Plats

Jag sitter och tänker på det där med plats och på frågan: Var är bilden tagen?  Hur förvånad jag ofta blir när den dyker upp. Det verkar dessutom som om det bara är här hemma som det är så viktigt med var.
Jag har visat mina bilder över hela världen, och aldrig har någon frågat mig var jag tagit bilden, det är liksom en ickefråga.
Här på FS, däremot, tycks det vara en naturlig del av uppladdningen att ange koordinater och platsbestämmelse, i alla fall finns den möjligheten och jag vet inte om det där är en del av uppladdningsproceduren på andra nätverk där jag är aktiv också, men finns det som alternativ, så är det väl dolt. Jag skall dock erkänna att jag kanske missat något därför att jag är så ointresserad.

Jag kan förstå att det här jag tänker på nu är allt annat än vetenskap och jag har sannerligen ingen statistik över hur många som intresserar sig för koordinater och platsbestämmelser i andra länder än Sverige, men så mycket kan jag säga att om jag visar en bild i det här landet så dyker frågan förr eller senare upp, men aldrig utomlands.

Jag tänker att det kanske är så att det här på ett eller annat sätt är kopplat till den tradition vi har inom svenskt fotografi, där det dokumentära alltid varit i centrum. Det verkar liksom ligga rotat i oss att fotografi och den fysiska verkligheten sitter ihop. Men så är det ju inte, inte egentligen, eller?

Ok, att fotografera handlar om att se, som fotograf är du helt och fullt beroende av den fysiska verkligheten omkring dig. En konstnär som ägnar sig åt måleri behöver ju egentligen inte ta hänsyn till den fysiska verkligheten, förutom möjligen valet av färg och material, utan kan helt och hållet ägna sig åt sin inre verklighet. Men det faktum att en fotograf alltid måste förhålla sig till den fysiska verkligheten och till det han/hon ser, betyder ju inte att den färdiga bilden har något att göra med en slags objektiv verklighet.

Jag tänker, om man skall hårdra det hela, att en papperskopia av ett fotografi, vare sig det är en print, eller framtaget i mörkrum, inte egentligen är någonting annat än ett papper med en platt bild på, och det enda som man möjligen kan kalla för verkligt, i en fysiks bemärkelse, är själva papperet. Dessutom, och kom ihåg att jag generaliserar rätt friskt nu, så ser man rätt ofta att många som ägnar sig åt dokumentärfotografi gärna fotar i, eller redigerar sina bilder till svartvitt, och då har man ju distanserat sig från den fysiska verkligheten totalt, för inte är det väl så att vår verklighet är svartvit?
Låt oss vara ärliga, många väljer svartvitt för att de gillar det helt enkelt, kanske av estetiska skäl, eller rent nostalgiska, vad vet jag. Men inte ökar en svartvit bild autenticiteten, gör den mer objektivt verklig. 

Nåväl, det är självklart så att man som fotograf kan vara mer eller mindre intresserad av att vilja skapa en slags illusion av verklighet, ja kanske till och med en illusion av att vara objektiv, men om man har förstått på djupet att en fotografisk bild inte egentligen är någonting annat än en platt yta och ett resultat av fotografens egna val, en spegelbild av dennes blick, dennes idéer och upplevelser och inte en objektivt verklighet i sig, så är man ju som fotograf helt fri.
Om jag står framför Eiffeltornet och vill ta en bild så behöver jag ju inte tänka att nu måste jag se till att dom som ser min färdiga bild förstår att det är Eiffeltornet jag försökt avbilda, jag kan naturligtvis göra det, men jag behöver inte. Jag kan ju förhålla mig helt fritt och framför allt personligt till det jag ser. Kanske väljer jag att fokusera på något helt annat än själva tornet, eller så väljer jag en utgångspunkt som mer handlar om min upplevelse än själva dokumentationen.
Jag är fri, helt enkelt och det är så jag tänker kring det jag gör.

Visst, man kan säkerligen uppleva mina bilder som en slags återspegling av det verkliga i någon slags objektiv bemärkelse men jag kan försäkra er om att dom alltid är subjektiva, inte objektiva. Jag tänker aldrig dokumentärt när jag fotograferar, jag tänker alltid på min upplevelse av det jag ser, på det personliga uttrycket och på mina idéer om vad det är jag vill berätta rent generellt.
För mig är frågan om var en ickefråga, men varför är ständigt närvarande.

Ett första intryck

Okej, hur börjar man en blogg? Har ingen aning faktiskt så jag går direkt på vad jag tänker på just nu: Mina första intryck av Fotosidan, och låt mig då säga att det verkligen är mina första intryck, något som kan ändras över tid, och skulle det göra det, ja då återkommer jag med en ny betraktelse.

Det här är inte min första gång som jag är medlem på Fotosidan, jag var medlem här för cirka tio år sedan och då, på den tiden, var FS ett väldigt aktivt nätverk. Jag var själv poolvärd för gruppen Uttryck och som jag minns det hela så var den gruppen, ja absolut inte bara den, utan hela sajten väldigt levande och vibrerande av lust och kreativitet. Jag kan gå så långt och säga att FS faktiskt var min plantskola, det var där jag lärde mig gå.

Anledningen till att jag ändå hoppade av till slut, var att jag märkte en förändring på sidan som jag inte gillade. Det kändes som om FS mer och mer började handla om helt andra saker än bild. Fokus började så sakteliga luta mer åt teknik och kommers. Jag behövde helt enkelt leta mig fram till en plats där bilden och dess uttryck var i fokus, en levande, kreativ plats. Så jag tog mitt pick och pack och drog till USA, i alla fall virtuellt. Jag blev medlem på DeviantArt https://www.deviantart.com/poromaa vilket kom att bli mitt hem i tolv år, och är det fortfarande. Jag är väldigt aktiv på DA, är bland annat founder, alltså poolvärd för gruppen Living-For-The-City (LFTC) https://www.deviantart.com/living-for-the-city vilket är en grupp där fokus ligger på högkvalitativt urbant fotografi av alla typer och genrer. Jag är också group admin för flera andra grupper såsom den alldeles fantastiska gruppen Photograph-ism https://www.deviantart.com/photograph-ism

Men DeviantArt genomgår också en förändring nu som känns allt annat än bra, man har bytt ägare, ändrat utseendet på sidan (absolut till det bättre), men också börjat lägga fokus mer på att försöka konkurrera med de stora jättarna inom social media. Uppdateringar som görs nu handlar nästan uteslutande om att försöka efterlikna Facebook och Instagram och jag upplever att fokus handlar mindre och mindre om konst, bild och kreativ interaktion, att vara en plats för kreatörer, vilket var anledningen till att jag kände mig så hemma på DA. Och tyvärr är det så att många fantastiska konstnärer och fotografer har lämnat DA just av den anledningen. Men jag stannar nog kvar ett tag till, trots att det numera känns lite som om man ropar i tomma rum.

Men kanske är det så här det är numera; den kreativa interaktionens tid är över. Få orkar, eller vill inte längre stanna upp och tänka efter. Man vill inte, eller tycker sig inte ha tid att interagera kreativt om det inte handlar om enkla snabba interaktioner, såsom att klicka på en gilla-knapp. Jag vet att jag även själv blivit mer och mer lat när det gäller att verkligen stanna upp en stund, tänka efter och kanske delge sina tankar, om en bild, och jag kan tyvärr tycka att det känns lite skönt att slippa tycka till, slippa delge mina tankar om det jag ser. Visst, jag kommenterar fortfarande, men jag har blivit betydligt mer selektiv med åren.
Då är det rätt skönt att vara aktiv på Instagram https://www.instagram.com/samuelporomaa/ där man lägger upp sina bilder får lite gillande, ger lite gillande till det man gillar, men inte mer än så.
Jag är också aktiv på Flickr https://www.flickr.com/photos/samuelporomaa/  en väldigt trevlig sajt, men här har man försökt lösa problemet, med att det är så få kommentarer på bilder i de olika grupperna, att man skapat färdiga mallar för kommentarer som du bara kopierar och klistrar in. Oerhört märkligt, lite löjeväckande faktiskt, men trots allt ett uttryck för tiden: Jag orkar inte skriva något själv, så jag klipper och klistrar in. Snabbt och enkelt, och jag behöver inte formulera mina tankar om det jag ser.

Nå, nu till FS:
När man surfar in på sidan så förstår man ganska omedelbart att det här är en sida där fokus framför allt ligger på FS egen tidning, och där teknik känns som en väldigt central del. Mycket tester av olika kameror, objektiv och utrustning i största allmänhet, inte så mycket om vad som pågår bland medlemmarna, deras bildarbete, deras kreativitet och så vidare. Men som sagt, det är mitt första intryck. Fast om du surfar in på Flickr till exempel så är fokus från första mötet helt på bild och i princip ingenting om utrustning, kameror och teknik, så det finns en rätt tydlig skillnad.

Nåväl, då får man bli medlem på FS för att se vad som pågår under ytan, och jag måste säga att rent tekniskt och utseendemässigt gillar jag verkligen sajten, och portfoliofunktionen är alldeles utmärkt. Fast i övrigt får jag känslan av en rätt slumrande sida. Det är rätt tyst här. Jag hoppas jag har fel, men nog känns det lite sömnigt. Jag tänker rent spontant att det är bra att många grupper kräver kommentarer om man vill lägga upp en bild (som till exempel i Uttryck) men kanske leder det till färre uppladdningar, därför att få orkar kommentera. När jag skulle kommentera två bilder (som är kravet i Uttryck) vid min första uppladdning till gruppen så letade jag och letade länge innan jag hittade en del intressanta bilder, men det visade sig att dom bilderna hade laddats upp för fem år sedan, alltså bilder som tillhör historien, och vars fotografer kanske inte ens finns kvar (i alla fall aktivt) på FS. Vad är det för mening att interagera, via en kommentar på en bild som laddades upp för flera år sedan, det blir lite som att tala med de döda. Så även om kommentarskraven är bra, så kan de också fungera kontraproduktivt, alltså leda till lägre aktivitet. Men som sagt, jag har ju inte tittat in i alla grupper eftersom jag är relativt ointresserad av till exempel naturfoto som verkar vara den dominerande genren här. Kanske är det betydligt högre aktivitet där, så I rest my case tills vidare.