R.I.P. del 3

Jag tänkte att jag skulle passa på att gå lite närmare in på det här med urbex eller urbanexploration, när jag ändå skriver om det här projektet, som på sätt och vis handlar om just det.
Jag skrev ju tidigare att projektet inte skiljer sig särskilt mycket från andra projekt jag jobbat med förutom att det gett mig möjlighet att följa en händelse såsom denna på nära håll under lång tid och det är helt sant. Men för att förstå hur jag jobbat och på vilket vis jag kopplar projektet till urbanexploration, så behöver jag beskriva hur det ofta ser ut på sådana här platser, när det gäller till exempel tillgänglighet.

Enkelt uttryckt kan man säga att det inte finns någon tillgänglighet alls för allmänheten, man möts ofta av stängsel och varningsskyltar, för efter att en plats stått övergiven ett tag dröjer det inte länge förrän den blir uppköpt av någon privat aktör, eller, som är fallet här, redan är reserverad av Stockholm Stad för bostadsbygge.

Då gäller det att hitta de här platserna eller byggnaderna innan de hunnit köpas upp för att få någorlunda fri tillgång, och detta är något som Urban-Explorers är rätt bra på. Jag skulle till och med vilja säga att det är en del av den sport som utövas, det vill säga att hitta platsen och att vara där först. Allra helst vill man vara den enda/ende som hittat dit.

Det här betyder att det är ganska meningslöst att till exempel försöka fråga sig fram. Jag har för det mesta, då jag med viss desperation ställt frågor på nätet i olika forum, mötts av ovilja, otrevligheter och framförallt en tystnadskultur. Och hittar man något intressant objekt via nätet så är det nästan alltid platser eller byggnader som inte längre finns. Alltså, den öppna informationen om övergivna platser är nästan alltid daterad.

Nu tror jag inte att oviljan och det ibland otrevliga bemötandet handlar om att alla hardcore-Urban Explorers skulle vara en samling otrevliga människor, jag har trots allt mött en hel del genom åren på olika övergivna platser och alla har varit väldigt trevliga. Nej, jag tror att det handlar om flera saker och för att förstå detta så tänkte jag försöka mig på att göra en rätt ovetenskaplig lista på vilka människor som ofta söker sig till dessa platser.

Först och främst har vi gruppen Urban-Explorers. Det är människor som ägnar rätt mycket tid åt att söka upp och besöka övergivna platser. Jag har personligen mött flera ur den gruppen genom åren och vad jag förstått så handlar urbanexploration för dem framförallt om lusten och spänningen med att upptäcka och att ta sig in på övergivna platser relativt osedda.
Jag har ingen särskilt bra insyn i den här gruppens aktiviteter, men vad jag förstått är att de upptäcker, tar lite bilder eller videor, för att sedan eventuellt publicera dem på nätet i olika forum. That’s it! De är i alla fall rätt harmlösa och vill nog helst undersöka och upptäcka så obemärkt som möjligt. Men för en del är det också en sport, att vara där först och helst ensam, vilket är en av orsakerna till att man ogärna vill dela med sig av information om en eventuell plats eller byggnad man hittat.

Den andra stora gruppen är de som målar graffiti. Det är en rätt intressant grupp av väldigt seriöst arbetande konstnärer. De allra flesta jag mött är otroligt tillmötesgående och trevliga. Jag vet att jag hade en inre bild av dem som unga, svartklädda, rätt ljusskygga individer, men de flesta jag mött har varit i trettio till fyrtioårsåldern, med helt vanliga yrken, men som på fritiden ägnar sig åt konst i formen av gatukonst.

Så har vi gruppen vandaler, en synnerligen trist grupp, ofta väldigt unga individer, som tycker det är kul att bara förstöra. Det är nog den grupp som är den stora orsaken till att det är så svårt att få svar på eventuella frågar man kan ha om platser och byggnader. Ingen av de två grupperna ovan vill komma till en övergiven byggnad som totalförstörts av vandaler. Vilket jag sannerligen kan förstå. Man vill helt enkelt hålla sina upptäckter hemliga så länge som möjligt.

Sedan har vi gruppen av hemlösa, som försöker göra övergivna platser till sina hem. Numera består den gruppen främst av Romer, i alla fall här i Stockholmsområdet. Jag har faktiskt sett dessa tillfälliga hem i övergivna industrilokaler med egna ögon, där man till och med inrett rum med sängar och försökt skapa någon form av märklig trivsel mitt i förfallet. Det är en obeskrivlig misär som jag mött många gånger.

Och till sist har vi sådana som jag, som fotograferar. Anledningen till det är nog lika många som det är utövande fotografer. Det finns också begreppet Industriell Arkeologi, som inte skall förväxlas med Urbex, där syftet är att bedriva forskning i och om gamla byggnader och platser, och de som ägnar sig åt det söker alltid tillstånd för att få tillgång till lokalerna och tar avstånd från urbanexploration och vad det står för.

Jag skulle nog vilja placera mig själv i ett slags ingenmansland vad gäller hur jag jobbar och tänker kring det här med urbanexploration, jag har till exempel aldrig sökt tillstånd, vilket gör mig till en Urban-Explorer, men anledningen till det är inte att jag ogillar idén om att ha ett tillstånd, jag menar det skulle göra mitt konstnärliga utövande i sådana här miljöer betydligt enklare. Varför jag inte sökt tillåtelse är nog istället en blandning av lathet och bristande kunskap om hur och var man söker tillstånd.
Jag skulle också vilja se på det jag gör i övergivna miljöer som en slags forskning, fast då med ett konstnärligt syfte. Så i den bemärkelsen kanske jag lutar, i alla fall litegrann, åt begreppet Industriell Arkeologi, eller varför inte Urban Arkeologi. Fast, visst finns det också en viss spänning i att ta sig in på platser obemärkt, men med åldern så har jag blivit alltmer försiktig, vilket betyder att jag för det mesta måste hitta andra sätt att komma åt områden och byggnader som är omgärdade av stängsel.

Den här platsen stod i alla fall helt öppen och övergiven ett bra tag innan stängslen dök upp, och då började arbetet med att försöka hitta alternativa vägar in. Nu har jag som sagt blivit väldigt försiktig med stigande ålder, så jag gör aldrig någon åverkan på stängsel för att ta mig in utan jag kan möjligen snylta på andras åverkan om tillfälle ges och jag känner mig hyggligt säker på att jag är ensam.

När jag pratar om åverkan, så menar jag till exempel att flytta på ett stängsel för att skapa en ingång. Det här kan fungera om det är dåligt stängslat, vilket det har varit på den här platsen. Ibland kan man också se uppklippta hål i mer täta och svårflyttade stängsel, fast dessa ingångar undviker jag alltid numera.

Jag har i alla fall bara vågat mig in på det här området vid tre tillfällen under det senaste året, alla andra bilder, vilket är en majoritet, har jag tagit antingen genom gliporna i stängslet, eller på långt håll med mitt tele på 180–600 mm. och jag har aldrig satt min fot inne i byggnaderna, trots att lusten funnits där, lusten att få insyn och få chansen att jobba med interiörer, jag har nog mest smugit kring i utkanterna som den försiktige general jag numera är. Men när rivningen tog fart och byggnaderna började skalas av, ja då fick jag till sist den insyn jag behövde.

Nu skall man inte glömma bort att det faktiskt finns orsaker till att en plats som denna stängslas av och sätts under bevakning. Risken för personskador, risken för stölder, risken för vandalisering. Ja, nu skulle ju platsen visserligen rivas, men jag menar att ett område under en rivning faktiskt kan vara rätt riskfylld att vistas i och att det faktiskt stått stora dyra maskiner parkerade på området dygnet runt och när arbete inte pågår kan de ju utsättas för allt från stölder av maskindelar till vandalisering. Så jag förstår att det finns stängsel och att platsen övervakas, detta har funnits med mig hela tiden när jag jobbat med projektet. Stängslet är där av en orsak.

Nåväl, att fota genom gliporna i ett stängsel är allt annat än enkelt. Det kan vara synnerligen begränsande, men som tur är så har man valt att stängsla av det här området med Ahlgrens, ett typ av stängsel som har tillräckligt stora glipor för att få igenom min lins. Jag har uteslutande använt mitt 70–200 då jag fotat genom stängslet, dels för att den linsen passat perfekt i gliporna, dels för att den hjälper mig att komma tillräckligt nära. Men oj vad svårt det är att hitta rätt i komponerandet när man fotar genom en glipa. Fast jag har gjort det så ofta genom åren nu, så jag gissar att jag hittat någon form av metod för att träffa hyfsat rätt.

Vid två fototillfällen valde jag dock att stå på håll och fota med mitt 180–600 på stativ, men jag gillar verkligen inte stativ, det känns lustigt nog än mer begränsande och stelt än att fota genom gliporna i ett staket. Här under ser ni i alla fall några av dessa bilder jag tagit med just det telet monterat på stativ.

Om ni vill fördjupa er lite mer i det här med urbanexploration, så finns det en rätt bra artikel här:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Urban_exploration

R.I.P. del 2

Jag skall erkänna att jag inte hade någon aning om att platsen skulle rivas även om jag misstänkte att något måste vara på gång. Jag menar, inte låter man väl en så väl fungerande och relativt nybyggd industripark stå tom och övergiven hur länge som helst, och mycket riktigt och plötsligt en dag så står dem bara där, i väntan på att få börja jobba; de där stora röda grävmaskinerna med etiketterna Demolition Group klistrade på sina armar av stål. Då förstod jag att min favoritplats skulle gå i graven och där och då bestämde jag mig för att detta skall jag försöka gestalta med kameran från början till det oundvikliga slutet, och jag har sedan dess återvänt till platsen i princip var och varannan helg för att följa avvecklingen och försöka hitta form och känsla och framförallt mening i ett pågående vemodigt kaos.

Sättet jag jobbar på handlar alltid först och främst om form. Formen för mig är och förblir inkörsporten till andra underliggande lager av mening och känsla medan bilder utan en genomtänkt form för det mesta går vilse i sin egen röra, utan någon egentlig ingång eller avsikt som jag kan komma åt som betraktare. För mig funkar det i alla fall så när jag tittar på andras bilder och när jag jobbar med mitt eget material och söker efter mening genom formen.
Jag börjar alltid där och i den meningen är inte det här projektet särskilt unikt bland alla andra projekt jag sysslat med genom åren. Det som skiljer ut sig här är att jag aldrig tidigare fått chansen att följa en liknande process på så nära håll under så lång tid, men också att det kaos som jag rört mig i det senaste halvåret är den stora utmaningen när det kommer till just formbygge.

För hur hittar man form i det kaos som uppstår under en rivning? Ja, form finns det ju ett överflöd av, inte tu tal om det, men hur hittar man ett formbygge i kaoset, bland spillror, brottstycken och minnen?

För mig handlar det nästan uteslutande om detaljer. Jag söker mig nästan alltid till detaljerna, inte till de breda utsnitten, och då passar formatet 1:1 väldigt bra. Jag har en begränsad yta att förhålla mig till, på denna kvadrat skall allt ske, så att säga. Nu har jag även ibland jobbat med bilder i 4:3, men kvadraten är där jag känner mig mest hemma.

Att jobba med detaljer och det snäva utsnittet har självklart gjort det lättare att jobba med det här speciella projektet. Men det är också en metod som rent allmänt fungerar bra, kan jag tycka, när man skall bygga en bild på en kvadratisk yta, och just begreppet yta, är absolut central för mig. Det är på ytan som bildens form skall byggas, med rörelse, dynamik, spänning, balans, eller kanske medveten obalans.

Jag tänker alltså inte på att det är en verklighet i tre dimensioner som jag skall försöka illustrera, utan jag tänker i två dimensioner, tänker yta. Okej, visst finns den tredje dimensionen där, det kommer man inte ifrån när det handlar om fotografi, men all bild, även foto är trots allt tvådimensionell, så den tredje dimensionen är inget annat än en illusion som jag kan laborera med helt fritt om jag så vill. Jag har den friheten när jag släpper idén om verkligheten och istället tänker bild.

Men vänta nu. är inte mina bilder rätt realistiska i sin ton, i alla fall de flesta, och rätt långt ifrån det abstrakta? Jo, nog är det så. Jag har en dragning åt det hållet, det skall jag villigt erkänna, även om jag också gillar att arbeta med bilder som lutar mer åt det abstraherande hållet.
Men trots att jag gillar realism så tänker jag inte avbildning i första hand, utan snarare gestaltning, vilket ger mig en frihet i förhållandet till verkligheten jag och kameraögat ser.

Jag har faktiskt tänkt en hel del på det, varför jag till exempel nästan alltid fotar med tele, varför jag blivit så förälskad i spegellösa kameror med digitala sökare. Telet hjälper mig att söka mig mot ytan, telet plattar ut, helt enkelt, och den digitala sökaren förändrar verkligheten till bild direkt i kameran. Det tog visserligen ett tag att vänja sig vid den digitala sökarens platthet, skall jag villigt erkänna, men nu känns den perfekt för det jag sysslar med som fotograf. Det jag ser i kameraögat blir det resultat jag får ut i bild.
Så även om jag har en dragning till realism, så är realismen inget annat än en illusion. Det är inte verkligheten du ser, det är trots allt bara en bild.

Nå, nu är det ju så att det där med form kan vara ganska individuellt, alltså vad vi uppfattar som ett genomtänkt formbygge eller inte. Jag ser saker på mitt sätt, du kanske ser det på ett helt annat, men nu utgår jag av naturliga skäl bara från min egen synvinkel, som handlar om ett synnerligen brett penseldrag innehållande allt från min erfarenhet, min kunskap och intuition till begåvning, ett ständigt vaket öga för detaljer och inte minst min persona…

… och just nu handlar det om ordning och kaos. Jag tänker att en bilds formbygge ibland måste få vara lite kaotiskt, det ligger lite i sakens natur när man försöker gestalta en händelse som denna. Vad jag menar med detta är inte kaos utan formell mening, utan ett slags organiserat kaos. Vissa bilder måste helt enkelt få vara lite mer svåråtkomliga. Så jag har nog pendlat ganska mycket mellan det minimala och det mer kaotiska beroende på vilket uttryck jag för tillfället är ute efter. Men oavsett kaos eller nästintill minimalistisk ordning så letar jag efter något i bildens form, eller färg som kan få bli bärande, såsom till exempel i bilden härunder, där den blå accenten får bli det som gör kaoset uthärdligt, i alla fall för mig.

Det mesta av en bilds form, ser jag direkt på plats vid själva fototillfället, men en del uppstår även i efterarbetet, av slump eller målmedvetenhet. Det här har dock förändrats genom åren. Jag minns att jag tidigt i mitt fotograferande jobbade mycket mer med bilderna digitalt än jag gör idag.
Jag jobbar visserligen fortfarande en hel del i det digitala mörkrummet, men numera handlar det nog mest om att hitta fram till ett personligt ID. Dessutom vet jag av erfarenhet att man aldrig kan förvandla en dålig utgångspunkt till något fungerande och bra med hjälp av digitalt trixande, så det undviker jag numera helt och hållet.

Jag ser det hela som två olika processer i att bygga en bild, där själva fotograferandet utgör grunden, men där efterarbetet också spelar en väsentlig roll för att besjäla bilden med ett personligt språk. Att till exempel jobba med ytans beskaffenhet och känsla av stoff med hjälp av texturer, det är viktigt för mig och en viktig del i efterarbetet. Något som jag vet att många fotografer avskyr, men det får stå för dem. Jag vill att ytan skall få en känsla i sig, det kommer nog av att jag började min bana som målare. Men jag har märkt att jag blivit mer och mer återhållen med just detta. Numera gör jag bara precis det som behövs för uttrycket, inte för att skapa effekter för effekternas egen skull.

Så själva fotograferandet som process är absolut avgörande och det mest spännande, men efterarbetet betyder väldigt mycket också för bildens uttryck och det språk jag vill tala.

R.I.P. del 1

Kan man göra detta?
Är det verkligen vettigt att ägna sig åt ruiner och rasmassor just nu, när media dagligen översvämmas av bilder på obeskrivlig ödeläggelse av apokalyptiska mått? Fruktansvärda scener av lidande attackerar mina sinnen dagligen, människor som förlorat allt i ruinerna av krigets fasor; sina hem, sina nära och kära. Det är en obeskrivlig tragik som världen tvingas gå igenom för att ett fåtal män i maktens korridorer skall få leka krig och utöka sin makt över andra...

...och då, mitt i denna obarmhärtiga tid av våld och förstörelse, väljer jag att ägna mig åt ruiner och rasmassor i ett industriområde i Årsta, och den processen ger mig märkligt nog en inre frid. Jag förstår det knappast själv, men min enkla förklaring är att jag alltid har haft en dragning till det ödsliga, till det övergivna och även till sist det sönderbrutna.
Kanske är det så enkelt, eller handlar det möjligen om kontroll? Kan det vara så att det här projektet har blivit ett sätt att försöka ta kontroll över den där känslan av maktlöshet jag känner varje gång jag sätter på nyheterna?
Lite hemmasnickrad psykologi, jag vet, men varför inte.

Jag kan i alla fall förstå om en del av bilderna som ingår i det här projektet, kan upplevas som rätt problematiska, kanske rent obehagliga, satta i en samtida kontext, men i min värld finns det en slags skönhet i just detta, även om det är problematiskt för mig med. Fast ibland kanske det behöver få vara lite problematiskt, kanske balansera nära en gräns, eller till och med passera den. Att inte bara stryka medhårs.

Jag har i alla fall en stark dragning till platser och händelser som denna, till tomheten och vemodet, men även till kaoset. Det finns en skönhet i det aparta och svåråtkomliga, kan jag tycka, och det som många förmodligen uppfattar som fult och tråkigt. Det finns något fascinerande i alla visuella tillfälligheter som uppstår slumpmässigt i till exempel en rivningsprocess, eller för den delen på en övergiven plats. I alla detaljer som bara finns där ett kort ögonblick, kanske lika ögonblickligt som ett klick med kameran. Spår av liv, helt enkelt. Jag dras till detta, det har jag alltid gjort.

Nu är det ju så, kan jag tänka mig i alla fall, att ett projekt som detta kan uppfattas som en slags allegori, ett försök att använda den här till synes alldagliga historien om ett rivningsprojekt som en metafor för nuet i en bredare politiskt mening. Så är det inte. Inte för mig i alla fall. För även om bilderna, i alla fall vissa av dem, på sätt och vis kan ha en rent visuell koppling till det vi ser på nyheterna dagligen, det kommer man nog inte ifrån om man försöker hitta form och mening i ruiner och kaos, så har min utgångspunkt och idé hela tiden varit något annat.

Jag vet inte, men för  mig skulle det kännas rätt förmätet att försöka få en personlig banalitet att framstå som något större än det faktiskt är. Men som alltid, det kommer till en punkt då idéerna och bilderna måste släppas fria, så vill man tolka in saker som inte jag sett, eller ens tänkt på, så är det bara intressant, jag menar, att låta betraktaren få fritt spelrum vad gäller känsla och tolkning är ju trots allt en del av den konstnärliga processen. Jag har mina idéer och känslor, men inte tolkningsföreträde.

Jag vill i alla fall gärna använda ordet dekonstruktion, trots att det är ett modeord från en postmodern era jag har lite svårt för. Projektet handlar först och främst om min egen process med att försöka dekonstruera, eller bygga om en för mig rätt vemodig händelse till något som kan fungera visuellt, bortom det rent dokumentära. Och jag tänker, precis som jag skrev tidigare, att det på sätt och vis handlar om att försöka ta kontroll över händelsen, förvandla den till något eget, som ett slags konstnärligt och personligt undersökande helt enkelt.

Men låt oss nu ta det från början, med lite fakta, även om jag inte är särskilt förtjust i just det. Platsen jag jobbat med mer intensivt det senaste året ligger strax intill Årstafältet söder om Stockholms innerstad. Det är ett område som fram till nu var en del av Årsta Partihallar. På Wikipedia kan man läsa följande:

”…Under trettio år hade Årsta Partihallar växt så det knakade. Området blev mer och mer ett allmänt livsmedelscentrum, "Stockholms skafferi".

På 1990-talet höjdes röster igen, att Årsta partihallar hade blivit för trångt och varuhanteringen för otidsenlig. Många saknade nu de så självklara väderskyddade in- och utlastningsmöjligheter med automatiska lastbryggor och vädertätningar.

En expansion på östra sidan av Åbyvägen började. Där etablerade sig ICA, Martin Olsson, Bröderna Hartwig och Swegro. Men mer av Årstafältet fick inte tas. Där skulle byggas kolonistugor och spelas golf istället…”

Det är alltså den östra delen av Partihallarna som nu rivs efter att ha stått övergivet i något år. Rivningen sker som ett resultat av att hela Årstafältet genomgår en förändring där en helt ny stadsdel skall byggas, och då gissar jag att ingen industriell verksamhet får finnas som ett störande moment så tätt intill fältet och de framtida bostäderna.

Det är i alla fall här som jag tog mina första seriöst tänkta fotografier i slutet av 90-talet. Jag kom sedan att återvända till platsen ofta eftersom jag vid den tiden bodde nära Årstafältet.
Visserligen började jag fota redan 1978, då jag skaffade min första systemkamera, men på den tiden låg mitt fokus på måleri och kameran använde jag mest som ett skissverktyg. Så när jag till sist bestämde mig för att börja ta fotograferandet på allvar, ja då började jag här.

Det går bra nu

Pengarna rullar visserligen inte in, men de gjorde dem inte heller för Petter när han skrev låten, så jag är glad och lyckligt upprymd ändå.

Två av mina bilder fick utmärkelser idag, dels en så kallad Daily Deviation på DeviantArt och dels två så kallade Explore på Flickr. 


The Cultivator
Jag tog bilden i London-Barbican i augusti i år. Den fick utmärkelsen Daily Deviation på DeviantArt, samt en Explore på Flickr.


Before Departure 
Bilden är en del av ett pågående projekt där jag följer rivningen av den östra delen av Partihallarna i Årsta. Den fick utmärkelsen Explore på Flickr.


Daily Deviation är en utmärkelse som bestäms genom att medlemmarna på DeviantArt föreslår en bild som sedan bedöms av en jury.

Explore är algoritmstyrd. Algoritmen bygger på aktivitet kring en bild, alltså hur stor aktiviteten är i form av likes, kommentarer, delningar i grupper och så vidare. Men även här kan en jury ibland ta beslut kring en bild.

Språk och uttryck

Med risk för att bli aningen tjatig nu, måste jag erkänna att jag sitter här på kammaren igen och funderar på det där med bildspråk och personligt uttryck.
Jag vet att jag har skrivit en hel del om detta tidigare, särskilt om formen och om tanken, men jag får en känsla av att jag ofta försöker undvika, eller smyga runt det här med det personliga uttrycket, i alla fall när det gäller mitt eget uttryck.

På något vis känns det lättare att resonera kring begreppet bildspråk, för man kan hålla en allmängiltig ton i sitt resonemang, även om bildspråket egentligen är ganska personligt och i bästa fall sammanflätat med det personliga uttrycket. Men att försöka komma åt och förstå ens eget personliga uttryck är betydligt svårare. Kanske för att det är just personligt, och för att det är en ständigt pågående process, något som är i rörelse, precis som livet själv.

Okej, vissa saker är jag hyggligt säker på, andra, långt ifrån, och det är väl därför jag återkommer till frågan hela tiden, den viktigaste av dem alla: Varför?
Varför gör jag de val som jag gör, varför söker jag efter vissa typer av motiv och väljer att bortse från andra, och inte minst; varför håller jag på och frågar mig det här hela tiden?

Den sista av de här frågorna är lätt att besvara: Att fråga sig varför är ett sätt att utvecklas, att inte stanna upp, att inte ducka för det faktum att all typ av konstutövning och  gestaltning är en del av den rörelse som är livet, ens personlighet, ens erfarenheter och ens blick på världen.

Och det är precis detta jag tänkte försöka gräva lite djupare i nu. Varför jag väljer att uttrycka mig på det sätt jag gör.

Vad är mitt personliga avtryck?

Rent ytligt sett är jag är en urban fotograf och jag har mer eller mindre medvetet valt bort allt annat. Jag är också en formellt driven fotograf. Alltså, jag känner mig helt övertygad om att den formella biten av mitt bildberättande har betydelse för uttrycket. Form och tanke måste gå hand i hand i mitt sätt att gestalta, det bara är så.

Men om man nu antar att det personliga uttrycket formas av ens livserfarenheter, så blir det lite besynnerligt att tänka sig att det jag gör idag, min passion för det urbana, skulle grunda sig i min livserfarenhet, i alla fall om jag tänker på min barndom och uppväxt. Jag menar, jag är född och uppvuxen i Kiruna där staden i allra högsta grad spelar en biroll till naturen. Fråga vem som helst som bor däruppe och jag är rätt övertygad om att du får samma svar: Om du bor i Kiruna så måste du älska naturen, fisket, jakten eller att bara vara ute på fjället.
Borde inte det påverkat mig mer under mina barndomsår, eller är det kanske mer komplext än så?

Visserligen sysslade jag med landskapsmåleri under många år efter avslutade studier på Konstfack, men när kameran kom in i mitt liv på allvar så hamnade naturen långt i bakgrunden.
Kanske beror det, helt enkelt på principen att gräva där du står, jag menar kameran som verktyg är ju på ett mer avgörande sätt beroende av verkligheten runtomkring dig än måleriet är, och jag står ju faktiskt i Sveriges huvudstad, i det urbanaste av urbaniteter. Det kanske är så enkelt, fast å andra sidan borde möjligen det naturliga varit att fortsätta på samma sätt fast med kameran som verktyg. Jag hade ju dessutom kunnat vinna mycket på att ägna mig åt naturfotografi i ett land som älskar sin natur. Men i stället väljer jag urbaniteten, något som de allra flesta av oss försöker undvika, men kanske tvingas leva med. Alltså ett nödvändigt ont för många, men ett lustfyllt kreativt äventyr för mig.

A kind of Sadness

Så frågan blir då om man verkligen kan dra så enkla och raka linjer mellan till exempel ens barndomsmiljö och hur man i vuxen ålder sedan väljer att uttrycka sig i bild? Hur stor roll spelar egentligen motivval för uttrycket? Jag växte upp med naturen in på knuten, alltså borde jag ha blivit naturfotograf! Det känns lite för enkelt, eller hur?

Om jag nu bortser från ytliga referenser och enkla förklaringsmodeller och försöker minnas hur det egentligen var däruppe i Kiruna, vad jag som ung pojke och ung man faktiskt upplevde och ägnade mig åt, ja då framträder en helt annan, aningen mer krokig linje. Spelade verkligen naturen ens huvudroll i mitt unga liv? Jo, nog hade den betydelse ibland, särskilt när man till exempel skulle gå de där kilometrarna till skolan, mitt i vintern, i snöstorm och trettiograders kyla, då spelade den i allra högsta grad en huvudroll. Men för mig mer som huvudskurk än som hjälte.

Fast jag har faktiskt några minnen där naturen spelat en nästintill magisk roll och som jag är säker på fått stor betydelse för mitt sätt att gestalta i dag, även om mina motiv utspelar sig i det urbana, och dess utanförskapsområden.

Jag minns bland annat en händelse när jag var runt tretton. Det var en sen kväll strax efter nyår, jag hade varit hemma hos en kompis som bodde några kvarter från oss. Vi hade ägnat oss åt det vi alltid gjorde då, att prata om serier och planera för nya vi skulle teckna och publicera i det fanzine vi höll på med.
Nu var jag i alla fall på väg hem. Det var alldeles ödsligt och tomt i villakvarteren, snön knastrade under mina fötter när jag långsamt vandrade hemåt, och ovanför mitt huvud fanns den där svarta men stjärnklara himlen med en månes bleka sken. Fast jag tänkte på helt andra saker än på en stjärnklar himmel, naturen bara fanns där som en slags självklar kuliss.

Plötsligt halkade jag till och föll handlöst på rygg. Smällen blev så hård att jag tappade medvetandet en kort stund. När jag vaknade till igen kunde jag inte andas, tänkte att nu dör jag. Det fanns ingen människa i närheten, ingen som kunde hjälpa mig, och jag kunde inte ropa på hjälp för rösten fanns liksom inte där. Jag var helt ensam och utlämnad till mig själv.
Men så, mitt i kampen med att försöka resa på mig och få luft, tittade jag upp mot himlen och plötsligt såg jag alla stjärnorna blinka sitt avlägsna sken, som om det var första gången, och över himlavalvet, dansade och sjöng ett vidunderligt norrsken. I det ögonblicket glömde jag bort att jag inte kunde andas, det var som om norrskenets sjöng och dansade enbart för mig och det lyfte mig, jag fick luft i lungorna igen och kunde resa på mig.

Den känslan, av att vara helt ensam och utlämnad, men samtidigt totalt närvarande i stillhet och frid och med en upplevelse av en nästan magisk kontakt med naturen, vet jag påverkat mig och mitt sätt att tänka kring bild och gestaltning idag. Jag söker den där omedelbara närvaron och stillheten om och om igen när jag fotograferar. Så, det minnet är kanske en av trådarna som kopplar ihop dåtid med nutid för mig.

And Over there, Life Goes On

Jag var ett ensamt barn, hade egentligen inga jämnåriga kamrater utan umgicks mest med min två år äldre bror och hans lilla nördiga kompisgäng.
I skolan blev jag mobbad och jag höll mig mest för mig själv, i alla fall så ofta som jag kunde. Men jag minns en plats dit jag ofta gick efter skolan, efter att ha blivit hånad och slagen, men främst blivit utsatt för psykisk mobbning av mina skolkamrater, och det var en plats som kallades för Kasen och som låg bara en liten bit från där vi bodde. En plats där vi barn kunde leka fritt och i skymundan från de vuxnas vakande blickar.

Fråga mig inte varför platsen kallades för Kasen, men det var i alla fall ett öppet övergivet område, med gräsbeklädda kullar, inte olik vikingagravarna utanför Uppsala, nu när jag tänker på saken. Platsen kändes oändligt vidöppen, kal och karg och vidunderligt spännande och vacker i sin ödslighet; inget annat växte här än just gräs. Inga träd, inga buskar, men framförallt var det platsen där man kunde komma bort från alla människor.
Så minns jag den i alla fall, vilket förmodligen inte stämmer med verkligheten alls. Man har ju en tendens att som barn uppleva saker och platser som större än de kanske egentligen är, dessutom har ju barn ett mer magiskt tänkande, som tyvärr ofta försvinner i vuxen ålder.
Jag brukade i alla fall lägga mig där på någon av kullarna i det svala gräset och bara titta upp mot himlen. Här fick jag dessutom gråta ifred, utan att någon skrattade åt mig, eller försökte trösta. Jag fick trösta mig själv, eller bli tröstad av stillheten, tystnaden och den magiska naturen.

Jag roade mig med att söka på ordet kasen och fick upp följande: … ett enkelt optiskt signalsystem och bestod av spiror av ved placerade på en höjd inom synhåll för nästa vårdkase, så att de brinnande kasarna bildade en kedja av signaleldar…

Kanske tände jag en sådan vårdkase i mitt sinne just där och då, när jag var ett barn för att signalera till nästa kase, som ett rop på hjälp eller kanske som en signal till framtiden, till mig själv just här och nu. En sak vet jag i alla fall och det är att Kasen har stannat kvar inom mig, med sin karghet och sin ödslighet, men också med sin trösterika stillhet. Det var stället där man fick vara ifred med sin fantasi, där det stora äventyret utspelade sig och kanske utspelar sig än idag, i mitt inre, vem vet.

När jag tänker på min barndom på 70-talet, och kanske främst på det lilla nördiga gäng av unga finniga tonårsgrabbar som var mina kompisar då, så kan jag inte låta bli att tänka på The Big Bang Theory. Vi var verkligen ett sådant gäng, om man nu bortser från att vi inte var forskare och vetenskapsmän. Vårt fokus handlade istället om att teckna och producera serier, men vi ägnade oss åt detta med en slags intensiv passion som bara nördar kan, precis som gänget i serien Big Bang Theory. Vi ägnade nästan all ledig tid till att käka hamburgare, teckna serier och producera ett fanzine (Olberska Paradoxen) som det faktiskt pratas om än idag i seriekretsar.

Grab a Burger

I seriewikin står följande: Olberska paradoxen, ett fanzin utgivet av Polar comics. Redaktörer var Mikael Poromaa och Samuel Poromaa, och ansvarig utgivare var Peter Lundberg.

Bland de medverkande ses bland annat Lars Andreasson, Robert Crumb, Åke Forsmark, Zwing, Ulf Jansson, Gunnar Krantz, Magnus Knutsson och Nicolas Križan.

Många av dessa namn, är legendarer i serievärlden, men inte hade vi någon aning om det och förmodligen inte dem heller. Vi bara älskade det vi gjorde, trots att vi nog framstod som väldigt udda. Ett gäng tonåringar som ägnade sig åt kreativitet och lusten att sprida berättelser och tankar i formen av serierutor, allt medan våra jämnåriga, ägnade sig åt jakt och fiske, att vistas ute i naturen och att ägna sig åt olika vintersporter.

Så, varför berättar jag nu det här och vad har det att göra med mitt personliga uttryck idag? Ja, det är en rätt vinglande och komplex stig fram till idag som jag inte har full koll på, men en del förstår jag.
Det som skedde med Olberska Paradoxen till exempel, och den tiden var för mig en inkörsport till populärkulturen. Jag dök ner i filmens värld, läste serier om mina älskade superhjältar, vilket jag gör än i dag. Jag började spela datorspel, när den utvecklingen kom. Och än idag så tänker jag faktiskt ofta i serierutor när jag fotar, den tvådimensionella estetiken sitter liksom ingjuten där i ryggraden.

År 2000 släpptes ett datorspel som heter Deus Ex, ett spel som faktiskt också haft och fortfarande har en väldigt stor roll i det jag gör, framförallt rörande form och estetik, men också för vilka val jag gör motivmässigt.

Utan att gå in på detaljer om det spelet så kan jag säga att det är ett postapokalyptiskt rollspel som utspelar sig i ett framtida USA, och kanske främst i New York. Men eftersom datortekniken var i sin linda runt millennieskiftet, i alla fall vad gäller vad man kunde göra i 3D, så kunde man till exempel inte rendera alltför komplexa miljöer med många NPC:s (datorgenererade människor) inblandade i de olika scenerna, vilket gjorde att hela spelet fick utspela sig på natten och i nästan helt folktomma industriella miljöer. Alltså mycket metall och betong, men rent formellt väldigt avskalat och förenklat.

Det där kan ju tyckas lite absurt och märkligt; alltså tomheten och ödsligheten i en av världens mest folkrika städer men för mig kändes det så befriande och öppet och estetiskt tilltalande när jag spelade spelet. Jag blev faktiskt helt knockad av tomhetens estetik, att slippa myllret av liv, men att ändå få ta del av en makalöst spännande berättelse som i allra högsta grad handlar om liv och om spåren av liv, men också om det djupaste av mörker och ond bråd död.

Small Machines Big Consequences

Jag tänker också på den där rätt usla filmatiseringen av Stephen Kings novell Langoljärerna, där en grupp människor efter att ha somnat på en flygresa mellan Los Angeles och Boston vaknar och upptäcker att de flesta av passagerarna är borta och framförallt planets kapten. En av de kvarvarande passagerarna och berättelsens huvudroll är också flygkapten, och med hjälp av hans kunnande lyckas de till sist landa planet. Men väl på flygplatsen, som är helt öde och tom, börjar de förstå att de av någon oklar anledning hamnat i ett slags limbo mellan det som har hänt och det som skall hända, i ett tomrum mellan händelser, helt enkelt.
En skrämmande vision, ja absolut, men för mig ett frö till en metod för gestaltning som blivit ganska central för mig idag. 

När jag är ute och fotograferar så tänker jag ofta i scenerier, eller snarare så tänker jag ofta att jag tar en scen i besittning strax efter att något har hänt och innan en ny händelse tar vid. Händelsen i sig behöver egentligen inte vara särskilt intressant, men det är spåren den lämnar efter sig, dess avtryck som intresserar mig och som jag försöker fånga in och gestalta i bild.
Det här, att plocka ut, eller nagla fast en händelse och skapa ett nytt sammanhang en ny kontext för det som blev kvar, själva avtrycket, ser jag som den absoluta basen i mitt uttryck. Jag tror också att det är en anledning bland många till att jag försöker undvika människor i mina bilder, det faller sig liksom naturligt.

Nå, nu tänkte jag att jag avslutar den här nystandet mitt personliga uttryck med bilden här nedan.

On Shelf

Alltså ett objekt på en vägg, eller på en slags tillfälligheternas hylla. Objektet; en bit av ett isoleringsmaterial, hänger där på hyllan som en uppslagen bok, eller som en del av en gammal tidning. Varför har den hamnat där, vilken händelse ledde fram till att den just landade där? Frågan är för mig helt öppen, och kanske inte egentligen särskilt intressant, eller så är svaret rent sensationellt. Bilden, dock, kan jag tycka blir intressant därför att jag plockat bort själva händelsen i sig och skapat en helt ny kontext. Händelsen hamnar i bakgrunden och kvar blir spåret och frågan.
Det tycker jag är intressant. Det är mitt sätt att berätta.