig och min hustru Tina. Vi förstod båda att det var något allvarligt på gång eftersom läkaren ville träffa oss båda. Sedan gick det snabbt, vilket jag är oändligt tacksam för. Det blev operation av själva huvudtumören, som satt på höger halsmandel, och knölen på halsen, en metastas, strålades bort.

Under själva behandlingen, vilket var ett absolut helvete, med strålning varje dag i sex veckor på Karolinska, plus cellgifter en gång i veckan, så svävade jag nog ibland mellan liv och död. Strålningen i halsregionen resulterade i att jag blev brännskadad både utanpå halsen, och inuti svalget vilket i sig ledde till att jag till sist inte kunde äta och fick matas via sond. Men inte en enda gång under den här tiden tänkte jag att nu är det kört, nu ger jag upp. Tanken på att cancern skulle vinna fanns inte, utan jag kämpade emot med allt jag hade, och vann kampen till sist. Jag fick visserligen en strålningsskada på det nervplexa som sitter vid höger axel och som gör att jag idag har svårt att använda höger arm och hand som jag en gång kunde, men jag betvingade döden och cancern.

Det intressanta och kanske aningen märkliga, eller möjligen lätt makabra var att jag under min värsta period av kamp, med svåra smärtor, svaghet och nedstämdhet valde att dra i gång ett projekt med att fota på skogskyrkogården här i Stockholm. Inte för att jag hade någon slags dödslängtan, snarare tvärtom, utan kanske främst för att jag på något förunderligt vis behövde vara på en plats, där döden är närvarande. Jag behövde den platsen just då, helt enkelt. Så jag ägnade rätt mycket tid med att bara vara där, att ”prata med” döden, men också bara vara i det totala lugn och den frid som finns på en plats där våra döda vilar.

Och jag minns kanske främst den där vinterdagen då ljuset var absolut magiskt och friden var nästan himmelsk. En dimma bredde ut sig och svepte in platsen i sina mjuka slöjor, en perfekt dag för fotograferande. Men jag minns också alla människor som valt att använda de små kullarna som pulkbackar. Jag minns mina dubbla känslor inför dessa vinter-lekar, det kändes i alla fall just då lite som om de var där för att förstöra, ett helgerån, helt enkelt, men samtidigt upplevde jag något fint med det där, med barnens stoj och lek, som en hyllning till livet mitt ibland de döda. I vilket fall som helst så försökte jag närma mig de där tveeggade känslorna via mitt fotograferande, och av alla hundratals bilder jag tog vid mina besök på skogskyrkogården vid den här tiden, så är jag nog mest nöjd med bilderna jag tog den där dagen.

Division Contemplate
Division Contemplate
Glade Just one more ride
Glade Just one more Ride
Winter Games #1 Winter Games #2
Winter Games #1 Winter Games #2

Inlagt 2023-05-02 17:21 | Läst 676 ggr. | Permalink
Rent magiskt vackra bilder!
Din berättelse berör mig, och din kamplust är imponerande.
Själv besegrade jag min cancer för 13 år sedan. Jag påbörjade nyligen mitt 80:de år. Det lönade sig alltså att kämpa emot!
Svar från Poromaa 2023-05-02 20:28
Tack så jättemycket, Peter. Och det är skönt att höra att kampen lönar sig. Just nu kämpar jag mest med att använda vänster hand istället för höger
Den här platsen är väldigt speciell och dina foton förmedlar det. Kan faktiskt förstå dina känslor. Även om jag nog inte varit riktigt i liv/död sits har jag tyvärr också gått igenom det här. 5 år lång väntan därefter.
Fjärde fotot från slutet är så vacker å visar hur viktigt ljuset är i den mörkaste stund. Varje litet steg är ljus. Tänkte inte då vilken match det var.
Jobbigast är det att stå brevid (kände jag), som måste se någon kär lida och inget kunna göra annat än just finnas. Det tar hårt för båda på olika vis
Vara starka...i sårbarhet kommer det styrka som man knappt trodde fanns
Mvh N
Svar från Poromaa 2023-05-02 20:33
Absolut, och min älskade Tina fick bära väldigt mycket under den svåra tiden. Men vi blev starkare både hon och jag. Tack.
Stark berättelse med fina bilder.
Tack för att du delar med dig.

MVH J O
Svar från Poromaa 2023-05-02 20:34
Tack så hjärtligt Jan Olof.
Din berättelse får mig att stanna upp och tänka till. Man borde vara betydligt nöjdare med det man har och inte klaga jämt på småsaker. En tuff match du gått igenom.
Och bilderna är verkligen fina, nummer tre är min favorit, om jag måste välja någon.

Tommy S.
Svar från Poromaa 2023-05-02 20:36
Så är det. Tack så jättemycket för att du stannade upp en stund och läste.
Fängslande läsning och helt magiska bilder. Jag hade nog känt något liknande inför pulkaåkande barn på en sån här plats men du hanterade det så bra och jag gillar faktiskt att det är barn med pulkor på några av dina bilder.
Hälsningar Lena
Svar från Poromaa 2023-05-02 21:17
Tack så jättemycket. Jo, jag har faktiskt en hel del bilder av ungar och pulkor. Jag gick faktiskt i gång på det där ”spektaklet” rent formellt, trots att känslorna var blandade. Tänkte en hel del på Pieter Bruegels måleri, främst hans vinterbilder. Som gammal målare blev det en naturlig koppling för mig, ett minne av bilder jag gillat.
Blev så tagen av din berättelse och av bilderna att jag avbröt och gjorde annat några timmar. Särskilt tre första bilderna tog rätt hårt på mig med sin förtätade stämning. Alla är ju "fina" men har nåt mer, de bär för mig stor känslomässig tyngd.

Tveeggade känslorna inför barns lek på begravningsplatsen förstår jag mycket väl. Förr var det tabu att leka där. Men tiderna förändras. Och även kyrkogårdsförvaltarnas inställning. Jag intervjuade chefen för Norrköpings (kyrkliga) begravningsplatser för några år sen. Hon menade att i en allt rörigare och stimmigare miljö kan begravningsplatserna erbjuda stillhet och plats för eftertanke. Även andra inslag som barns lek och t o m någon picknick kan få plats.

Låten barnen komma till mig sa Jesus då lärjungarna försökte hålla barnen borta.
Svar från Poromaa 2023-05-03 09:41
Du har helt rätt, och det var nog lite av dessa funderingar jag brottades med fram och tillbaka. Kanske är det så att livet blir aldrig så tydligt närvarande när döden är i dess absoluta närhet. Jag blir glad att höra att bilderna berörde, så stort tack för att du tog dig tid att verkligen reflektera.
Tack för din berättelse. Fina bilder mycket fina kompositioner och vackert ljus. Både bilder och text berör.
Ha det gott.
Svar från Poromaa 2023-05-03 09:42
Tack så hjärtligt Jerry.
En väldigt gripande berättelse och fina bilder. Hoppas allt går bra med din rehab och annat i resan tillbaka till ett friskt liv. Promenader med kameran kan nog vara ett bra inslag i rehabiliteringen.
Svar från Poromaa 2023-05-03 14:52
Håller med om det där med promenader med kameran, men i övrigt så får jag egentligen ingen rehab alls. Försöker träna en del, men skadan jag har går inte att göra något åt eftersom den handlar om skadade nerver, som reglerar muskler och dylikt i höger arm, axel och hand, så den enda rehab jag har är den jag får hitta på själv. Har inte fått någon som helst hjälp från sjukvården vad gäller min skada, förutom smärtlindring, så jag får jobba själv med att bland annat öva upp min vänsterarm och hand, den kommer att bli mitt framtida ”verktyg”. Jag kämpar på, tar en dag i taget och försöker påminna mig om att jag faktiskt är fri från cancern. Tack för din kommentar.
Johan Pihl 2023-05-04 10:30
Ok, men hoppas att det löser sig ändå.
Jag fotar ju endast med en Iphone nuförtiden. Och under perioder som jag har haft problem med höger axel/arm pga skada, så har jag istället fotat med vänstern. Så numera är jag precis lika bra på att använda vänster- som högerhanden när jag fotograferar, även om det var lite ovant i början.