2020

Vill bara börja den här texten med att ropa så högt jag kan: JAG ÄLSKAR PHOTOSHOP! Jag har använt programmet sedan 1994 (version 3). Det var i den versionen som lager introducerades och att bygga sina bilder med hjälp av lager har sedan dess varit grunden för mig vad gäller bildbehandling. Jag har försökt mig på Lightroom några gånger eftersom det skall vara så fantastiskt, men aldrig känt mig hemma, då jag framförallt saknat möjligheten att jobba med lager. Men det var längesedan jag testade senast, så jag vet inte om den funktionen implementerats i nuvarande version.

Det faller sig i alla fall naturligt för mig att bygga mina bilder med hjälp av lager eftersom jag har min grund i måleriet, där övermålning och transparens spelar en rätt stor roll för att skapa färgvibrato, textur och lyster. Så jag håller fast vid Photoshop, som jag numera kombinerar med ett antal pluggar, såsom Nik Collection, ON 1, samt Exposure. Jag har även ett fristående program jag använder så sällan jag bara kan, men ibland får jag en galen idé och då har Poser ofta varit inblandad.

Poser är ett 3D program för dummies och dess enda funktion är att generera figurer. Men eftersom jag är en jubelidiot på 3D och så sällan använder programmet, så är det ett berg att bestiga varje gång jag kommer på den korkade idén att jag vill bygga figurer i 3D. Det händer inte ofta, som tur är, men när pandemin slog till 2020, då åkte Poser fram ur byrålådan.

Jag minns att det sista jag gjorde 2019 var att dra omkring i tunnelbanan och fota. Min vän Malin Jochumsen och jag hade precis påbörjat ett gemensamt projekt där Stockholms tunnelbana skulle ligga till grund för ett bokprojekt.

Vi jobbar väldigt olika med fotografi, Malin och jag. Hon är en av Sveriges absolut intressantaste gatufotografer (om du frågar mig) och så har vi jag, som kanske först och främst är en konstfotograf och i viss mån också raka motsatsen till vad en gatufotograf rent teoretiskt sysslar med.

Men jag känner mig faktiskt ibland lite osäker på det där, eftersom jag också, i alla fall på sätt och vis, jobbar med gatans teater, där händelser och liv är i centrum av berättelsen, fast där mitt fokus är spåren av liv, och ekot av händelser, medan gatufotografen befinner sig mitt i händelsen.
   Jag vet inte, men kanske kan man våga sig på att fundera på om de där teoretiska gränserna kan få vara lite flytande ibland, fast egentligen spelar det väldigt liten roll, i alla fall för mig, alltså vad man kallar sig för. Det viktiga är om man lyckas med att visualisera sina idéer i bild eller inte. Vilken genre eller teori man lutar sig mot eller anser sig tillhöra är egentligen mindre intressant.

I vilket fall som helst så står Malin och jag på sätt och vis ganska långt ifrån varandra rent konceptuellt, men vi har en väldigt viktig beröringspunkt och det är den estetiska ingången, och tanken med projektet var faktiskt att det kunde bli intressant med ett möte mellan två helt olika sätt att beskriva och berätta om Stockholms blodåder i form av fotografi, men där estetik och form är den beröringspunkt som får fungera som en sammanbindande länk. Så vi drog runt i tunnelbanan och fotograferade, för det mesta på egen hand men ibland också tillsammans, vilket för mig var otroligt spännande och givande.

Men så slog pandemin till med den värsta tänkbara käftsmäll som världen fått på länge och allt tog plötsligt och ögonblickligen slut. Att fotografera i tunnelbanan kunde vi bara glömma och därmed fick projektet läggas på is, där det tyvärr fortfarande ligger.

För mig personligen så tog det mesta med fotografi slut 2020, eftersom jag drivs kreativt av det urbana, och därute kunde man inte längre röra sig fritt. Jag gick in i en slags kreativ depression, men också en depression som handlade om kampen mot min egen cancer. Men på något förunderligt vis tvingade jag mig ur det där tillståndet av att vara helt stum och uppgiven och bestämde mig för att försöka använda den där känslan av hopplöshet till något kreativt och försöka berätta om min egen resa under den här tiden av tystnad och isolering. Men hur? Hur hittar man en ingång till en sådan berättelse?

För att göra det hela begripligt för dig som läser det här, tar jag det från början och den början handlar på sätt och vis om mina egna tillkortakommanden. Jag måste nämligen erkänna att jag har en sida som inte är särskilt smickrande och det är att jag har en tendens att aldrig slänga saker, framförallt saker som andra, inklusive min älskade hustru, uppfattar som totalt meningslösa och extremt irriterande. Det där sakerna handlar främst om lösdrivande pappersbitar med olika kryptiska anteckningar på. Många av dem förstår jag inte ens själv. Jag vet att de förmodligen någon gång haft betydelse, men den betydelsen har fallit i glömska. Andra anteckningar kan handla om allt från meddelanden till Tina, min hustru och livskamrat, till shoppinglistor och annat högst vardagligt.

Nå, jag tänkte att nu skall jag använda mig av dessa lösdrivare, det kan bli en ingång till projektet. Många av dessa pappersbitar med märkliga anteckningar på är visserligen obegripliga, men de berättar ändå en hel del om vad jag tänker på, vad som pågår däruppe i min hjärna. Det finns ett intressant nu att reflektera kring i klottret. Dessutom handlar många anteckningar om vardagen och det absoluta nuet.

Så sagt och gjort; jag började samla ihop alla pappersbitar och fotade av dem. Tanken från början var att de skulle få vara precis som de var, alltså råa och obehandlade, och jag hade också en idé om att använda bitarna som de är, kanske klistra upp dem på en vägg, eller något liknande på en utställning, men den har inte blivit av, inte än i alla fall.
   Under arbetets gång insåg jag dock att det behövdes något mer, något mer visuellt och substantiellt, något som kunde samtala med dessa kryptiska meddelande från min inre värld och skapa en helhet som andra än jag själv kunde ta till sig. Jag behövde bilder, jag behövde skapa bilder som berättade något om isolering och tystnad, om rädsla och död, med det personliga som kärna, men med en allmängiltig hållning.

Jag tänkte en hel del på Den gudomliga komedin och på bilder av till exempel Hieronymus Bosch, Gustave Doré och andra som försökt beskriva helvetet och började fundera på att försöka göra detsamma fast i en samtida kontext. Jag behövde mänskliga gestalter i någon form, men hur hittar man dem i en tid då alla satt gömda och isolerade i sina lägenheter och hus? Jag kunde ju inte bara knacka på hos grannen och fråga om deras familj ville posera för ett konstprojekt som handlar om isolering och rädsla för döden. Nej jag fick helt enkelt fundera på ett sätt att generera dessa gestalter från grunden, och nu kommer vi tillbaka till det jag skrev i början av detta inlägg nämligen att jag älskar Photoshop, och har en hatkärlek till Poser. Dessa två program plus min kamera, min Wacom-platta och huvudet fullt av idéer och visioner blev startskottet för en lång och mödosam resa för att skapa en vision av det som inte bara jag gick igenom just där och då utan som drabbade oss alla.

Nå, hur gjorde jag då? Ja, min första tanke var att införskaffa kroki-modelldockor som jag skulle fota av och sedan i nästa steg, teckna, eller måla av digitalt för att förvandla dem till något som rörde sig i området mellan måleri och fotografi.

Jag jobbade väldigt mycket med de här dockorna, poserade dem i alla möjliga ställningar, fotade av dem och frilade dem sedan i Photoshop så att jag kunde använda dem som grund för själva måleriet. Här nedan ser ni lite exempel på dessa utgångspunkter och skisser. Jag har säkert hundratals fler, men ni får nöja er med dessa.

Men jag ville mer, ville hitta ett mer mänskligt uttryck i dessa figurer och det var då jag plockade fram Poser ur byrålådan. Jag skulle säga att arbetet med de här gestalterna jag ville ha i de färdiga bilderna, blev en kamp mot programmet. Det är nämligen så att Poser gärna vill att man skall skapa figurer som är perfekta och därmed saknar all mänsklighet. Så jag kämpade som en galning med att förvanska, förvrida, förfula. Ibland lyckades jag hyggligt, i alla fall så att jag kunde använda figurerna i Photoshop och jobba vidare med dem för att hitta fram till det uttryck jag ville ha. Men oj, vad mycket galet och misslyckad det blev på vägen.

Följande bilder visar olika stadier av arbetet som till sist resulterade i bilden ovanför.

Till sist, efter att ha ägnat mig åt det här projektet under större delen av 2020, blev resultatet en liten bok. Tyvärr måste jag säga att det här förmodligen var mitt sista projekt där någon form av måleri eller teckning ingår. Det beror på att jag i och med min cancer, 2017, och framförallt den mycket aggressiva behandling som jag genomgick 2018, har fått en nervskada i det nervplexa som finns i höger axel och som i sin tur styr funktionen i höger arm och halsens högra sida. Det här betyder bland annat att jag har kraftig försämrad finmotorik i min högra hand och eftersom jag är högerhänt, så fungerar det inte längre att till exempel måla, eller teckna. Det är en sorg som jag helt enkelt måste leva med. Men jag gör allt jag kan för att försöka bibehålla det jag fortfarande har kvar, vad gäller motorik och styrka.

Jag funderar också fortfarande på en utställning, men det är mest funderingar just nu.

Om ni vill se lite fler av bilderna till det här projektet så har jag en mapp med namnet 2020 här på FS.

R.I.P. En epilog

”Time to wrap it up”
Jag tänkte avsluta den här resan med att visa lite äldre bilder som jag tagit mellan 2011-2022. Det blir alltså mest bilder nu och knappast något prat alls.

Vad händer just nu då? Ja, jag håller med att översätta texterna till min engelskspråkiga blogg. Det arbetet är inte helt enkelt och jag har blivit tvungen att skriva om en hel del, eftersom vissa delar inte känns särskilt meningsfulla för en internationell publik, sedan är planen att börja jobba med en bok. Det skall bli riktigt spännande. Jag lär väl återkomma om detta när boken är färdig.

Nu tänkte jag ta en fika och bara slappna av…😊... tack för denna gång.

R.I.P. (den sista dagen)

Inget är för evigt, allt är nu. Det är den 21: a december strax före Jul. Rivningen har pågått sedan i våras och jag gissar att det inte kan finnas mycket kvar av platsen nu, inte såsom den en gång var, en del av Stockholms skafferi. Vemodet finns där när jag tänker på alla timmar, ja alla år jag ägnat mig åt att då och då återvända för att ta lite bilder och bygga små enskilda projekt. Den möjligheten närmar sig nu sitt definitiva slut. Men jag känner mig också upprymd, jag längtar dit, jag vill se hur platsen ser ut när allt är borta, jag vill gärna gräva lite mer bland spillror, vrakdelar och minnen. Bara lite till.

Det har snöat hela natten och jag tänker att det kommer att bli en perfekt avslutning på det här projektet. Jag har haft en paus från själva fotandet i två veckor nu och ägnat mig mer åt att försöka utveckla och hitta rätt i det material jag redan samlat in. Många timmar framför datorn, ett slags digitalt samtal med mig själv för att hitta rätt ton och språk i materialet, och inte minst för att skala bort, rensa och kasta. Men nu känns det som att det återigen är dags att återvända för en sista fotografering.

Tänker på nysnö och bråte, tänker att den kombinationen kan bidra till den inre bild jag har av ett slags avslut, i en mer allmän visuell bemärkelse, men också att det finns något vackert i detta, att snön kan skapa möjligheter för ett grafiskt uttryck som kan bli spännande och utmanande att få jobba med. Alltså sorg och lust; något från mörker och ljus på en och samma gång.

Jag har ofta en inre bild, eller förväntan på hur det kommer att vara när jag kommer till en plats för att fota och ibland blir det som jag föreställt mig, men oftast inte, och då får man försöka skruva om i sitt huvud och öppna blicken för det som faktiskt är och egentligen är det ju det som är det sällsamt underbara med att fotografera. Att det handlar om nu, att bli totalt fokuserad i nuet. Det är det jag älskar mest. Jag glömmer tid, glömmer alla tankar som normalt snurrar omkring däruppe i huvudet som små irriterande flugor, allt handlar helt plötsligt bara om att se och känna och jag kan tycka att det där med att faktiskt använda sig av det som är och inte fastna i sina egna förväntningar, bara blir viktigare och viktigare med åren, för som sagt; inget är för evigt, allt är nu.

Kanske är det just detta som är själva kärnan i det här projektet, att det är nu det gäller, inte sedan, inte då, utan nu. Att jag försökt pränta in detta i mitt sinne det senaste året i arbetet med de här bilderna. Jag tror nämligen att sorgen över att den här platsen går i graven inte egentligen handlar om en plats utan om mig själv.

Hur sätter man ord på det då? Vad har varit den egentliga drivkraften här? Varför lägga ner så mycket energi och tid åt en begravning? Vem kan ha den minsta glädje av ett konstprojekt som detta? Ja, först och främst så kan jag inte hjälpa att jag dras till det udda och lätt aparta. Jag har nog alltid drivits av att försöka lyfta fram det som vi normalt bara låter passera oss förbi, det som inte är uppenbart.

Ordet vackert poppar upp i skallen. Ja, vad är vackert och vad är fult? Måste en bild vara vacker? Jag tänker att det måste den inte vara, men däremot bör den bära på någon form av spänning, något som griper tag i en och vem vet, kanske är det just det som är vackert. Nu har jag visserligen alltid tyckt att det där gömda och bortglömda ofta kan bära på en skönhet som är värd att lyftas fram, och jag tycker verkligen att platser såsom denna är vackra, alltså industrier, övergivna platser, bakgårdar med mera, men den egentliga drivkraften att följa det här rivningsprojektet från början till slut handlar om något mer än bara vackert eller fult. Det handlar om något som är betydligt mer svårfångat för mig och då är det så mycket lättare att skriva om de formella idéer jag har, för det där andra griper ner i min personlighet på ett sätt som får mig att tänka att det kan uppfattas som alltför privat, om jag försöker sätta ord på det. Dessutom vill jag lämna vissa saker mer öppna för betraktaren att tolka själv.

Det är också svårt för mig att riktigt få grepp om vad som är vad. Om den här händelsen satt igång processer inom mig, tankar om sorg, om åldrande och även död, eller om jag burit på den sorgen länge och nu använder händelsen för att processa dessa tankar, lyfta upp dem till ytan och visualisera dem. Jag har faktiskt inget svar på det och ibland måste det få vara så.

En sak är jag i alla fall säker på och det är att det här projektet med alla dess ingredienser av glädje och sorg, lust och besvikelse varit ett av de mer genomgripande upplevelserna för mig på länge och jag hoppas verkligen att den via bilder och blogg även gett dig någonting också. Inte bara huvudbry…😉

Det kommer en sista del, en slags epilog där jag tänkte visa lite äldre bilder jag tagit på denna plats, bilder som sträcker sig från 2011-2023, men det kommer så småningom…

R.I.P. del 3

Jag tänkte att jag skulle passa på att gå lite närmare in på det här med urbex eller urbanexploration, när jag ändå skriver om det här projektet, som på sätt och vis handlar om just det.
Jag skrev ju tidigare att projektet inte skiljer sig särskilt mycket från andra projekt jag jobbat med förutom att det gett mig möjlighet att följa en händelse såsom denna på nära håll under lång tid och det är helt sant. Men för att förstå hur jag jobbat och på vilket vis jag kopplar projektet till urbanexploration, så behöver jag beskriva hur det ofta ser ut på sådana här platser, när det gäller till exempel tillgänglighet.

Enkelt uttryckt kan man säga att det inte finns någon tillgänglighet alls för allmänheten, man möts ofta av stängsel och varningsskyltar, för efter att en plats stått övergiven ett tag dröjer det inte länge förrän den blir uppköpt av någon privat aktör, eller, som är fallet här, redan är reserverad av Stockholm Stad för bostadsbygge.

Då gäller det att hitta de här platserna eller byggnaderna innan de hunnit köpas upp för att få någorlunda fri tillgång, och detta är något som Urban-Explorers är rätt bra på. Jag skulle till och med vilja säga att det är en del av den sport som utövas, det vill säga att hitta platsen och att vara där först. Allra helst vill man vara den enda/ende som hittat dit.

Det här betyder att det är ganska meningslöst att till exempel försöka fråga sig fram. Jag har för det mesta, då jag med viss desperation ställt frågor på nätet i olika forum, mötts av ovilja, otrevligheter och framförallt en tystnadskultur. Och hittar man något intressant objekt via nätet så är det nästan alltid platser eller byggnader som inte längre finns. Alltså, den öppna informationen om övergivna platser är nästan alltid daterad.

Nu tror jag inte att oviljan och det ibland otrevliga bemötandet handlar om att alla hardcore-Urban Explorers skulle vara en samling otrevliga människor, jag har trots allt mött en hel del genom åren på olika övergivna platser och alla har varit väldigt trevliga. Nej, jag tror att det handlar om flera saker och för att förstå detta så tänkte jag försöka mig på att göra en rätt ovetenskaplig lista på vilka människor som ofta söker sig till dessa platser.

Först och främst har vi gruppen Urban-Explorers. Det är människor som ägnar rätt mycket tid åt att söka upp och besöka övergivna platser. Jag har personligen mött flera ur den gruppen genom åren och vad jag förstått så handlar urbanexploration för dem framförallt om lusten och spänningen med att upptäcka och att ta sig in på övergivna platser relativt osedda.
Jag har ingen särskilt bra insyn i den här gruppens aktiviteter, men vad jag förstått är att de upptäcker, tar lite bilder eller videor, för att sedan eventuellt publicera dem på nätet i olika forum. That’s it! De är i alla fall rätt harmlösa och vill nog helst undersöka och upptäcka så obemärkt som möjligt. Men för en del är det också en sport, att vara där först och helst ensam, vilket är en av orsakerna till att man ogärna vill dela med sig av information om en eventuell plats eller byggnad man hittat.

Den andra stora gruppen är de som målar graffiti. Det är en rätt intressant grupp av väldigt seriöst arbetande konstnärer. De allra flesta jag mött är otroligt tillmötesgående och trevliga. Jag vet att jag hade en inre bild av dem som unga, svartklädda, rätt ljusskygga individer, men de flesta jag mött har varit i trettio till fyrtioårsåldern, med helt vanliga yrken, men som på fritiden ägnar sig åt konst i formen av gatukonst.

Så har vi gruppen vandaler, en synnerligen trist grupp, ofta väldigt unga individer, som tycker det är kul att bara förstöra. Det är nog den grupp som är den stora orsaken till att det är så svårt att få svar på eventuella frågar man kan ha om platser och byggnader. Ingen av de två grupperna ovan vill komma till en övergiven byggnad som totalförstörts av vandaler. Vilket jag sannerligen kan förstå. Man vill helt enkelt hålla sina upptäckter hemliga så länge som möjligt.

Sedan har vi gruppen av hemlösa, som försöker göra övergivna platser till sina hem. Numera består den gruppen främst av Romer, i alla fall här i Stockholmsområdet. Jag har faktiskt sett dessa tillfälliga hem i övergivna industrilokaler med egna ögon, där man till och med inrett rum med sängar och försökt skapa någon form av märklig trivsel mitt i förfallet. Det är en obeskrivlig misär som jag mött många gånger.

Och till sist har vi sådana som jag, som fotograferar. Anledningen till det är nog lika många som det är utövande fotografer. Det finns också begreppet Industriell Arkeologi, som inte skall förväxlas med Urbex, där syftet är att bedriva forskning i och om gamla byggnader och platser, och de som ägnar sig åt det söker alltid tillstånd för att få tillgång till lokalerna och tar avstånd från urbanexploration och vad det står för.

Jag skulle nog vilja placera mig själv i ett slags ingenmansland vad gäller hur jag jobbar och tänker kring det här med urbanexploration, jag har till exempel aldrig sökt tillstånd, vilket gör mig till en Urban-Explorer, men anledningen till det är inte att jag ogillar idén om att ha ett tillstånd, jag menar det skulle göra mitt konstnärliga utövande i sådana här miljöer betydligt enklare. Varför jag inte sökt tillåtelse är nog istället en blandning av lathet och bristande kunskap om hur och var man söker tillstånd.
Jag skulle också vilja se på det jag gör i övergivna miljöer som en slags forskning, fast då med ett konstnärligt syfte. Så i den bemärkelsen kanske jag lutar, i alla fall litegrann, åt begreppet Industriell Arkeologi, eller varför inte Urban Arkeologi. Fast, visst finns det också en viss spänning i att ta sig in på platser obemärkt, men med åldern så har jag blivit alltmer försiktig, vilket betyder att jag för det mesta måste hitta andra sätt att komma åt områden och byggnader som är omgärdade av stängsel.

Den här platsen stod i alla fall helt öppen och övergiven ett bra tag innan stängslen dök upp, och då började arbetet med att försöka hitta alternativa vägar in. Nu har jag som sagt blivit väldigt försiktig med stigande ålder, så jag gör aldrig någon åverkan på stängsel för att ta mig in utan jag kan möjligen snylta på andras åverkan om tillfälle ges och jag känner mig hyggligt säker på att jag är ensam.

När jag pratar om åverkan, så menar jag till exempel att flytta på ett stängsel för att skapa en ingång. Det här kan fungera om det är dåligt stängslat, vilket det har varit på den här platsen. Ibland kan man också se uppklippta hål i mer täta och svårflyttade stängsel, fast dessa ingångar undviker jag alltid numera.

Jag har i alla fall bara vågat mig in på det här området vid tre tillfällen under det senaste året, alla andra bilder, vilket är en majoritet, har jag tagit antingen genom gliporna i stängslet, eller på långt håll med mitt tele på 180–600 mm. och jag har aldrig satt min fot inne i byggnaderna, trots att lusten funnits där, lusten att få insyn och få chansen att jobba med interiörer, jag har nog mest smugit kring i utkanterna som den försiktige general jag numera är. Men när rivningen tog fart och byggnaderna började skalas av, ja då fick jag till sist den insyn jag behövde.

Nu skall man inte glömma bort att det faktiskt finns orsaker till att en plats som denna stängslas av och sätts under bevakning. Risken för personskador, risken för stölder, risken för vandalisering. Ja, nu skulle ju platsen visserligen rivas, men jag menar att ett område under en rivning faktiskt kan vara rätt riskfylld att vistas i och att det faktiskt stått stora dyra maskiner parkerade på området dygnet runt och när arbete inte pågår kan de ju utsättas för allt från stölder av maskindelar till vandalisering. Så jag förstår att det finns stängsel och att platsen övervakas, detta har funnits med mig hela tiden när jag jobbat med projektet. Stängslet är där av en orsak.

Nåväl, att fota genom gliporna i ett stängsel är allt annat än enkelt. Det kan vara synnerligen begränsande, men som tur är så har man valt att stängsla av det här området med Ahlgrens, ett typ av stängsel som har tillräckligt stora glipor för att få igenom min lins. Jag har uteslutande använt mitt 70–200 då jag fotat genom stängslet, dels för att den linsen passat perfekt i gliporna, dels för att den hjälper mig att komma tillräckligt nära. Men oj vad svårt det är att hitta rätt i komponerandet när man fotar genom en glipa. Fast jag har gjort det så ofta genom åren nu, så jag gissar att jag hittat någon form av metod för att träffa hyfsat rätt.

Vid två fototillfällen valde jag dock att stå på håll och fota med mitt 180–600 på stativ, men jag gillar verkligen inte stativ, det känns lustigt nog än mer begränsande och stelt än att fota genom gliporna i ett staket. Här under ser ni i alla fall några av dessa bilder jag tagit med just det telet monterat på stativ.

Om ni vill fördjupa er lite mer i det här med urbanexploration, så finns det en rätt bra artikel här:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Urban_exploration

R.I.P. del 2

Jag skall erkänna att jag inte hade någon aning om att platsen skulle rivas även om jag misstänkte att något måste vara på gång. Jag menar, inte låter man väl en så väl fungerande och relativt nybyggd industripark stå tom och övergiven hur länge som helst, och mycket riktigt och plötsligt en dag så står dem bara där, i väntan på att få börja jobba; de där stora röda grävmaskinerna med etiketterna Demolition Group klistrade på sina armar av stål. Då förstod jag att min favoritplats skulle gå i graven och där och då bestämde jag mig för att detta skall jag försöka gestalta med kameran från början till det oundvikliga slutet, och jag har sedan dess återvänt till platsen i princip var och varannan helg för att följa avvecklingen och försöka hitta form och känsla och framförallt mening i ett pågående vemodigt kaos.

Sättet jag jobbar på handlar alltid först och främst om form. Formen för mig är och förblir inkörsporten till andra underliggande lager av mening och känsla medan bilder utan en genomtänkt form för det mesta går vilse i sin egen röra, utan någon egentlig ingång eller avsikt som jag kan komma åt som betraktare. För mig funkar det i alla fall så när jag tittar på andras bilder och när jag jobbar med mitt eget material och söker efter mening genom formen.
Jag börjar alltid där och i den meningen är inte det här projektet särskilt unikt bland alla andra projekt jag sysslat med genom åren. Det som skiljer ut sig här är att jag aldrig tidigare fått chansen att följa en liknande process på så nära håll under så lång tid, men också att det kaos som jag rört mig i det senaste halvåret är den stora utmaningen när det kommer till just formbygge.

För hur hittar man form i det kaos som uppstår under en rivning? Ja, form finns det ju ett överflöd av, inte tu tal om det, men hur hittar man ett formbygge i kaoset, bland spillror, brottstycken och minnen?

För mig handlar det nästan uteslutande om detaljer. Jag söker mig nästan alltid till detaljerna, inte till de breda utsnitten, och då passar formatet 1:1 väldigt bra. Jag har en begränsad yta att förhålla mig till, på denna kvadrat skall allt ske, så att säga. Nu har jag även ibland jobbat med bilder i 4:3, men kvadraten är där jag känner mig mest hemma.

Att jobba med detaljer och det snäva utsnittet har självklart gjort det lättare att jobba med det här speciella projektet. Men det är också en metod som rent allmänt fungerar bra, kan jag tycka, när man skall bygga en bild på en kvadratisk yta, och just begreppet yta, är absolut central för mig. Det är på ytan som bildens form skall byggas, med rörelse, dynamik, spänning, balans, eller kanske medveten obalans.

Jag tänker alltså inte på att det är en verklighet i tre dimensioner som jag skall försöka illustrera, utan jag tänker i två dimensioner, tänker yta. Okej, visst finns den tredje dimensionen där, det kommer man inte ifrån när det handlar om fotografi, men all bild, även foto är trots allt tvådimensionell, så den tredje dimensionen är inget annat än en illusion som jag kan laborera med helt fritt om jag så vill. Jag har den friheten när jag släpper idén om verkligheten och istället tänker bild.

Men vänta nu. är inte mina bilder rätt realistiska i sin ton, i alla fall de flesta, och rätt långt ifrån det abstrakta? Jo, nog är det så. Jag har en dragning åt det hållet, det skall jag villigt erkänna, även om jag också gillar att arbeta med bilder som lutar mer åt det abstraherande hållet.
Men trots att jag gillar realism så tänker jag inte avbildning i första hand, utan snarare gestaltning, vilket ger mig en frihet i förhållandet till verkligheten jag och kameraögat ser.

Jag har faktiskt tänkt en hel del på det, varför jag till exempel nästan alltid fotar med tele, varför jag blivit så förälskad i spegellösa kameror med digitala sökare. Telet hjälper mig att söka mig mot ytan, telet plattar ut, helt enkelt, och den digitala sökaren förändrar verkligheten till bild direkt i kameran. Det tog visserligen ett tag att vänja sig vid den digitala sökarens platthet, skall jag villigt erkänna, men nu känns den perfekt för det jag sysslar med som fotograf. Det jag ser i kameraögat blir det resultat jag får ut i bild.
Så även om jag har en dragning till realism, så är realismen inget annat än en illusion. Det är inte verkligheten du ser, det är trots allt bara en bild.

Nå, nu är det ju så att det där med form kan vara ganska individuellt, alltså vad vi uppfattar som ett genomtänkt formbygge eller inte. Jag ser saker på mitt sätt, du kanske ser det på ett helt annat, men nu utgår jag av naturliga skäl bara från min egen synvinkel, som handlar om ett synnerligen brett penseldrag innehållande allt från min erfarenhet, min kunskap och intuition till begåvning, ett ständigt vaket öga för detaljer och inte minst min persona…

… och just nu handlar det om ordning och kaos. Jag tänker att en bilds formbygge ibland måste få vara lite kaotiskt, det ligger lite i sakens natur när man försöker gestalta en händelse som denna. Vad jag menar med detta är inte kaos utan formell mening, utan ett slags organiserat kaos. Vissa bilder måste helt enkelt få vara lite mer svåråtkomliga. Så jag har nog pendlat ganska mycket mellan det minimala och det mer kaotiska beroende på vilket uttryck jag för tillfället är ute efter. Men oavsett kaos eller nästintill minimalistisk ordning så letar jag efter något i bildens form, eller färg som kan få bli bärande, såsom till exempel i bilden härunder, där den blå accenten får bli det som gör kaoset uthärdligt, i alla fall för mig.

Det mesta av en bilds form, ser jag direkt på plats vid själva fototillfället, men en del uppstår även i efterarbetet, av slump eller målmedvetenhet. Det här har dock förändrats genom åren. Jag minns att jag tidigt i mitt fotograferande jobbade mycket mer med bilderna digitalt än jag gör idag.
Jag jobbar visserligen fortfarande en hel del i det digitala mörkrummet, men numera handlar det nog mest om att hitta fram till ett personligt ID. Dessutom vet jag av erfarenhet att man aldrig kan förvandla en dålig utgångspunkt till något fungerande och bra med hjälp av digitalt trixande, så det undviker jag numera helt och hållet.

Jag ser det hela som två olika processer i att bygga en bild, där själva fotograferandet utgör grunden, men där efterarbetet också spelar en väsentlig roll för att besjäla bilden med ett personligt språk. Att till exempel jobba med ytans beskaffenhet och känsla av stoff med hjälp av texturer, det är viktigt för mig och en viktig del i efterarbetet. Något som jag vet att många fotografer avskyr, men det får stå för dem. Jag vill att ytan skall få en känsla i sig, det kommer nog av att jag började min bana som målare. Men jag har märkt att jag blivit mer och mer återhållen med just detta. Numera gör jag bara precis det som behövs för uttrycket, inte för att skapa effekter för effekternas egen skull.

Så själva fotograferandet som process är absolut avgörande och det mest spännande, men efterarbetet betyder väldigt mycket också för bildens uttryck och det språk jag vill tala.