Skogen, döden och livet
2018 fick jag diagnosen cancer på höger halsmandel. Jag hade länge känt av besvär vid sväljning, men inte tänkt mer på det än att det var någon slags långdragen förkylning. Men så plötsligt en dag upptäcker jag en liten knöl på halsen, stor som ungefär en kikärta. Jag tog omedelbart kontakt med min husläkare som skickade mig vidare till biopsi på SöS, och redan nästa dag ringer min läkare och vill träffa mig och min hustru Tina. Vi förstod båda att det var något allvarligt på gång eftersom läkaren ville träffa oss båda. Sedan gick det snabbt, vilket jag är oändligt tacksam för. Det blev operation av själva huvudtumören, som satt på höger halsmandel, och knölen på halsen, en metastas, strålades bort.
Under själva behandlingen, vilket var ett absolut helvete, med strålning varje dag i sex veckor på Karolinska, plus cellgifter en gång i veckan, så svävade jag nog ibland mellan liv och död. Strålningen i halsregionen resulterade i att jag blev brännskadad både utanpå halsen, och inuti svalget vilket i sig ledde till att jag till sist inte kunde äta och fick matas via sond. Men inte en enda gång under den här tiden tänkte jag att nu är det kört, nu ger jag upp. Tanken på att cancern skulle vinna fanns inte, utan jag kämpade emot med allt jag hade, och vann kampen till sist. Jag fick visserligen en strålningsskada på det nervplexa som sitter vid höger axel och som gör att jag idag har svårt att använda höger arm och hand som jag en gång kunde, men jag betvingade döden och cancern.
Det intressanta och kanske aningen märkliga, eller möjligen lätt makabra var att jag under min värsta period av kamp, med svåra smärtor, svaghet och nedstämdhet valde att dra i gång ett projekt med att fota på skogskyrkogården här i Stockholm. Inte för att jag hade någon slags dödslängtan, snarare tvärtom, utan kanske främst för att jag på något förunderligt vis behövde vara på en plats, där döden är närvarande. Jag behövde den platsen just då, helt enkelt. Så jag ägnade rätt mycket tid med att bara vara där, att ”prata med” döden, men också bara vara i det totala lugn och den frid som finns på en plats där våra döda vilar.
Och jag minns kanske främst den där vinterdagen då ljuset var absolut magiskt och friden var nästan himmelsk. En dimma bredde ut sig och svepte in platsen i sina mjuka slöjor, en perfekt dag för fotograferande. Men jag minns också alla människor som valt att använda de små kullarna som pulkbackar. Jag minns mina dubbla känslor inför dessa vinter-lekar, det kändes i alla fall just då lite som om de var där för att förstöra, ett helgerån, helt enkelt, men samtidigt upplevde jag något fint med det där, med barnens stoj och lek, som en hyllning till livet mitt ibland de döda. I vilket fall som helst så försökte jag närma mig de där tveeggade känslorna via mitt fotograferande, och av alla hundratals bilder jag tog vid mina besök på skogskyrkogården vid den här tiden, så är jag nog mest nöjd med bilderna jag tog den där dagen.
| Division | Contemplate |
| Glade | Just one more Ride |
| Winter Games #1 | Winter Games #2 |
Din berättelse berör mig, och din kamplust är imponerande.
Själv besegrade jag min cancer för 13 år sedan. Jag påbörjade nyligen mitt 80:de år. Det lönade sig alltså att kämpa emot!
Fjärde fotot från slutet är så vacker å visar hur viktigt ljuset är i den mörkaste stund. Varje litet steg är ljus. Tänkte inte då vilken match det var.
Jobbigast är det att stå brevid (kände jag), som måste se någon kär lida och inget kunna göra annat än just finnas. Det tar hårt för båda på olika vis
Vara starka...i sårbarhet kommer det styrka som man knappt trodde fanns
Mvh N
Tack för att du delar med dig.
MVH J O
Och bilderna är verkligen fina, nummer tre är min favorit, om jag måste välja någon.
Tommy S.
Hälsningar Lena
Tveeggade känslorna inför barns lek på begravningsplatsen förstår jag mycket väl. Förr var det tabu att leka där. Men tiderna förändras. Och även kyrkogårdsförvaltarnas inställning. Jag intervjuade chefen för Norrköpings (kyrkliga) begravningsplatser för några år sen. Hon menade att i en allt rörigare och stimmigare miljö kan begravningsplatserna erbjuda stillhet och plats för eftertanke. Även andra inslag som barns lek och t o m någon picknick kan få plats.
Låten barnen komma till mig sa Jesus då lärjungarna försökte hålla barnen borta.
Ha det gott.
Jag fotar ju endast med en Iphone nuförtiden. Och under perioder som jag har haft problem med höger axel/arm pga skada, så har jag istället fotat med vänstern. Så numera är jag precis lika bra på att använda vänster- som högerhanden när jag fotograferar, även om det var lite ovant i början.