Bubblor

Tunnelbanan, tidig morgon. Står och hänger runt en av stolparna vid dörrarna. Vagnen är fylld till brädden av människor på väg till sina arbeten, själv är jag på väg hem efter en natt på jobbet. Jag känner mig totalt slut. Antar att åldern börjar ta ut sin rätt, tänker jag medan jag känner att det värker i hela kroppen och jag tittar mig desperat omkring i vagnen för att se om det möjligen finns en ledig sittplats någonstans, men alla är upptagna. Tänk om någon kunde resa på sig och erbjuda mig sin plats, ha lite förbarmande över en totalt utpumpad 63 årig gubbe, men ingen, inte en endaste av alla 20–30-åringar som sitter ner visar det minsta intresse. De är alla djupt försjunkna i sina digitala bubblor. Ingen lyfter blicken, inte ens för en sekund.

Jag kan se att det finns fler här i vagnen som är betydligt äldre än mig och som inte heller fått en sittplats, bland annat en äldre dam med sin käpp som stöd. Men det unga gardet sitter bekvämt kvar och scrollar i sina mobiler, till synes helt ointresserade av något annat än sin egen digitala verklighet.
 
Så, varför går jag då inte bara fram till någon och frågar om jag kan få ta dennes plats, varför ber jag inte någon välbyggd 25-åring att ha förbarmande över mig, eller för den delen den gamla damen? Det är sannerligen en bra fråga, men nej, det gör man bara inte, inte i Stockholm i alla fall, och absolut inte jag.
Jag har nämligen en regel inom mig om att inte störa, att inte framstå som någon som ställer till besvär och obehag för andra. Och så är jag alldeles för feg, för i den här staden kan man aldrig vara säker på reaktionen. Så jag knyter hellre näven i fickan och slösar lite extra energi på att vara passivt aggressiv. Men fenomenet är ändå rätt intressant, och rätt sorgligt kan jag tycka.

Nu skulle jag lätt kunna hänge mig åt mina mörkaste fördomar och tänka att det här säkert beror på gammal hederlig egoism. Eller är det brister i uppfostran, kanske? Är det en generationsfråga att den yngre generationen inte fått lära sig att man skall bry sig om varandra, eller för att hårdra det, respektera oss äldre, att den yngre generationen inte fått lära sig empati (läs hyfs) helt enkelt.

Fast, låt mig nu vara helt ärlig; jag tror självklart inte att det handlar om det, i alla fall inte som regel. Jag tror faktiskt att den egentliga boven är de där apparaterna vi så kärleksfullt håller så hårt i: Alltså våra mobiler och våra surfplattor. Vi har blivit så ett med den digitala verkligheten att den fysiska världen knappast ens finns längre, ja möjligen som ett nödvändigt ont, eftersom vi alla är fysiska varelser.
Vi lever våra liv i en digital verklighet och det som sker omkring oss i den fysiska verkligheten, vill vi helst låta passera helt obemärkt. Ingen tittar upp för det finns ju inget att se, allt som är viktigt finns ju i mobilen.

Jag tror också att detta är orsaken till ett annat fenomen jag observerat under mina resor till och ifrån jobbet på tunnelbanan. Fler och fler pendlare använder inte hörlurar när de ger sig hän åt sina älsklingar, mobiltelefonerna. De tittar på TikTok med hög volym, scrollar genom facebooks alla ”spännande” videor, lyssnar på musik, kollar ”reels” på Instagram, ja kort och gott gör det där som ”verkligen betyder något”. Men, betyder det verkligen något för mig, jag som tvingas lyssna på detta sammelsurium av oväsen? Ingen tycks fråga sig det, ingen tycks ställa sig frågan om vad den egna handlingen kan ha för konsekvenser för andra. Man lever så involverad i sin egen bubbla att inget, eller ingen annan i den fysiska omgivningen tycks ha betydelse.

Jag är ganska säker på att detta också är en anledning till att människor tycks ha den märkliga ovanan att prata väldigt högt i sina mobiler om högst privata saker, som om de befann sig i hemmets lugna vrå och inte i en offentlig miljö. Jag vet inte hur många samtal jag tvingats lyssna till där de mest intima detaljer basuneras ut som om det inte fanns en omgivning som också lyssnar. Ja, nu lyssnar ju inte alla, eftersom många, ja kanske de allra flesta, har hörlurar och lyssnar på någon podd i stället. Men vi är trots allt en liten minoritet som inte har hörlurar, som inte sitter försjunkna i den digitala verkligheten (vi som ungdomarna tror är psykopater) och vi lyssnar, var så säkra på det. Vi har ju inte mycket val.

Jag tänker också på en annan konsekvens av detta, som möjligen kan vara aningen långsökt, men väl en spaning från min sida trots allt (take it or leave it).
 
När jag är ute på mina foto-vandringar här i Stockholm, så söker jag nästan alltid efter spåren av mänskligt liv. Det har länge varit mitt sätt att försöka berätta något om livet i staden. Men det blir svårare och svårare att hitta de där avtrycken. Visst, människorna finns naturligtvis där, men de är nästan att likna vid zombier, ständigt djupt försjunkna i sina skärmar. Stockholm har blivit en steril och död plats, där knappast några spår av våra aktiviteter finns att finna. Och dyker det upp något, så är någon städare där för att snabbt röja undan.
 
Förr kunde man relativt lätt hitta det där lämnade och lite aparta, det fanns övergivna byggnader, nedlagda och övergivna industrilokaler där de fullkomligt kryllade av olika intressanta spår av mänsklig aktivitet. Det var relativt lätt att ägna sig åt det jag brukar kalla för urban arkeologi, men idag så hinner man inte fram till objektet innan något fastighetsbolag köpt upp och bommat igen för rivning, eller renovering. I dag röjer man snabbt undan det som kan uppfattas som skitigt, eller fult, bygger nytt, putsar upp och förvandlar en tidigare så levande stad till en klinisk och välputsad kuliss. Industriområden där människor faktiskt arbetar och skapar liv och avtryck omvandlas till bostäder, får flytta allt längre bort från stadskärnan (det tydligaste och mest tragiska exemplet på den här typen av gentrifiering är väl det gamla anrika ”Slakthusområdet”). Nej, alla intressanta platser för en sådan som mig är för längesedan borta, igenbommade eller försatta med fotoförbud och att vandra runt i Stockholm idag är som att besöka ett välputsat och tillrättalagt museum.

Nå, vad har detta att göra med mitt tidigare resonemang? Jo, jag tänker att avsaknaden av spår av mänsklig aktivitet i den fysiska verkligheten, beror på att vi egentligen inte lever våra liv i den längre och lämnar därför inga spår efter oss. Vi lever våra liv i den digitala verkligheten och det är där vi lämnar våra spår, våra avtryck. Där finns spåren av oss, bevarade för evigt. Få ägnar längre sitt intresse till den fysiska världen, om det inte handlar om att lägga upp några tjusiga bilder av sitt nya boende på Instagram, och digitalisera det hela. Våra liv pågår digitalt. Den fysiska världen blir alltmer tom och öde, visserligen helrenoverad, men ganska innehållslös.

Jag vill bara avsluta denna klagovisa med att säga att när jag resonerar kring detta så förstår ni säkert att jag generaliserar och ironiserar en hel del, och det skall man ju egentligen inte göra, men jag gör det ändå för att tydliggöra något jag tycker mig behöva tydliggöra.
Jag har självklart också en mobiltelefon. Den är praktisk och helt nödvändig i dagens samhälle, men jag använder den max en halvtimme per dag, och aldrig på tunnelbanan. Jag glömmer den faktiskt ofta hemma.
Man kan nog också säga att det faktum att jag överhuvudtaget ägnar så mycket energi åt just detta, just nu, kanske egentligen mest handlar om att jag börjar bli en gubbe, och vi gamla gubbar har en tendens att surna till med åren, så kanske är det just därför som jag ens orkar bry mig…😉

”En man som heter Samuel”