Språk och uttryck

Med risk för att bli aningen tjatig nu, måste jag erkänna att jag sitter här på kammaren igen och funderar på det där med bildspråk och personligt uttryck.
Jag vet att jag har skrivit en hel del om detta tidigare, särskilt om formen och om tanken, men jag får en känsla av att jag ofta försöker undvika, eller smyga runt det här med det personliga uttrycket, i alla fall när det gäller mitt eget uttryck.

På något vis känns det lättare att resonera kring begreppet bildspråk, för man kan hålla en allmängiltig ton i sitt resonemang, även om bildspråket egentligen är ganska personligt och i bästa fall sammanflätat med det personliga uttrycket. Men att försöka komma åt och förstå ens eget personliga uttryck är betydligt svårare. Kanske för att det är just personligt, och för att det är en ständigt pågående process, något som är i rörelse, precis som livet själv.

Okej, vissa saker är jag hyggligt säker på, andra, långt ifrån, och det är väl därför jag återkommer till frågan hela tiden, den viktigaste av dem alla: Varför?
Varför gör jag de val som jag gör, varför söker jag efter vissa typer av motiv och väljer att bortse från andra, och inte minst; varför håller jag på och frågar mig det här hela tiden?

Den sista av de här frågorna är lätt att besvara: Att fråga sig varför är ett sätt att utvecklas, att inte stanna upp, att inte ducka för det faktum att all typ av konstutövning och  gestaltning är en del av den rörelse som är livet, ens personlighet, ens erfarenheter och ens blick på världen.

Och det är precis detta jag tänkte försöka gräva lite djupare i nu. Varför jag väljer att uttrycka mig på det sätt jag gör.

Vad är mitt personliga avtryck?

Rent ytligt sett är jag är en urban fotograf och jag har mer eller mindre medvetet valt bort allt annat. Jag är också en formellt driven fotograf. Alltså, jag känner mig helt övertygad om att den formella biten av mitt bildberättande har betydelse för uttrycket. Form och tanke måste gå hand i hand i mitt sätt att gestalta, det bara är så.

Men om man nu antar att det personliga uttrycket formas av ens livserfarenheter, så blir det lite besynnerligt att tänka sig att det jag gör idag, min passion för det urbana, skulle grunda sig i min livserfarenhet, i alla fall om jag tänker på min barndom och uppväxt. Jag menar, jag är född och uppvuxen i Kiruna där staden i allra högsta grad spelar en biroll till naturen. Fråga vem som helst som bor däruppe och jag är rätt övertygad om att du får samma svar: Om du bor i Kiruna så måste du älska naturen, fisket, jakten eller att bara vara ute på fjället.
Borde inte det påverkat mig mer under mina barndomsår, eller är det kanske mer komplext än så?

Visserligen sysslade jag med landskapsmåleri under många år efter avslutade studier på Konstfack, men när kameran kom in i mitt liv på allvar så hamnade naturen långt i bakgrunden.
Kanske beror det, helt enkelt på principen att gräva där du står, jag menar kameran som verktyg är ju på ett mer avgörande sätt beroende av verkligheten runtomkring dig än måleriet är, och jag står ju faktiskt i Sveriges huvudstad, i det urbanaste av urbaniteter. Det kanske är så enkelt, fast å andra sidan borde möjligen det naturliga varit att fortsätta på samma sätt fast med kameran som verktyg. Jag hade ju dessutom kunnat vinna mycket på att ägna mig åt naturfotografi i ett land som älskar sin natur. Men i stället väljer jag urbaniteten, något som de allra flesta av oss försöker undvika, men kanske tvingas leva med. Alltså ett nödvändigt ont för många, men ett lustfyllt kreativt äventyr för mig.

A kind of Sadness

Så frågan blir då om man verkligen kan dra så enkla och raka linjer mellan till exempel ens barndomsmiljö och hur man i vuxen ålder sedan väljer att uttrycka sig i bild? Hur stor roll spelar egentligen motivval för uttrycket? Jag växte upp med naturen in på knuten, alltså borde jag ha blivit naturfotograf! Det känns lite för enkelt, eller hur?

Om jag nu bortser från ytliga referenser och enkla förklaringsmodeller och försöker minnas hur det egentligen var däruppe i Kiruna, vad jag som ung pojke och ung man faktiskt upplevde och ägnade mig åt, ja då framträder en helt annan, aningen mer krokig linje. Spelade verkligen naturen ens huvudroll i mitt unga liv? Jo, nog hade den betydelse ibland, särskilt när man till exempel skulle gå de där kilometrarna till skolan, mitt i vintern, i snöstorm och trettiograders kyla, då spelade den i allra högsta grad en huvudroll. Men för mig mer som huvudskurk än som hjälte.

Fast jag har faktiskt några minnen där naturen spelat en nästintill magisk roll och som jag är säker på fått stor betydelse för mitt sätt att gestalta i dag, även om mina motiv utspelar sig i det urbana, och dess utanförskapsområden.

Jag minns bland annat en händelse när jag var runt tretton. Det var en sen kväll strax efter nyår, jag hade varit hemma hos en kompis som bodde några kvarter från oss. Vi hade ägnat oss åt det vi alltid gjorde då, att prata om serier och planera för nya vi skulle teckna och publicera i det fanzine vi höll på med.
Nu var jag i alla fall på väg hem. Det var alldeles ödsligt och tomt i villakvarteren, snön knastrade under mina fötter när jag långsamt vandrade hemåt, och ovanför mitt huvud fanns den där svarta men stjärnklara himlen med en månes bleka sken. Fast jag tänkte på helt andra saker än på en stjärnklar himmel, naturen bara fanns där som en slags självklar kuliss.

Plötsligt halkade jag till och föll handlöst på rygg. Smällen blev så hård att jag tappade medvetandet en kort stund. När jag vaknade till igen kunde jag inte andas, tänkte att nu dör jag. Det fanns ingen människa i närheten, ingen som kunde hjälpa mig, och jag kunde inte ropa på hjälp för rösten fanns liksom inte där. Jag var helt ensam och utlämnad till mig själv.
Men så, mitt i kampen med att försöka resa på mig och få luft, tittade jag upp mot himlen och plötsligt såg jag alla stjärnorna blinka sitt avlägsna sken, som om det var första gången, och över himlavalvet, dansade och sjöng ett vidunderligt norrsken. I det ögonblicket glömde jag bort att jag inte kunde andas, det var som om norrskenets sjöng och dansade enbart för mig och det lyfte mig, jag fick luft i lungorna igen och kunde resa på mig.

Den känslan, av att vara helt ensam och utlämnad, men samtidigt totalt närvarande i stillhet och frid och med en upplevelse av en nästan magisk kontakt med naturen, vet jag påverkat mig och mitt sätt att tänka kring bild och gestaltning idag. Jag söker den där omedelbara närvaron och stillheten om och om igen när jag fotograferar. Så, det minnet är kanske en av trådarna som kopplar ihop dåtid med nutid för mig.

And Over there, Life Goes On

Jag var ett ensamt barn, hade egentligen inga jämnåriga kamrater utan umgicks mest med min två år äldre bror och hans lilla nördiga kompisgäng.
I skolan blev jag mobbad och jag höll mig mest för mig själv, i alla fall så ofta som jag kunde. Men jag minns en plats dit jag ofta gick efter skolan, efter att ha blivit hånad och slagen, men främst blivit utsatt för psykisk mobbning av mina skolkamrater, och det var en plats som kallades för Kasen och som låg bara en liten bit från där vi bodde. En plats där vi barn kunde leka fritt och i skymundan från de vuxnas vakande blickar.

Fråga mig inte varför platsen kallades för Kasen, men det var i alla fall ett öppet övergivet område, med gräsbeklädda kullar, inte olik vikingagravarna utanför Uppsala, nu när jag tänker på saken. Platsen kändes oändligt vidöppen, kal och karg och vidunderligt spännande och vacker i sin ödslighet; inget annat växte här än just gräs. Inga träd, inga buskar, men framförallt var det platsen där man kunde komma bort från alla människor.
Så minns jag den i alla fall, vilket förmodligen inte stämmer med verkligheten alls. Man har ju en tendens att som barn uppleva saker och platser som större än de kanske egentligen är, dessutom har ju barn ett mer magiskt tänkande, som tyvärr ofta försvinner i vuxen ålder.
Jag brukade i alla fall lägga mig där på någon av kullarna i det svala gräset och bara titta upp mot himlen. Här fick jag dessutom gråta ifred, utan att någon skrattade åt mig, eller försökte trösta. Jag fick trösta mig själv, eller bli tröstad av stillheten, tystnaden och den magiska naturen.

Jag roade mig med att söka på ordet kasen och fick upp följande: … ett enkelt optiskt signalsystem och bestod av spiror av ved placerade på en höjd inom synhåll för nästa vårdkase, så att de brinnande kasarna bildade en kedja av signaleldar…

Kanske tände jag en sådan vårdkase i mitt sinne just där och då, när jag var ett barn för att signalera till nästa kase, som ett rop på hjälp eller kanske som en signal till framtiden, till mig själv just här och nu. En sak vet jag i alla fall och det är att Kasen har stannat kvar inom mig, med sin karghet och sin ödslighet, men också med sin trösterika stillhet. Det var stället där man fick vara ifred med sin fantasi, där det stora äventyret utspelade sig och kanske utspelar sig än idag, i mitt inre, vem vet.

När jag tänker på min barndom på 70-talet, och kanske främst på det lilla nördiga gäng av unga finniga tonårsgrabbar som var mina kompisar då, så kan jag inte låta bli att tänka på The Big Bang Theory. Vi var verkligen ett sådant gäng, om man nu bortser från att vi inte var forskare och vetenskapsmän. Vårt fokus handlade istället om att teckna och producera serier, men vi ägnade oss åt detta med en slags intensiv passion som bara nördar kan, precis som gänget i serien Big Bang Theory. Vi ägnade nästan all ledig tid till att käka hamburgare, teckna serier och producera ett fanzine (Olberska Paradoxen) som det faktiskt pratas om än idag i seriekretsar.

Grab a Burger

I seriewikin står följande: Olberska paradoxen, ett fanzin utgivet av Polar comics. Redaktörer var Mikael Poromaa och Samuel Poromaa, och ansvarig utgivare var Peter Lundberg.

Bland de medverkande ses bland annat Lars Andreasson, Robert Crumb, Åke Forsmark, Zwing, Ulf Jansson, Gunnar Krantz, Magnus Knutsson och Nicolas Križan.

Många av dessa namn, är legendarer i serievärlden, men inte hade vi någon aning om det och förmodligen inte dem heller. Vi bara älskade det vi gjorde, trots att vi nog framstod som väldigt udda. Ett gäng tonåringar som ägnade sig åt kreativitet och lusten att sprida berättelser och tankar i formen av serierutor, allt medan våra jämnåriga, ägnade sig åt jakt och fiske, att vistas ute i naturen och att ägna sig åt olika vintersporter.

Så, varför berättar jag nu det här och vad har det att göra med mitt personliga uttryck idag? Ja, det är en rätt vinglande och komplex stig fram till idag som jag inte har full koll på, men en del förstår jag.
Det som skedde med Olberska Paradoxen till exempel, och den tiden var för mig en inkörsport till populärkulturen. Jag dök ner i filmens värld, läste serier om mina älskade superhjältar, vilket jag gör än i dag. Jag började spela datorspel, när den utvecklingen kom. Och än idag så tänker jag faktiskt ofta i serierutor när jag fotar, den tvådimensionella estetiken sitter liksom ingjuten där i ryggraden.

År 2000 släpptes ett datorspel som heter Deus Ex, ett spel som faktiskt också haft och fortfarande har en väldigt stor roll i det jag gör, framförallt rörande form och estetik, men också för vilka val jag gör motivmässigt.

Utan att gå in på detaljer om det spelet så kan jag säga att det är ett postapokalyptiskt rollspel som utspelar sig i ett framtida USA, och kanske främst i New York. Men eftersom datortekniken var i sin linda runt millennieskiftet, i alla fall vad gäller vad man kunde göra i 3D, så kunde man till exempel inte rendera alltför komplexa miljöer med många NPC:s (datorgenererade människor) inblandade i de olika scenerna, vilket gjorde att hela spelet fick utspela sig på natten och i nästan helt folktomma industriella miljöer. Alltså mycket metall och betong, men rent formellt väldigt avskalat och förenklat.

Det där kan ju tyckas lite absurt och märkligt; alltså tomheten och ödsligheten i en av världens mest folkrika städer men för mig kändes det så befriande och öppet och estetiskt tilltalande när jag spelade spelet. Jag blev faktiskt helt knockad av tomhetens estetik, att slippa myllret av liv, men att ändå få ta del av en makalöst spännande berättelse som i allra högsta grad handlar om liv och om spåren av liv, men också om det djupaste av mörker och ond bråd död.

Small Machines Big Consequences

Jag tänker också på den där rätt usla filmatiseringen av Stephen Kings novell Langoljärerna, där en grupp människor efter att ha somnat på en flygresa mellan Los Angeles och Boston vaknar och upptäcker att de flesta av passagerarna är borta och framförallt planets kapten. En av de kvarvarande passagerarna och berättelsens huvudroll är också flygkapten, och med hjälp av hans kunnande lyckas de till sist landa planet. Men väl på flygplatsen, som är helt öde och tom, börjar de förstå att de av någon oklar anledning hamnat i ett slags limbo mellan det som har hänt och det som skall hända, i ett tomrum mellan händelser, helt enkelt.
En skrämmande vision, ja absolut, men för mig ett frö till en metod för gestaltning som blivit ganska central för mig idag. 

När jag är ute och fotograferar så tänker jag ofta i scenerier, eller snarare så tänker jag ofta att jag tar en scen i besittning strax efter att något har hänt och innan en ny händelse tar vid. Händelsen i sig behöver egentligen inte vara särskilt intressant, men det är spåren den lämnar efter sig, dess avtryck som intresserar mig och som jag försöker fånga in och gestalta i bild.
Det här, att plocka ut, eller nagla fast en händelse och skapa ett nytt sammanhang en ny kontext för det som blev kvar, själva avtrycket, ser jag som den absoluta basen i mitt uttryck. Jag tror också att det är en anledning bland många till att jag försöker undvika människor i mina bilder, det faller sig liksom naturligt.

Nå, nu tänkte jag att jag avslutar den här nystandet mitt personliga uttryck med bilden här nedan.

On Shelf

Alltså ett objekt på en vägg, eller på en slags tillfälligheternas hylla. Objektet; en bit av ett isoleringsmaterial, hänger där på hyllan som en uppslagen bok, eller som en del av en gammal tidning. Varför har den hamnat där, vilken händelse ledde fram till att den just landade där? Frågan är för mig helt öppen, och kanske inte egentligen särskilt intressant, eller så är svaret rent sensationellt. Bilden, dock, kan jag tycka blir intressant därför att jag plockat bort själva händelsen i sig och skapat en helt ny kontext. Händelsen hamnar i bakgrunden och kvar blir spåret och frågan.
Det tycker jag är intressant. Det är mitt sätt att berätta.

Grusade förhoppningar

Ja då har vi varit i Brighton, dit vi länge velat resa, eller om jag nu skall jag vara helt ärlig: Dit jag länge velat resa. Men tro inte nu att den här lusten att se den lilla engelska kuststaden har något att göra med det faktum att ABBA en gång vann Melodifestivalen just i Brighton, utan allt har byggt på en inre vision av en engelsk semesterort höljd i en dimma som sveper sig vackert och vemodigt runt den victorianska arkitekturen och lägger sig som en mjuk filt över den i övrigt ganska nedgångna och framför allt rätt övergivna kuststaden.

Men oj, vad fel man kan ha i sina inre förväntningar, det visar sig faktiskt omedelbart att min inre vision inte haft något att göra med hur Brighton verkligen ser ut. Till att börja med; ingen dimma utan en plågsamt gassande sol och i stället för tomma gator möts vi av tusentals andra turister, så packat, att det faktiskt är svårt att ta sig fram till fots under vår rätt plågsamma vandring genom stadskärnan ner till havet. Den victorianska arkitekturen finns visserligen här, men varje meter är fylld av souvenirbutiker, där man kan köpa allt från Harry Potterprylar till oändliga rader av miniatyrer av engelska telefonhytter, London Tower, mjukisvarianter av björnen Paddington och annat krimskrams, samt restauranger och pubar i varje hörn.

Väl nere vid havet och strandpromenaden möts vi inte av särskilt mycket lugn och ro heller, utan här fortsätter den kommersiella cirkusen med full kraft. Fast lustigt nog går det att hitta små fickor av luft och stillhet, även om jag vid det här laget är så utmattad av den korta promenaden från tågstationen till havet att jag har svårt att värja mig från allt tingeltangel som tränger sig på och försöker ta makten över mitt inre och få mig att hänge mig åt allt vad som erbjuds i form av cheap trills, som för övrigt inte är särskilt cheap.

Men till sist så lyckas jag faktiskt tränga undan det öronbedövande och mentalt utmattande bruset och flytta fokus till mitt fotograferande och jag lyckas faktiskt ta några bilder som jag trots allt tycker funkar ganska okej. Ni får väl avgöra om den känslan av några lyckade klick bara är en del av min snedvridna inre vision, eller om bilderna trots allt har en viss bärkraft.

I vilket fall som helst så kan jag konstatera att Brighton, som jag ser det nu (vilket jag ju borde ha förstått långt tidigare) inte är något annat än en riktigt horribel turistfälla, och vi kommer inte att komma tillbaka, i alla fall om jag får bestämma. Å andra sidan; vi kanske valde helt fel tid för vårt besök? Brighton kanske kan uppfylla alla mina inre förväntningar off season, så att säga…vem vet?

Men efter detta besöket, känns det som att det nog är bättre att låta bli...

Jag är inte en fågelfotograf

Jag har varken tålamodet, intresset, begåvningen eller det tekniska kunnandet för att ägna mig åt fågelfoto. Det betyder inte att jag tycker att det är något fel med genren i sig, jag är bara hyggligt ointresserad av den. Man kan inte intressera sig för allt och naturfoto i största allmänhet har aldrig intresserat mig, även om jag älskar djur och natur. Men nog är det lite märkligt, kan jag tycka, för jag sysslade faktiskt med natur en gång i tiden, när jag målade, visserligen mest landskap, och aldrig fåglar, men ändå. När jag packade ner min målarateljé runt år 2000, lade penslarna på hyllan och började ta mitt fotograferande på allvar i stället så kändes det både naturligt och otroligt spännande att lämna naturen för det urbana.

Jag försöker tänka ganska genrelöst i mitt fotograferande, har nog mer ett slags gräv–där–du–står förhållande till foto, säkert för att jag har så fruktansvärt svårt för det här med genrer i största allmänhet. Jag har aldrig riktigt kunnat underordna mig en genre med alla sina regler och ofta rätt rigida sätt, som jag ser det, att begränsa kreativiteten. Det viktigaste för mig har alltid varit det personliga uttrycket, inte genrer och regelböcker.

Men med det sagt, så måste jag nog erkänna, efter så här många år i fotografiets tjänst, att jag är en urban fotograf, att jag sysslar med urbant fotografi, det är där jag känner mig mest hemma och faktiskt fri från olika dogmer.

Ja, nu är ju inte det helt sant tyvärr, eftersom begreppet urbant fotografi mer är ett slags samlingsnamn, eller ett paraply för en hel del olika genrer, alla med mer eller mindre begränsande idéer kring rätt och fel. Genrer såsom gatufoto, arkitekturfoto, urbex och så vidare, men jag har nog alltid försökt navigera dessa olika genrer så fritt som jag bara kunnat, vilket känts som en nödvändighet för min egen kreativitet, på gott och ont. Det är ju trots allt lite som så, att om du väljer att underordna dig en genre och väljer att acceptera den genrens idéer och regler så tillhör du en grupp, med alla dess fördelar av gemenskap och gemensamma värderingar, väljer du i stället att gå din egen väg, så kan det ibland kännas som om du rör dig i ett tomrum. Det finns ett slags utanförskap i att välja en egen stig, helt enkelt. Men för mig har det aldrig funnits något alternativ, man får helt enkelt ta det onda med det goda.

Nåväl, nog om detta och tillbaka till fåglarna. Som jag skrev i början; jag är ingen fågelfotograf, men så hände följande då jag häromdagen var och fotade vid en mindre Industripark som ligger precis på gränsen till Årstafältet här i Stockholm, där man just nu håller på att förbereda marken för att bygga en helt ny stadsdel och därför stängslat av nästan hela fältet.

Eftersom den här industriparken ligger precis i anslutning till Årstafältet så har man även stängslat av den för att gissningsvis hindra människor såsom jag att ta den vägen ut på fältet, och därmed har all aktivitet alltså upphört och området står tomt och övergivet. Jag vet inte om planen är att riva hela området och flytta verksamheten någon annanstans, eller om verksamheten fått flytta på sig tillfälligt. Jag skulle gissa att planen är att riva, eftersom det är trenden i de flesta stora städer. Bostäder går alltid före verksamheter, helt enkelt. Att just golfbanan på Årstafältet fredats har jag dock en hel del synpunkter om, men det är en helt annan diskussion.

Jag har i alla fall fotat här många gånger tidigare, men aldrig när platsen varit helt tömd på mänsklig aktivitet. Det finns något fascinerande spöklikt över en plats som sjudit av liv och rörelse och nu är helt tom och öde. Fullt fungerande och relativt fräsch visserligen, men helt tom och öde.

Fast stämmer verkligen det? Nej inte riktigt, för när människan lämnar något öde, flyttar djuren gärna in och i det här fallet säkert en hel del råttor, men också våra älskade stadsfåglar, såsom måsar, kajor, skator, duvor och en del småfåglar. Måsarna verkar vara kungarna i sammanhanget, men en och annan duva, eller skata rör sig också lite försynt bland betongen. Kärleken till våra stadsfåglar kan man säkert ha en hel del åsikter om, men jag hoppar över att resonera kring det, fast nog är det svårt att inte charmas av duvorna som ibland väljer att ta tunnelbanan för att åka till en annan station. Stöddigt och härligt, på något vis, om du frågar mig.

I vilket fall som helst så var de här fågellivet så pass påtagligt och lite smått irriterande när jag rörde mig med kameran i området den här morgonen, att jag bestämde mig för att ge upp inför tanken och acceptera de nya kungarna i området och försöka ta några bilder av dem, även om jag inte är en fågelfotograf. Så här kommer några av dessa bilder, och ni får ta dem för vad dem är…😉

City Watch	Supervised

Owner

Rooftop	Search

Brev som aldrig kommer

Jag får inga brev längre. Tänkte på det häromdagen när jag försökte hitta en passande titel på en bild jag tog i Slakthusområdet för någon vecka sedan. Jag får inte ens de där irriterande fönsterkuverten längre, de där som man helst vill riva, men måste öppna för att snällt och plikttroget rätta in sig i ledet, eller fortsätta springa i ekorrhjulet. Utgifter och inkomster, som lyckligtvis än så länge går jämt ut. Numera har jag digital brevlåda och där fortsätter de där räkningarna att strömma in med jämna mellanrum. Fast det är ju praktiskt och bra för miljön, men nog kan jag tycka att det är lite trist att aldrig få ett handskrivet brev i sin postbox.

Ingen skriver för hand längre, och själv klarar jag tyvärr knappast av det även om jag skulle vilja på grund av den nervskada jag fick i höger arm och hand efter min cancerbehandling 2018. Numera är det korta digitala meddelanden som gäller, gärna fulla av obegripliga förkortningar, för att snabba upp processen.

Jag såg ett inslag på nyheterna i morse där man gjort en undersökning gällande hur ungdomar konsumerar poddar, ljudböcker och ser på filmer på Youtube. Det visar sig att det blir alltmer vanligt att man snabbar upp uppspelningarna, alltså ökar hastigheten på till exempel en podd, en ljudbok eller en film, för att kunna konsumera det hela snabbare. Vi lever i en TikTok-verklighet, där allt skall gå så snabbt och vara så kortfattat som möjligt och jag undrar ibland vad den yngre generationen går miste om, var långsamhetens lov tog vägen; det där stillsamma betraktandet, det rofyllda och långsamma läsandet, lyssnandet? Men kanske är det bara så att jag blivit för gammal för att hänga med i tempot, att jag börjar låta som mina föräldrar lät när jag var ung.

Jag minns i alla fall med viss sorg i hjärtat den tid då man hade brevvänner, eller när man skrev långa kärleksbrev till den man för tillfället trodde skulle bli ens livspartner. Eller att få det där innerliga kärleksbrevet, som ens älskade hade ägnat timmar åt att varsamt och nogsamt formulera på papper. Visst kunde det ibland vara rätt svårläst, då handskriven text är så typografiskt personligt, och ibland aningen svårläst. Men det är personligt och det har betydelse, i alla fall tycker jag det.

Nåväl nu är det som det är, och det faktum att min postbox fortsätter att eka tom fick bli titeln på bilden: I Don’t get Letters Anymore.

Ny webbsida

Ja, då blir det ett litet reklamavbrott, jag har nämligen byggt en ny webbsida med den nya adressen https://www.poromaa.net

Anledningen till detta är ganska självklar för mig, jag behöver vara på ett ställe där jag kan få full kontroll över sidans design och utformning, samt att jag vill kunna använda min egen domän som adress. Jo, jag vet att detta med domänadress även fungerar här på Fotosidan i portfolion, men eftersom jag inte är särskilt tekniskt lagd, så upplevde jag ganska snart när jag gjorde ett försök till en koppling att det är alldeles för krångligt för mig. Dessutom ingick domän i priset på det ställe jag numera finns, och allt med att koppla sidans adress till min domän sköttes utan att jag behövde sköta det själv.

En annan för mig viktig anledning till flytten är att jag vill ha en blogg på engelska också, eftersom en absolut majoritet av mina följare inte har svenska som modersmål.

Jag kommer att avveckla portfolion här på FS, men behåller självklart bloggen.

Nåväl, ni är alla hjärtligt välkomna in och besöka min nya webbplats.